VOY: Bliss. Det med det falska, men telepatiskt begåvade, maskhålet.

Höll faktiskt på att deppa ihop lite när jag skrev om de två senaste Deep Space Nine-avsnitten här på bloggen. De kändes ju som två riktiga magplask, men kunde det också vara så att jag börjat tröttna på Star Trek? jag har nu nästan bloggat om lika många avsnitt det senaste halvåret som under hela 2018, Men efter Bliss kändes allt mycket bättre, igen. Jag gillade verkligen det här avsnittet, även om det använder sig av en rad välkända och ofta använda grepp (som till exempel en fiende som använder sig av en illusion, fenomenet med en enda besättningsman som inser sanningen, veckans alien som hjälper Voyager ur knipan och Bodysnatcher–feelingen när alla ombord verkar personlighetsförändrade). Just den där känslan av paranoia som finns i Blessed är eventuellt ett av mina favoritteman inom SF. Historier där huvudpersonen frågar sig om den blivit galen, eller om det är alla andra som tappat förståndet – en högst relevant känsla i samtiden.

Under sin färd genom deltakvadranten så råkar Voyager typ snubbla över ett maskhål som verkar dyka upp ur tomma intet. Inte nog med det, utan maskhålet tycks faktiskt utgöra en expressrutt hela vägen till Jorden. Janeway är luttrad vid det här laget, och hennes första reaktion när hela besättningens önskedröm ser ut att kunna bli verklighet är något i stil med “okej, låt oss se vad som egentligen finns där ute”. Fast nästa gång hon dyker upp i avsnittet så har hon helt ändrat attityd. Hon har inte kunnat hitta några mysko grejor eller svagheter med maskhålet. Faktiskt ingen anledning som helst till misstankar, säger hon. Och som om inte maskhålet vore nog för att göra alla ombord jättelyckliga så läcker det igenom meddelande efter meddelande från Federationen till besättningen – alla med outsägligt glada nyheter. Janeways f d kille har till exempel slagit upp förlovningen med sin nya tjej (trots att han faktiskt hade hunnit gifta om sig sist vi hörde från honom), Tuvok återförenas med sin fru och Neelix ska visst få jobb som ambassadör. Och så vidare. Så kul! Eller?

Nja, Seven of Nine har några invändningar, men ingen tycks vilja lyssna på henne. Janeway viftar till exempel bort hennes frågor och ifrågasättanden med att Seven bara är ängslig över hur hon ska passa in på Jorden, och därför vill försena Voyagers ankomst dit. Hyfsat snart därefter kommer det förresten en order genom maskhålet om att Seven snarast bör gå in i någon form av frånkopplat läge, så att inte borger som man visst ska passera på färden genom maskhålet ska upptäcka henne.

Till sist verkar alla som förhäxade ombord, utom Seven, Naomi Wildman och hololäkaren. Men Seven kämpar verkligen i motvind för att samla sina trupper. Ganska snart efter att Seven försökt värva hololäkaren till sin sida så kommer det en order via maskhålet om att han genast måste stängas av. Till sist försöker Seven på egen hand (med visst bistånd från unga fröken Wildman) hejda Voyager från att äntra maskhålet, men hon misslyckas – slagen medvetslös av en em-chock. När hon väcks av Naomi är skeppet redan inuti monstret, och alla andra på skeppet också utslagna – fångade i sina egna personliga önskedrömmar. Vi har nämligen att göra med ett ryndmonster som fångar sina offer genom att snärja dem telepatiskt, och sedan övertygar dem om att allt de någonsin önskat sig av framtiden håller på att förverkligas. Det där får vi veta mer om när Seven upptäcker ett annat skepp inuti den telepatiska varelsen. Där finns Qatai som gjort till sin livsuppgift att ta kål på monstret (ja, det görs givetvis en obligatorisk referens till Moby Dick här).

Det är ingen lätt match att försöka hitta en väg ut ur monstrets mage, och tiden håller på att rinna ut eftersom Voyager börjar lösas upp av varelsens magsyror. Till sist försöker man få monstret att må illa och kräkas ut Voyager i någon form av sur uppstötning. En plan som lyckas på första försöket, konstaterar Seven. Men det visar sig att även hon nu är i varelsens telepatiska våld, och att skeppet fortfarande befinner sig i monstrets magmun. Seven inser att hon blivit lurad, och på andra försöket blir man utspottade på riktigt. Så himla mycket trixande med det där monstret, alltså.

Man kan väl kalla Bliss för en upphottad version av en gammal go’ trope om rymdmonster som sväljer skepp, ett koncept som faktiskt dök upp redan i originalserien. Jag tycker att det är snyggt hur man piffat upp den något trista storylinen om monstret, med den om den hjärntvättade besättningen på Voyager. Däremot lite mer tveksam till varför man blandade in ett barn i den här historien. Visst, det är lite mysigt att man fortsätter att bygga vidare på relationen mellan Seven och Naomi, men inslagen av barnprogramskänsla gör inte det här avsnittet någon tjänst.

Är för övrigt som vanligt djupt chockerad över en detalj i det här avsnittet. Den här gången att Seven kan gå in i Janeways personliga logg genom att bara dra ut en sladd ur ett skåp på väggen. “Hur dåligt är säkerhetstänket på det där skeppet, egentligen? ” frågar jag mig för kanske hundrade gången. Och hur ofta är Seven där inne och läser, det känns som om det där inte var första gången hon lirkade upp säkerhetsrutinerna på det där väldigt handfasta sättet. Det hade jag velat se ett avsnitt om. Single white female på Voyager

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 585 tv-avsnitt.

VOY: Counterpoint. Det med den telepatjagande bedragaren.

Vi verkar vara intresserade av så olika saker, jag och producenterna till Voyager. När jag ser Counterpoint så vill jag genast veta mer om Devore-imperiet. En ytterst obehagligt stormakt som ser telepater som sin huvudfiende, och som ihärdigt letar efter dem på alla främmande skepp som kommer i deras väg. De telepater man hittar skickar man sedan till ett interneringsläger (något som eventuellt är en omskrivning för ett dödsläger). En riktig dystopi, alltså, med uppenbara paralleller med Förintelsen. Men gänget bakom Voyager verkar den här gången vara mer intresserade av att snickra ihop en snitsig historia om en bedragare som själv blir lurad, än någon närläsning av en tyranni.

Jag kan i och för sig förstå om upphovspersonerna vid det här laget tröttnat på konceptet “veckans alien” och ville göra något annorlunda. Counterpoint är ju ett försök att gå ifrån den vanliga berättarstrukturen (man stöter på ett rymdskepp, kommunicerar/skjuter lite på varandra, försöker förstå den främmande rasen, når någon form av överenskommelse eller avsky, vinkar farväl/alternativt flyr för livet). Det här borde jag ju gilla oerhört mycket, men precis som det var med den där flugliknande varelsen för några avsnitt sedan, så blir jag även den här gången oerhört intresserad av utomjordingens civilisation. Men där kammar jag noll, i stället hoppar vi i raskt in i handlingen när Voyager redan inspekterats några gånger av Devore-styrkor. Man har också kommit på ett smart sätt att gömma både besättningens egna telepater, samt ett gäng flyktingar. Dessutom har Janeway och Devorebefälet Kashyk hittat en bitchig och hård ton mot varandra som bägge verkar gilla lite för mycket.

Därför är det förstås lite förvånande att Kashyk kort efter den senaste inspektionen kommer farandes i ett eget litet skepp och ber Janeway om politisk asyl. Hon är till en början avvaktande och skeptisk, men Kashyk är övertygande när han förklarar att han vill rädda Voyager från en fälla som de är på väg rakt in i. Han spelar också good cop/bad cop på ett intagande sätt när han och Janeway försöker klämma en forskare på information om ett nyckfullt maskhål som telepatflyktingarna ska fly genom. När de två sedan sitter och försöker beräkna var maskhålet kommer att uppstå nästa gång så uppstår det faktiskt en extremt hög nivå av flirtig stämning mellan dem. Det blir riktigt jobbigt för Janeway att tacka nej när hon blir erbjuden en sängfösare av Kashyk en sen kväll, men ännu en gång låter hon protokollet gå före privata fröjder. Eller i varje fall ett tag till.

För det som kanske gör störst intryck på Janeway är att Kashyk riskerar sitt eget skinn för att rädda Voyager. När några Devoreskepp dyker upp och hotar att hinna ifatt Voyager innan det kommer till maskhålet så bestämmer han sig för att försöka uppehålla dem. Han tar sitt skepp och styr mot dem – osäker på om de kommer att bemöta honom som ett högt befäl eller en desertör på rymmen. Och det är då Janeway till sist ger efter och ger sig in i en grov kyss med Kashyk. Så pinsamt så här i efterhand, för hela den där offerstoryn var förstås en bluff. När Devorskeppen bordar Voyager så visar det sig ganska snart att han bara spelat asylsökare för att få reda på alla Janeways och Voyagers hemligheter.

Men bluffaren blir själv bluffad. Janeway har inte för ett ögonblick litat på Kashyk, utan har i sin tur försäkrat sig om telepaternas säkerhet, de befinner sig vid maskhålet i ett eget skepp. Nu hade ju Kashyk kunnat kasta Voyager-crewen i finkan ändå för allt det han redan sett ombord, men han verkar ointresserad av att berätta om det här fiaskot för sina överordnade. Eller så är han trots allt lite intresserad av Janeway. Och hon verkar känna likadant, för hon erbjuder honom på nytt asyl på Voyager, trots allt lurendrejeri. Och han tvekar en smula inför beslutet.

Det här äventyret, som i sin kärna är ett slags Anne Franks dagbok i rymden, tappar ganska snabbt intresset för de förföljda och jagade. Telepaterna och Devorimperiet utgör bara en ramhandling för att skriva om Janeways och Kashyks parningsdans som skiftar mellan hat, bluff och flirt. Men den här typen av “Janeway klarar skivan”-äventyr blir dessvärre ganska ointressanta nästan redan innan eftertexterna hunnit dra igång. Visst, den här gången kryddade man det hela med lite romans, men att Janeway tydligen kan genomskåda en bluff på flera ljusårs avstånd blir lite väl bra för att vara sant. Och enkelt.

Roligt och lite rafflande så länge det varade, men inte värt många minuters tankeverksamhet efter avsnittets slut (det är därför det tagit mig flera dagar att skriva det här inlägget – tappade själv intresset sådär halvvägs in). Men det hindrar tydligen inte mig från att skriva jättelångt om det ändå. Förlåt!

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 577 tv-avsnitt.

VOY: Warlord. Det där en krigsherre tar över Kes medvetande.

Warlord drar igång som ett holodäckavsnitt med sexistiska undertoner på solsemestertemat. Lite jobbigt eftersom det känns som om jag nätt och jämnt överlevt det plågsamma avsnittet där Worf och Dax stack på semester till Risa. Men det visar sig att solen och drinkarna är en klassisk fejkstart – det här är nämligen ett avsnitt där det avhandlas betydligt jobbigare saker än vilken solfaktor man behöver under en holodäckssol. Warlord är berättelsen om hur det gick till när Kes medvetande och kropp intas av en brutal och lite vansinnig krigsherre från Ilari. 

Otack är världens lön, skulle man också kunna sammanfatta intirgen i Warlord. För allt kaos beror från början på att Voyager i sann humanistisk anda räddar några varelser från Ilari när deras skepp är på väg att explodera. När en av Ilarierna dör av sina skador så passar den döende snubben i all hemlighet på att förflytta sitt medvetande till Kes kropp. Först märks det bara genom att hennes enorma tålamod med Neelix plötsligt börjar ta slut. Men när Kes flyr med en runabout tillsammans med de andra Ilarierna är det uppenbart för alla att det hänt något ovanligt knepigt.

Tieran, som nu bestämmer över Kes kropp, är en avsatt despot, som återvänder till Ilari för att återta sitt forna rike. Det är lite Shakespearevibbar här och där när den allt mer förryckte Tieran larmar och gör sig till när han återfår sin makt. På världens stelaste bjudning blir det till och med en gnutta könsöverskridande när Kes/Tieran både har flickvän och stöter på den förre härskarens son, Ameron. Tidigare i avsnittet har det också laddats för en riktig girl-on-girl-kyss, men de två dessvärre avbrutna. Mesigt. 

Det är kul att se Kes-skådisen Jennifer Lien få göra en lite annorlunda rolltolkning, när hon enbart genom röstläge och rörelsemönster ska få oss att förstå att hon är Tieran – att det trots att finns ett visst spektrum i hennes skådespeleriet har vi ju tidigare bland annat sett när hon spelade brunstig. När hon nu gör Tieran så balanserar skådespelarinsatsen på gränsen till camp – men hamnar åtminstone mestadels på rätt sida om pinsamheten. Man kanske också ska ha i åtanke att det inte är världens lättaste eller smidigaste repliker hon ska leverera, när Tieran sakta men säkert blir mer och mer bonkers. Orsaken till det mentala förfallet är egentligen Kes telepatiska krafter. Visserligen kan Tieran använda dem som ett vapen mot sin omvärld, men samtidigt är en förutsättning för det att Kes finns kvar där, inuti hans huvud, och kämpar emot den som invaderat hennes hjärna. Vilket bland annat yttrar sig i en weird drömscen, samt att Tieran genomlider korta utbrott av blomsterintresse. 

Till sist lyckas den förre regentfamiljens trupper och Voyagers besättning tillsammans övermanna Kes/Tiearan, och genom en praktisk manick också få bort Tieran från Kes hjärna (och även ur skallen på nästa person som Tieran lyckas skutta över till). Men den här hjärntrippen har kostat på. När Kes ska träna meditation med Tuvok efteråt kan hon inte längre fokusera. Hur många liv hade hon kunnat rädda om hon kunnat stå emot Tierans mentala invasion?

KES: I can’t help wondering whether I could have fought harder. 
TUVOK: It was your absolute refusal to surrender which defeated him. You cannot ask more of yourself than that. 
KES: Everything seems so different now. My thoughts and perceptions, even my relationships with my closest friends. You, the Doctor, Neelix. How can I go back to my normal life as if nothing ever happened? 
TUVOK: You cannot. This experience will force you to adapt. You are no longer the same person, and the course of your life will change as a result. Where that new course leads is up to you.

Precis som Kaj skrev i kommentarerna till The Assignment så är det här att en främmande varelse tar över en annan persons hjärna en inte en helt ovanlig trope inom Star Trek. Det kompenseras i Warlord genom det ovanligt stora underhållningsvärdet i Tierans episka och Shakespeariska output (fast när jag ser om en del scener när jag skriver den här texten så lägger jag också märke till hur billig och svajig scenografin ser ut i det Ilariska tronrummet och en viss svajighet i Liens spel).

Vi har inte haft särskilt roliga skurkar i Star Trek på sistone, tycker jag, men Tieran har precis den där typen av vansinnig ondska som oftast blir rätt kul. Sen är det ju en extra utmaning för serieskaparna att Tierans egentliga kropp bara syns i några få sekunder i början av avsnittet. Resten av jobbet med att gestalta honom är upp till Jennifer Lien. Men Tierans stjärnkvaliteter väger inte riktigt upp hur sövande tradiga alla andra är i det här äventyret. Det är liksom inte som att jag sitter på helspänn och undrar vem som till slut ska vinna makten över tronen på Ilari.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 453 tv-avsnitt.

VOY: Cold Fire. Det med den andra caretakern och Kes mentala kaffekokarkrafter.

voy cold fire 3

Jag fastnade inte riktigt för det här avsnittet. Kanske för att jag börjar bli trött på de EVIGA motgångarna för Voyager och hennes besättning. Och jo, jag inser vid det här laget att även de kommande fem säsongerna troligtvis kommer att vara fyllda med bekymmer. Minst sagt. Hur ska man palla med? En liten tröst är väl att Voyager åtminstone inte är lika ångestfylld som Battlestar Galactica, som ju i slutet av varje avsnitt listade hur många som människor som fanns kvar på de där skeppen som transporterade spillrorna av mänsklighet genom rymden. Men egentligen hade man med lätthet kunnat ha byggt upp samma undergångskänsla i den här serien. Voyager är extremt sårbar, maten är ransonerad och man mister skyttlar som andra…eh….ja, väldigt ofta i varje fall. Men jag förstår att man inte valde den vägen. Det hade ju känts lite krystat med skämten om Neelix matlagning mitt i ett dystopiskt drama.

Men ganska mycket feel bad blir det allt i Cold Fire, som drygt en tredjedel in på andra säsongen visar sig vara en direkt fortsättning på storylinen i seriens allra första två avsnitt. Det är verkligen lite märkligt med den här med principen om “fristående” avsnitt. Tydligen är det okej att göra en fortsättning på en plot som man inte diskuterat på ett helt år, men något väldigt vågat och annorlunda att ha tre avsnitt i följd som handlar om samma historia. I det här fallet har man ändå lite i smyg – på ett ovanligt elegant sätt – smygrekapitulerat lite av seriens första avsnitt i holodoktorsavsnittet nyss.

För att få lite mer sammanhang gick jag tillbaka till mitt eget gamla blogginlägg om Voyagers pilotavsnitt. Jag var väldigt positiv då, men undrar om inte det handlade om nyhetens behag till stor del. Så här i efterhand känns hela ploten i The Caretaker (det vill säga grundförutsättningen för hela Voyager-serien) krånglig och konstig. Svårt att riktigt få något grepp om The Caretaker, som dessutom är en rätt så creepy typ av alien. Jag menar, en mäktig varelse som kidnappar exemplar av alla raser han kommer i kontakt med för att hitta någon att para sig med. Väldigt rape-igt. Får Sju brudar – sju bröder-vibbar, faktiskt. På ett dåligt sätt.

voy cold fireI Cold Fire har Voyager lyckats snoka rätt på Caretakerns kvinnliga motsvarighet Suspiria (fortfarande oklart om hon den första caretakerns dotter, eller hans tilltänkta barnbrud). Tanken är att om Suspiria har liknande krafter som den första caretakern, så kanske hon kan föra Voyager tillbaka hem igen. Men det är inte som att Janeway kan köra upp med sin kärra intill Suspiria och bara börja snickesnacka. För att överhuvudtaget kunna komma i kontakt med Suspiria så måste man först bli polare med hennes skyddslingar. Ett gäng ur 0campafolket – samma ras som Kes – som bor på en rymdstation. ocampakolonins invånare är till en början extremt skeptiska till Voyager.  Först när de får reda på att Kes finns ombord så går man med på ett möte.

Men det är inte som att Voyager hamnat i vänliga farvatten, direkt. Planen från ocampaklanen på rymdstationern är att försöka värva Kes till sitt gäng. Och det är givetvis frestande. De har enorma telepatiska krafter och har – med Suspirias hjälp – till och med kunnat öka sin livslängd. De fungerar lite som lockbetet, för så småningom förstår vi att Voyager med besättning ska överlämnas till Suspiria. Och att hon är ute efter hämnd, eftersom hon tror att Voyager dödade den första caretakern.

Suspiria i all ära, men det här är egentligen ytterligare ett avsnitt där Kes står i fokus. Som när representanten för ocampaklanen på rymdstationen ger henne en intensivkurs i praktisk telepati, med lite olika utfall. Nu kan hon med blott tankens kraft värma upp kallt kaffe, bränna ner hela sin grönsakodling samt få Tuvoks blod att koka (det senare var en olyckshändelse). Och det är ju bra, eftersom Kes börjar visa sig vara det enda effektiva vapen som Voyager har i sin arsenal. Hon räddar skivan, den här gången också.

voy cold fireEgentligen borde jag ju älska det här avsnittet. Bitvis är det rena rama skräckfilmen (livlösa kroppar som hänger i taket och droppar blod, en ung “firestarter” (Kes) som inte riktigt kan kontrollera sina mentala krafter och håller på att döda Tuvok, Suspirias val att materialisera sig som ett ont barn på Voyager). Som engagerad krukväxtodlare så började jag givetvis också fundera kring hur det skulle vara att ha en mentalt sofistikerad ocampa på hembesök några gånger. Hen skulle kanske kunna rädda min gulnande Monstera och få Streptocarpusen att överleva vintern – även faunan går ju att påverka med telepati.

Trots allt det där mysiga så lämnade avsnittet mig en smula likgiltig. Kanske för att jag faktiskt tycker att det är helt obegripligt med den här delen av plotten. Och att både den första caretakern och Suspiria är rätt trista fenomen. Däremot gillade jag verkligen att vi får reda på hur Voyager blivit deltakvadrantens snackis sedan sin ankomst dit. Och ryktet är knappast lysande. Tvärtom – Voyager är dödens skepp.

TANIS: Captain, are you aware of how your ship is regarded? That when Voyager appears people fear destruction.
OCAMPA: Your ship is known as a ship of death.
JANEWAY: What?
TANIS: You’ve established quite a reputation. You killed the Caretaker, declared war on the Kazon, raided planets for their resources
CHAKOTAY: None of that is true. We never attacked anyone except in self defence.
TUVOK: And we did not kill the Caretaker. He died of natural causes.
JANEWAY: Mister Tanis, please try to understand. We only want to find the entity we’ve been looking for.

Så pass dålig stämning. Naturliga orsaker och självförsvar låter som bortförklaringar i mina öron Vem i Deltakvadranten vågar lite på Janeway? Ingen. Men Suspiria sveper i varje fall iväg med måhända ett lite bättre intryck av Federationen och Stjärnflottan. Kanske kan det bli ett lite mer najs möte nästa gång de ses.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 401 tv-avsnitt.

VOY: Persistence of Vision. Det där en telepat masshypnotiserar hela besättningen.

voy persistence 4

Bra take på telepatisk krigföring i det här avsnittet. När Voyager ska korsa ett territorium som tillhör ett folk (vi ser i och för sig bara en av dem) kallat Botha, så händer det jättekonstiga saker. En efter en ombord i besättningen börjar nämligen hallucinera. De fastnar liksom i ett hypnosliknande tillstånd där de konfronteras med något djupt personligt, gärna av det traumatiska slaget. För Janeway är det saknaden efter hennes man hemma på Jorden (och i viss mån skuldkänslor för att hon haft lite för kul när hon hånglat med en stilig karl i ett holodäcksäventyr) som styr hallucinationen. För Paris är det en krävande  och ständigt missnöjd farsa som plötsligt dyker upp på bryggan på Voyager. Roligast under hypnosen har eventuellt B’Elanna, hon hallucinerar fram ett ligg med Chakotay.

voy persistence 3De enda som kan stå emot den här typen av telepatisk krigföring är hololäkaren (som ju inte kan hamna i hypnos då han är ett datorprogram) och Kes. Det har ju hintats en del om Kes telepatiska förmågor i några avsnitt nu, den här gången lyckas hon för första gången använda dem för att försvara Voyager mot en främmande makt. Trots sin timida framtoning håller Kes på att bli en allt viktigare rollfigur i serien. Och  allt tuffare. Som när hon här blir hypnotiserad att tro att hennes ansikte håller på att frysa bort. Det stoppar bara henne en liten stund.

voy persistence 6Botha verkar skitskumma, men frågan är om inte deras extremt detaljerade telepatiska förmågor är lite väl imponerande. Jag menar, att utlösa personliga trauman hos hela besättningen är ju ganska avancerat. Ganska extremt avancerat. Sen lyckas han få alla på bryggan att tro att de befinner sig i en eldstrid med tre olika farkoster. Och när Kes ändå lyckats spegla den där ofantliga kraften, så försvinner Bothen och hans skepp bara sådär. Plopp. Var han ens där?

ds9 persistence 3B-handlingen i Persistance of Vision kretsar kring Janeway. För första gången får vi här se henne ordentligt stressad och stingslig Vi får också reda på att hon missköter både återhämtning och att äta hälsosamt. Det är också Janeway som först börjar hallucinera ombord, hon ser rollfigurer och rekvisita från sitt brittiska 1800-talsäventyr även i sitt verkliga liv, vilket faktiskt kvalificerar det här avsnittet som åtminstone delvis ett holodäcksäventyr. Men nästan lite skönt att se Janeway bete sig som en människa, ibland.

voy persistenceSka vi nämna det skojigaste också? För jag anar att det åtminstone var tänkt som en komisk höjdpunkt  när vi i avsnittets början får möta en pytteliten hololäkare. Ja, det är nästan så det är teskedsgumman i  rymden över det hela. Orsaken är att man håller på att rulla ut installationer av holoprojektorer på olika ställen på Voyager, så att läkaren kan vårda sjuka och skadade på fler ställen än i sjukstugan. Men så här i inledningsskedet så fungerar inte allt perfekt, och hololäkaren blir bara en tvärhand hög. En rätt så ilsken tvärhand hög.

Matintresserade kanske också gillar genomgången av maträtter i Neelix lunchservering. Däremot är jag rätt trött på att ingen tar Neelix på allvar i den här serien. Allt dåligt som hände i det här avsnittet hade kunnat undvikas om man lyssnat på honom. Men då hade det ju i och för sig blivit en ganska långtråkig serie.

Jag tycker att Persistence of Vision känns som en pigg variation av välkända teman som “alla blir galna” och “telepatisk krigsföring”. De personliga trauman som kommer upp till ytan under hypnosen hos besättningsmedlemmarna är också ett smart sätt att ytterligare fördjupa rollfigurerna. Ett underhållande och varierat avsnitt. Gillar det!

P.S. Det var ju förresten en del diskussioner i kommentarsfältet häromdagen kring Chakotay och hans eventuella Don Juan-rykte. Med tanke på att Torres hemligaste och mest förbjudna fantasi går ut på att hon har sex med Chakotay, så lär de två inte haft ihop det. Ännu.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 396 tv-avsnitt.

TNG: Dark page. Det där Kirsten Dunst spelar telepat.

tng-dark-page-5

Rubriken kanske inte är helt rättvisande för avsnittet som helhet, men Dunst var faktiskt det enda jag kom ihåg av Dark page sådär några veckor efter att jag såg det. Och det är kanske lite oroväckande att jag inte kom ihåg mer. Framför allt eftersom den elvaåriga upplagan av Kirsten har en ganska liten roll i det här avsnittet, åtminstone sett till antal minuter i bild. Så det var bara att dra på avsnittet på dvd:n igen. Jag kommer ju inte undan med att gissa ihop saker om de här avsnitten, eller hur?

tng-dark-pageI Dark page får vi på nytt möta Lwaxana Troi, men den här gången en lite nedtonad, snudd på deprimerad version. Hon skyller på huvudvärk och utmattning, men det visar sig att en stor del av hennes mentala energi går åt till att hålla borta bortträngda minnen som börjar komma upp till ytan igen. Skyttegravskriget i Lwaxanas hjärna leder till slut till att hela hon går i mentalt baklås. Hon hamnar i ett livshotande komaliknande tillstånd, så hennes dotter Deanna måste ta sig in i Lwaxanas hjärna genom telepati för att försöka hitta en lösning. Vad vi sen får se är lite av Star Treks version av Jennifer Lopez-rullen The Cell. Så istället för att ta hamna i en seriemördares burleska, perversa och våldsamma hjärna så hamnar vi på nytt i drömliknande scener där folk springer runt i långa, sterila korridorer. Drömmarna i Dark page framstår som lite extra lama eftersom ett liknande scenario fanns med så sent som i förra avsnittet av TNG, Phantasms. Där bjöds det på specialeffekter i stil med Deanna inbakad i en Makode Linde-tårta, den här gången blir hon som mest jagad av en liten varg.

tng-dark-page-3Vargen har att göra med att mamma Lwaxana samtidigt vill bli hjälpt av Deanna men också vill slippa återuppleva sina smärtsamma minnen. Därför ropar en del av hennes hjärna på hjälp, samtidigt som en annan del försöker skrämma bort inkräktaren. När Deanna inte blir så rädd för den där glada vargen så försöker Lwaxanas hjärna  i stället fördröja Deanna genom att visualisera en annan viktig person ur deras gemensamma förfluta. Lwaxanas metamedvetande ger Deanna en chans att hänga med sin döda far, han som gick bort när hon bara var sju år. Något som Deanna avböjer med tårar i ögonen. Hon måste ju rädda sin mamma.

tng-dark-page-2Först på andra försöket inne i morsans skalle får Deanna reda på orsaken till hennes märkliga beteende. Det visar sig att Deanna haft en storasyster som dött, och vars minne mamma Lwaxana försökt sudda ut ur både sitt eget och andras medvetande. Det blir en klassisk terapiavslutning. Lwaxana konfronteras med det smärtsamma minnet, och kommer snabbt i balans igen. Och ett avsnitt som jag dittills avfärdat som fyllt av det sämsta av två världar (det är BÅDE alldeles för pratigt och samtidigt fyllt med scener där folk ser ut om de har förstoppning när de låtsas kommunicera telepatiskt.) blir faktiskt lite rörande.

Men var kommer Kirsten Dunst in i det här?, kanske du undrar. Jo, men hon är en av en grupp med cairnier, ett folk som kommunicerar telepatiskt men som försöker lära sig prata för att kunna gå med i Federationen. Lwaxana Troi är deras lärare, och det är när hon hänger en massa med den lilla flickan som Kirsten Dunst spelar som alla minnena från förr bubblar upp.

För övrigt får det här avsnittet mig att fundera lite över bristen på privatliv hos rollfigurerna i The Next Generation. Det är inga som helst problem för Deanna och Picard att beställa hem Lwaxanas dagbok digitalt och sedan gå igenom den för att leta efter ledtrådar till psykbrytets orsaker. Visst, det kanske går att ha olika säkerhetsinställningar på de loggarna, och det här var förstås ett krisläge. Men även en telepat måste få ha lite hemligheter ibland, tänker jag. Mycket riktigt hade ju Lwaxana också raderat all information om sin dotter i loggen, eftersom hon tydligen var beredd på att folk skulle kunna gå in och smygläsa.

Betyg: 7/10 Det som börjar som ett halvsegt avsnitt övergår till att skapa en fördjupad bild av både Lwaxana och Deanna, och deras relation till varandra.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 287 tv-avsnitt. 

 

 

 

Plato’s Stepchildren. Förödmjukelser, tvångsskratt och Star Treks mest hajpade kyss.

st platoDet här var ju faktiskt jättekonstigt. På så många olika sätt. Enormt jättekonstigt.

I det här avsnittet hamnar besättningen från Enterprise på en planet där invånarna idoliserar filosofen Platon, har telekinesiska krafter och – dessvärre – ett sadistiskt sinne för humor. Så när Kirk vägrar att överlämna McCoy till planetens ledare Parmen (som plötsligt insett att det vore bra att ha en läkare på planeten) så väljer Parmen att leka lite med besättningen som bestraffning. Direkt våld är för banalt och tortyr alldeles för långtråkigt. Istället tar Parmen genom sina telepatiska krafter kontroll över Kirks, Spocks, Uhuras och syster Chapels kroppar och tvingar dem sedan att förnedra sig. För att göra allting lite extra weird så har planetens befolkning dessutom på något sätt tidigare bott i antikens Grekland, därav Platon-fetischen, och bibehållit(-ish) mode och arkitektur från den tiden vid liv. Så inte nog med att team Enterprise måste göra en massa pinsamma saker, de måste också göra det iförda Hollywoodversionen av antika grekiska outfits.

Det går liksom inte riktigt att beskriva tokigheterna på ett bra sätt, eller hur gulligt det ser ut när skådespelarna låtsas att de tappat kontrollen över sina lemmar, så jag har varit tvungen att göra det här inlägget lite mer videobaserat. De här klippen innehåller de flesta av höjdpunkterna.

För den som alltid velat se Spock dansa flamenco runt Kirks huvud, eller se Kirk leka häst på alla fyra – det här är verkligen avsnittet för dig!

Det blir också tvångshångel, bland annat mellan Uhura och Kirk – men kameran rör sig på ett fiffigt sätt så att man inte ser själva kyssen. En av Star Trek-myterna är att den här kyssen är “the first interracial kiss on american tv”, men det där luktar lite urban myt ju mer jag researchar på nätet. Mer balanserade skribenter säger att det är den första kyssen mellan en vit man och en svart kvinna på tv. Det faktum att kyssen sker i en kontext där det är mot de inblandades vilja gör också att det inte känns som ett helt ädelt och frigjort koncept idag.

Och givetvis var det också dags för Leonard Nimoy, den numera väletablerade skivartisten att göra en sånginsats. Så det var kanske mer förnedrande för Spock än Nimoy. Eller hur man ska uttrycka det.

st plato 2Sammanfattning: Det här avsnittet påminner lite om I, Mudd. Men i det avsnittet bar Enterprise-gänget sig åt som en improvisationsteatergrupp helt frivilligt. Den här gången är det ju mot deras vilja, och därmed så mycket mer underhållande. Förutom tvångshånglet då, där blir det faktiskt obehagligt på riktigt. Men annars. Påhittigheten. Att ha en scen där Kirk ger sig själv örfilar! Älskar den!! Eller att det som verkligen får McCoy att hålla på att knäckas är när Parmen tvingar Spock att skratta – att få en person från Vulcan att visa känslor är värre än tortyr! Det är också kul att se en ung version av Barbara Babcock, som i alla fall jag minns mest från Spanarna på Hill Street. Betyg: 6/10