Mer om tv-serien Picard hittar du lite längre ner i bloggen. Måste nämligen parallellt med skrivandet om Jean-Lucs äventyr försöka avsluta skrivandet om den gamla Star Trek-serien Enterprise.
Efter rymdzombierna i förra avsnittet så blir det ett lite mer sagoliknande tema i Exile. För det kan väl inte bara vara jag som tycker att den här historien påminner extremt mycket om Skönheten och odjuret. I alla fall till en början.
Hoshi lockas till en avlägsen planet genom lockrop från Tarquin, en telepat som uppenbarar sig för henne ombord på Enterprise. Han verkar helt utan problem kunna läsa hennes tankar, och lovar att hjälpa till med att spåra upp Xindierna om hon kommer förbi på besök. Men när Sato anländer till varelsens gotiska slott så har han ett helt annat utseende än det han visat henne på skeppet. Mer insekt än prince charming, liksom.
Enterprise lämnar Hoshi på slottet och far vidare för att kolla upp om det finns en till gigantisk sfär ute i The Expanse. Tanken är att det är de två sfärerna som framkallar anomalierna i The Expanse, de plötsliga rumsliga förändringar som hotar att skada både skeppet och personalen. Om man kan kartlägga även den andra, så borde det gå att göra en karta så att Enterprise kan styra undan från alla de där fartbulorna ute ii Expanserymden. Mest dramatiskt blir det när en skyttel startar av sig själv, och lämnar Tucker och Archer kvar på sfären ensammas. Lyckligtvis fixar de att skjuta ner sitt eget skepp, så att det studsar ner på sfären igen.
På sitt håll inser Hoshi gradvis att det är något skumt med Tarquin. Att hans plan inte alls är att hjälpa henne, utan att han tvärtom vill behålla henne kvar på sin planet. Han har tänkt sig att hon ska bli en i raden av följeslagare som han haft på sitt slott (tydligen lever han jättelänge, för Hoshi hittar fyra gravar ute i trädgården). Och han drar sig inte för att använda sina krafter för att få som han vill. Låtsas till exempel att han är kapten Archer, som försöker övertala Hoshi att stanna kvar hos Tarquin. Men Hoshi genomskådar bluffen, trots allt.
Lyckligtvis är Tarquins långdistanstelepati beroende av ett skört glasföremål som förstärker de signaler han skickar och tar emot. Hoshi hotar till sist att kasta den i backen om han inte släpper henne. Och då ger han till slut efter. Plus att han överlämnar lite info om Xindierna. Mest av allt är han ju kär i Hoshi.
Hur det gick med undersökningen av den där andra sfären? Jodå, den fanns. Dessvärre hittar T’Pol indicier som tyder på att det åtminstone finns mer än 50 sfärer till som styr anomalierna. Någon har gjort det riktigt jobbigt för utomstående att navigera i den här delen av galaxen. Men vem?
Exile påminner en smula The Squire of Gothos i originalserien. Det där Kirk och de andra hamnar i klorna på Trelane, en varelse med med allsmäktiga krafter. Men förutom den blinkningen (han och Tarquin heter ju nästan samma sak), så tycker jag att det här avsnittet inte riktigt leder någonvart. Framför allt är det ganska förutsägbart med den där kåta telepaten som dreglar över Hoshi. Att lämna henne ensam på den där planeten låter ju verkligen mer än korkat. Även om Tarquin använder sina krafter för att återskapa pizza och burgare när han bjuder på middag.
Betyg: 5/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 6/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 720 tv-avsnitt.
I Cold Fire har Voyager lyckats snoka rätt på Caretakerns kvinnliga motsvarighet Suspiria (fortfarande oklart om hon den första caretakerns dotter, eller hans tilltänkta barnbrud). Tanken är att om Suspiria har liknande krafter som den första caretakern, så kanske hon kan föra Voyager tillbaka hem igen. Men det är inte som att Janeway kan köra upp med sin kärra intill Suspiria och bara börja snickesnacka. För att överhuvudtaget kunna komma i kontakt med Suspiria så måste man först bli polare med hennes skyddslingar. Ett gäng ur 0campafolket – samma ras som Kes – som bor på en rymdstation. ocampakolonins invånare är till en början extremt skeptiska till Voyager. Först när de får reda på att Kes finns ombord så går man med på ett möte.
Egentligen borde jag ju älska det här avsnittet. Bitvis är det rena rama skräckfilmen (livlösa kroppar som hänger i taket och droppar blod, en ung “firestarter” (Kes) som inte riktigt kan kontrollera sina mentala krafter och håller på att döda Tuvok, Suspirias val att materialisera sig som ett ont barn på Voyager). Som engagerad krukväxtodlare så började jag givetvis också fundera kring hur det skulle vara att ha en mentalt sofistikerad ocampa på hembesök några gånger. Hen skulle kanske kunna rädda min gulnande Monstera och få Streptocarpusen att överleva vintern – även faunan går ju att påverka med telepati.
De enda som kan stå emot den här typen av telepatisk krigföring är hololäkaren (som ju inte kan hamna i hypnos då han är ett datorprogram) och Kes. Det har ju hintats en del om Kes telepatiska förmågor i några avsnitt nu, den här gången lyckas hon för första gången använda dem för att försvara Voyager mot en främmande makt. Trots sin timida framtoning håller Kes på att bli en allt viktigare rollfigur i serien. Och allt tuffare. Som när hon här blir hypnotiserad att tro att hennes ansikte håller på att frysa bort. Det stoppar bara henne en liten stund.
Botha verkar skitskumma, men frågan är om inte deras extremt detaljerade telepatiska förmågor är lite väl imponerande. Jag menar, att utlösa personliga trauman hos hela besättningen är ju ganska avancerat. Ganska extremt avancerat. Sen lyckas han få alla på bryggan att tro att de befinner sig i en eldstrid med tre olika farkoster. Och när Kes ändå lyckats spegla den där ofantliga kraften, så försvinner Bothen och hans skepp bara sådär. Plopp. Var han ens där?
B-handlingen i Persistance of Vision kretsar kring Janeway. För första gången får vi här se henne ordentligt stressad och stingslig Vi får också reda på att hon missköter både återhämtning och att äta hälsosamt. Det är också Janeway som först börjar hallucinera ombord, hon ser rollfigurer och rekvisita från sitt brittiska 1800-talsäventyr även i sitt verkliga liv, vilket faktiskt kvalificerar det här avsnittet som åtminstone delvis ett holodäcksäventyr. Men nästan lite skönt att se Janeway bete sig som en människa, ibland.
Ska vi nämna det skojigaste också? För jag anar att det åtminstone var tänkt som en komisk höjdpunkt när vi i avsnittets början får möta en pytteliten hololäkare. Ja, det är nästan så det är teskedsgumman i rymden över det hela. Orsaken är att man håller på att rulla ut installationer av holoprojektorer på olika ställen på Voyager, så att läkaren kan vårda sjuka och skadade på fler ställen än i sjukstugan. Men så här i inledningsskedet så fungerar inte allt perfekt, och hololäkaren blir bara en tvärhand hög. En rätt så ilsken tvärhand hög.
I Dark page får vi på nytt möta 
Vargen har att göra med att mamma Lwaxana samtidigt vill bli hjälpt av Deanna men också vill slippa återuppleva sina smärtsamma minnen. Därför ropar en del av hennes hjärna på hjälp, samtidigt som en annan del försöker skrämma bort inkräktaren. När Deanna inte blir så rädd för den där glada vargen så försöker Lwaxanas hjärna i stället fördröja Deanna genom att visualisera en annan viktig person ur deras gemensamma förfluta. Lwaxanas metamedvetande ger Deanna en chans att hänga med sin döda far, han som gick bort när hon bara var sju år. Något som Deanna avböjer med tårar i ögonen. Hon måste ju rädda sin mamma.
Först på andra försöket inne i morsans skalle får Deanna reda på orsaken till hennes märkliga beteende. Det visar sig att Deanna haft en storasyster som dött, och vars minne mamma Lwaxana försökt sudda ut ur både sitt eget och andras medvetande. Det blir en klassisk terapiavslutning. Lwaxana konfronteras med det smärtsamma minnet, och kommer snabbt i balans igen. Och ett avsnitt som jag dittills avfärdat som fyllt av det sämsta av två världar (det är BÅDE alldeles för pratigt och samtidigt fyllt med scener där folk ser ut om de har förstoppning när de låtsas kommunicera telepatiskt.) blir faktiskt lite rörande.
Det här var ju faktiskt jättekonstigt. På så många olika sätt. Enormt jättekonstigt.
Sammanfattning: Det här avsnittet påminner lite om