Hela det här bloggprojektet började med den första Star Trek-piloten, The Cage. Den som fick nej av tv-bolaget NBC, och som inte visades i sin helhet på tv förrän någon gång på 80-talet. Men helt bortkastade var inte resurserna som pumpades in i The Cage. Tvärtom, i The Menagerie del 1 och 2 lyckas man recykla den skrotade piloten så pass effektivt att det räcker för att bygga två avsnitt kring det. Till en början handlade väl i och för återvinningen om ett sätt att lösa en akut kris. Produktionsvillkoren för Star Trek var extremt pressade under den första säsongen. Beställningen kom sent, tiden räckte inte till, efterarbetet med visuella effekter släpade efter. Att då kunna återanvända The Cage blev ett sätt för seriens skapare Gene Roddenberry att vinna tid. Rent ekonomiskt var fördelarna mindre för Desilu, produktionsbolaget som producerade serien. NBC menade nämligen att de redan pumpat in pengar i piloten och därför bara skulle betala för det ena av de två avsnitten.
Rodde
nberrys recyklingtrick var att konstruera en ny ramhandling som utspelades i seriens nutid och sedan använda The Cage till många och långa återblickar. I The Menageries första del får vi alltså reda på att Enterprises förra kapten, Pike, varit med om en olycka, och efter att ha agerat som en sann hjälte utsatts för deltastrålning. Han är nu bunden till en maskin som påminner lite om en Dalek från Doctor Who, och hans kommunikation med omvärlden sker genom att pipa/blinka en gång för ja och två gånger för nej. Eftersom skådespelaren som spelade Pike i originalavsnittet inte ville göra mer Star Trek, har man skrivit in att Pike strålskadats i ansiktet. Skådespelaren som spelar honom går alltså knappt att se bakom masken med skadorna.
För den ursprungliga publiken kändes troligtvis The Menagerie som ett fördjupande avsnitt, genom de långa tillbakablickarna ges man en känsla av kontinuitet inom Star Trek-universumet, med uttänkta backstories som håller för flera avsnitt i följd. Dessutom får man äntligen reda på vem den skalliga personen som skymtat förbi i eftertexterna under seriens första avsnitt egentligen är (om inte någon har varit framme och knepat och knåpat med dem inför någon re-release av materialet).
För mig som sett den ursprungliga piloten för bara några veckor sedan känns däremot hela spektaklet lite komiskt och klumpigt. Bara en sån sak som att tillbakablickarna sker genom att Kirk och Spock ser talosiernas illusioner på en storbilds-tv. På något sätt överförs deras visioner telepatiskt och kommer sedan, färdigklippta och struktuerade till skärmen på Enterprises mötesrum. Efter ett tag börjar det kännas mer som en gemensam tv-kväll än den krigsrättegång som faktiskt de två avsnitten till stor del består av. Det är ju också ironiskt att det avsnitt som innehöll för lite action för att få grönt ljus från NBC nu används som bas för två hela program.
I avsnittets början hamnar Enterprise i en magnetisk storm, något som påverkar Kirks gamle kompis Gary Mitchell. Hans mentala kraft växer, snart kan han förflytta föremål med ren viljestyrka – ja, kanske rentav styra hela Enterprise.
Trots höjdpunkter som att Kirk slåss på kanten till sin egen grav, och introducerandet av en Star Trek-version av en läsplatta så är jag för första gången i det här projektet lite skeptisk till ett avsnitt. Kanske för att de senaste avsnitten jag sett gjorts när produktionen av Star Trek redan kommit igång. Att titta på en gammal pilot känns som att gå tillbaka i utvecklingen.
ekvent då?” tänkte jag när jag började lägga upp en plan för det här projektet. Min första tanke var att jag skulle se alla Star Trek-avsnitt i kronologisk ordning i sitt universum. Det vill säga, börja med tv-serien Enterprise och sedan jobba mig framåt. Sedan kom jag fram till att det som egentligen intresserade mig var hur fenomenet utvecklades bland de som såg serien – då var det kanske snarare sändningsdatumen som var intressanta.
Om det där med sexet verkligen var en källa till oro hos NBC-bossarna efter första piloten så verkar inte Roddenberry ha brytt sig så mycket om det. Visst, det blir ingen slöjdans i The Man Trap, men den nya rollfiguren Uhura får både envist flirta med Spock och ha ett erotiskt/hypnotiserat möte med avsnittets alien. En ung besättningsmedlem får dessutom tydliga visioner av ett gammalt kvart-i-fem-ragg när han träffar varelsen från M-113. Men seriens höjdpunkt för mig? Den skrikande blomman i Sulus växtsamling. En fantastisk dockteaterinstallation mitt bland de annars förhållandevis välgjorda specialeffekterna. Älskar den skrikande blomman så mycket!
n Trap ett rakt berättat äventyr, som ändå lyckas kombinera shootouts med ett visst filosofiskt djup. För shapeshifterns förvandlingar gör förstås att det blir mycket svårt att öppna eld. Kan du döda någon som ser ut och låter som någon du älskat? Som så ofta i Star Trek slutar avsnittet med känslan av att varje seger som löses med våld egentligen är en förlust.