Tag: Pilot

Emissary. Psykodrama och maskhål när Deep Space Nine drar igång.

~ rogerwilson ~ 21 Comments

ds9 emissary 2

Eftersom jag valt att se Star Trek-avsnitten enligt den ordning som de visades i amerikansk tv så blir det en liten mikropaus från The Next Generation nu. För medan TNG hade sändningsuppehåll i januari 1993 så drog nästa Star Trek-serie igång: Deep Space Nine.

Och jag kan nog inte riktigt förklara hur mycket jag sett fram emot det här. En helt ny serie. Helt nya rollfigurer (nåja, mestadels i varje fall). En ny plats att lära känna och utforska. Efter 136 Next Generation-avsnitt (eller om det är 137, jag och Memory Alpha räknar på lite olika sätt) så känns det otroligt skönt med lite omväxling. Dessutom tror jag faktiskt inte att jag sett ett enda avsnitt av Deep Space Nine tidigare, jag har alltså mindre koll än någonsin tidigare under det här bloggprojektet. Och, som jag skrivit i kommentarsfältet här, jag var också lite nervös. Få av mina Star Trek-bekanta har haft något positivt att säga om den här serien, även om några av er varit mer nyanserade i kommentarerna här på bloggen.

Så, vad var mina första tankar efter att ha sett piloten, det allra första dubbelavsnittet i serien? Ja, men jag är försiktigt positiv. När jag skriver det här så har jag sett de första fyra avsnitten (i sträck, samma kväll) och det känns på många sätt som en “enklare” serie än The Next Generation. Folk har känslor, passioner, viljor. På det sättet liknar det mycket mer normal tv-dramatik, till skillnad från den märkliga stämningen i The Next Generation där alla är lite högtidliga, spända, behärskade. Alla är liksom mer lika Data där än Data egentligen är lik en människa i TNG, om ni förstår vad jag menar. Självbehärskning och ett professionellt beteende är A och O. I Deep Space Nine är snarare kutym att reglerna bortses ifrån.

Skillnaden är också tydlig när det gäller själva spelplatsen. På rymdstationen Deep Space Nine är det smutsigt, nergånget, ingenting fungerar och allt är kaotiskt. Det är långt ifrån den sterilt perfekt värld som finns ombord på Enterprise. Och den där lite gammalmodiga (och lätt kolonialistiska) upptäckartanken som ju är Star Treks ursprung är i mycket helt frånvarande. Till DS9 kommer folk från olika delar av galaxen, snarare än att man ska åka runt och “upptäcka” dem som någon annan Columbus med warpmotorer.

ds9 emissary 4Vi befinner oss alltså på en rymdstation som till en början kretsar kring den alldeles nyligen befriade planeten Bajor. Den gamla ockupationsmakten, Cardassierna, har övergivit stationen, men inte utan att först ha sabbat den så mycket de kan, och till och med dödat några av butiksägarna på “promenaden” – stationens egna gallerialiknande shoppinggata. Till stationen kommer Benjamin Sisko för att chefa. Han är ett lite mer osäkert kort jämfört med andra ledare i Star Trek. Lite lynnig, lite arg, lite street smart och det känns som om känslorna ligger precis under ytan och bubblar. Han är lite svår att få grepp om, även om pilotavsnittet faktiskt utvecklas till rena rama psykodramat där han tvingas konfrontera undertryckt sorg och ilska. Bland annat hans  förtvivlan när han miste sin fru när borgerna attackerade Jorden styrda av Picard-borgen – vilket gör scenerna mellan honom och Picard oerhört stela.

Men att producenterna valt Sisko som chef för stationen är intressant även ur andra synvinklar. Han är ensamstående pappa. Han är också svart, vilket jag tycker är en strålande fortsättning på det mångfaldstänk som funnits hos Star Trek sedan starten. Och han är inte särskilt tvålfager eller insmickrande på något sätt. Lite som hela serien, faktiskt. Jag tänkte att jag skriver om resten av casten i kommande blogginlägg, annars blir det för långt här.

ds9 emissary 5Det enda jag väl initialt tyckte illa om i det här första avsnittet var betoningen på religion och magi, men det visade sig sedan egentligen bara handla om ett möte mellan två vitt skilda livsformer. Jag är nästan lite motvilligt imponerad av den kommunikation som Sisko har med den främmande livsformen inne i maskhålet, den som förs genom flashbacks till hans minnen, där hans vänner, släktingar och familj får ge röst till utomjordingarnas frågor. Det är faktiskt ovanligt avancerat för tv, och det blir faktiskt riktigt smart till sist. Att förklara principerna bakom ett linjärt liv för en annan livsform genom reglerna för baseboll var väl trots det den kanske allra mest kreativa lösningen i det här avsnittets manus.

Till skillnad från The Next Generation så är Deep Space Nine betydligt mer introducerande och pedagogiskt förklarande i sitt första avsnitt. Premissen för serien är tydlig, den handfull huvudpersoner som det mesta kretsar kring är väl utmejslade karaktärer. Tack vare en maskhålsöverenskommelse med aliens blir dessutom rymdstationen i ett bortglömt stjärnsystem under avsnittets gång förvandlad till en hot spot för handel i galaxen.

Jag gillar den här piloten väldigt mycket, även om jag också – efter mina fyra avsnitt – kan se att varje del i den här serien inte kommer att befinna sig på den här verkshöjden. Deep Space Nine är både svårare och simplare än sina kollegor i Star Trek-universumet. Men det lär jag återkomma till framöver.

(PS: Att återvända till dvd-formatet efter att ha sett The Next Generation på Bluray är däremot helt fruktansvärt.)

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 1&2/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 241 tv-avsnitt. Det här är mitt sextiosjätte inlägg i årets #blogg100-utmaning.

The Menagerie Pt 1 & 2. Återvinningen av The Cage

~ rogerwilson ~ 4 Comments

st menagerie

Hela det här bloggprojektet började med den första Star Trek-piloten, The Cage. Den som fick nej av tv-bolaget NBC, och som inte visades i sin helhet på tv förrän någon gång på 80-talet. Men helt bortkastade var inte resurserna som pumpades in i The Cage. Tvärtom, i The Menagerie del 1 och 2 lyckas man recykla den skrotade piloten så pass effektivt att det räcker för att bygga två avsnitt kring det. Till en början handlade väl i och för återvinningen om ett sätt att lösa en akut kris. Produktionsvillkoren för Star Trek var extremt pressade under den första säsongen. Beställningen kom sent, tiden räckte inte till, efterarbetet med visuella effekter släpade efter. Att då kunna återanvända The Cage blev ett sätt för seriens skapare Gene Roddenberry att vinna tid. Rent ekonomiskt var fördelarna mindre för Desilu, produktionsbolaget som producerade serien. NBC menade nämligen att de redan pumpat in pengar i piloten och därför bara skulle betala för det ena av de två avsnitten.

Roddest the menagerienberrys recyklingtrick var att konstruera en ny ramhandling som utspelades i seriens nutid och sedan använda The Cage till många och långa återblickar. I The Menageries första del får vi alltså reda på att Enterprises förra kapten, Pike, varit med om en olycka, och efter att ha agerat som en sann hjälte utsatts för deltastrålning. Han är nu bunden till en maskin som påminner lite om en Dalek från Doctor Who, och hans kommunikation med omvärlden sker genom att pipa/blinka en gång för ja och två gånger för nej. Eftersom skådespelaren som spelade Pike i originalavsnittet inte ville göra mer Star Trek, har man skrivit in att Pike strålskadats i ansiktet. Skådespelaren som spelar honom går alltså knappt att se bakom masken med skadorna.

För den ursprungliga publiken kändes troligtvis The Menagerie som ett fördjupande avsnitt, genom de långa tillbakablickarna ges man en känsla av kontinuitet inom Star Trek-universumet, med uttänkta backstories som håller för flera avsnitt i följd. Dessutom får man äntligen reda på vem den skalliga personen som skymtat förbi i eftertexterna under seriens första avsnitt egentligen är (om inte någon har varit framme och knepat och knåpat med dem inför någon re-release av materialet).

För mig som sett den ursprungliga piloten för bara några veckor sedan känns däremot hela spektaklet lite komiskt och klumpigt. Bara en sån sak som att tillbakablickarna sker genom att Kirk och Spock ser talosiernas illusioner på en storbilds-tv. På något sätt överförs deras visioner telepatiskt och kommer sedan, färdigklippta och struktuerade till skärmen på Enterprises mötesrum. Efter ett tag börjar det kännas mer som en gemensam tv-kväll än den krigsrättegång som faktiskt de två avsnitten till stor del består av. Det är ju också ironiskt att det avsnitt som innehöll för lite action för att få grönt ljus från NBC nu används som bas för två hela program.

TOS: Where no man has gone before – en déjà vu mitt bland det outforskade

~ rogerwilson ~ 3 Comments

Where no man has gone before

Så var det äntligen dags för Det Andra Pilotavsnittet. Det som var skrivet för att inleda den första säsongen. Det där Spock är lite extra känslokall – men där det också förklaras att han är från Vulcan. Det där vi får reda på att Enterprise är på väg att lämna galaxen. Det där besättningen fortfarande bär de gamla, fula tröjorna från förra piloten.

bild 1I avsnittets början hamnar Enterprise i en magnetisk storm, något som påverkar Kirks gamle kompis Gary Mitchell. Hans mentala kraft växer, snart kan han förflytta föremål med ren viljestyrka – ja, kanske rentav styra hela Enterprise.

Den omkastade ordningen som avsnitten sänds i gör verkligen inte Where No Man Has Gone Before någon tjänst. Det känns väldigt likt förra avsnittet, Charlie X, om än lite mer storslaget och flippat. I stället för att vilja ligga, äta riktiga kalkoner och ha svårt att acceptera en förlust i 3D-schack som tonårskillen i Charlie X, så har det här avsnittets huvudperson Gary Mitchell en mer storslagen världsbild. Som att han tror att han är Gud, till exempel. Dessutom kan Mitchell avfyra elektriska blixtar, och så är hans ögon självlysande (specialeffekten bestod av en sorts silverlinser som tydligen var extremt plågsamma att bära – skådespelaren Gary Lockwood klarade bara några minuter i taget).

bildTrots höjdpunkter som att Kirk slåss på kanten till sin egen grav, och introducerandet av en Star Trek-version av en läsplatta så är jag för första gången i det här projektet lite skeptisk till ett avsnitt. Kanske för att de senaste avsnitten jag sett gjorts när produktionen av Star Trek redan kommit igång. Att titta på en gammal pilot känns som att gå tillbaka i utvecklingen.

Jag är också lite frågande inför titeln på det här avsnittet. Visst. Where no man has gone before är väl en bra programförklaring för hela Star Trek, och en del av programmets devis: To boldly go…”. Men ett avsnitt som går ut på att man hittar en “svart låda” från ett gammalt rymdskepp, samt till stora delar utspelas på en planet med en helautomatisk gruvanläggning på – ja, så där himla outforskat känns det liksom inte. Känner att det som levereras i det här pilotavsnittet faktiskt inte lever upp till marknadsföringen.

Nej, nu hoppas jag på att nästa avsnitt bjuder på lite härliga aliens. Det har varit lite för mycket stillsamma mentala krafter på sistone.

Det här är berättelserna om min Startrekathon. Det här blogginlägget avhandlar avsnitt 3/29 av säsong 1/3 av Star Trek: The Original Series . Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 tv-avsnitt. 

TOS: The Cage – Star Trek före kapten Kirk

~ rogerwilson ~ 7 Comments

Christopher_Pike,_The_CageDen som loggar in på Netflix, trycker på första avsnittet i första säsongen av Star Trek och väntar sig att se Kirk, Uhura och de andra kända ansiktena kommer att bli lite förvirrad. Först i spellistan ligger nämligen The Cage – den första piloten som Star Treks skapare Gene Roddenberry spelade in för NBC redan 1964 (den “riktiga” serien startade först 1966 och det här avsnittet visades inte på tv första gången förrän 1988).

Jag var åtminstone förberedd på pilotproblematiken, hade ju läst tidningen Star Treks stora artikel om The Cage, och visste att kaptenen skulle heta Pike istället för Kirk och att dräkterna skulle se annorlunda ut. Däremot var jag oförberedd på andra saker, som till exempel den riktigt kackiga specialeffekten när Enterprise går in i warp-drive. Men Leonard Nimoy finns åtminstone med som Spock, och intrigen innehåller stående Star Trek-inslag som ett moraliskt dilemma, ett uppbyggligt budskap och en femme fatale med en mörk hemlighet.

Det som framför allt slår mig medIMG_1168an jag ser The Cage är att så mycket av stämningen och själen i Star Trek redan finns på plats. Roddenberrys vilja att använda science fiction-genrens möjligheter för att reflektera kring moral och filosofi märks tydligt. Här finns också det progressiva anslaget i och med en antydan till feministiskt budskap, samtidigt som skådespelaren Susan Oliver givetvis också kroppsmålas i grönt och får dansa erotisk haremsdans i väldigt lite kläder – även senare blandar ju Star Trek sina moralkakor med minikjolar.

Susan Oliver är överhuvudtaget avsnittets stora behållning. Hon ger faktiskt ett riktigt djup till sin rollfigur – och efter att ha nätresearchat lite inser jag att hon tyvärr tillhör kategorin underskattade skådespelerskor – massor av inhopp i tv-serier och många biroller. Att Jeffrey Hunter inte fortsatte som kapten Pike känns däremot inte som någon större förlust. Intrigen i The Cage handlar till stor del om att Pike konfronteras med sina tvivel kring sig själv som ledare. Som tittare känner jag framför allt att han är en grinig och gnällig träbock. Jag saknar lite humor, de som senare dök upp såväl i manuset som i William Shatners gestaltning av Kirk.

IMG_1162Men mest fascinerande i The Cage är ändå talosierna. De spelas av äldre kvinnor, dubbade med mansröster, och skådespelarna bär stora plastproteser på huvudet där venerna pulserar när talosierna använder sina telepatiska förmågor.

Tydligen fick bossarna på NBC välja mellan tre olika storylines att göra pilot av, och det är lite komiskt att de valde den som innehöll en kritik mot tv-industrin. Roddenberry hade vid det här laget redan gjort sig känd som någon som ville kommentera samtiden i sina tv-projekt. I The Cage beskriver han hur talosiernas civilisation håller på att gå under. Det beror på att de genom sina enorma mentala krafter kan skapa illusioner – både för andra och för sitt eget nöje. Så småningom har de förlorat sig själva i sin värld av bländverk, i så pass stor utsträckning att de mist kunskapen för att kunna använda sina förfäders teknologi. Likheten mellan orden talosian och televison är knappast slumpartad. Roddenberry var redan bränd av tv-industrins feghet.

Det känns signifikativt för Star Trek och alla dess olika framtida inkarnationer att The Original Series faktiskt börjar med en typ av reboot. Efter The Cage lät NBC Roddenberry göra ytterligare en pilot, med nya rollfigurer och skådespelare. Redan från början visade Roddenberry att hans koncept kunde varieras och förpackas på olika sätt, utan att förlora sin kärna. På det sättet känns det egentligen naturligt att Star Trek börjar med två piloter. Allt annat skulle kännas…ologiskt.

Om du vill läsa mer om själva intrigen i avsnittet så finns det att läsa här. 

Det här är berättelserna om min Startrekathon. Det här var ett blogginlägg om Star Trek: The Original Series. En pilot som aldrig sändes. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 1 tv-avsnitt.