The Changeling. Det med Nomad, den blodtörstiga intergalaktiska dammsugaren.

Bortbytingen. Så heter det här avsnittet översatt till svenska. Men kanske skulle man idag valt att kalla det för Den hackade sonden, eller något annat putslustigt. För digitala bortbytingar har ju mer med datorintrång att göra än troll – vare sig sagan utspelas i skogen eller på nätet.

Oavsett vilket så är det bara att konstatera att Star Trek på nytt återvänder till favoritämnet AI – artificiell intelligens. Det finns en lång uppräkning i min TOS-Bibel, These are the voyages vol 2, om på vilka sätt det här avsnittet upprepar idéer från tidigare avsnitt. Det känns lite neggigt, så låt oss bara säga att mycket i The Changeling känns tryggt och bekant. Och att det knappast är sista gången vi konfronteras med riskerna med AI i den här serien. Så mycket Star Trek har jag sett, att jag förstått att just det här avsnittet citeras och kopieras – eller kanske ska man kalla det hyllas – längre fram i franchisen.

I vilket fall, möt Nomad! En sond som skickades från Jorden för att leta efter främmande liv i universum. Lite som Enterprise, men med betydligt mindre resurser. Tyvärr har någon ändrat i programmeringen, så att Nomad nu utplånar allt liv som inte är perfekt. Till exempel Malurierna, som tydligen är spårlöst försvunna. Kapten Kirk lyssnar Nomad på, men bara på grund av att sondens gamla data är skadade i en krasch. Så småningom kommer det fram att Nomad förväxlar Kirk med namnet på dess skapare, Jackson Roykirk. Men snart inser även Nomad att Kirk är alldeles för ineffektiv för att tas på allvar.

Överhuvudtaget är Nomad rätt vresig. Och misogyn. När maskinen hör Uhura sjunga, söker den upp henne på bryggan. Förhör henne om vad sång är, och när hon inte kan svara scannar han, och raderar hennes hjärna istället. Förklaringen, observationen att hennes hjärna innehöll “a mass of conflicting impulses”. Stackars Uhura får sättas i rehab och lära om alla engelska uttryck – swahilin sitter däremot som den ska. Å andra sidan fick Scotty återupplivas efter sitt möte med Nomad, så det kanske trots allt är bättre att bli föraktad som kvinna än avrättad som man.

Det är alltid en utmaning att få något som ser ut ungefär som en svävande dammsugare att framstå som intressant i bild. Vi kan väl säga att man inte riktigt lyckas i det här avsnittet, framför allt inte i scenerna där Nomad ensam svävar genom korridorer. Det hjälper inte att bilderna ackompanjeras av hyperdramatisk musik, det blir ändå mest som att titta på en Romba när den dammsuger. Så passande då att Nomad just är besatt av att sterilisera och göra rent. Utplåna hela solsystem som är infekterat, med till exempel människor. Och varför inte börja med Enterprise?

Till sist gör Kirk en repris av sitt trick från The Return of the Archons. Ja, frågan är om han inte gör EXAKT samma trick som i det avsnittet. Han lyckas helt enkelt övertyga maskinen om att den själv inte är perfekt, varpå den måste utplåna sig själv.

Min största besvikelse? Att googla Tan Ru och inte få en enda träff förutom det här avsnittet. Jag kräver en ny Star Trek-serie bara för att åtgärda lösa trådar som den här. Det här är ju bara RÖRIGT!

Sammanfattning: Det är trots allt imponerande att hela Star Trek-ensemblen kan spela så pass övertygande mot en flygande dammsugare. Även om flera delar av intrigen är återvunnen så känns det som om avsnittet i sig flyter på bättre än det om Apollon på grönbete. Och så älskar jag datorrösten när Nomad flippar ut på slutet. Så gullig! 6/10