VOY: Ex Post Facto. Noirdeckargåtan med den mördade baneanske forskaren.

voy ex post facto 5

Bara för att det kommit en helt ny Star Trek-serie så kan jag ju inte överge min genomgång av Trek-historien. Även om det kändes lite extra bittert att återgå till historien för att vara med om den här dikeskörningen – just som jag började få känslan av att Voyager var en helgjuten serie.

voy ex post facto 2Allt börjar åtminstone på ett lite annorlunda sätt. Från de första scenerna (i svartvitt) i Ex Post Facto så finns det en stark vibb av film noir över avsnittet. Här finns en blond femme fatale-alien, ett erotisk triangeldrama, en skällande knähund, ett mystiskt mord… och visst kan man, kanske, om man typ kisar lite, tänka sig Tuvok som en kallhamrad privatdeckaren. Noir-influenserna (som jag i och för sig tyckte var rätt tramsiga, det känns alldeles för tidigt för att börja ge sig in i genreövningar i det här som faktiskt är en helt ny serie) byts dock successivt ut mot något som väl mer får betecknas som en ordinär Star Trek-krimgåta. Och med det menar jag nog dessvärre att själva deckargåtan är rätt primitiv och lite tramsig.

voy post ex facto 6Däremot är det en fascinerande tanke att straffet för mord är att själv tvingas uppleva mordoffrets minnen från sin död, på repeat var fjortonde timme för resten av livet. Så skipas rättvisa i den baneanska civilisationen. En plats som förutom invånarnas fjäderdräkt på huvudet är märkligt lik jorden. Liknande inredning, kläder, könsstereotypa frisyrer – men mest irriterad är jag nog över att man inte ens försökte skoja till det och göra femme fatalens lilla hund till en alien. Sådär som man gjorde i originalserien en gång i tiden.

Som helhet ett avsnitt med en tunn intrig, lite tramsig deckargåta och där man valt att göra en hommage till 40-talet snarare än någon genomförd alienifiering av skådespelare och scenografier. LIte humor hade kanske kunnat rädda anrättningen, istället fick vi ytterligare en häradsbetäckarintrig om Paris (något som tydligen också irriterade producenten Jeri Taylor, så snart är det tydligen slut med det).

Betyg: 3/10

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 8/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 353 tv-avsnitt.

Sarek. Det där Spocks pappa blir senil och börjar….ha…känslor.

tng sarek 2Jag gillar verkligen skådespelaren Mark Lenard. Jag tycker att han är skitbra, oavsett om han spelar Vulcan, Klingon eller Romulan. Och här är han tillbaka igen i franchisen. I sin paradroll som Spocks pappa, Sarek, och blir på det här sättet den första riktiga länken mellan originalserien och The Next Generation den första riktiga länken mellan originalserien och The Next Generation sedan McCoys framträdande i TNG-piloten.

tng sarek 5Sarek är på Enterprise för att leda förhandlingar med de mystiska legaranerna. Ett möte han förberett i 93 år. Men när han anländer ombord inför toppmötet så är det något som inte stämmer. Picard som träffat Sarek tidigare känner inte riktigt igen den tidigare så majestätiske diplomaten. En annan skum sak är att Sareks medarbetare uppträder överbeskyddande och hemlighetsfulla. Fast det verkliga beviset på att något riktigt konstigt är på gång är när Sarek och hans fru går på en konsert ombord på Enterprise och musiken får Sarek gråta – vilket i Vulcan-mått mätt motsvarar ungefär att streaka på nobelfesten. Som om inte Sareks känslosamhet var nog så utbryter det också en märklig epidemi av osämja ombord på Enterprise ganska så exakt vid samma tidpunkt som Sarek och hans gäng kommit ombord på Enterprise. Det verkar helt enkelt vara sämsta läget någonsin för att hålla ett politiskt toppmöte ombord.

tng sarek 4Sarek är ett avsnitt som handlar om åldrande och senilitet. När personer från Vulcan blir gamla (äldre än sådär 200 år) kan de drabbas av det så kallade Bendii-syndromet som innebär att de tappar kontrollen över sina känslor och tankar. Då vulcaner dessutom är telepatiska så kan deras förvirring och ilska sprida sig till andra.

Men det här avsnittet speglar en känsla och oro som fanns runt inspelningen av serien. Enligt vissa uppgifter var Gene Roddenberry så ängslig kring att knyta samman originalserien och The Next Generation att han ville ha två alternativa manus att välja mellan, ett om Sarek och ett om en annan tidigare okänd diplomat från Vulcan. Och när man läser på lite i bonsusfinformationen kring det här avsnittet så säger producenten Michael Piller att Sarek mest av allt får honom att tänka på situationen under produktionen av Star Trek. Hur Roddenberry successivt försämrades och hur han allt eftersom förlorade kontrollen över serien.

Det här påminner om: Sist någon blev gammal och senil ombord på skeppet var i orginalseriens The Deadly Years, då Kirk och några andra drabbades av ett åldersvirus.

Det här är nytt: Förutom att det är det första avsnittet då en skådespelare i en roll från originalserien dyker upp, så är det också första gången som folk bråkar ombord på Enterprise på det sättet som man borde bråka om man är instängda i en stor metalltunna mitt ute i världsrymden. Gillar framför allt slagsmålet i skeppsbaren. Kändes som om det var på tiden.

tng sarek 6Höjdpunkten är: När Picard och Sarek utbyter Vulcanska hälsningar i slutet av det här avsnittet hände det för tredje gången.hittills i min #startrekathon. Det rann några tårar nerför kinderna. Jisses! Sedan får ju också Patrick Stewart använda sig av ovanligt mycket av sina skådespelarresurser när han ska gestalta Sareks förvirring i en rad scener som också går till memorable moments-mappen. Picard och Sarek smälter ju samman sina sinnen så att Picard ska kunna hjälpa Sarek att få kontroll över sina tankar, åtminstone tillräckligt länge för att kunna genomföra sitt politiska toppmöte. Men för mig kändes det här som en helt ny variant av mind meld som jag inte riktigt förstod mig på. Den framstod mer som ett slags hjärnbyte eftersom Sarek behöll fattningen medan Picard bröt ihop. Och hjärndelningen varade också mycket längre än jag sett tidigare.

tng sarek 7Gillade inte: Den något överdramatiskt datoranimerade tåren som rinner längs Sareks kind. Den kändes som något hämtat ur typ en sydkoreansk såpa. Inget ont om koreanska såpor, men det kändes lite märkligt här.

Vad har vi lärt oss? Ingen undkommer åldrandet och dess fasor. Inte ens vulcaner. Det tar bara lite längre tid.

Det här är ett fint avsnitt, tycker jag, där man genom sf-ramen lyckas ge en ny infallsvinkel på ett högst mänskligt dilemma. Vacklar mellan åttan och nian i betyg, men avrundar uppåt för en gångs skull.

Betyg: 9/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 173 tv-avsnitt.

 

Star Trek III: The Search for Spock. Spock lever, men Enterprise dör! (1984)

st search for spock 1

En av de många intressanta aspekterna av Star Trek är det här med Leonard Nimoys förhandlingstaktik. Sättet han hela tiden fick bättre och bättre dealar på, i takt med att Spock successivt blivit en allt viktigare figur i serien. Och givetvis var den logiske vulcanen aldrig viktigare än i filmen som är uppkallad efter honom. Kanske inte så underligt att The Search for Spock också kan ses som Nimoys främsta förhandlingsframgång under karriären.

Leonard Nimoy krävde helt enkelt att få regissera filmen i utbyte mot att han återvände till rollen som Spock. En ganska bra utdelning med tanke på att Spock faktiskt inte syns så mycket i filmen, egentligen. Större delen av filmen är han ju reinkarnerad som en ung pojke/man på Genesisplaneten samt lagrad som en sorts mental säkerhetskopia i doktor McCoys hjärna,

The Search for Spock handlar alltså om hur Kirk och de andra letar efter…ja, Spock förstås. Allt tyder nämligen på att han inte är fullt så död som man kunde få intrycket av i slutet av förra filmen. Då skickades hans kista ner till den nyfödda Genesis-planeten, skapad genom ett slags genetisk atombomb, som skapar liv snarare än att släcka dem. Gissa vad som händer med ett färskt lik i en sån miljö? Samtidigt går McCoy runt och lämnar mystiska meddelanden från Spock – resultatet av en mind meld som Spock gjorde med honom en kort stund innan han dog. Nu gäller det att hitta ett sätt att föra samman den återfödda Spock-kroppen som hittas på Genesisplaneten med hans gamla hjärna, som finns lagrad i McCoys huvud.
st search for spock 3Detta kompliceras ytterligare av att klingonerna fått nys om Genesisprojektet, och nu vill ha tillgång till tekniken bakom det. Precis som i The Motion Picture får vi här höra mer av klingonskan, hela dialoger den här gången av språket som alltså uppfanns åt långfilmerna. Samtidigt verkar klingonerna ha genomgått någon sorts genetisk förvandling i filmversionen, och då menar jag inte bara att de fick knöliga pannor från och med den första långfilmen. Nej, de verkar faktiskt ha blivit lite mer korkade sedan originalserien. Stendumma, helt enkelt.

Om The Wrath of Khan kretsade kring mitt i livet-krisen, så kan man kan väl säga att The Search for Spock känns lite mer hoppfull kring ett åldrande med värdighet. Originalbesättningen från Enterprise framstår som en förening med pigga pensionärer som kommit in i sin andra andning. En sektion med grå pantrar som helt sonika stjäl den skrotningsfärdiga Enterprise i sin jakt efter Spock. Men visst finns det sorgkanter även i den här historien. Kirk mister sin nyfunne son David Marcus, och får se sitt livs stora kärlek – Enterprise – sprängas i tusen bitar. Det sägs att producenten och manusförfattaren Harve Bennett skrev manuset baklänges och utgick från den här filmens stora dramatiska chockeffekt – när Enterprise exploderar.

Stämnings- och intrigmässigt ligger The Search for Spock någonstans mittemellan sina två föregångare. Här finns plats för såväl exotismdränkta ritualer på Vulcan som rymdstrider med Klingoner och lite existentiella bryderier. Men som helhet är den lite för tam för att kunna mäta sig med The Wrath of Khan.

st search for spock 2Andra höjdpunkter: Modefesten fortsätter. Bland annat bevisar Shatner att det finns en plats för gubbiga träningsoveraller även i framtiden. Jag tycker också att Christopher Lloyd är helt magisk som den klingonske befälhavaren Kruge. Precis som jag diggar den kackiga grafiken på de klingonska skeppsdatorerna – som retrodatorspel. Som i och för sig kanske är samtida med den här filmen, när jag tänker efter.

Men ganska trist att: den klingonska reptilhunden ombord på krigsskeppet är så himla dåligt gjord. Pinsamt. Till och med enhörningshunden från originalserien kändes bättre gjord. Sen är jag också lite kluven till det här med att börja en uppföljare med klipp från förra filmen. Det känns ju lite segt när man som jag plöjer flera filmer samma dag. Samtidigt kan jag sakna det när jag själv ser uppföljare på bio. Minns verkligen alla allt som har hänt? Jag gör det inte. Numera måste jag repetera alla filmer i sen serie innan jag kan se en uppföljare.

Betyg: 6/10

Star Trek III: The Search for Spock. Långfilm 3/12,. Så nu har jag betat av 3 långfilmer och 102 tv-avsnitt i min Startrekathon. 

The Infinite Vulcan. Det med växtmänniskor, kloner och vandrande blommor.

st infinite

Jag försöker förstå vad det är som gör att jag blir helt utmattad av att se de animerade Star Trek-avsnitten. Flera gånger har jag dåsat till mitt i avsnitten, vid andra tillfällen hänger jag inte med i handlingen och måste spola tillbaka några minuter för att fatta exakt vad som hände – i just det här avsnittet  hände det flera gånger eftersom jag föll ut ur handlingen i samma scen och inte fattade en avgörande vändning i intrigen.

Visst, jag såg det här avsnittet de sista dagarna innan semesterledigheten. Kanske var jag bara slutkörd. Eller så är det på allvar något som är så knepigt med den här serien att intrycken liksom KROCKAR i hjärnan på mig. Den får inte ihop kombinationen av den utstuderade visuella barnprogramsestetiken och en intrig och dialog som är proppfull med abstrakt sci fi-nördighet. För mig känns det lite som att man i varje avsnitt av Scooby Doo skulle diskutera avancerade filosofiska spörsmål om livet efter döden, om ni hajar en lätt föråldrad referens.

Men den här krocken är förstås också rolig. Star Treks animerade serie är verkligen inte lik något annat jag sett tidigare. Som i det här avsnittet som bjussar på pratande plantgubbar, en jätteklon av Spock och attacktränade flygande varelser med spiralformade fångstben.

st infinite 3Handling: Jo, men allt börjar med att Sulu blir biten av en liten blomma med ben och blir förgiftad. Sen kommer det lite större varelser, som också visar sig vara växter. De har ett motgift. Efter det blir Spock kidnappad av flygande fåglar/ödlor som i själva verket också är växter.

Planetens härskare visar sig nämligen vara en klon av forskaren Stavos Keniclius – en av de onda rashygienisterna som ville skapa övermänniskor under de rashygieniska krigen på Jorden. Och klonen Keniclius 5 är åtminstone imponerande när det gäller storleken. Han är en jätte! Men han behöver tydligen hjälp på traven med det intellektuella, därför har han kidnappat Spock och gjort en jätte-klon av honom också. Målet är att de tillsammans ske ge sig ut på ett korståg för att skapa fred i universum. När Kirk berättar att det redan är fred (vi får väl anse att vapenstillestånd med klingoner och romulaner räknas som fred i det här fallet) så blir K-5 förtvivlad. Vad ska han nu ta sig till?

st infinite 2Och vad ska man ta sig till med original-Spock, vars hjärna är tömd på innehåll eftersom allt förts över till klon-Spock. Mega-Spock tar till den gamla vanliga nödlösningen, gör en mind meld och därmed en kopia av sitt hjärninnehåll i original-Spocks skalle Därefter kommer K-5 och klon-Spock överens om att de ska lägga sina krafter gemensamma krafter på att återupprätta civilisationen på planeten de bor på. Den har nämligen nästan gått under, främst verkar det som eftersom vego-varelserna där har drabbats av infertilitet.

st infinite 4Det här är andra gången på kort tid som infertilitet varit en del av handlingen i den animerade serien. Inte heller sirenerna i The Lorelei Signal kunde fortplanta sig.Överhuvudtaget så är det ju tydligt att mycket av idealen i original-Star Treks universum handlar om det här. Att fortplanta sig, kolonisera andra världar och sprida mänskligheten över galaxen. Hållbar utveckling, ekologiska lösningar eller någon egentlig post-industrialism har jag inte sett till. Tvärtom så tävlar klingoner och Federationen att få kontrollen över  råvaror och mineraler i olika solsystem. Själva orsaken till växtvarelsernas infertilitet har också sin grund i en klassisk bieffekt av just kolonisation. I det här fallet att Stavos Keniclius förde med sig ett virus till planeten när han anlände dit.


st infinite 6Det här är nytt:
Äntligen plantor som går, tänker och pratar! Ett stort och fantasifullt steg framåt i skildringen av andra former av liv. Äntligen!

Äntligen säger jag också om den fantastiska jätteklonen (känns som ett måste i barn-tv)! Något som ju bara blir ännu bättre av jätteklon #2 – Mega- Spock!

Det här har vi sett förut: Avsnittet refererar tillbaka till det rashygieniska kriget på jorden, precis som man gjort i avsnitten Space Seed och The Savage Curtain. Och visst ser den där arga lilla blomman som biter Sulu precis ut som en Tribble  – fast med ben.


Betyg: 4/10
Det hjälper inte att jag har ett stort växtintresse, det här var ändå ett jätterörigt och konstigt avsnitt. Jag är framför allt glad att jag inte tillhörde den ursprungliga målgruppen för den här serien, jag tror det var främst 4-8-åringar som satt och kollade på de här avsnitten när de först visas. Jag föreställer mig att det både var skrämmande (Spocks död) och helt obegripligt (referenser till ett rasbiologiskt krig på Jorden som bara nämnts ordentligt i ett enskilt avsnitt i orginalserien!). Däremot tyckte jag att den här fantastiska kortversionen av avsnittet var bättre än avsnittet i sig (komplett med både drog- och gayreferenser):

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 7/16. Avsnitt 87 i min Startrekathon

One of Our Planets is Missing. Det där Enterprise åker in i en planetätande amöba.

st missing 3

Ett jättestort planetätande moln med kvinnoröst, ja det är fienden i One of Our Planets is Missing, där vi äntligen får svar på frågan om hur man kommunicerar med ett gigantiskt moln av gas och materia.

Handling: Ett stort moln av ett obestämt ämne far genom rymden och käkar upp planeter. Och nu är det på väg mot den bebodda planeten Mantilles. När Enterprisest missing 4 försöker undersöka molnet dras skeppet in i det istället, och måste beskydda med vapen mot olika organismer som attackerar. Snart inser man att molnet är som en enkel, men gigantisk organism (själv är jag fortfarande osäker på om man hamnat typ i magen, eller om de vita popcornen som attackerar är något i stil med vita blodkroppar) Kirk vill försöka döda organismen för att stoppa blodbadet på Mantilles genom att spränga hela Enterprise i luften, men Spock gör en Mind Meld istället. Han lyckas förklara för molnet (som förresten har en kvinnoröst) att det bor människor på planeten och visar bilder på bland annat lekande barn. Molnet vill inte käka barn och människor, och blir istället övertalad att fara tillbaka dit det kom från. “Ett Star Trek-avsnitt om varför man ska bli vegetarian”, hävdade min vegokompis när vi sett det.

st missingDet här känner vi igen: Man skulle kunna säga att One of our planets… är som en mix av The Immunity Syndrome och The Doomsday Machine. Precis som i Doomsday… har vi att göra med en planetätare – men den här gången en organisk istället för en maskin, dvs det går att snacka det tillrätta. Och precis som i Immunity… så får vi se insidan av en gigantisk rymdorganism. Det här avsnittet är också ett återseende med Robert Wesley från The Ultimate Computer – nu jobbar han inte på USS Lexington utan bossar på kolonin Mantilles istället.

st missing 2Betyg: 6/10. Ett helt okej avsnitt, men personligen blir jag lite uttråkad när Enterprise befinner sig inuti ett gasmoln/amöba större delen av ett avsnitt. Även en mashup av gamla idéer känns som en upprepning.

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 3/16. Avsnitt 83 i min Startrekathon.

The Changeling. Det med Nomad, den blodtörstiga intergalaktiska dammsugaren.

st changeling 2Bortbytingen. Så heter det här avsnittet översatt till svenska. Men kanske skulle man idag valt att kalla det för Den hackade sonden, eller något annat putslustigt. För digitala bortbytingar har ju mer med datorintrång att göra än troll – vare sig sagan utspelas i skogen eller på nätet.

Oavsett vilket så är det bara att konstatera att Star Trek på nytt återvänder till favoritämnet AI – artificiell intelligens. Det finns en lång uppräkning i min TOS-Bibel, These are the voyages vol 2, om på vilka sätt det här avsnittet upprepar idéer från tidigare avsnitt. Det känns lite neggigt, så låt oss bara säga att mycket i The Changeling känns tryggt och bekant. Och att det knappast är sista gången vi konfronteras med riskerna med AI i den här serien. Så mycket Star Trek har jag sett, att jag förstått att just det här avsnittet citeras och kopieras – eller kanske ska man kalla det hyllas – längre fram i franchisen.

st changelingI vilket fall, möt Nomad! En sond som skickades från Jorden för att leta efter främmande liv i universum. Lite som Enterprise, men med betydligt mindre resurser. Tyvärr har någon ändrat i programmeringen, så att Nomad nu utplånar allt liv som inte är perfekt. Till exempel Malurierna, som tydligen är spårlöst försvunna. Kapten Kirk lyssnar Nomad på, men bara på grund av att sondens gamla data är skadade i en krasch. Så småningom kommer det fram att Nomad förväxlar Kirk med namnet på dess skapare, Jackson Roykirk. Men snart inser även Nomad att Kirk är alldeles för ineffektiv för att ta på allvar.

st changeling 3Överhuvudtaget är Nomad rätt vresig. Och misogyn. När maskinen hör Uhura sjunga, söker den upp henne på bryggan. Förhör henne om vad sång är, och när hon inte kan svara scannar han, och raderar hennes hjärna istället. Förklaringen, observationen att hennes hjärna innehöll “a mass of conflicting impulses”. Stackars Uhura får sättas i rehab och lära om alla engelska uttryck – swahilin sitter däremot som den ska. Å andra sidan fick Scotty återupplivas efter sitt möte med Nomad, så det kanske trots allt är bättre att bli föraktad som kvinna än avrättad som man.

st changeling 5Det är alltid en utmaning att få något som ser ut ungefär som en svävande dammsugare att framstå som intressant i bild. Vi kan väl säga att man inte riktigt lyckas i det här avsnittet, framför allt inte i scenerna där Nomad ensam svävar genom korridorer. Det hjälper inte att bilderna ackompanjeras av hyperdramatisk musik, det blir ändå mest som att titta på en Romba när den dammsuger. Så passande då att Nomad just är besatt av att sterilisera och göra rent. Utplåna hela solsystem som är infekterat, med till exempel människor. Och varför inte börja med Enterprise?

Till sist gör Kirk en repris av sitt trick från The Return of the Archons. Ja, frågan är om han inte gör EXAKT samma trick som i det avsnittet. Han lyckas helt enkelt övertyga maskinen om att den själv inte är perfekt, varpå den måste utplåna sig själv.

Min största besvikelse? Att googla Tan Ru och inte få en enda träff förutom det här avsnittet. Jag kräver en ny Star Trek-serie bara för att åtgärda lösa trådar som den här. Det här är ju bara RÖRIGT!

Sammanfattning: Det är trots allt imponerande att hela Star Trek-ensemblen kan spela så pass övertygande mot en flygande dammsugare. Även om flera delar av intrigen är återvunnen så känns det som om avsnittet i sig flyter på bättre än det om Apollon på grönbete. Och så älskar jag datorrösten när Nomad flippar ut på slutet. Så gullig! 6/10