VOY: Flashback. Det där Tuvok får ett minnesvirus och hamnar hos kapten Sulu.

voy flashback 4

Dags för Voyager att återkoppla till Star Trek-konceptets historia. In med lite mind meld, och George Takei så får vi genast en lyxig nostalgifest. Även om allt egentligen handlar om något så deppigt som ett aggressivt hjärnvirus.

voy flashbackTajmingen av det här retrodoftande avsnittet handlade främst om firandet av Star Treks 30-årsjubileum, vilket alltså föranledde producenterna att stoppa in några av originalseriens skådespelare i avsnittet. Man hade den goda smaken att den här gången skippa Shatner/Kirk den här gången och i stället låta George Takeis Sulu och Grace Lee Whitneys Janice Rand få lite välförtjänt tid i rampljuset (tydligen skulle Uhura också ha dykt upp i en pytteliten roll, men Nichelle Nichols tackade nej till att vara med i en så pass bagatellartad cameo). Förutom jubileet så var det väl heller ingen dålig idé att få in lite mer av Star Treks förflutna och kontinuitet i Voyager. De är ju lite ensamma där borta i Deltakvadranten, och att stärka banden till sitt moderfranschise är ju ganska smart rent kommersiellt. Det blir dessutom ett win/win-läge när man gör det samma höst som ytterligare en Star Trek-film ska ha biopremiär (First Contact har biopremiär lite drygt två månader efter att det här avsnittet visades på amerikansk tv första gången).

voy flashback 2Sättet man gestaltar det här på är däremot en smula komplicerat. En tidsresa utan en tidsresa, beskriver någon avsnittet på sajten Memory Alpha. Man väljer att återskapa Tuvoks minnesbilder från förr genom en mind meld tillsammans med Janeway där de bägge får uppleva hans tid på rymdskeppet Excelsior sisådär åttio år innan han hamnade på Voyager. Ett skepp där alltså Sulu var kapten. Men allt handlar inte om nostalgivärde här, Flashback är framför allt ett avsnitt där vi får en massa ny information om Tuvok. Till exempel att tjänstgöringen ombord på Voyager är  en del av hans andra karriäromgång inom stjärnflottan. För alla referensonanister där ute är det dessutom så fiffigt ordnat att händelserna på Excelsior i det här avsnittet inträffar samtidigt som filmen  Star Trek VI: The Undiscovered Country.

Fast. Egentligen är det inte till det där minnet från Excelsior som mind melden var tänkte att förflytta Janeway och Tuvok. Det var till en annan minnesbild, där Tuvok som barn håller en människoflicka i handen, så hon inte skulle falla ner för ett stup. Vilket hon gör. För det är när det här undanträngda minnet med flickan dyker upp som hela Tuvoks hjärna håller på att skadas., och undanträngda minnen visar sig vara en helt annan grej för en Vulcan än en människa, förklarar hololäkaren.

EMH: I think we may be dealing with a repressed memory. The memory engrams in the dorsal region of the hippocampus are being disrupted. It’s causing physical damage to the surrounding tissue. In Vulcan medicine, this is known as t’lokan schism. It means that the subject is inhibiting a traumatic memory, which is beginning to resurface.
JANEWAY: And that’s causing brain damage?
EMH: Strange, I know. In human subjects, repressed memories are nothing more than psychological traumas which can be dealt with, with standard therapeutic techniques. But in Vulcans, there is a physical reaction to the battle between the conscious and the unconscious. In extreme cases, the mind of the patient can literally lobotomise itself.

Det enda sättet att hjälpa Tuvok på är alltså att Janeway gör en mind meld med honom och följer med in i hans minnen för att försöka lösa gåtan med flickan och stupet. Men i stället för att komma till scenen med den lilla flickan och stupet så hamnar de på bryggan på Excelsior. Flera gånger. Och får bland annat vara med om när Tuvok fjäskar för Sulu genom att bjuda honom på vulcanskt te. Men trots allt besvär, flera medicinska krislägen och ytterst dramatiska scener från Excelsiors brygga, så slutar allt med att Tuvoks minnesfragment bara är ett slags skenmanöver som förorsakas av ett hjärnvirus. Och det var ju lite snopet.

voy flashback 3Även om den (ska vi vara helt ärliga, ganska tunna) ramhandlingen i Flashback främst var en ursäkt för att få ha med George Takei i Voyager, så blir det här ett bra backstory-avsnitt om Tuvok, en av de rollfigurerna som jag tycker hamnat i skymundan i serien. Lite brutalt känns det i och för sig att man är tvungen att hota Tuvok med att akuta hjärnskador för att han ska vilja berätta lite om sitt liv, men helt korrekt när det gäller rollfigurerens egna personlighet och logik.

Oavsett vad avsikterna bakom Flashback än var, så fungerar avsnittet väldigt bra. Man lyckas kombinera nostalgikul och lite rafflande sjukhusdrama. Min favoritscen är nog den där Sulu plötsligt upptäcker att Janeway tassar runt i Tuvoks minnesbilder. Där blir det här avsnittet surrealistiskt på riktigt. Jag har däremot inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om Janeways “boys will be boys”-inställning till sättet som Sulu och Kirk skötte sina jobb som kaptener inom stjärnflottan, men på något sätt känns det ändå bra att de olika inställningarna till flottans regelverk faktiskt tas upp.

JANEWAY: It was a very different time, Mister Kim. Captain Sulu, Captain Kirk, Dr. McCoy. They all belonged to a different breed of Starfleet officer. Imagine the era they lived in. The Alpha Quadrant still largely unexplored. Humanity on verge of war with Klingons. Romulans hiding behind every nebula. Even the technology we take for granted was still in its early stages. No plasma weapons, no multiphasic shields. Their ships were half as fast.
KIM: No replicators, no holodecks. You know, ever since I took Starfleet history at the academy, I always wondered what it would be like to live in those days.
JANEWAY: Space must have seemed a whole lot bigger back then. It’s not surprising they had to bend the rules a little. They were a little slower to invoke the Prime Directive, and a little quicker to pull their phasers. Of course, the whole bunch of them would be booted out of Starfleet today. But I have to admit, I would have loved to ride shotgun at least once with a group of officers like that.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 437 tv-avsnitt.

VOY: Meld. Det där Tuvok blir mordisk. Jättemordisk.

voy meldMan ska vara försiktig vem man smälter samman sitt medvetande och sina minnen med, för man kan ju få med sig lite obehagliga egenskaper på köpet. Det får Tuvok erfara när han försöker ta reda på den “logiska” orsaken till ett mord som begåtts på Voyager. Hans sökande efter ett motiv till mordet går så långt att han föreslår en vulcan mind meld. Det vulcanska specialtricket där två människors hjärnor förenas. Tanken är att mördaren ska få lite av Tuvoks självkontroll genom den där sinnessammansmältningen. Dessvärre smittas Tuvok samtidigt av mördarens blodtörst och börjar fantisera om att döda Neelix. Ojojoj.

Det känns som om fler och fler av avsnitten jag ser just nu innehåller en massa finter. Är det inte en falsk start på själva avsnittet (holodäckstricket som jag var inne på så sent som i förra blogginlägget) så leker upphovspersonerna med de konventioner som Star Trek brukar använda sig av. Som i Meld. Ett klassiskt detektivavsnitt tänker jag när B’elanna hittar ett halvt förkolnat lik bakom en panel i maskinrummet. Men själva mordmysteriet är ganska snabbt avklarat. Det hela är mycket enkelt – personen som alla misstänker är också den som har begått mordet. För säkerhets skull är Suder, den skyldige, en av de före detta Maquismedlemmarna ombord på Voyager – att personer i stjärnflottan skulle begå mord är ju fortfarande något av ett tabu i den här serien. Suder verkar i sin tur verkar ha någon form av allvarlig störning, de andra före detta Maquismedlemmarna har inget vidare bra att säga om honom.

CHAKOTAY: Sometimes I had to pull him back, stop him from going too far. And once or twice when I did he looked at me with those cold eyes and I just knew he was this far away from killing me.

voy meld 4Men Tuvok, som fått i uppdrag att undersöka mordet, vill alltså veta vad som ligger bakom Suders brott. Tydligen blir det något knas med mind melden på grund av att Suder är en betazoid, och i och med det så är avsnittet igång på allvar. Tuvok blir ju väldigt förändrad efter mind meld-upplevelsen, men in i det längsta försöker han att inte visa det för omvärlden. Istället kör han holodäcksprogram där han stryper Neelix, men till sist bestämmer han sig för att låsa in sig i sin hytt – för allas bästa.

För Janeway är läget inte så muntert. Nu har hon två mordiska besättningsmedlemmar som hon på något vis måste förvara, kanske i 50 år framöver – dödsstraff är inget alternativ för henne. Hololäkaren har dock en metod för att bota Tuvok, men för att han ska kunna läka mentalt måste man först ta bort alla hämningar och kontrollfunktioner som finns hos den vanligtvis så behärskade vulcanen (alla vulcaner är ju i och för sig kontrollerade och hämmade). Och det är när de där mentala stoppklossarna försvinner som den riktiga showen tar fart. Tuvok blir bonkers. Och har ett och annat att säga till Janeway.

TUVOK: You know, Captain, I don’t mind telling you something the other Tuvok never would. You are wrong. Sparing Suder’s life is a sign of weakness. You disgust me. All you humans do. Admit it! Part of you feels as I do. Part of you wants him to die for what he did.
JANEWAY: No part of me feels that way.
TUVOK: Liar! He has killed and you know he deserves to die! On behalf of the victim’s family, Captain, I beg you to reconsider. Give them the satisfaction of his execution. I have a radical suggestion, Captain. Release the forcefield and I’ll kill him for you.

Givetvis lyckas Tuvok sedan rymma. Men han klarar trots allt inte av att genomföra den där avrättningen.

SUDER: Understand one thing, Tuvok. I can promise you this will not silent your demons. If you can’t control the violence, the violence controls you. Be prepared to yield your entire being to it, to sacrifice your place in civilised life for you will no longer be a part of it, and there’s no return.
(Tuvok grabs Suder’s head.)
TUVOK: I seek no return!
SUDER: Of course, you would not be able to live with yourself. Then we are both to die, and that will end the torment.

Som ni ser på de här senaste citaten så är det ganska högtravande och dramatiskt när liv, död, moral, brott och straff ska avhandlas i Meld. Och kanske blir det lite väl mycket opera på sina ställen för min del. Lite synd, för det är ju intressanta saker som avhandlas här. Man kan väl kalla Meld för Star Treks dödsstraffsavsnitt – vad som är det rätta sättet att behandla en mördare på kommer nästan oftare på tal än det där med våldets ursprung.

voy meld 5Den extremt seriösa huvudhandlingen kompletteras dessvärre med en riktigt svag b-handling. Paris drar igång vadslagning på holodäck med replikatorransoner som insats. Då han agerar bank, tar han en viss procent av insatserna som avgift, och eftersom man ska gissa på “the radiogenic particle count” så är det aldrig någon som gissar rätt. Till sist kommer Chakotay och sätter stopp för det roliga. Ändå lite konstigt att Paris, som ju under hela serien velat återupprätta sitt anseende ombord, sätter igång den här grejen. Bara i förra avsnittet var han ju skeppets hjälte, och gick till historien som den förste personen som kört en farkost i transwarpfart. Men nu, en bookie. Smutsigt. Det blir inte bättre av att han gör det i en bihandling som inte riktigt leder till någonvart,  mer än en riktigt dålig stämning mellan Chakotay och Paris.

voy meld 2Meld är ett halvt misslyckande. Upphovspersonerna lyckas inte riktigt förvalta sitt intressanta ämne. Försöken till filosofiska diskussioner ledde mest till en återvändsgränd. En ganska snackig åtevändsgränd. För första gången på ganska länge kändes ett Star Trek-avsnitt bitvis riktigt långtråkigt –även om jag som vanligt uppskattar när delar av besättningen blir galen. I det här fallet Tuvok inlåst bakom en energisköld. Kanske gick det lite för snabbt över för min smak.

Betyg: 6/10

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 412 tv-avsnitt.

VOY: Ex Post Facto. Noirdeckargåtan med den mördade baneanske forskaren.

voy ex post facto 5

Bara för att det kommit en helt ny Star Trek-serie så kan jag ju inte överge min genomgång av Trek-historien. Även om det kändes lite extra bittert att återgå till historien för att vara med om den här dikeskörningen – just som jag började få känslan av att Voyager var en helgjuten serie.

voy ex post facto 2Allt börjar åtminstone på ett lite annorlunda sätt. Från de första scenerna (i svartvitt) i Ex Post Facto så finns det en stark vibb av film noir över avsnittet. Här finns en blond femme fatale-alien, ett erotisk triangeldrama, en skällande knähund, ett mystiskt mord… och visst kan man, kanske, om man typ kisar lite, tänka sig Tuvok som en kallhamrad privatdeckaren. Noir-influenserna (som jag i och för sig tyckte var rätt tramsiga, det känns alldeles för tidigt för att börja ge sig in i genreövningar i det här som faktiskt är en helt ny serie) byts dock successivt ut mot något som väl mer får betecknas som en ordinär Star Trek-krimgåta. Och med det menar jag nog dessvärre att själva deckargåtan är rätt primitiv och lite tramsig.

voy post ex facto 6Däremot är det en fascinerande tanke att straffet för mord är att själv tvingas uppleva mordoffrets minnen från sin död, på repeat var fjortonde timme för resten av livet. Så skipas rättvisa i den baneanska civilisationen. En plats som förutom invånarnas fjäderdräkt på huvudet är märkligt lik jorden. Liknande inredning, kläder, könsstereotypa frisyrer – men mest irriterad är jag nog över att man inte ens försökte skoja till det och göra femme fatalens lilla hund till en alien. Sådär som man gjorde i originalserien en gång i tiden.

Som helhet ett avsnitt med en tunn intrig, lite tramsig deckargåta och där man valt att göra en hommage till 40-talet snarare än någon genomförd alienifiering av skådespelare och scenografier. LIte humor hade kanske kunnat rädda anrättningen, istället fick vi ytterligare en häradsbetäckarintrig om Paris (något som tydligen också irriterade producenten Jeri Taylor, så snart är det tydligen slut med det).

Betyg: 3/10

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 8/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 353 tv-avsnitt.

Sarek. Det där Spocks pappa blir senil och börjar….ha…känslor.

tng sarek 2Jag gillar verkligen skådespelaren Mark Lenard. Jag tycker att han är skitbra, oavsett om han spelar Vulcan, Klingon eller Romulan. Och här är han tillbaka igen i franchisen. I sin paradroll som Spocks pappa, Sarek, och blir på det här sättet den första riktiga länken mellan originalserien och The Next Generation den första riktiga länken mellan originalserien och The Next Generation sedan McCoys framträdande i TNG-piloten.

tng sarek 5Sarek är på Enterprise för att leda förhandlingar med de mystiska legaranerna. Ett möte han förberett i 93 år. Men när han anländer ombord inför toppmötet så är det något som inte stämmer. Picard som träffat Sarek tidigare känner inte riktigt igen den tidigare så majestätiske diplomaten. En annan skum sak är att Sareks medarbetare uppträder överbeskyddande och hemlighetsfulla. Fast det verkliga beviset på att något riktigt konstigt är på gång är när Sarek och hans fru går på en konsert ombord på Enterprise och musiken får Sarek gråta – vilket i Vulcan-mått mätt motsvarar ungefär att streaka på nobelfesten. Som om inte Sareks känslosamhet var nog så utbryter det också en märklig epidemi av osämja ombord på Enterprise ganska så exakt vid samma tidpunkt som Sarek och hans gäng kommit ombord på Enterprise. Det verkar helt enkelt vara sämsta läget någonsin för att hålla ett politiskt toppmöte ombord.

tng sarek 4Sarek är ett avsnitt som handlar om åldrande och senilitet. När personer från Vulcan blir gamla (äldre än sådär 200 år) kan de drabbas av det så kallade Bendii-syndromet som innebär att de tappar kontrollen över sina känslor och tankar. Då vulcaner dessutom är telepatiska så kan deras förvirring och ilska sprida sig till andra.

Men det här avsnittet speglar en känsla och oro som fanns runt inspelningen av serien. Enligt vissa uppgifter var Gene Roddenberry så ängslig kring att knyta samman originalserien och The Next Generation att han ville ha två alternativa manus att välja mellan, ett om Sarek och ett om en annan tidigare okänd diplomat från Vulcan. Och när man läser på lite i bonsusfinformationen kring det här avsnittet så säger producenten Michael Piller att Sarek mest av allt får honom att tänka på situationen under produktionen av Star Trek. Hur Roddenberry successivt försämrades och hur han allt eftersom förlorade kontrollen över serien.

Det här påminner om: Sist någon blev gammal och senil ombord på skeppet var i orginalseriens The Deadly Years, då Kirk och några andra drabbades av ett åldersvirus.

Det här är nytt: Förutom att det är det första avsnittet då en skådespelare i en roll från originalserien dyker upp, så är det också första gången som folk bråkar ombord på Enterprise på det sättet som man borde bråka om man är instängda i en stor metalltunna mitt ute i världsrymden. Gillar framför allt slagsmålet i skeppsbaren. Kändes som om det var på tiden.

tng sarek 6Höjdpunkten är: När Picard och Sarek utbyter Vulcanska hälsningar i slutet av det här avsnittet hände det för tredje gången.hittills i min #startrekathon. Det rann några tårar nerför kinderna. Jisses! Sedan får ju också Patrick Stewart använda sig av ovanligt mycket av sina skådespelarresurser när han ska gestalta Sareks förvirring i en rad scener som också går till memorable moments-mappen. Picard och Sarek smälter ju samman sina sinnen så att Picard ska kunna hjälpa Sarek att få kontroll över sina tankar, åtminstone tillräckligt länge för att kunna genomföra sitt politiska toppmöte. Men för mig kändes det här som en helt ny variant av mind meld som jag inte riktigt förstod mig på. Den framstod mer som ett slags hjärnbyte eftersom Sarek behöll fattningen medan Picard bröt ihop. Och hjärndelningen varade också mycket längre än jag sett tidigare.

tng sarek 7Gillade inte: Den något överdramatiskt datoranimerade tåren som rinner längs Sareks kind. Den kändes som något hämtat ur typ en sydkoreansk såpa. Inget ont om koreanska såpor, men det kändes lite märkligt här.

Vad har vi lärt oss? Ingen undkommer åldrandet och dess fasor. Inte ens vulcaner. Det tar bara lite längre tid.

Det här är ett fint avsnitt, tycker jag, där man genom sf-ramen lyckas ge en ny infallsvinkel på ett högst mänskligt dilemma. Vacklar mellan åttan och nian i betyg, men avrundar uppåt för en gångs skull.

Betyg: 9/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 173 tv-avsnitt.

 

Star Trek III: The Search for Spock. Spock lever, men Enterprise dör! (1984)

st search for spock 1

En av de många intressanta aspekterna av Star Trek är det här med Leonard Nimoys förhandlingstaktik. Sättet han hela tiden fick bättre och bättre dealar på, i takt med att Spock successivt blivit en allt viktigare figur i serien. Och givetvis var den logiske vulcanen aldrig viktigare än i filmen som är uppkallad efter honom. Kanske inte så underligt att The Search for Spock också kan ses som Nimoys främsta förhandlingsframgång under karriären.

Leonard Nimoy krävde helt enkelt att få regissera filmen i utbyte mot att han återvände till rollen som Spock. En ganska bra utdelning med tanke på att Spock faktiskt inte syns så mycket i filmen, egentligen. Större delen av filmen är han ju reinkarnerad som en ung pojke/man på Genesisplaneten samt lagrad som en sorts mental säkerhetskopia i doktor McCoys hjärna,

The Search for Spock handlar alltså om hur Kirk och de andra letar efter…ja, Spock förstås. Allt tyder nämligen på att han inte är fullt så död som man kunde få intrycket av i slutet av förra filmen. Då skickades hans kista ner till den nyfödda Genesis-planeten, skapad genom ett slags genetisk atombomb, som skapar liv snarare än att släcka dem. Gissa vad som händer med ett färskt lik i en sån miljö? Samtidigt går McCoy runt och lämnar mystiska meddelanden från Spock – resultatet av en mind meld som Spock gjorde med honom en kort stund innan han dog. Nu gäller det att hitta ett sätt att föra samman den återfödda Spock-kroppen som hittas på Genesisplaneten med hans gamla hjärna, som finns lagrad i McCoys huvud.
st search for spock 3Detta kompliceras ytterligare av att klingonerna fått nys om Genesisprojektet, och nu vill ha tillgång till tekniken bakom det. Precis som i The Motion Picture får vi här höra mer av klingonskan, hela dialoger den här gången av språket som alltså uppfanns åt långfilmerna. Samtidigt verkar klingonerna ha genomgått någon sorts genetisk förvandling i filmversionen, och då menar jag inte bara att de fick knöliga pannor från och med den första långfilmen. Nej, de verkar faktiskt ha blivit lite mer korkade sedan originalserien. Stendumma, helt enkelt.

Om The Wrath of Khan kretsade kring mitt i livet-krisen, så kan man kan väl säga att The Search for Spock känns lite mer hoppfull kring ett åldrande med värdighet. Originalbesättningen från Enterprise framstår som en förening med pigga pensionärer som kommit in i sin andra andning. En sektion med grå pantrar som helt sonika stjäl den skrotningsfärdiga Enterprise i sin jakt efter Spock. Men visst finns det sorgkanter även i den här historien. Kirk mister sin nyfunne son David Marcus, och får se sitt livs stora kärlek – Enterprise – sprängas i tusen bitar. Det sägs att producenten och manusförfattaren Harve Bennett skrev manuset baklänges och utgick från den här filmens stora dramatiska chockeffekt – när Enterprise exploderar.

Stämnings- och intrigmässigt ligger The Search for Spock någonstans mittemellan sina två föregångare. Här finns plats för såväl exotismdränkta ritualer på Vulcan som rymdstrider med Klingoner och lite existentiella bryderier. Men som helhet är den lite för tam för att kunna mäta sig med The Wrath of Khan.

st search for spock 2Andra höjdpunkter: Modefesten fortsätter. Bland annat bevisar Shatner att det finns en plats för gubbiga träningsoveraller även i framtiden. Jag tycker också att Christopher Lloyd är helt magisk som den klingonske befälhavaren Kruge. Precis som jag diggar den kackiga grafiken på de klingonska skeppsdatorerna – som retrodatorspel. Som i och för sig kanske är samtida med den här filmen, när jag tänker efter.

Men ganska trist att: den klingonska reptilhunden ombord på krigsskeppet är så himla dåligt gjord. Pinsamt. Till och med enhörningshunden från originalserien kändes bättre gjord. Sen är jag också lite kluven till det här med att börja en uppföljare med klipp från förra filmen. Det känns ju lite segt när man som jag plöjer flera filmer samma dag. Samtidigt kan jag sakna det när jag själv ser uppföljare på bio. Minns verkligen alla allt som har hänt? Jag gör det inte. Numera måste jag repetera alla filmer i sen serie innan jag kan se en uppföljare.

Betyg: 6/10

Star Trek III: The Search for Spock. Långfilm 3/12,. Så nu har jag betat av 3 långfilmer och 102 tv-avsnitt i min Startrekathon. 

The Infinite Vulcan. Det med växtmänniskor, kloner och vandrande blommor.

st infinite

Jag försöker förstå vad det är som gör att jag blir helt utmattad av att se de animerade Star Trek-avsnitten. Flera gånger har jag dåsat till mitt i avsnitten, vid andra tillfällen hänger jag inte med i handlingen och måste spola tillbaka några minuter för att fatta exakt vad som hände – i just det här avsnittet  hände det flera gånger eftersom jag föll ut ur handlingen i samma scen och inte fattade en avgörande vändning i intrigen.

Visst, jag såg det här avsnittet de sista dagarna innan semesterledigheten. Kanske var jag bara slutkörd. Eller så är det på allvar något som är så knepigt med den här serien att intrycken liksom KROCKAR i hjärnan på mig. Den får inte ihop kombinationen av den utstuderade visuella barnprogramsestetiken och en intrig och dialog som är proppfull med abstrakt sci fi-nördighet. För mig känns det lite som att man i varje avsnitt av Scooby Doo skulle diskutera avancerade filosofiska spörsmål om livet efter döden, om ni hajar en lätt föråldrad referens.

Men den här krocken är förstås också rolig. Star Treks animerade serie är verkligen inte lik något annat jag sett tidigare. Som i det här avsnittet som bjussar på pratande plantgubbar, en jätteklon av Spock och attacktränade flygande varelser med spiralformade fångstben.

st infinite 3Handling: Jo, men allt börjar med att Sulu blir biten av en liten blomma med ben och blir förgiftad. Sen kommer det lite större varelser, som också visar sig vara växter. De har ett motgift. Efter det blir Spock kidnappad av flygande fåglar/ödlor som i själva verket också är växter.

Planetens härskare visar sig nämligen vara en klon av forskaren Stavos Keniclius – en av de onda rashygienisterna som ville skapa övermänniskor under de rashygieniska krigen på Jorden. Och klonen Keniclius 5 är åtminstone imponerande när det gäller storleken. Han är en jätte! Men han behöver tydligen hjälp på traven med det intellektuella, därför har han kidnappat Spock och gjort en jätte-klon av honom också. Målet är att de tillsammans ske ge sig ut på ett korståg för att skapa fred i universum. När Kirk berättar att det redan är fred (vi får väl anse att vapenstillestånd med klingoner och romulaner räknas som fred i det här fallet) så blir K-5 förtvivlad. Vad ska han nu ta sig till?

st infinite 2Och vad ska man ta sig till med original-Spock, vars hjärna är tömd på innehåll eftersom allt förts över till klon-Spock. Mega-Spock tar till den gamla vanliga nödlösningen, gör en mind meld och därmed en kopia av sitt hjärninnehåll i original-Spocks skalle Därefter kommer K-5 och klon-Spock överens om att de ska lägga sina krafter gemensamma krafter på att återupprätta civilisationen på planeten de bor på. Den har nämligen nästan gått under, främst verkar det som eftersom vego-varelserna där har drabbats av infertilitet.

st infinite 4Det här är andra gången på kort tid som infertilitet varit en del av handlingen i den animerade serien. Inte heller sirenerna i The Lorelei Signal kunde fortplanta sig.Överhuvudtaget så är det ju tydligt att mycket av idealen i original-Star Treks universum handlar om det här. Att fortplanta sig, kolonisera andra världar och sprida mänskligheten över galaxen. Hållbar utveckling, ekologiska lösningar eller någon egentlig post-industrialism har jag inte sett till. Tvärtom så tävlar klingoner och Federationen att få kontrollen över  råvaror och mineraler i olika solsystem. Själva orsaken till växtvarelsernas infertilitet har också sin grund i en klassisk bieffekt av just kolonisation. I det här fallet att Stavos Keniclius förde med sig ett virus till planeten när han anlände dit.


st infinite 6Det här är nytt:
Äntligen plantor som går, tänker och pratar! Ett stort och fantasifullt steg framåt i skildringen av andra former av liv. Äntligen!

Äntligen säger jag också om den fantastiska jätteklonen (känns som ett måste i barn-tv)! Något som ju bara blir ännu bättre av jätteklon #2 – Mega- Spock!

Det här har vi sett förut: Avsnittet refererar tillbaka till det rashygieniska kriget på jorden, precis som man gjort i avsnitten Space Seed och The Savage Curtain. Och visst ser den där arga lilla blomman som biter Sulu precis ut som en Tribble  – fast med ben.


Betyg: 4/10
Det hjälper inte att jag har ett stort växtintresse, det här var ändå ett jätterörigt och konstigt avsnitt. Jag är framför allt glad att jag inte tillhörde den ursprungliga målgruppen för den här serien, jag tror det var främst 4-8-åringar som satt och kollade på de här avsnitten när de först visas. Jag föreställer mig att det både var skrämmande (Spocks död) och helt obegripligt (referenser till ett rasbiologiskt krig på Jorden som bara nämnts ordentligt i ett enskilt avsnitt i orginalserien!). Däremot tyckte jag att den här fantastiska kortversionen av avsnittet var bättre än avsnittet i sig (komplett med både drog- och gayreferenser):

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 7/16. Avsnitt 87 i min Startrekathon

One of Our Planets is Missing. Det där Enterprise åker in i en planetätande amöba.

st missing 3

Ett jättestort planetätande moln med kvinnoröst, ja det är fienden i One of Our Planets is Missing, där vi äntligen får svar på frågan om hur man kommunicerar med ett gigantiskt moln av gas och materia.

Handling: Ett stort moln av ett obestämt ämne far genom rymden och käkar upp planeter. Och nu är det på väg mot den bebodda planeten Mantilles. När Enterprisest missing 4 försöker undersöka molnet dras skeppet in i det istället, och måste beskydda med vapen mot olika organismer som attackerar. Snart inser man att molnet är som en enkel, men gigantisk organism (själv är jag fortfarande osäker på om man hamnat typ i magen, eller om de vita popcornen som attackerar är något i stil med vita blodkroppar) Kirk vill försöka döda organismen för att stoppa blodbadet på Mantilles genom att spränga hela Enterprise i luften, men Spock gör en Mind Meld istället. Han lyckas förklara för molnet (som förresten har en kvinnoröst) att det bor människor på planeten och visar bilder på bland annat lekande barn. Molnet vill inte käka barn och människor, och blir istället övertalad att fara tillbaka dit det kom från. “Ett Star Trek-avsnitt om varför man ska bli vegetarian”, hävdade min vegokompis när vi sett det.

st missingDet här känner vi igen: Man skulle kunna säga att One of our planets… är som en mix av The Immunity Syndrome och The Doomsday Machine. Precis som i Doomsday… har vi att göra med en planetätare – men den här gången en organisk istället för en maskin, dvs det går att snacka det tillrätta. Och precis som i Immunity… så får vi se insidan av en gigantisk rymdorganism. Det här avsnittet är också ett återseende med Robert Wesley från The Ultimate Computer – nu jobbar han inte på USS Lexington utan bossar på kolonin Mantilles istället.

st missing 2Betyg: 6/10. Ett helt okej avsnitt, men personligen blir jag lite uttråkad när Enterprise befinner sig inuti ett gasmoln/amöba större delen av ett avsnitt. Även en mashup av gamla idéer känns som en upprepning.

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 3/16. Avsnitt 83 i min Startrekathon.