Vad är dealen?
T’Pol berättar en riktig skröna över några glas vin i befälsmatsalen på Enterprise. Tydligen var hennes mormorsmor (eller förmoder som T’Pol säger) med på ett vulcanskt skepp som störtade på Jorden. Hon och hennes besättning levde bland människorna i tre månader innan de blev räddade och kunde åka hem igen. Och de lämnade faktiskt kvar en besättningsmedlem på Jorden. Han var så fascinerad av mänskligheten att han inte ville åka hem tillbaka. Eller så var det bara det att han gillade baseball.
Berättelsen väcker viss uppståndelse hos Tucker och Archer, som eventuellt måste omvärdera allt man lärt sig om vulcaner och människor. Men då bestämmer sig T’Pol för att lite listigt låtsas som att det kanske bara var hittepå alltihopa. Men på sitt rum har hon samma börs som T’Mir hade med sig när hon sålde patentet för kardborrband, stålar som en ung, fattig kille skulle få i gåva för att använda till sin universitetsutbildning. Vem sa att vulcaner inte känner sympati, empati och medkänsla? I alla fall när det gäller högre utbildning.
Och vad betydde den där repliken om att Neil Armstrong kanske inte var den första människan på månen?
Några nya kontakter?
Jo, men här ägnar sig Enterprise alltså på nytt åt Star Trek-historierevisionism, eller utnyttjar åtminstone prequelens frihet. Att lägga in ett vulcanskt övervakningsskepp och ett inkognitobesök i tidslinjen för den här serien förtar faktiskt en hel del av charmen från den “officiella” förstakontakten som vi sett på film. Lite onödigt kanske?
Vårdslöst beteende? Säg en av de vulcanska reglerna som man inte bryter mot här? Räddar folk från gruvor, spelar biljard för pengar. Det är väl bara exponeringen av öronen som man hoppar över (jag tycker nog att en örontäckande frisyr kanske är en lite väl svag förklädnad). Men eftersom det här avsnittet utspelas redan på 50-talet så kanske man inte var färdiga med regelverket kring den här typen av kontakter mellan civilisationer?
Personlig utveckling: T’Pol kan hitta på bra historier som, eventuellt, inte är sanna! Hon har också en antik människobörs i ett skåp i sin hytt. Om bara några fragment av berättelsen som T’Pol berättar här är sann, så förklarar det en del av hennes fascination för Jorden och dess befolkning.
Matvanor: Här är det mest vindrickandet på Enterprise som är i fokus. Jag har fortfarande inte fått några riktigt bra svar på hur mycket vin, mat, frukt och kött som det där rymdskeppet har på sina lastdäck. Man verkar ju ha begränsad tillgång till replikationsteknik.
Sexytime: Att låta T’Pols förmoder T’Mir byta tröja bakom ett lakan, med en ekivok skugga högst synlig för tv-tittarna, kanske låter som en desperat manöver för att få visa tuttar i tv. Men det betyder inte att producenterna för den här serien säger nej till ett sånt förslag.
Det här kändes som…
Även om jag uppskattar en utflykt utanför Enterprise, och T’Pol-skådisen XX klädd i vardagskläder så blir det här inte riktigt så spännande som jag hoppats. Tvärtom, avsnittet är berättat i något märkligt segt tempo som blir ännu mer stumt med tanke på att större delen av berättelsen är olika vulcaner som tittar uttryckslöst på varandra och andra. Jo, man skulle ganska lätt kunna klippa ihop en parodi på det här avsnittet.
Det absolut roligaste med hela den här historien? Att kardborrband är en uppfinning från Vulcan. Jo, ni förstår kanske vilken SKRATTFEST det här är. Ändå så finns det något charmigt med hela den här historien. Något med femtiotalslooken och alla vulcanernas moody blickar. Det gör att jag Carbon Creek slipper undan ett underbetyg. Men hade Netflix infört den där funktionen där man kan se ett avsnitt med lite högre hastighet så hade jag gjort ett undantag från mina aversioner mot uppspeedade konsumtionsmönster och rekommenderat det för alla som skulle se det här avsnittet.
Betyg: 5/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 690 tv-avsnitt
