Star Trek: Discovery. Die Trying. Det om Federationens dissiga attityd mot tidsresenärer och äventyret på fröbanksskeppet.

Om Discovery-gänget till en början upplevde mottagandet på Jorden som svalt och avvisande, så är det inget jämfört med det misstroende och avståndstagande som möter dem när de anländer till Federationens och Stjärnflottans gemensamma högkvarter i det här avsnittet. Ingen öppen famn här, inte, utan snarare rena rama hinderloppet av debriefing, förhör, misstänkliggöranden och bryska tillrättavisningar. (En av avsnittets höjdpunkter är just förhörsmontaget. En recap av säsong ett och två med inkluderad galghumor).

Kanske borde Burnham och de andra varit förberedda på något i den här stilen. De hade ju antagligen själva blivit en smula fundersamma om de för några säsonger sedan hade råkat på ett 930 år gammalt Federationsskepp vars mystiska ursprung inte fanns noterat någonstans i Stjärnflottans rullor. Det vill säga, var det inte lite väl naivt av dem att stå och stoja som en dagisgrupp när man anlände till Federationsbasen? Eller, för att översätta det här till förhållande-lingo: att de tog besvarad kärlek för givet, trots att det gått mer än 900 år sedan man drog utan ett ord?

En ytterligare komplikation är att ett av Stjärnflottans stora bryderier här framme i framtiden är just tidsresor. De är strängeligen förbjudna, vilket gör Discovery och hennes besättning till brottslingar (även om just det här reglementet känns en smula ologiskt, hur ska folk från det förflutna veta vad som är förbjudet i framtiden?).

Det stela välkomnandet personifieras genom två nya rollfigurer. Den barske amiral Charles Vance (med ett otroligt bra skägg) och den fientligt inställda löjtnant Audrey Willa. De ungefär lika översvallande och medmänskliga som den högteknologiska rymdbasen de huserar i. Golv som uppstår automatiskt när man går omkring någonstans känns väldigt skrytigt, tycker jag (svävande stolar är också ett otyg, enligt mig). Ja, jag är missnöjd med hologrammen som genomför förhören också, de är irriterande och humorlösa. Men allra mest osympatisk och oförskämd verkar den nya generationen hololäkare vara.

På det kombinerade högkvarteret för både Federationen och Stjärnflottan vet man inte riktigt vad som hänt med de mer avlägset belägna medlemsplaneter. 38 medlemsvärldar är man säkra på, men det kan finnas andra kvar, längre bort. Efter The Burn är avstånden inom Federationen för långa för skepp utan warpdrift, och kommunikationen på långdistans fungerar inte. Dessutom har man tydligen händerna fulla med att tampas med Emerald Chain, ett slags Andoriskt-Orionskt brottsyndikat (som Michael kom i kontakt med i första avsnittet). Är det den kommande stora fienden i den här säsongen? Det känns i alla fall så, med tanke på hur man etablerade dess närvaro i det här avsnittet.

Federationspersonalen är inte hellre särskilt tillmötesgående när det gäller att fylla i kunskapsluckorna om utvecklingen i galaxen de senaste 900 åren hos de nyanlända tidsresenärerna. Vi som tittar på serien får, om möjligt, veta ännu mindre. Som när Discovery närmar sig Federationens högkvarter och vi tv-tittare inte får se mer än små glimtar av framtidens skepp. Ohyggligt irriterande, men en smart sak att dra ut på för att hålla alla oss som vill se hur Star Trek-estetiken är tänkt att utvecklas i framtiden kvar i serien. Vi får i alla fall se ett litet utsnitt av Voyager, generation J. Och skarpsynta tittare har också upptäckt USS Nog. En fin hyllning åt bortgångne Aron Eisenberg.

Likt barnen från Frostmofjället riskerar även Discoverys personal att separeras från varandra när amiral Vance försöker lösa problemet med tidsresenärerna. Hans plan är att fördela Discoverys besättning på andra skepp, på det sättet kan alla skolas in till tjänstgöring i sin nya tidsålder. Inte helt felt tänkt, kanske. Discoverys plötsliga uppdykande är ju lite som om ett krigsfartyg från 1090 skulle dyka upp idag och ansöka om att få vara med och jobba inom flottan. Jättespännande ur ett antikvariskt och antropologiskt perspektiv, men kanske inte lika intressant rent tekniskt. Och ett helvete för HR och de som har hand om kompetensutveckling.

Burnham och de andra från Discovery lider däremot inte av mindervärdeskomplex, och verkar tycka att de är redo att gå rakt in i verksamheten och börja arbeta som ett självständigt skepp i den nya, anorektiska Stjärnflottan. Discovery med sin spordrift har ju ett tekniskt överläge mot resten av framtidens flotta. De kan faktisk förflytta sig vart som helst på nolltid. Att Vance inte genast tar kontroll över denna unika teknik och försöker reproducera den är ett mysterium för mig.

I stället utkristalliseras efter ett tag ett uppdrag som blir som ett examensprov för Discovery och hennes manskap. Ett gäng flyktingar från Keelie har fått i sig något instabilt ämne, och för att göra dem friska behövs det dna från ett gammalt frö som finns bevarat på ett särskilt fröbanksskepp. Discovery får åka dit, med Willa och några av hennes underordnade som förkläde. Där möter de en tragedi. Större delen av den Bharzanska familjen som jobbat med att skydda frösamlingen har förolyckats. Bara pappan har överlevt, och han har fastnat i någon form av halvflytande tillstånd, halvtransporterad på något sätt. Att fixa fröt och rädda pappan är alltså veckans uppdrag, och det är faktiskt ganska snabbt överstökat. Men samtidigt passar man på att skriva ut Nhan ur serien. Hon stannar kvar på fröskeppet för att ta hand om det, och eventuellt åka med det till sin hemplanet. Hoppas bara hon väljer ett bättre lösenord än den sörjande pappan. Att ha sina döttrars namn som password är aldrig en bra idé. Har han aldrig hört talas om åtta tecken, med minst en siffra, stor bokstav och ett specialtecken?

Löjtnant Willa blir i alla fall enormt imponerad av hur Discoverys besättning arbetar med dysfunktionalitet som metod. Kanske är det därför de får lov fortsätta att jobba inom Federationen på egen hand i fortsättningen. Vem i den övriga totala Federationsflottan skepp skulle orka med att ha de där old school-besättningsmännen som arbetskamrater?

Man kan tycka att vi nästan får lite väl mycket information i det här avsnittet, har hört av två andra personer som sett det och anmärkte på informationstätheten. Men jag tror snarare att det som stressar är att vi bara får brottstycken och fragment av historien. Detaljer utan sammanhang som nästan mest irriterar. Själv hade jag gladeligen bytt bort bihandlingen om fröskeppet mot en informativ powerpoint om Federationens utveckling de senaste 900 åren. Men det kanske inte hade blivit så mycket tv-drama av det.

Regissören David Cronenberg verkar förresten ha fått ordentlig fart på sin skådiskarriär på sistone. I veckan såg jag honom som proktolog i Viggo Mortensens regidebut Falling, nu är han med i Discovery som någon slags expert på terraner . Äntligen verkar Georgiou ha fått en värdig motpart, eller åtminstone någon som förstår precis hur hennes onda lilla själ fungerar. Men även här får vi brottstycken av information. Det har inte skett några kontakter mellan primär- och spegeluniversumet på 500 år (men när var i så fall den sista). Och vad är det för genetisk förklaring till terranernas ondska som nämns snabbt under deras samtal? Och, det kanske mest oroväckande av allt, varför står Georgiou stilla i korridoren, onåbar, när Burnham stöter på henne där? Den där konstiga grejen med att Georgiou kan kortsluta hologram av en modell som är utvecklad 900 in i framtiden genom att blinka med sina ögonfransar var däremot en av de sämre detaljerna i det här avsnittet.

Maken till solid säsong har jag nog inte sett. Det känns som om man snabbt tar sig vidare i handlingen här. Mötet med Federationen var härligt stelt och byråkratiskt. Det var nog bara den där fröskeppsbihandlingen som man envisades att skriva in, som drog ner betyget något för det här avsnittet. Om man nu pratar om att Bharzaner har en annan syn på döden än människor, vore det inte en bra grej att förklara vad den livsåskådningen består av? Nästa gång hoppas jag att man satsar på power point-lösningen.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 5/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 779 tv-avsnitt. Och lite till.

2 thoughts on “Star Trek: Discovery. Die Trying. Det om Federationens dissiga attityd mot tidsresenärer och äventyret på fröbanksskeppet.

  1. Ja, var Gergiou bara tagen av att nåt har hänt med hennes universum för 500 år sedan eller gjorde David Cronenberg något elakt med henne? Och var är Linus när hon behöver honom?

    Känns som de inte riktigt bestämt sig för hur forntida Discovery ska vara. Förutom spordriften är de ju hopplöst passe, ändå lyckas de imponera på federationen med sitt tekniska kunnande (hur den där frövaktaren transporterades när strålningen kom) och Culbert har fullt förtroende att bota patienterna när vilken hololäkare som helst antagligen gjort det bättre.

    Renässansen följdes ju av 200 år med några av de blodigaste krigen i Europas historia, så kanske inte den bästa liknelsen i sammanhanget… Men man kanske kan förlåta Saru för att inte kunna jordens historia…

    1. ja, det är något som skaver med att utveckingen ändå verkar ha gått förhållandevis långsamt när man väl tagit rymdsprånget. Men, vi får väl se hur de får ihop kakan.

Leave a Reply