Jaha, vi är alltså inne på avsnitt två, och jag förstår FORTFARANDE inte riktigt vad Picard handlar om. Undrade lite hur pass oförståeliga de var för en utomstående, så jag testade att visa de två första avsnittet för min kille. Han är kanske inte direkt en Star Trek-noob – han har tvingats se lite Deep Space Nine, Voyager och Enterprise på sistone – men inte heller superengagerad. Och, jo, han hade en hel spann full med frågetecken efter den här inledningen på serien.
Picard känns ju verkligen som en serie som kräver en del förförståelse – eller att man verkligen är inställd på att bara åka med och se vart färden bär en. Men framför allt är det här väl en serie som är skräddarsydd för spekulationer på nätet. Leta ledtrådar, göra förklarande videor, komma med avancerade gissningar inför det som komma skall. Picard verkar helt enkelt vara konstruerad efter den mall som Discoverys andra säsong följde. Ett sätt att göra tv på som fångar tittarna vecka för vecka, och kan samspela med sociala medier och fandomen. Ett annat exempel, utanför Star Trek-univsersumet är till exempel Westworld.
Jag är egentligen inte riktigt särskilt förtjust i det här sättet att berätta på, men tycker att det fungerar lite bättre om man åtminstone ser till att ha en avslutad berättarbåge inom varje avsnitt. Det har däremot inte Picard bjudit på – utan fans har börjat beskriva den snarare som en tio avsnitt lång film. Å andra sidan, om man väl bestämmer sig för att gå all in i Picard-versumet, så blir förstås resan lite roligare. Så nu har jag köpte den tecknade serien Countdown – som berättar om händelserna som leder fram till serien. Och hittat två, tre bra youtubekanaler som förklarar allt jag missat. Har dock inte börjat kolla ordentligt på after show-programmet ännu, trots att det är lett av Will Wheaton. Så skraj för att de ska spoila saker och ting.
Allt mitt tjat om mysteriet till trots, visst bjöds det på en hel del information i det här avsnittet – även om vi kanske inte är helt säkra på hur den hänger ihop. Här är veckans viktigaste lärdomar:
Picards romulankompisar är inte bara tjänstefolk
Laris och Zhaban, de två romulanerna som bor med Picard på hans vingård, är långt ifrån några snälla birollsfigurer som hjälper till med hushållet. Nej, det här är två före detta agenter från romulanernas hemliga polis: Tal Shiar.
De romulanska mördartrupperna är kanske ännu hemligare än vi trodde.
I en lite överdramatisk scen berättar Laris att hon tror att de som dödade Dahj kan vara medlemmar av Zhat Vash – en ännu hemligare romulansk organisation än Tal Shiar. En grupp vars drivkraft tydligen är att bekämpa AI och syntetiskt liv. Därav jakten på Dahj (och troligtvis även hennes syster)
Picard är inte lika poppis inom Federationen som han trodde
Att gå ut i direktsänd tv över hela galaxen och dissa Stjärnflottan och Federationen (som Picard gjorde i förra avsnittet) är eventuellt inte det ideala förspelet till att försöka få igenom en begäran om att på nytt få vara en del av organisationen. Men inte heller det där närmandet görs på ett sådär jättesmidigt sätt. Att bara dyka upp på någons kontor för att begära en titel, ett skepp och en besättning för att utreda ett mystiskt hot som låter som en förvirrad mans fantasier är inte sådär supertaktiskt. I samtalet som följer – ochj som verkar ha fått mest uppmärksamhet för att ordet “fuck” yttras för tredje gången i en Star Trek-serie – får vi belägg för att Federationen kanske inte är så genomgod som vi trodde. Att hjälpa romulanerna när de var hotade av supernovan visade sig på sin tid vara ett kontroversiellt beslut. Några planeter ska till och med ha hotad med att lämna Federationen om räddningsarbetet återupptogs.
Stjärnflottan är inte heller riktigt vad den brukade vara
Det hade eventuellt kvittat vad Picard sagt vid det där mötet där han ville få sig tilldelat ett skepp. Det verkar nämligen som om Stjärnflottan infiltrerats riktigt duktigt av romulaner (Zhat Vash? – var det verkligen nödvändigt att göra romulanerna så pass hemlighetsfulla att de till och med har en extra hemlig säkerhetstjänst som styr den andra, bara ganska så hemliga polisen? Men med ett ännu fånigare namn?). Och de vill dels sätta stopp för Picard, dels komma åt Dahjs syster Soji. Men ingen av de infiltrerande agenterna ser förstås ut som en romulan. Artöverskridande kosmetiska operationer är ju en stapelvara inom Star Trek-konceptet numera.
Narek går sängvägen
Den agent som ska närma sig Soji ser däremot ut som en romulan. En het romulan. Han heter Narek, men är rätt så kuvad av sin bossiga syster, löjtnant Rizzo (hon ser däremot ut som en människa –ja en del på nätet tror kanske att hon till och med är Nareks bror). I en scen mellan Narek och syrran blir det då äntligen ett riktigt, präktigt överspel i den här serien. Rizzo är en tvättäkta superdramatisk ärkeskurk till kvinna – lite som Diana i V ungefär, minus camp. Narek, å andra sidan, inleder sitt övervakningsuppdrag genom att ligga med Soji – så han kanske måste läxas upp då och då, när arbetsmetoderna blir för okonventionella.
Vem spionerar på vem?
Fast jag är inte riktigt säker på om det är Narek som är den som håller Soji under övervakning, eller om det är tvärtom. Soji har många frågor som hon ställer till romulanen, utan att få några svar. Extremt nyfiken, verkar det som. Samtidigt som det nästan verkar vara som en hobby i sig att få en romulan att överhuvudtaget berätta någonting om någonting.
Borgkuben som näringsverksamhet
I det här avsnittet ser vi också vad romulanerna egentligen håller på med i den där gamla skadade borgkuben. Sakta men säkert jobbar man sig igenom maskiner och drönare, och försöker dra nytta av den teknik man stöter på. Men det är tydligt att Soji har en lite annorlunda agenda än romulanerna. Hon ser drönarna som individer, inte namnlösa inaktiverade maskiner. Är det på grund av att hon är en syntetisk varelse? Betyder det här att hon är “aktiverad”, och har har tillgång till sina syntkrafter? Och vad har hon i så fall för syfte och plan med sin vistelse i borgkuben?
Kan vi lita på Picard?
Ett tema som eventuellt kan återkomma framöver i serien är den neurologiska avvikelse som Picard påminns om i det här avsnittet. Den som etablerades i The Next Generation-avslutningen All good things, och som kan leda till paranoia, hallucinationer och verklighetstrogna drömmar. Det vill säga, hur mycket av det som händer i den här serien är Picards egna fantasier? Alternativt, hur mycket av det som är sant som Picard säger kommer folk att avfärda som hjärnspöken?
Fast det allra göttigaste i hela avsnittet är väl ändå själva starten. En återblick till de dramatiska händelserna på First Contact-dagen år 2385. Där ser vi en syntetisk varelse dra igång det som sedan innebär undergången för både skeppsvarvet Utopia Planitia Fleet Yards och kolonierna på Mars. En imponerande läskig scen. Men en lite mer pedagogisk visualisering av det som hände, bra för oss som tyckte att det gick lite väl snabbt när den här händelsen skulle återberättas i första avsnittet.
Nu när jag gnällt om all mystik, så kan jag väl också säga att handlingen börjar hänga ihop lite mer redan här i andra avsnittet. Å andra sidan kan det ju bero på att jag börjat kolla fansidor. Men vi befinner oss fortfarande i expositionsdelen av den här berättelsen. Alla huvudpersoner är inte på plats ännu, avsnittet slutar ju med att han säker upp en person från sitt förflutna för att be om hennes hjälp. Kan det kanske ta hela första säsongen att få ihop hela Picards superteam?
Tills dess får vi kanske nöja oss med att götta oss åt roliga kommentarer, som när Picard säger “I’ve never really cared for science fiction”. Eller när läkaren säger “for a relic you’re in excellent shape”. Sedan är det ju också lite roligt att se vad vissa delar av trektwitter väljer att lyfta fram ur avsnitten. Den allra bästa repliken ur avsnitt två kanske ändå var “I didn’t know Romulans could be so hot”.
Betyg: 7/10.
Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 2/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 717 tv-avsnitt.
I det här avsnittet lyckas O’Brien genom korta hopp fram och tillbaka i tiden rädda både sitt eget liv (två gånger) samt hela rymdstationen Deep Space 9. En gång får dock hans tidsresande jag byta plats med den upplagan som lever i det tidsintervall som han besöker i det förflutna. Men det kanske är den typ av företeelser som man får räkna som nollförluster.
O’Briens tidsresande utspelas samtidigt som Deep Space 9 tar emot ett besök av en romulansk delegation. De har kommit för att få valuta för den insats man gjorde när man lät installera en romulansk osynlighetsmantel för federationsskeppet Defiant när man försökte få kontakt med gammakvadrantens härskare, The Dominion, 
Men så stelnar plötsligt Picard och Data till, mitt i en mening. Troi förstår inte vad som händer, men efter en liten stund är allt som vanligt igen. Sen är det Troi som fastnar mitt i en rörelse. De tre ombord på den lilla rymdskytteln har på lite olyckligt sätt upptäckt mystiska tidsströmmar i rymden där tiden antingen står still eller går snabbare. Roligast exempel: när Picards hand hamnar i en sån här zon och plötsligt åldras jättesnabbt. Det tar bara ett litet ögonblick, så har hans naglar vuxit ut på ett halvläskigt 
Det intressanta tidsfenomenet blir snabbt till dödligt allvar när Enterprise och ett romulanskt skepp fryses i tiden just när romulanerna håller på att spränga Enterprise i luften (kan man använda det uttrycket ute i den syrelösa rymden?). De tre på skytteln upptäcker det bisarra stillebenet och bestämmer sig för att ta sig ombord på skeppen för att se om de kan förhindra en katastrof. Väl ombord utvecklas avsnittshandlingen för en ny variant av pusseldeckare, i stället för att granska en brottsplats i efterhand så går Picard, Troi och Data omkring i de frusna miljöerna och försöker förstå vad som händer medan det sker – men utan att kunna fråga romulanerna och Enterprisbesättningen som blivit pausade. Rätt kul variation på deckartemat, faktiskt.
Trots det här avsnittets till en början skenbart enkla grundidé (stoppa tiden!) så lyckas man fylla Timescape med en massa roliga vändningar och minidramer. Ja, som till exempel att Enterprise faktiskt sprängs i bitar (
Det visar sig att det finns någon form av datorkod inlagd i dna-trådar från olika delar av galaxen. Galen lyckades samla på sig en hel del, men hade ännu inte lyckats få till en komplett tråd av kod. Successivt så utvecklas storyn till något som mest liknar Jakten på den försvunna skatten. Picard har en ledtråd, Cardassierna en annan och klingonerna en tredje. Dessutom skuggar romulanerna alla tre, dolda bakom sin osynlighetsmantel. Det blir nästan som ett best of-avsnitt med alla seriens skurkstater samlade på ett och samma ställe, om än med vissa uppdateringar. Till exempel får vi får se en cardassier av kvinnligt kön för första gången, spelad av en fabulös Linda Thorson.
Jakten på den sista strängen av kodad dna tar hela gänget till en planet där livet dött ut, men där det kan finnas spår av liv i en gammal havsbotten. Medan alla står och grälar om vem som har rätt till den fortfarande okända gåva som ledtrådarna ska leda fram till, så matar Picard i smyg in dna:t i sin tricorder. Ett helt nytt program tar kontroll över tricordern (operativsystemkrångel finns inte i Star Trek) och drar igång ett hologram (visste vi att man kunde visa film med tricordern?). I hologrammet håller en uråldrig kvinna ett tal till de församlade.
Det här är alltså The Next Generations egen interstellära version av de där uppmärksammade Benetton-kampanjerna, och kanske också seriens stora fredsavsnitt. Betydligt mer lyckat än Deep Space Nines försök nyss i 
I Datas drömmar/hallucinationer träffar han sin skapare, Soong, som ung. Det visar sig att han skapat Data som sin avbild. Första drömmen inträffar efter att att Data utsatts för en så stark elektrisk stöt att han nästan kortsluts. Med livet som insats testar han att utsätta sig för samma sak en gång till, för att få drömma lite till. Eller hallucinera. Eller vad vi ska kalla det. Det är lite som filmen Flatliners som kom några år tidigare, eller Dödlig Puls som den hette på svenska. Det är alltså rätt trippigt. I drömmen smider Soong en fågelvinge som förvandlas till en korp. Vi får också följa korpens syner när han flyger genom Enterprise. Och Soong säger saker som:
Segmentet med drömmarna är också ovanligt bra gjort för The Next Generation. Datas egen förklaring till det som hänt är att han fått tillgång till kretsar som tidigare legat vilande. Men det är verkligen också en bit till av mänskligheten han har fått tillgång till. Ett av avsnittets höjdpunkter är när Data börjar måla alla saker han sett i sin dröm. Ett annat är när hans “undermedvetna” placerar hans favoritsaker i drömmen:
Att storyn inspirerades av black power-rörelsen är med dagens perspektiv i det närmaste en förolämpning. Och det här märkliga att det aldrig problematiseras att det just är Worf som ska lära ut allt klingonskt. Hans enorma konpensationsbeteende för att han vuxit upp bland människor borde verkligen Troi ta itu med. På plussidan på fördomskontot ligger väl dock att Worf efter lite rasistiskt tramsande faktiskt inser att det är okej att hångla med en tjej som är hälften romulan och hälften klingon. Dottern till romulanen Tokath till och med.
I det här avsnittet besöker Enterprise Deep Space Nine på nytt. Och för mig är det lite som att få se rymdstationen med nya ögon. Det vill säga, bluray-kvalitén gör att interiörerna på Deep Space Nine inte alls ser lika gråsvartblurriga ut som de gör på DS9-boxens dvd-skivor. Och rymdvarelsen som heter Shrek som ser ut som ett musfoster i ansiktet. Det blir ett betygssnäpp upp bara för den masken. Det här är väl också den första crossovern med rollfigurer från DS9 i The Next Generation, om inte mitt minne sviker mig.