Det här var det första avsnittet av Star Trek som faktiskt gett mig mardrömmar. Kanske en uppenbar risk när man ser på ett så här märkligt avsnitt precis innan man går och lägger sig. För om Rumpelstiltskin dyker upp på Deep Space Nine kan väl typ allting hända? För min del ledde det till en dröm där Håkan Hellström skulle uppträda på en liten, liten meteorit. Jag var den ende i publiken och var tvungen att hålla i mig hårt i olika klippor för att kunna stanna kvar på meteroiten eftersom det bara fanns en väldigt svag gravitation på det där stenstycket. Håkan verkade däremot obekymrad. Tur att jag inte hade den mardrömmen ombord på Deep Space Nine. Då hade den kunnat bli verklighet.
Egentligen är det här en recyklad idé från originalseriens Shore leave. Där blir besättningens fantasier till verklighet på en planet som är ett slags nöjesfält, styrt av gästernas önskningar. Den här gången verkar drömmar och mardrömmar bli till verklighet på grund av ett märkligt kraftfält i rymden, nära rymdstationen. Men fantasierna är i mångt och mycket sig lika, det handlar om sex och sagofigurer. Quark får till exempel ragg på två tjejer samtidigt. Sagofiguren Rumpelstiltskin dyker upp hos paret O’Brien när de läst berättelsen om honom för sin dotter. Och doktor Bashir får äntligen hångla med Dax. Eller rättare sagt en Dax-kopia skapad av hans fantasi. Att se de två Daxarna hänga samtidigt i kommandocentrat blir ändå avsnittets bästa konstruktion.
Men den är fantastiska grundpremissen med alla sina vansinniga inslag dränks efter en stund i oääääääändliga mängder technobabble. Alltså, seriöst. Det tar aldrig slut. Som det här, liksom…
O’BRIEN: Wave intensity from the rift is dropping. The thoron field boundary is shrinking. Particle energy is rising. Wait a minute, what’s this?
DAX: Wave emissions are fluctuating. We’re not getting a controlled collapse.
SISKO: Chief?
O’BRIEN: Damn it. We’re picking up an exothermic reaction pattern. It may be neutralising the pulse waves. Stand by.
KIRA: Perimeter sensors are picking up a subspace oscillation. What the hell does that mean?
DAX: Proton counts have tripled.
O’BRIEN: Residual pulse wave activity from our torpedoes is down to fourteen percent. The flux density readings inside the rupture are off the scale.
Det enda som räddar situationen någotsånär är att Rumpelstiltskin sitter lite underhållande på några av datorerna och ser kul ut medan alla omkring honom gravallvarligt babblar meningslösheter till varandra. Det blir till sist Sisko som får fungera som en ställföreträdande Picard och lägga fram en lösning på alla problem och underligheter. I en numera klassisk Star Trek-vändning lyckas högste befälet, tack vare sin enorma intelligens och skarpa instinkt, genomskåda alla illusioner och förstå motivet som ligger bakom dem. Lite väl fantasilöst i ett avsnitt som på sätt och vis handlar om fantasins oändliga möjligheter och risker. Ett fantastiskt störigt och bisarrt avsnitt som inte vågar vara knäppt in i det sista. Legendariskt och platt fall samtidigt.
PS – lite extra queerigheter i det här avsnittet. Som att Dax skojar om att hon vet allt om hur det är att vara en ung man, hon har ju varit en själv. Eller när Odo försöker få folks uppmärksamhet på promenaden: “Ladies and gentlemen, may I have your attention, please? Ladies and gentlemen, and all androgynous creatures, your attention please!”.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 16/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 266 tv-avsnitt.
Det finns faktiskt en ganska snygg vändning i avsnittets inledning. Först tror vi att vi ska få vara med om återupptäckandet av den interstellära motsvarigheten till Atlantis, den mytomspunna planeten Aldea. En planet där befolkningen koncentrerar sig på konst och kultur, eftersom de byggt maskiner som tar hand om allt annat. De har i åratal gömt sig bakom en skyddsanordning som både döljer planeten och gör stöter bort alla inkräktare. Men när de nu gör sig synliga för Enterprise så är det för att de vet att det finns barn ombord. Efter att ha scannat hela skeppet väljer de ut de med bäst anlag för att hjälpa deras civilisation vidare i utvecklingen och bara zappar över dem till sig. Barnen blir utplacerade hos familjer som verkar mer lyhörda än de biologiska föräldrarna, och med helt andra resurser för att låta dem utveckla sina talanger – det känns ju inte direkt som om konst och kultur står högt i kurs ombord på Enterprise, förutom ett och annat trombonframträdande. Sagornas planet visar sig i själva verket vara rena rama mardrömmen för föräldrarna ombord på Enterprise
I grunden är det här ytterligare ett avsnitt om en civilisation som delegerat allt för mycket till sitt högteknologiska datorsystem (jämför till exempel med originalseriens 
Jag lägger också det här avsnittet till min lista kring varför det är olämpligt att ha barnfamiljer ombord på Enterprise. Liksom det var ännu en förlorad möjlighet för manusförfattarna att skriva ut irriterande Wesley Crusher. Jag hoppades ju att han skulle få stanna kvar där nere på konst- och vetenskaplaneten, men nog fan lyckades han ta sig tillbaka till Enterprise här gången också!
För er som inte är helt insatta i The Next Generations persongalleri så är Data, som namnet så passande antyder, en android. Han passerar i stort sett som människa – om man inte hakar upp sig på hans något metalliska hy, den sociala inkompetensen samt den totala oförmågan att förstå skämt. Star Trek-skaparen Gene Roddenberrys har ju gett prov på sin misstro gentemot artificiell intelligens många gånger tidigare i serien, i The Next Generation nöjer han sig med att driva med stackars Data som fyller rollen som seriens stående driftkucku. Men Data fungerar också en sorts kombinationsersättning av originalseriens skeppsdator och Spock. Han bidrar ständigt med information i form av långa, torra utläggningar (även om han då och då kommer på sig själv med att vara osedvanligt torr). Och missförstå mig rätt, Data är en av de mest sympatiska rollfigurerna i den här serien.
Men nu till snusket. I The Naked Now får nämligen Data bevisa att han är “fully functional” även i sänghalmen. Det är den kvinnliga säkerhetsofficeren Tasha Yar som får fullständigt kåtslag av viruset som sprids på skeppet och därför lockar med sig Data för en seriös session av älskog på sitt rum (för att vi ska förstå hur sugen hon är byter hon ut sin lesbo-chica tomboy-frilla mot en
Men ganska trist att: allt hopp om att den irriterande tonåringen Wesley Crusher inte skulle få allt för mycket tid i bild krossades i och med det här avsnittet. Ungjäveln barrikaderar sig i maskinrummet och är typ den som ensam räddar Enterprise från att gå under. Det där flinet alltså. Hatar det.
Handlingen kretsar den här gången kring en märklig planet som uppvisar ovanliga och motsägelsefulla värden. Här dyker också en mystisk kvinna upp som känner sina offer vid namn, och sedan dödar dem genom handpåläggning. Lägg till det en märklig förflyttning av Enterprise, som kastas långt bort från den mystiska planeten just medan Kirk och hans mannar håller på att utforska den. Och så blir det ett fel på Enterprise motorer så de börjar rusa okontrollerat, och kanske inte går att stoppa innan skeppet sprängs av påfrestningarna.
Jag är förtjust i några smådetaljer i det här avsnittet. Den våldsamma kackigheten när man ska försöka iscensätta en jordbävning bland klipporna av papier-maché. Eller mannen i gul tröja som ska fejka en skakning på Enterprise och liksom ligger och vaggar lite fram och tillbaka på golvet (bägge någonstans runt 2.20-2.40 in i avsnittet). Jag gillar också det lilla ljud som hörs varje gång rymdkvinnan Losira försvinner (med lite antydan till sång till och med).
Den består inte bara i att befolkningen på planeten Gamma Trianguli VI skapats genom kostym och smink utifrån någon sorts infödingslookens ABC, komplett med spraytan och minimala kläder (dock försedda med vitt hår och vita ögonbryn för att skapa den där alienesqua känslan). De är också sådär glatt naiva som ju infödingar ofta är i Hollywoodskildringar. De vet förstås inte hur de ska försvara sig eller hur man slåss. Och givetvis förstår de egentligen inte heller sitt eget bästa. Åtminstone inte lika bra som kapten Kirk förstår allting. Han tvekar inte många sekunder innan han slår sönder hela deras uråldriga civilisation. Tanken är att de ska bli individer med potential att utvecklas. Ja, utvecklas till att bli som Kirk då. Hade det bara funnits en twist till på slutet hade det här kunnat vara ett avsnitt om alla de förevändningar och argument som använts genom historien för att berättiga kolonialism. Det är dock inte en fullständig idiot som skrivit det här avsnittet. Invändningar emot Kirks planer kommer gång på gång från Spock, som avråder från intervention. Men han avfärdas av Kirk och McCoy. Om inget annat funkar kan man ju alltid skoja om att Spock har roliga öron och ser ut som en djävul. Så slipper man svara på alla jobbiga frågor.
Avsnittet följer annars rent dramaturgiskt Star Treks standardupplägg. Kirk och hans manskap transporteras ner till planeten, men efter en stund uppstår förstås komplikationer. I det här fallet är det något på planeten som suger energi från Enterprise och sakta drar skeppet mot planetens yta (har vi sett förut, va?), och det är omöjligt att använda transportören (att det finns en rymdskyttel ombord verkar alla ha glömt bort). Ungefär samtidigt visar det sig att planeten inte alls är det paradis som Team Enterprise trott. Här finns till exempel blommor som skjuter iväg dödliga projektiler (jämför med haschsporerna i This Side of Paradise) och explosiva stenar. Och befolkningen visar sig vara helt och hållet styrd av något som verkar vara en maskin (jämför med The Return of the Archons).
Kommunikationen mellan befolkningen och den mystiska maskinen sker via en drakliknande avgudabild (papier-maché-fest). En i lokalbefolkningen har antenner och kan kommunicera direkt med maskinen, som kallas Vaal. Han samordnar också befolkningens offrergåvor till drakhuvudet, som ger maskinen det drivmedel den behöver för att försvara sig själv och planeten. Förutom att dra rymdskepp ur omloppsbanor kan Vaal också starta feta åskväder och ha ihjäl folk med pricksäkra blixtnedslag. Men Vaal verkar också vara den som ger planeten ett gynnsamt klimat och dess befolkning ett välmående liv. MEN, och det är det här som Kirk verkar vara mest indignerad över, befolkningen tillåts inte fortplanta sig. Inte ens ha sex för skojs skull. Ja, de vet inte ens hur man hånglar innan de ser Chekov och hans flickvän Landon idka salivutbyte.
I den här parallella verkligheten har den hyfsat fredliga federationen ersatts av ett krigiskt imperium. Och aggressiviteten riktas inte bara mot fienden. Det är ett understatement att säga att kårandan bland besättningen är obefintlig. Befordran fixar man till exempel enklast genom att lönnmörda en kollega. Sexuella trakasserier på bryggan är vardagsmat. Och för att ingen tittare ska missförstå budskapet i avsnittet så hejar man på varandra ombord på skeppet med något som är väldigt likt en hitler-hälsning.
Och det finns mer! Den onda versionen av Kirk styr och ställer på Enterprise tack vare en sorts fjärrdödsmaskin. Genom övervakningskameror kan han se allt som händer, och faller det inte honom i smaken kan han utplåna en person genom att bara trycka på en knapp. Men det finns förstås också lindrigare sätt att bestraffa. Befälen läxar till exempel upp sina underlydande genom en så kallad pinare, agonizer, en sorts elpistolliknande grej. Pinare. Smaka på det ordet. Den svenska översättaren som kom på det borde få något sorts litet pris.
Varje avsnitt måste ju få ett slut, och ganska mycket av intrigen går förstås åt till att ta sig hem till rätt dimension igen. Givetvis kan de blödiga, snälla goda Enterprise-människorna inte överlista Spock, men även i en ond dimension är han resonabel. Bara det finns någon sorts av logik i det du säger. Jag har bara sett det här avsnittet en gång, men enligt fansidorna som jag läst så finns det en rad skillnader mellan dimensionerna, till exempel på bryggan och i designen av själva skeppet (tydligen ska man ha använt modellen av Enterprise som användes i piloten). Men till sist faller hela intrigen på en rad orimligheter kring det samtidiga i en rad skeenden och händelser.
Organierna lånar nu ut lite kläder och försöker få Kirk att hålla en låg profil. Det är förstås lönlöst. I stället spränger han ett klingonskt vapenlager i luften och försöker dra igång en organiansk motståndsrörelse. När organierna (hur många gånger kan man skriva ett ord som börjar på organ i en text?) på nytt förklarar att de inte är intresserade av motstånd och våld blir Kirk tvärarg, och döljer inte hur han ser ner på detta folk av ynkryggar. Till sist blir det som att Kirk och den klingonska befälhavaren Kor nästan bondar kring sitt förakt för den lågt stående organianska civilisationen som inte ens bryr sig om att försvara sin heder.
Förutom ett smart (om än ganska pratigt) manus så är det på nytt en lysande utomjording som bär det här avsnittet på sina axlar: John Colicos som den talföre kingonen Kor. Här utförd i en sorts primitiv version av senare klingonska utklädnader. En ganska rasistisk mongol-look (även krigarfolk från andra planeter måste tydligen de ut som Djingis Khan & Co).
nberrys recyklingtrick var att konstruera en ny ramhandling som utspelades i seriens nutid och sedan använda The Cage till många och långa återblickar. I The Menageries första del får vi alltså reda på att Enterprises förra kapten, Pike, varit med om en olycka, och efter att ha agerat som en sann hjälte utsatts för deltastrålning. Han är nu bunden till en maskin som påminner lite om en Dalek från Doctor Who, och hans kommunikation med omvärlden sker genom att pipa/blinka en gång för ja och två gånger för nej. Eftersom skådespelaren som spelade Pike i originalavsnittet inte ville göra mer Star Trek, har man skrivit in att Pike strålskadats i ansiktet. Skådespelaren som spelar honom går alltså knappt att se bakom masken med skadorna.