DS9: Chimera. Det där Odo träffar den humanoidföraktande shapeshiftern.

Ibland märker jag inte riktigt vilken Treksk dry spell jag är inne i, man blir liksom gaslightad in i det mediokra. Det är inte förrän det kommer ett avsnitt av en lite högre kaliber som man inser var nivån ju borde ligga, egentligen. Blev något uppiggad av Bliss, men det är ju som i Chimera nivån ska ligga. Inte bara en rymdstory, utan åtminstone en smula existentiellt djup inblandat i äventyret. Som här, där man berör ämnen som rasism, assimilering och mellanförskap – fast på ett SF-sätt. Avsnittet handlar ju om Odos utsatta situation som ensam shapeshifter på en rymdstation där alla andra är humanoider, och hur han ständigt anpassar sig till de tvåbentas norm för att kunna få deras kärlek och uppskattning. Men oavsett hur skruvad själva intrigen är så finns det förstås mycket i Odos problematik som känns väldigt välbekant – här och nu i den verkliga världen.

Minns ni förresten Odos origin story? Den om hur han och 99 andra changelings skickades ut i galaxen redan som typ små shapeshifterembryon. Tanken var att de skulle lära sig om världen utanför och sedan ta med sig kunskapen hem till grundarnas planet igen. Ett brutalt experiment för de stackars embryona, som kanske aldrig skulle komma att stöta på någon som var likadan som dem. Det är väl också det traumat som är den egentliga grunden till att Odo bestämde sig för att inte ansluta sig till sina artfränder Grundarna, utan stanna kvar på Deep Space 9. I det här avsnittet träffar Odo av en händelse på en annan av de hundra, Laas – som aldrig träffat en annan shapeshifter föut. Så Odo lär Laas hur man länkar ihop sig som changeling (en intensiv version av en vulcansk mind meld, ungefär), medan Laas ,som levt längre med humanoida arter än Odo, generöst delar med sig av sina erfarenheter av livet. Dessvärre den typ av “livets hårda skola”-argument som Odo inte verkar vilja ta in.

Star Trek är ju stundtals lite besatt av det här med ras. Man träffar på den ena typen av alien efter den andra, med olika fysiska och mentala förmågor samt med en rik variation av kulturer och sociala system. Men i det här avsnittet framstår allt det där som småsaker. För Laas är skillnaden mellan en människa och en klingon obetydlig. Humanoider är ändå alltid humanoider, resonerar han, och efter att ha sett många olika variationer så har han inga höga tankar om dem. Det här är en åsikt som han inte direkt anstränger sig för att hålla hemlig. Inte ens när Odo försöker introducera sina vänner för Laas en kväll i Quarks bar. När Kira frågar Laas om hur det är på planeten Varala får hon ett ganska oförskämt svar.

LAAS: It’s just the same as any other planet overrun with humanoids. Cities and farms everywhere, other lifeforms displaced from their habitats. Once I migrated to the southern continent with a herd of volg. When we returned to our breeding grounds the following summer, they had been fenced off. The herd died out within two generations. It’s always that way where humanoids thrive. They disrupt the natural balance. 

Ja, den där kvällen med polarna i Quarks bar blir varken långvarig eller mysig. Laas vet förstås vad han gör när han provocerar på det här sättet, och det är faktiskt pinsamt enkelt för honom att locka fram fördomar och trångsynthet hos besättningen på Deep Space 9. Även Odo får stå ut med att bli skärskådad av Laas, och genast blir det uppenbart hur mycket Odo anstränger sig för att smälta in på stationen. Men det slutar inte där. Laas drar sig inte heller för att kommentera Odos förhållande med Kira. Han försökte själv ha en relation med en humanoid, men allt gick i putten när hon ville ha barn. Nu tror han att något liknande kan hända mellan Odo och Kira.

LAAS: It won’t last. 

ODO: The fact that your relationship failed doesn’t mean that mine will. 

LAAS: True. And if you’re very lucky, you can watch her grow old and die. 

ODO: I think you should stay out of my affairs. 

LAAS: I don’t want to see you make the same mistakes I made. You’re wasting your time trying to be a humanoid. You’re limiting yourself. Let’s leave here, Odo. Let’s find the others. A hundred were sent away and they’re out there somewhere. If we can find even a few of them, we can form a new Link. Think of it, Odo. We can exist the way we were meant to. As changelings.

Allting blir ännu lite jobbigare för Odo när Laas bestämmer sig för att lajva dimma på Deep Space 9:s promenad, vilket inte direkt roar de som bor på stationen. Så Laas råkar i bråk med två klingoner och dödar händelsevis den ene. Att en changeling har dödat klingoner (om än eventuellt i självförsvar), mitt under brinnande krig mot Grundarna, är något så pass oerhört att klingonerna kräver att Laas blir överlämnad till dem. Sisko överväger att gå dem till mötes, något som Odo menar aldrig hade inträffat om det inte rört sig om en changeling. Bekymmersamt.

Till slut är det faktiskt Kira som löser det här problemet. Hon har tydligen tjejlyssnat på Stings If You love somebody set them free och bestämt sig för att Odo måste få möjlighet att dra ut i galaxen med Laas, om det verkligen är det han vill. Så hon hjälper Laas att rymma från häktet och bestämmer en plats som Odo och Laas kan mötas på. Men trots att en stor del av Odo vill följa med Laas och leta efter andra av de hundra, så är ändå hans kärlek till Kira starkare. Och när han kommer tillbaka hem, är det som att de tar sitt förhållande till en ny nivå.

KIRA: If I ever made you feel that you can’t be yourself with me, I’m sorry. I want to know you the way you really are. 

Varpå Odo äntligen kan slippa att föreställa en humanoid form med sin älskade, och i stället förvandlar sig till vad han vill. I det här fallet ett moln som omsluter Kira. Som gillar det. Skitmycket.


Ett gulligt slut på ett avsnitt som är ett av de bästa på länge. Just för att man faktiskt lyckas adressera en rad angelägna frågor. Som exempelvis priset för att accepteras. Mest tydligt är det kanske i scenen där Quark plötsligt bestämmer sig för att förklara för Odo hur allt ligger till:

QUARK: Don’t you get it, Odo? We humanoids are a product of millions of years of evolution. Our ancestors learned the hard way that what you don’t know might kill you. They wouldn’t have survived if they hadn’t have jumped back when they encountered a snake coiled in the muck. And now millions of years later, that instinct is still there. It’s genetic. Our tolerance to other lifeforms doesn’t extend beyond the two arm, two leg variety. I hate to break this to you, but when you’re in your natural state, you’re more than our poor old genes can handle. 

ODO: So what are you saying, Quark? That the Klingons couldn’t help what they did because of their genes? 

QUARK: I’m not trying to excuse what they did. I’m only telling you why it happened. Watch your step, Odo. We’re at war with your people. This is no time for a changeling pride demonstration on the Promenade.

Ingen changeling pride på promenaden, alltså. Och bara tolerans för Odo som shapeshifter om han anstränger sig för att passa in, och inte använder sina krafter på ett sätt som kan störa dem omkring honom. Lite lustigt förstås att just Quark, som kommer från ett av de allra mest föraktade folken i galaxen, ska vara den som säger till Odo att han inte har rätt att vara den han är fullt ut. Men det är väl så det ofta är – i botten av hierarkierna bekämpar man bara varandra. Hur som helst en bra illustration av intoleransens fejs – hur acceptans ofta är villkorat. Jag tror det är det jag tycker så mycket om i det här avsnittet. Att Odo faktiskt blir woke i Chimera, och inser hur tunn fernissan av tolerans och vidsynthet är, kanske även hos de närmaste vännerna.

PS. Lite lustigt att Quark skulle använda just den där liknelsen kring Pride (och att jag ser det här avsnittet just typ dagen efter att Stonewallupproret fyllt 50), för jag fick faktiskt en liten vibb om att Kira kanske tyckt att Odo varit otrogen när han länkade ihop sig med Kaas. Bara en spaning…

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 586 tv-avsnitt.

DS9: Far Beyond the Stars. Det där Sisko är en sf-författare på femtiotalet.

Här hade jag ju kunnat skriva ytterligare en rant om hur Deep Space Nines manusförfattare verkar helt uppenbart ointresserade av att ta itu med den pågående storylinen kring Dominionkriget, så till den milda grad att man mitt under säsongen slänger in ett avsnitt som utspelas på Jorden vid 50-talet mitt. Men den typen av gnäll känns en smula missriktat just den här gången. I Far beyond the stars så utnyttjar upphovspersonerna inte sin kreativa frihet för att skriva ytterligare ett tramsigt ferengiavsnitt eller något om en bröllopsfest, utan skapar istället en angelägen historia om rasism, politisk kamp och science fiction-genrens historia. Nästan oemotståndlig, faktiskt.

Man har ju dessutom faktiskt skrivit in en liten, om än något krystad, koppling till det pågående kriget i ramberättelsen. Sisko är nämligen sliten och trött efter alla strider, och när han får reda på att en god väns skepp försvunnit nära den cardassiska gränsen så börjar han till sist fundera på om det kanske är dags att säga upp sig. Låta någon annan, kanske yngre och hungrigare, ta över den otacksamma uppgiften att försöka hålla stånd mot Dominions styrkor. Men då griper profeterna in, det vill säga de där gudaliknande sakerna som finns i maskhålet mellan alfa och gammakvadranten, och ger Sisko en vision som är tänkt att återställa hans kampvilja.

Under större delen av avsnittet är Sisko sedan förvandlad till Benny Russell, en svart science fiction författare. Ja, så pass förvandlad att minnet av Sisko nästan är som bortblåst. Vi befinner oss i något som liknar en parallell verklighet, där Russell i ett tillstånd av nästan drömlik trans skriver berättelser om den fiktiva karaktären Jake Sisko, befälhavare på rymdstationen Deep Space Nine. Fantastiska historier, är alla hans kollegor på sf-tidningen Incredible Tales eniga om, men de kan inte tryckas. Ägaren till tidningen låter hellre hela upplagan försvinna ner i papperstuggen än ger ut ett nummer där en av sf-novellerna har en svart hjälte.

Runt omkring Russell finns den vanliga Deep Space Nine-ensemblen, men i nya roller. Som vanligt förtjusta över att få sätta tänderna i en ny rollfigur när chansen ges. Extra kul är det förstås att se skådespelare som i vanliga fall har en massa silikon i ansiktet få spela fritt. Som Armin Shimerman (Quark), Michael Dorn (Worf) och René Auberjonois (Odo). Det tog mig däremot flera dygn innan jag insåg att den där tidningsförsäljaren spelades av samma skådespelare som i vanliga fall är Nog. Dessvärre lät man däremot stackars Cirroc Loften (Jake) spela över några megaton för mycket i sin roll som sorglös småkriminell street hustler. Avsnittet innehåller också några moment med ett mer filosofiskt anslag, där Russell till exempel ser sig själv som Sisko i en reflektioner i fönstret, eller några repliker om vad som är verklighet och vad som är fiktion. Snyggt.

Femtiotalsstorylinen är alltså ingen nostalgisk eller munter historia, utan fick mig snarare att sitta och tänka på filmen If Beale Street could talk. Far beyond the stars tar upp ämnen som polisbrutalitet, en dödsskjutning av en obeväpnad person och det allmänna förtrycket mot svarta.

Star Trek-franchisen har ju alltid sett sig själv som en progressiv kraft, men det måste vara ett av de mest öppet och uttalat politiska avsnitten som någonsin producerats. Dessvärre kring ämnen som fortfarande är högaktuella inom både samhällsdebatten som film och tv. Frågan är ju om man ska vara stolt över att Deep Space Nine tog upp det här redan 1998, eller bara extremt upprörd över att så lite har hänt sedan dess.

Avery Brooks regisserade Far beyond the stars, en kämpainsats med tanke på att han faktiskt är med typ i varenda scen i avsnittet. Och har jag någonting att invända emot så är det väl, som vanligt, just Brooks skådespeleri i rollen som Sisko/Russell. Avery har vissa operamässiga manér som verkligen gör mig helt galen, och de håller han verkligen inte tillbaka här. Synd på ett avsnitt hade kunnat vara nästintill perfekt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 531 tv-avsnitt.

Code of Honor. Kolonialism, exotism och rasism i en enda röra.

tng code of honor 3I dagens avsnitt av: Vilket Star Trek-manus Har Recyklats är vi framme vid Code of Honor. Och som många av er säkert redan har noterat, så har den här episoden av Star Trek: The Next Generation har lånat en rad intrigmoment från originalseriens Amok Time.

tng code of honorBägge avsnitten utspelas på planeter med en utpräglad hederskodex och gamla ritualer och sedvänjor som är extremt betydelsefulla. I bägge episoderna ingår också en tvekamp på liv och död som ett viktigt spänningsmoment. I originalserien utkämpas den mellan Kirk och en brunstig Spock, i det här avsnittet är det istället den kvinnliga säkerhetsofficeren Tasha Yar som får gå en rond mot en svartsjuk kvinna från Ligon II. Det finns till och med en plotdetalj kring skendöd i slutet av fajten i bägge avsnitten. Och den här gången känns det mer som en karbonkopia än en tribut.

Egentligen var det meningen att Code of Honor skulle utspelas på en planet bebodd av reptilliknande varelser med en hederskultur lik den bland samurajerna i Japan. Under manusskrivandets gång förflyttades istället handlingen till en plats som påminde om “40-talets stamkultur i Afrika” enligt avsnittets Wikipedia-sida. Och man kan väl säga att de rätt unkna rasistiska stereotyperna också verkar ha hämtats därifrån.
tng codOm jag försöker jämföra tonen i berättandet i Amok Time och Code of Honor så tycker jag att det alltid finns det alltid en form av respektfullhet och högtidlighet i skildringen av Vulcans ofta brutala sedvänjor. Huvudpersonerna på Ligon II är däremot förslagna och lögnaktiga, och använder sig av den gamla hederskulturen för egen vinnings skull. Korruption, mygel och sexism är några saker som kännetecknar planetens civilisation. Trots att den ska föreställa teknologiskt avancerad, så känns den mest som Hollywoods vanliga bild av “afrika” och det “afrikanska”. Så vitt jag kommer ihåg är det här första gången som svarta skådespelare får gestalta invånarna på en främmande planet. Så osedvanligt typiskt för Hollywood att låta välja just en sån här civilisation för den mångfalds-framstöten (och nej, de blackface-målade skådespelarna i The Apple räknas inte, även om de också är vidriga).

Det här avsnittet brukar för övrigt omnämnas som det sämsta i Star Trek någonsin. Jag säger inte emot.

Betyg: 1/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 106 tv-avsnitt.

Let that be your last battlefield. Svart på vitt om rasism.

st battlefield

Här kommer ett verkligt budskaps-avsnitt. Den pacifistiska och antirasistiska episoden, komplett med lite atombombsångest som undertext. Men ännu mer omskakande: på nytt ser vi här ytterligare en stark pantomiminfluens i Star Treks tredjes säsong. Eller hur ska man annars förklara sminkningen av rymdvarelserna från Cheron?

st battlefield 3

Fast i avsnittet handlar det förstås inte om mim, utan den där ansiktssminkningen är ett ganska övertydligt sätt att förklara rasismens meningslöshet.

På planeten Cheron är befolkningen uppdelade i två folkslag som slåss om makten. Bägge har ansikten som är till hälften vita och till hälften svarta. Det enda som skiljer de två folken åt är vilken sida som har vilken färg. De är helt enkelt varandras spegelbilder, och den skillnaden räcker för att det ska dras långt dragna slutsatser kring de andras intelligens, moral och människovärde. Och för att de två folken ska försöka förgöra varandra.

Det hela börjar med att Lokai från Cheron plockas upp i en rymdskyttel han stulit från en av federationens rymdbaser, och ganska snart visar det sig att Lokai ser sig själv som en revolutionär kämpe. En sån som slåss mot orättvisor och som nästan genast börjar hålla brandtal för besättningen i fikarummet. Han söker politisk asyl på Enterprise, och hävdar att han är förföljd på hemplaneten efter att han försökt befria sitt folk från förtryck och slaveri.

st battlefield 2Efter en kort tid anländer så Bele till skeppet. Han är utskickad från Cherons myndigheter, säger att han jagat Lokai runt galaxen i 50 000 år och att han nu vill ha honom utlämnad för att ställas inför rätta och bestraffas på Cheron.

När Federationen vägrar att lämna ut en fånge så lättvindigt tar Bele över kontrollen av Enterprise med sina telepatiska krafter. Kapningsförsök genom tankekraft är ju ett grepp som manusförfattarna använt flera gånger genom serien, men det nya är i det här avsnittet är att Kirk lärt sig något av alla dessa fientliga övertaganden av skeppet. Han sätter hårt mot hårt och aktiverar en nedräkning för att spränga hela Enterprise i luften om inte Bele ger upp kontrollen över skeppet. Bele backar, men tar senare på nytt över rodret på Enterprise och sätter kurs mot Cheron.

Men när rymdskeppet anländer till Cheron hittar de bara en död planet. Under de 50 000 år som Lokai och Bele varit bort har de två folken lyckats förinta allt liv på planeten. Tyvärr räcker inte ens ett Cheron i ruiner för att få Lokai och Bele att sluta fred. De använder transportören på Enterprise för att ta sig ner till planetens yta, där de fortsätter sin konflikt. Ingen av dem verkar nöjd förrän det bara finns en enda levande invånare kvar på Cheron – vem det nu blir av de två.

Sammanfattning: Under det här avsnittet satt jag flera gånger och funderade på om manuset kanske varit lite för…kort. Här finns flera scener som känns utdragna. Många och långa närbilder på ansikten. Tre personer som ska aktivera en datorfunktion med sina personliga koder. En återkommande scen där Lokai och Bele springer längs korridorer, först dubbelexponerade tillsammans med bilder på brinnande hus och senare även utbrända hus.

Det är förstås däremot inget fel på budskapet i det här avsnittet, även om leveransen är långt ifrån subtil. Rasism framstår precis lika korkad här som i verkligheten. Dessvärre går min final frontier vid mimsmink. Betyg: 5/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 15/24