ENT: Demons och Terra Prime. Det med Jordnationalisterna och Vulcanmänniskobabyn.

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har just nu ett tv-avsnitt och tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste beta av de sista Enterprise-episoderna. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag är nästan lite vimmelkantig. Är SÅ NÄRA SLUTET PÅ DET HÄR PROJEKTET NU! Men helt ifatt är jag förstås inte, irriterande nog. Att skriva de här resterande blogginläggen känns lite som att ta de där sista simtagen i en bassäng när man är dödstrött. Man tycker att man är så nära slutet på banan, och inbillar sig att varje simtag är det sista som behövs för att man ska kunna flytglida ända in i kaklet. Men så är man ändå inte riktigt, riktigt framme utan måste ta ett simtag till. Och så ytterligare ett. Här, mot slutet av Enterprise-bassängen drämmer seriens upphovspersoner dessutom till med seriens mest politiska avsnitt. Och de kretsar kring ett ämne som knappast blivit mindre aktuellt med åren.

I Demons och Terra Prime får vi nämligen möta de som inte gillar tankarna kring att bilda en Federation med andra planeter, utan i stället oroar sig för mänsklighetens och Jordens status i en sådan framtid. Militanta Jord-nationalister, helt enkelt, beredda att ta till våld för att uppnå sina mål. Här organiserade under namnet Terra Prime och ledda av John Paxton. Han har dragit in en på sin gruvanläggning på Månen, och verkar spendera stora delar av sin förmägenhet till att driva sin “Jorden åt Jordlingar”-kampanj. Och han verkar vara en del av en längre tradition. I en scen sitter han och diggar något gammalt tal av någon som heter Phillip Green, en kontroversiell person som bland annat drev rätten till frivilliga självmord för de som var strålskadade efter The Eugenics War.

Samtidigt som Jorden är värd för ett stort interplanetariskt möte – där man hoppas skriva ett historiskt handelsavtal som i sin tur skulle kunna vara början på en Federationsliknande allians – så lanserar Paxton sin motoffensiv. Som en del av sin kampanj har han på genetisk väg tagit fram en baby genom lagrade prover av T’Pols och Tuckers DNA. Den här babyn är tänkt att vara det konkreta skräckexemplet på hur en kommande framtid på Jorden skulle kunna se ut. Själv tycker jag att det är supergulligt med en liten baby med vulcanska öron, och förstår inte riktigt poängen med den lilla flickan som posterboy för en annalkande katastrof. SÅ GULLIG JU! En hel del förvirring och drama uppstår dock mellan T’Pol och Tucker på grund av det där barnet – T’Pol har ju inte varit gravid. Först efter ett tag får alla inblandade reda på att barnet är ett resultat av ren provrörsteknik.

Utspelet fungerar förstås också för att locka T’Pol och Tucker till månkolonin. För dit kommer de, och blir nästan genast igenkända och gripna. Ändå extremt naivt att de inte ens trodde sig behöva en förklädnad, utan bara trampade in i gruvan utan att tänka sig för. Den är ju trots allt hemmaplan för personer som troligtvis har deras barn. Man kan ju tänka sig att den typen av skurkar är smarta nog att plugga in utseendet på barnets föräldrar. Men kanske var det här med barnet bara en del av en plan som gick ut på att Paxton behöver Tucker för att finjustera det som sedan ska bli hans supervapen.

I en helt meningslös sidohandling får vi förresten också se hur Mayweather uppvaktas av en före detta flickvän som jobbar som journalist. På Enterprise tror man först att hon är en Terra Prime-agent, men sedan visar det sig att hon faktiskt arbetar för Jordens underrättelsetjänst. Det mest intressanta med den här personen är väl den headsetkamera som hon har när hon filmar sina rep, bara som en liten indikation på hur framtidens journalister arbetar (man kan ju jämföra med journalisten i första avsnittet av Picard, till exempel). Tydligen är det i framtiden helt okej för en journalist att hamna i säng med sitt intervjuoffer, samt – lite mer överraskande – verkar det heller inte strida mot Enterprises säkerhetsreglementen att ha journalister som stannar över natten. Men jag antar att det var Mayweathers tur att få ligga lite i den här serien, och inte så många avsnitt kvar att få in det på. Det finns även en liten sväng om Sektion 31 i det här avsnittet, men även det kändes rätt poänglöst

Mot slutet av Demons visar det sig att Paxtons gruvanläggning på Månen egentligen är ett enda stort rymdskepp. Med T’Pol, Tucker och deras barn ombord far man iväg till Mars, där man hookar upp sig till ett stort meteoritvapen. På långt avstånd kan man nu skjuta mot mål över hela solsystemet (lite orimligt, jag vet), och om någon får för sig att attackera Paxtons skepp så är det så fiffigt uppkopplat till ett energinät att man då samtidigt tar livet av en hel Marskoloni som ligger intill.

I det nästföljande avsnittet, Terra Prime, sänder Paxton bilder på den lilla vulcanmänniskobabyn över hela Jorden, samt ger samtidigt alla icke-jordbor ett dygn på sig för att lämna planeten. Sker inte det så tänker han bomba bort dem, och han börjar med Stjärnflottans lokaler. Samtidigt demonstrerar andra människor med liknande åsikter utanför ambassader och andra platser där utomjordingar bor på Jorden.

Som vanligt i Enterprise är själva uppbyggnaden av avsnittens konflikter det som är intressantast. Lösningen brukar nästan alltid komma genom ett eller flera slagsmål, samt en eller två doser technobabble. I det här fallet lyckas Archer smyga sig in på Paxtons skepp och slåss lite. När Paxton trots det lyckas få igång sin dödsstråle mot Jorden så har förstås Tucker förskjutit siktet så att den missar San Fransisco, och bara ångar bort lite havsvatten i stället.

Men den sorgliga upplösningen kan ingen ändra på. Den lilla vulcanmänniskobabyn har ett medfött genetiskt fel, och överlever därför inte särskilt länge. De två föräldrarna sörjer barnet de mist, men genom tårarna säger Tucker att det var Paxtons bristfälliga genteknik som åstadkom barnets sjukdomstillstånd. Och att Phlox sagt att det egentligen inte finns något som hindrar att en människa och en vulcan får ett barn tillsammans (något vi i och för sig redan fått bevisat på det där skeppet från det förgångna i förra säsongen).

Det första av de här två avsnitten var intressantast rent tematiskt. Det hade ju också tydliga likheter med vår egen samtid, och den konfliktyta som ofta målas upp mellan globalister och nationalister. Terra Prime-rörelsens argument påminner liksom en hel del om de som man brukar hitta under den där “visa fler svar”-länken längst ner i en twittertråd. Samtidigt bjöd det andra avsnittet på mer dramatik och actionraffel – här fanns såväl en skyttel som maskerades i en kometsvans som sabotage ombord på Enterprise. Plus ett slagsmål mellan Archer och Paxton i syrefattig miljö. Mycket för pengarna, i det som blir de sista två “normala” avsnitten av Enterprise.

Betyg:
Demons 8/10
Terra Prime 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 20 & 21/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 764 tv-avsnitt.

ENT: In a Mirror, Darkly – del 1 & 2. På besök i spegeluniversumet.

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har just nu tre tv-avsnitt och tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste beta av de sista Enterprise-episoderna. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det är alltid lite trixigt, det här med besöken i Star Treks spegeluniversum. Först blir jag otroligt upprymd och exalterad vid tanken på tvärtom-dimensionen – det där alla Star Trek-snällisar är elaka, och Federationen ersatts med att människorna förslavat alla folk man träffat på (aka det terranska imperiet). Men efter ett tag brukar det bli lite pinsamt där borta i det parallella universumet. Alla skådisar spelar över, intrigerna brukar vara lite kackiga och så är det, för en gång skull i Star Trek, rätt så mycket pinsamma sexscener. Alla är liksom kåta på Den Onda Sidan.

Inramningen av Enterprises upplaga av spegeluniversumet är å andra sidan ovanligt lyckad. bra. Man har bytt ut musiken i vinjetten, och ersatt många av bilderna på mänskliga framsteg i den med skildringar av olika typer av krigföring – mycket bomber och granater. Jag måste väl också ge ett extra plus teasern på det första av de två avsnitten. Här återanvänder man bilderna från långfilmen First Contact – från just den första kontakten mellan vulcaner och människor. Men i stället för ett trevande “hej” så skjuter Cochrane ner vulcanen som kommer ut ur rymdskeppet, varpå han och resten av människorna på plats under detta historiska ögonblick springer ombord på vulcanernas skepp och börjar plundra det. En magnifik start på avsnittet!

När vi sedan får se själva arbetsmiljön på Enterprise, så är väl det mest iögonfallande kvinnornas version av uniformen – någon form av overallmagtröja som ser rätt märklig ut. Symbolen på MACO-uniformerna (jordarméns del av besättningen) har också bytts ut till en dödskalle. Alla killar ser dessutom lite arga och buttra ut hela tiden – så att vi säkert ska förstå att de inte är snälla längre. Den onde Archer har lite längre och mörkare hår, och är blott försteofficer i det här universumet. Men vi kommer att få se att han är beredd på att arbeta sig upp, ända fram till kejsartiteln.

Spegel-Archers nyckel till framgång består av ett mystiskt jordskepp som hamnat i tholianernas ägo. De har lyckats öppna en port till en alternativt universum, och lockat in ett skepp till sin sida genom att skicka ut en nödsignal. Men på något vis har man lyckats anpassa den här dimensionsporten så att man får in skepp från hundra år in i framtiden, med mer avancerad teknik än i spegeldimensionen. Och just nu ska det finnas ett skepp där, vid namn Defiant. Här knyter man alltså, på ett snyggt sätt, ihop händelserna i originalserieavsnittet The Tholian Web med en story om spegeluniversumet.

I första avsnittet måste Archer faktiskt ställa till med myteri för att ens få undersöka om det ligger någon sanning i det där med att det finns ett Jordskepp från framtiden hos tholeanerna. När man väl hittar det så börjar man också successivt använda de uniformer man hittar ombord på skeppet. Det här dubbelavsnittet blir alltså både en spegeluniversum-story och en nostalgisk originalseriehyllning. Även om det är en elak besättning så är det ju en fröjd att se ett avsnitt som utspelas på den där gamla bryggan.

I den avslutande delen av In a Mirror, Darkly skildras sedan Archers försök att använda sig av skeppet från framtiden för att ta över hela det terranska imperiet. En plan som går om intet när spegel-Hoshi förgiftar honom och i stället satsar på att själv bli kejsarinna. Hon är inte längre bara en snäll översättare, typ.

Även bland de andra birollsfigurerna har det skett smärre förskjutningar. Phlox är här den typ av skeppsläkare som inte har en massa djur som sällskap i sitt labb, utan verkar mer sysselsatt med att dissekera dem. Reed är en del av MACO, tillsammans med Phlox har han satt samman ett tortyrbås som kan användas för förhör. Och Tucker har stora ärr på ena halvan av ansiktet, och ett öga som inte går att öppna helt och hållet.

Parallellt med maktkampen på Defiant så pågår det myteri-intriger även på andra håll. När Spegel-T’Pol går igenom databasen på Defiant börjar hon fördjupa sig i hur histoiren utvecklats i primäruniversumet och inser att det terranska imperiet inte är det ensa sättet som galaxen kan organiseras på. Hennes drömmar om frigörelse går dock om intet. Hon och hennes sammansvurna sprängs i tusen bitar av Defiant när de försöker ta över ett annat av imperiets skepp.

In a Mirror, Darkly är på många sätt precis som de där spegeluniversum-avsnitten brukar vara. Ett gäng extremt roliga och noggrannt iscensatta idéer som sedan inte riktigt leder någonvart. Tror verkligen bara det är Discovery som lyckats använda sig av spegeluniversumet på ett riktigt bra sätt. Det här är dock ett bra försök, även om jag blev rejält besviken på det andra avsnittets upplösning. Det kändes inte alls lika smart eller intressant. Däremot blir ju det här dubbelavsnittet faktiskt bättre av de två nästkommande delarna i serien. De som kretsar lite kring samma tema, men utspelas i primäruniversumet.

Betyg:
In a Mirror, Darkly Pt 1: 8/10
In a Mirror, Darkly Pt 2: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 18 & 19/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 762 tv-avsnitt.

ENT: North Star. Äventyr på westernplaneten.

Att man råkar på civilisationer ute i rymden som påminner om Jorden är inget ovanligt i Star Trek. Så när Archer och de andra landar på en westernfilmsplanet i North Star så får det förstås mig att associera till ett gäng gamla avsnitt – kanske framför allt western-hyllningen Spectre of The Gun i originalserien (fast det finns förvisso fler rymdwesterns i Star Treks gömmor, tydligen var skrivarstugans skräckexempel den här gången The Next Generation-avsnittet A fistful of Datas).

I North Star är däremot westernmiljön inte resultatet av något magiskt eller påhittat vetenskapligt sammanträffande som lett till en identisk kulturell utveckling i olika delar av galaxen. Människorna på den här westernplaneten är ättlingar till bortrövade jordbor. De fördes bort från jorden på 1860-talet för att användas som slavarbetskraft på den här planeten. Men slavarna revolterade så småningom mot sina herrar, och nu är det ombytta roller som gäller. De forna härskarna, skagarerna, verkar närmast fredlösa i det nya samhällsbygget. I avsnittets teaser får vi till exempel se hur några cowboys lynchar en “skag”, som de kallas. Och under avsnittets förlopp får vi veta andra detaljer i förtrycket, som att skag-barnen förvägras skolgång och att vuxna skagarer inte får gifta sig.

Till den här planeten kommer Archer och hans crew. Den där märkliga kombinationen av westernkultur och människor mitt i The Expanse – många ljusår från Jorden – kunde man liksom inte motstå att undersöka närmare. Men ganska snart kommer Archer på kollisionskurs med civilisationen på planeten. Han har förstås noll förståelse för förtrycket av skags. Men inser också så småningom att han och Enterprise har ett ansvar här – man borde hämta hem de tvångsförflyttade människorna till Jorden igen.

Äventyret slutar med en rejäl shoot-out – det är ju trots allt ett westernavsnitt. Alla onda rasister oskadliggörs, och den tidigare något ambivalente sheriffen i staden som avsnittet utspelas i bestämmer sig för att lyssna på Archer och avskaffa den orättvisa apartheidpolitiken. Det är dags för människorna som stannat kvar i 1800-talskulturen att bli en del av den moderna mänskligheten, i alla fall om de någon gång ska kunna återintegreras på Jorden, menar Archer. Men det kommer att ta lite tid. För den här gången är Enterprise för liten för att kunna ta med sig de 6 000 människorna hem. Och så har de ju ett annat uppdrag att slutföra först. Det där med Xindierna och deras massförstörelsevapen. Men Archer lovar att man ska komma tillbaka. Någon gång. Snart.

Teman kring slaveri, cowboys och rasism blandas här i ett och samma avsnitt. Fast mest av allt känns det som om skådespelarna och regissören tycker att det är lite lajbans att kunna frossa i kulisser och kläder från westernfilmer – framför allt Scott Bakula verkar verkligen NJUTA av att få vara skitsnygg när han lajvar cowboy. Men jag är inte lika förtjust. Kanske hade velat höra lite mer från de förtryckta skagarerna? Hade tyckt att det var soft om de var mer än bara livrädda offer? I stället är det Enterprise som får komma in och återupprätta humanismen, med hjälp av en godhjärtat skollärarinna (som tydligen är 1/4 “skag”, visar det sig).

Däremot är det lite roligt att avsnittet avslutas med att vi får se lärarinnan hålla i en lektion där hon berättar om bröderna Wright och flygplan – händelser i mänsklighetens historia som inträffade efter att hennes förfäder förts bort från Jorden. Och när det gäller filmhistoria noterar jag också att Trip/Tucker tydligen sett Henry Fords alla gamla westerns (även om det förstås inte riktigt betyder att han vet exakt hur man rider på en häst). En annan fiffighet i det här avsnittet var ju situationen där en av de onda cowboysen använder T’Pol som mänsklig sköld. Eftersom planetens 1800-talsbefokning inte känner till bedövningsläget på Enterprises vapen, så väljer Reed helt enkelt att först skjuta T’Pol och sedan den helt förvirrade skurken.

Men små ljuspunkter räcker ändå inte riktigt till. Star Trek har gjort smartare och starkare statements kring rasism än det här. Min kvarvarande känsla är…mest lite ljummen. Som om manusförfattarna och regissören var mer intresserade av att få leka med westernschabloner än att på allvar utforska avsnittets ämne.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 9/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 723 tv-avsnitt.

DS9: Chimera. Det där Odo träffar den humanoidföraktande shapeshiftern.

Ibland märker jag inte riktigt vilken Treksk dry spell jag är inne i, man blir liksom gaslightad in i det mediokra. Det är inte förrän det kommer ett avsnitt av en lite högre kaliber som man inser var nivån ju borde ligga, egentligen. Blev något uppiggad av Bliss, men det är ju som i Chimera nivån ska ligga. Inte bara en rymdstory, utan åtminstone en smula existentiellt djup inblandat i äventyret. Som här, där man berör ämnen som rasism, assimilering och mellanförskap – fast på ett SF-sätt. Avsnittet handlar ju om Odos utsatta situation som ensam shapeshifter på en rymdstation där alla andra är humanoider, och hur han ständigt anpassar sig till de tvåbentas norm för att kunna få deras kärlek och uppskattning. Men oavsett hur skruvad själva intrigen är så finns det förstås mycket i Odos problematik som känns väldigt välbekant – här och nu i den verkliga världen.

Minns ni förresten Odos origin story? Den om hur han och 99 andra changelings skickades ut i galaxen redan som typ små shapeshifterembryon. Tanken var att de skulle lära sig om världen utanför och sedan ta med sig kunskapen hem till grundarnas planet igen. Ett brutalt experiment för de stackars embryona, som kanske aldrig skulle komma att stöta på någon som var likadan som dem. Det är väl också det traumat som är den egentliga grunden till att Odo bestämde sig för att inte ansluta sig till sina artfränder Grundarna, utan stanna kvar på Deep Space 9. I det här avsnittet träffar Odo av en händelse på en annan av de hundra, Laas – som aldrig träffat en annan shapeshifter föut. Så Odo lär Laas hur man länkar ihop sig som changeling (en intensiv version av en vulcansk mind meld, ungefär), medan Laas ,som levt längre med humanoida arter än Odo, generöst delar med sig av sina erfarenheter av livet. Dessvärre den typ av “livets hårda skola”-argument som Odo inte verkar vilja ta in.

Star Trek är ju stundtals lite besatt av det här med ras. Man träffar på den ena typen av alien efter den andra, med olika fysiska och mentala förmågor samt med en rik variation av kulturer och sociala system. Men i det här avsnittet framstår allt det där som småsaker. För Laas är skillnaden mellan en människa och en klingon obetydlig. Humanoider är ändå alltid humanoider, resonerar han, och efter att ha sett många olika variationer så har han inga höga tankar om dem. Det här är en åsikt som han inte direkt anstränger sig för att hålla hemlig. Inte ens när Odo försöker introducera sina vänner för Laas en kväll i Quarks bar. När Kira frågar Laas om hur det är på planeten Varala får hon ett ganska oförskämt svar.

LAAS: It’s just the same as any other planet overrun with humanoids. Cities and farms everywhere, other lifeforms displaced from their habitats. Once I migrated to the southern continent with a herd of volg. When we returned to our breeding grounds the following summer, they had been fenced off. The herd died out within two generations. It’s always that way where humanoids thrive. They disrupt the natural balance. 

Ja, den där kvällen med polarna i Quarks bar blir varken långvarig eller mysig. Laas vet förstås vad han gör när han provocerar på det här sättet, och det är faktiskt pinsamt enkelt för honom att locka fram fördomar och trångsynthet hos besättningen på Deep Space 9. Även Odo får stå ut med att bli skärskådad av Laas, och genast blir det uppenbart hur mycket Odo anstränger sig för att smälta in på stationen. Men det slutar inte där. Laas drar sig inte heller för att kommentera Odos förhållande med Kira. Han försökte själv ha en relation med en humanoid, men allt gick i putten när hon ville ha barn. Nu tror han att något liknande kan hända mellan Odo och Kira.

LAAS: It won’t last. 

ODO: The fact that your relationship failed doesn’t mean that mine will. 

LAAS: True. And if you’re very lucky, you can watch her grow old and die. 

ODO: I think you should stay out of my affairs. 

LAAS: I don’t want to see you make the same mistakes I made. You’re wasting your time trying to be a humanoid. You’re limiting yourself. Let’s leave here, Odo. Let’s find the others. A hundred were sent away and they’re out there somewhere. If we can find even a few of them, we can form a new Link. Think of it, Odo. We can exist the way we were meant to. As changelings.

Allting blir ännu lite jobbigare för Odo när Laas bestämmer sig för att lajva dimma på Deep Space 9:s promenad, vilket inte direkt roar de som bor på stationen. Så Laas råkar i bråk med två klingoner och dödar händelsevis den ene. Att en changeling har dödat klingoner (om än eventuellt i självförsvar), mitt under brinnande krig mot Grundarna, är något så pass oerhört att klingonerna kräver att Laas blir överlämnad till dem. Sisko överväger att gå dem till mötes, något som Odo menar aldrig hade inträffat om det inte rört sig om en changeling. Bekymmersamt.

Till slut är det faktiskt Kira som löser det här problemet. Hon har tydligen tjejlyssnat på Stings If You love somebody set them free och bestämt sig för att Odo måste få möjlighet att dra ut i galaxen med Laas, om det verkligen är det han vill. Så hon hjälper Laas att rymma från häktet och bestämmer en plats som Odo och Laas kan mötas på. Men trots att en stor del av Odo vill följa med Laas och leta efter andra av de hundra, så är ändå hans kärlek till Kira starkare. Och när han kommer tillbaka hem, är det som att de tar sitt förhållande till en ny nivå.

KIRA: If I ever made you feel that you can’t be yourself with me, I’m sorry. I want to know you the way you really are. 

Varpå Odo äntligen kan slippa att föreställa en humanoid form med sin älskade, och i stället förvandlar sig till vad han vill. I det här fallet ett moln som omsluter Kira. Som gillar det. Skitmycket.


Ett gulligt slut på ett avsnitt som är ett av de bästa på länge. Just för att man faktiskt lyckas adressera en rad angelägna frågor. Som exempelvis priset för att accepteras. Mest tydligt är det kanske i scenen där Quark plötsligt bestämmer sig för att förklara för Odo hur allt ligger till:

QUARK: Don’t you get it, Odo? We humanoids are a product of millions of years of evolution. Our ancestors learned the hard way that what you don’t know might kill you. They wouldn’t have survived if they hadn’t have jumped back when they encountered a snake coiled in the muck. And now millions of years later, that instinct is still there. It’s genetic. Our tolerance to other lifeforms doesn’t extend beyond the two arm, two leg variety. I hate to break this to you, but when you’re in your natural state, you’re more than our poor old genes can handle. 

ODO: So what are you saying, Quark? That the Klingons couldn’t help what they did because of their genes? 

QUARK: I’m not trying to excuse what they did. I’m only telling you why it happened. Watch your step, Odo. We’re at war with your people. This is no time for a changeling pride demonstration on the Promenade.

Ingen changeling pride på promenaden, alltså. Och bara tolerans för Odo som shapeshifter om han anstränger sig för att passa in, och inte använder sina krafter på ett sätt som kan störa dem omkring honom. Lite lustigt förstås att just Quark, som kommer från ett av de allra mest föraktade folken i galaxen, ska vara den som säger till Odo att han inte har rätt att vara den han är fullt ut. Men det är väl så det ofta är – i botten av hierarkierna bekämpar man bara varandra. Hur som helst en bra illustration av intoleransens fejs – hur acceptans ofta är villkorat. Jag tror det är det jag tycker så mycket om i det här avsnittet. Att Odo faktiskt blir woke i Chimera, och inser hur tunn fernissan av tolerans och vidsynthet är, kanske även hos de närmaste vännerna.

PS. Lite lustigt att Quark skulle använda just den där liknelsen kring Pride (och att jag ser det här avsnittet just typ dagen efter att Stonewallupproret fyllt 50), för jag fick faktiskt en liten vibb om att Kira kanske tyckt att Odo varit otrogen när han länkade ihop sig med Kaas. Bara en spaning…

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 586 tv-avsnitt.

DS9: Far Beyond the Stars. Det där Sisko är en sf-författare på femtiotalet.

Här hade jag ju kunnat skriva ytterligare en rant om hur Deep Space Nines manusförfattare verkar helt uppenbart ointresserade av att ta itu med den pågående storylinen kring Dominionkriget, så till den milda grad att man mitt under säsongen slänger in ett avsnitt som utspelas på Jorden vid 50-talet mitt. Men den typen av gnäll känns en smula missriktat just den här gången. I Far beyond the stars så utnyttjar upphovspersonerna inte sin kreativa frihet för att skriva ytterligare ett tramsigt ferengiavsnitt eller något om en bröllopsfest, utan skapar istället en angelägen historia om rasism, politisk kamp och science fiction-genrens historia. Nästan oemotståndlig, faktiskt.

Man har ju dessutom faktiskt skrivit in en liten, om än något krystad, koppling till det pågående kriget i ramberättelsen. Sisko är nämligen sliten och trött efter alla strider, och när han får reda på att en god väns skepp försvunnit nära den cardassiska gränsen så börjar han till sist fundera på om det kanske är dags att säga upp sig. Låta någon annan, kanske yngre och hungrigare, ta över den otacksamma uppgiften att försöka hålla stånd mot Dominions styrkor. Men då griper profeterna in, det vill säga de där gudaliknande sakerna som finns i maskhålet mellan alfa och gammakvadranten, och ger Sisko en vision som är tänkt att återställa hans kampvilja.

Under större delen av avsnittet är Sisko sedan förvandlad till Benny Russell, en svart science fiction författare. Ja, så pass förvandlad att minnet av Sisko nästan är som bortblåst. Vi befinner oss i något som liknar en parallell verklighet, där Russell i ett tillstånd av nästan drömlik trans skriver berättelser om den fiktiva karaktären Jake Sisko, befälhavare på rymdstationen Deep Space Nine. Fantastiska historier, är alla hans kollegor på sf-tidningen Incredible Tales eniga om, men de kan inte tryckas. Ägaren till tidningen låter hellre hela upplagan försvinna ner i papperstuggen än ger ut ett nummer där en av sf-novellerna har en svart hjälte.

Runt omkring Russell finns den vanliga Deep Space Nine-ensemblen, men i nya roller. Som vanligt förtjusta över att få sätta tänderna i en ny rollfigur när chansen ges. Extra kul är det förstås att se skådespelare som i vanliga fall har en massa silikon i ansiktet få spela fritt. Som Armin Shimerman (Quark), Michael Dorn (Worf) och René Auberjonois (Odo). Det tog mig däremot flera dygn innan jag insåg att den där tidningsförsäljaren spelades av samma skådespelare som i vanliga fall är Nog. Dessvärre lät man däremot stackars Cirroc Loften (Jake) spela över några megaton för mycket i sin roll som sorglös småkriminell street hustler. Avsnittet innehåller också några moment med ett mer filosofiskt anslag, där Russell till exempel ser sig själv som Sisko i en reflektioner i fönstret, eller några repliker om vad som är verklighet och vad som är fiktion. Snyggt.

Femtiotalsstorylinen är alltså ingen nostalgisk eller munter historia, utan fick mig snarare att sitta och tänka på filmen If Beale Street could talk. Far beyond the stars tar upp ämnen som polisbrutalitet, en dödsskjutning av en obeväpnad person och det allmänna förtrycket mot svarta.

Star Trek-franchisen har ju alltid sett sig själv som en progressiv kraft, men det måste vara ett av de mest öppet och uttalat politiska avsnitten som någonsin producerats. Dessvärre kring ämnen som fortfarande är högaktuella inom både samhällsdebatten som film och tv. Frågan är ju om man ska vara stolt över att Deep Space Nine tog upp det här redan 1998, eller bara extremt upprörd över att så lite har hänt sedan dess.

Avery Brooks regisserade Far beyond the stars, en kämpainsats med tanke på att han faktiskt är med typ i varenda scen i avsnittet. Och har jag någonting att invända emot så är det väl, som vanligt, just Brooks skådespeleri i rollen som Sisko/Russell. Avery har vissa operamässiga manér som verkligen gör mig helt galen, och de håller han verkligen inte tillbaka här. Synd på ett avsnitt hade kunnat vara nästintill perfekt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 531 tv-avsnitt.

Code of Honor. Kolonialism, exotism och rasism i en enda röra.

tng code of honor 3I dagens avsnitt av: Vilket Star Trek-manus Har Recyklats är vi framme vid Code of Honor. Och som många av er säkert redan har noterat, så har den här episoden av Star Trek: The Next Generation har lånat en rad intrigmoment från originalseriens Amok Time.

tng code of honorBägge avsnitten utspelas på planeter med en utpräglad hederskodex och gamla ritualer och sedvänjor som är extremt betydelsefulla. I bägge episoderna ingår också en tvekamp på liv och död som ett viktigt spänningsmoment. I originalserien utkämpas den mellan Kirk och en brunstig Spock, i det här avsnittet är det istället den kvinnliga säkerhetsofficeren Tasha Yar som får gå en rond mot en svartsjuk kvinna från Ligon II. Det finns till och med en plotdetalj kring skendöd i slutet av fajten i bägge avsnitten. Och den här gången känns det mer som en karbonkopia än en tribut.

Egentligen var det meningen att Code of Honor skulle utspelas på en planet bebodd av reptilliknande varelser med en hederskultur lik den bland samurajerna i Japan. Under manusskrivandets gång förflyttades istället handlingen till en plats som påminde om “40-talets stamkultur i Afrika” enligt avsnittets Wikipedia-sida. Och man kan väl säga att de rätt unkna rasistiska stereotyperna också verkar ha hämtats därifrån.
tng codOm jag försöker jämföra tonen i berättandet i Amok Time och Code of Honor så tycker jag att det alltid finns det alltid en form av respektfullhet och högtidlighet i skildringen av Vulcans ofta brutala sedvänjor. Huvudpersonerna på Ligon II är däremot förslagna och lögnaktiga, och använder sig av den gamla hederskulturen för egen vinnings skull. Korruption, mygel och sexism är några saker som kännetecknar planetens civilisation. Trots att den ska föreställa teknologiskt avancerad, så känns den mest som Hollywoods vanliga bild av “afrika” och det “afrikanska”. Så vitt jag kommer ihåg är det här första gången som svarta skådespelare får gestalta invånarna på en främmande planet. Så osedvanligt typiskt för Hollywood att låta välja just en sån här civilisation för den mångfalds-framstöten (och nej, de blackface-målade skådespelarna i The Apple räknas inte, även om de också är vidriga).

Det här avsnittet brukar för övrigt omnämnas som det sämsta i Star Trek någonsin. Jag säger inte emot.

Betyg: 1/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 106 tv-avsnitt.

Let that be your last battlefield. Svart på vitt om rasism.

st battlefield

Här kommer ett verkligt budskaps-avsnitt. Den pacifistiska och antirasistiska episoden, komplett med lite atombombsångest som undertext. Men ännu mer omskakande: på nytt ser vi här ytterligare en stark pantomiminfluens i Star Treks tredjes säsong. Eller hur ska man annars förklara sminkningen av rymdvarelserna från Cheron?

st battlefield 3

Fast i avsnittet handlar det förstås inte om mim, utan den där ansiktssminkningen är ett ganska övertydligt sätt att förklara rasismens meningslöshet.

På planeten Cheron är befolkningen uppdelade i två folkslag som slåss om makten. Bägge har ansikten som är till hälften vita och till hälften svarta. Det enda som skiljer de två folken åt är vilken sida som har vilken färg. De är helt enkelt varandras spegelbilder, och den skillnaden räcker för att det ska dras långt dragna slutsatser kring de andras intelligens, moral och människovärde. Och för att de två folken ska försöka förgöra varandra.

Det hela börjar med att Lokai från Cheron plockas upp i en rymdskyttel han stulit från en av federationens rymdbaser, och ganska snart visar det sig att Lokai ser sig själv som en revolutionär kämpe. En sån som slåss mot orättvisor och som nästan genast börjar hålla brandtal för besättningen i fikarummet. Han söker politisk asyl på Enterprise, och hävdar att han är förföljd på hemplaneten efter att han försökt befria sitt folk från förtryck och slaveri.

st battlefield 2Efter en kort tid anländer så Bele till skeppet. Han är utskickad från Cherons myndigheter, säger att han jagat Lokai runt galaxen i 50 000 år och att han nu vill ha honom utlämnad för att ställas inför rätta och bestraffas på Cheron.

När Federationen vägrar att lämna ut en fånge så lättvindigt tar Bele över kontrollen av Enterprise med sina telepatiska krafter. Kapningsförsök genom tankekraft är ju ett grepp som manusförfattarna använt flera gånger genom serien, men det nya är i det här avsnittet är att Kirk lärt sig något av alla dessa fientliga övertaganden av skeppet. Han sätter hårt mot hårt och aktiverar en nedräkning för att spränga hela Enterprise i luften om inte Bele ger upp kontrollen över skeppet. Bele backar, men tar senare på nytt över rodret på Enterprise och sätter kurs mot Cheron.

Men när rymdskeppet anländer till Cheron hittar de bara en död planet. Under de 50 000 år som Lokai och Bele varit bort har de två folken lyckats förinta allt liv på planeten. Tyvärr räcker inte ens ett Cheron i ruiner för att få Lokai och Bele att sluta fred. De använder transportören på Enterprise för att ta sig ner till planetens yta, där de fortsätter sin konflikt. Ingen av dem verkar nöjd förrän det bara finns en enda levande invånare kvar på Cheron – vem det nu blir av de två.

Sammanfattning: Under det här avsnittet satt jag flera gånger och funderade på om manuset kanske varit lite för…kort. Här finns flera scener som känns utdragna. Många och långa närbilder på ansikten. Tre personer som ska aktivera en datorfunktion med sina personliga koder. En återkommande scen där Lokai och Bele springer längs korridorer, först dubbelexponerade tillsammans med bilder på brinnande hus och senare även utbrända hus.

Det är förstås däremot inget fel på budskapet i det här avsnittet, även om leveransen är långt ifrån subtil. Rasism framstår precis lika korkad här som i verkligheten. Dessvärre går min final frontier vid mimsmink. Betyg: 5/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 15/24