Quark hamnar i ekonomisk knipa, och konkursen verkar redan vara ett faktum. Hans bar står som säkerhet för tre olika lån, men alla hans investeringar har gått fel och bara skulderna finns kvar. Just när allt ser som mörkast ut så kommer hans onde kusin Gaila förbi med ett erbjudande. Varför hänger inte Quark på honom och hans kompanjon Hagath och säljer lite vapen illegalt? Deras team skulle behöva en riktigt bra försäljare – någon som Quark som vet hur man fjäskar, lismar och avslutar en affär. Snart är han en av kvadrantens mest lyckade vapenförsäljare. Hans holosviter används som virtuella showrooms där folk kan testa och skjuta med utbudet av vapen, medan de riktiga varorna byter ägare någonstans utanför Federationens territorium. Ett åtminstone semi-lagligt sätt att hantera de här smutsiga affärerna på.
När Odo, trots allt, börjar undersöka vad Odo och hans kompanjoner håller på med så räddas de faktiskt undan finkan av regeringen på Bajor. De bajoranska rebellerna var kunder hos Hagath under frigörelsekriget mot cardassierna. Nu betalar de tillbaka genom att ge honom och hans affärspartners någon form av straffimunitet på bajoranskt territorium. Men bara för att lagens långa arm inte kan komma åt våra vapensmugglare så betyder inte det att de är skyddade från hat, förakt och bojkotter. Ingen som jobbar för federationen vill längre gå på Quarks bar och Sisko hotar med repressalier. När en lätt desperat Quark försöker återuppta kontakten med sin gamla polare Dax blir han utskälld i stället.
Till sist blir faktiskt vapenaffärerna för grova även för för en cynisk kapitalist som Quark. När en kund vill ha ett vapen som kan döda 28 miljoner personer vill Quark helst av allt långsamt backa ur rummet. Samtidigt har han hört att Hagarth inte ger folk sparken, I stället mördar han de medarbetare han är missnöjd med. Så någon möjlighet att säga upp sig finns knappast. Allt toppas med Quark har en enormt obehaglig mardröm där alla hans vänner är döda på stationen är döda och säger att det är hans fel.
Så Quark får vara lite kreativ för att lösa sina problem. Till exempel genom att göra affärer med bägge sidor i den där infekterade konflikten som var på väg att utvecklas till ett regelrätt folkmord, och sedan låta de två dödsfienderna springa in i varandra på Deep Space 9. Strid uppstår, gubben som ville döda 28 miljoner dör och Hagarth och kusin Gaila flyr från rymdstationen. Quark kan dra sig ur de skumma affärerna med ett hyfsat gott samvete. Och av någon anledning verkar Quarks moraliska ställningstagande ske precis när han betalt av alla sina skulder med pengarna han tjänat på vapenaffärerna. Själv undrar jag om personer som Hagarth och Gaila verkligen kan utstå ett sånt här nederlag utan att vilja ta ut hämnd på Quark. Vi får se om det blir någon fortsättning på det här äventyret någon gång.
Efter att ha fattat ett moraliskt korrekt beslut i sitt liv så kan Quar mu plötsligt se sig själv förlåten av alla. Quark kan till och med sitta och nojsa med Dax på nytt. Det får mig ju trots allt att undra vad Quark ska göra för att inte kunna få en ny chans på Deep Space Nine? Det verkar ju som om den absoluta gränsen gick någonstans vid medhjälp till folkmord. Undviker han bara att ta det steget är tydligen allt annat okej.
Jag måste erkänna att jag tappade intresset en bit in i det här avsnittet, ungefär när Quark insåg att han hade ett samvete. Då visste jag cirka hur det skulle sluta. Det är också så himla typiskt att bara för att Quark fattar ett riktigt beslut så är ingen längre sur på honom för det han gjorde tidigare. Men JAG är ju det. JAG sitter och väntar på att Quark ska få utstå ett korrekt straff för all skit han ställer till med. Mycket missnöjd med detta.
Jo, just det. Det finns ju en bihandling i Business as usual också. O’Brien har svårt att få sin son Kirayoshi att somna när frugan är bortrest. Sonen börjar skrika så fort O’Brien försöker lägga honom, så O’Brien får helt enkelt ta med honom till jobbet. Det uppskattas inte av Sisko, i stället får han ta ut lite ledighet. Och väl där hemma igen så somnar han av utmattning. En hemskt ointressant bihandling, faktiskt, men kul att se när Worf håller i det där lilla spädbarnet. Så gulligt.
Betyg: 5/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 473 tv-avsnitt
Kira har ju flyttat in hos familjen O’Brien i sin egenskap som surrogatmamma, hon bär ju på Keikos och Miles barn. Denna tresamhet (fyrsamhet om man räknar paret O’Briens tidigare barn Molly) fungerar ju sådär. Alltså, Keiko verkar vara överförtjust, men Miles och Nerys hamnar i gräl och bråk. Först mot slutet av avsnittet inser de att det inte beror på att de är ovänner. Snarare tvärtom. Bägge blir panikslagna över att det plötsligt börjar slå lite gnistor kring de två, det är bara Keiko som inte fattar något alls. När Nerys ska åka på semester, för att undvika den lite märkliga situation som uppstått, så tjatar Keiko för att Miles ska följa med och “ta hand om” Nerys.
Jag hade verkligen glömt bort Grilka. Ja, kanske till och med förträngt 
Trots att Worf gör några ambitiösa försök att uppvakta Grilka (av typen gå in på en bar och slänga bort folk från deras platser) , så blir han ganska snabbt briefad om att han inte har en chans. Så vanärat är både hans och hans hus rykte att det är en omöjlighet (vi minns ju att Worfs bror hellre ville dö än
Eller kanske snarare så här: Worf blir uppraggad av Dax på ett aggressivt sätt, just som han går runt och surar över att han inte får ligga med Grilka. Den här attraktionen har ju planterats tidigare, men jag hade nog ändå tänkt mig att Dax och Worf skulle fortsätta att flirta och ha sig ett bra tag framöver. , men inte då. Nu får vi bara se hur mycket såpa det blir över de här tvås framtida relation och romans. Så här avslutas i varje fall avsnittet:
Handlingen kretsar i varje fall kring det här med att ferengierna säljer frystorkade delar av lik efter att någon av dem dött. Ett slags minnesplaketter, vars pris på marknaden förstås också reflekterar hur lyckade de varit i ferengi-communityn. Efter att Quark fått besked om att han lider av en ytterst sällsynt sjukdom och ska dö inom en vecka så försöker hans bror Rom pigga upp honom. “Varför inte auktionera ut ditt frystorkade lik i förväg”, föreslår han. Och, faktiskt. Quark blir på riktigt gott humör mitt i dödsångesten när priset efter en stund drar iväg. Men, sanningen att säga, så blir han på ännu bättre humör när han får reda på att han blivit feldiagnosticerad och egentligen inte har några problem med hälsan alls. Problemet är bara att vinnaren i auktionen inte bryr sig om det där. Han vill ha sin frystorkade Quark. Köparen visar sig vara Brunt, indrivaren från den ferengiska handelskammaren, en gammal fiende till Quark sedan avsnitt som
Det krävs en bisarr dröm där Quark kommer till the Divine Treasury och möter den förste stornagusen Gint (som ser ut ungefär som Rom fast med fler rynkor och enormt mycket äckligt ludd i öronen) för att få honom att ta sitt förnuft till fånga. Jag var ganska så övertygad om att den där drömmen var någon form av holodäckstrick som Rom fixat med för att rädda sin brors liv, men tydligen ska det ha varit en riktig dröm. Quark inser efter det där att det trots allt kanske är bättre att bryta avtalet än att dö, och Brunt konfiskerar glatt allt Quark äger och har. Trots den totala förnedringen för Quark så blir det ett riktigt gulligt slut på den här historien. Alltså urgulligt. Lite för gulligt för att Quark ska vara riktigt värd det, tycker jag. För alla på Deep Space 9 samlar ihop bord, stolar, sprit och glas åt Quark så att han kan börja driva sin bar igen. Även om det officiellt handlar om att Sisko behöver någonstans att lagra en massa möbler. Quark känner sig förstås också tvingad att upprätthålla illusionen av att det här inte är fråga om välgörenhet från någon annans sida än hans egen:
När det gäller Kira, så blir hon liksom i stort sett tvångsinkorporerad i familjen O’Brien i det här avsnittets b-handling. Efter en incident på en roundabout så transporterar Bashir in Keikos ofödda barn i Kiras mage för att rädda barnets liv. Vilket gör ju att det uppstår ett slags ofrivilligt surrogatmödraskap här som ingen av de inblandade riktigt varit med och bestämt om. Keiko är så frustrerad över att inte få vara i närheten av sitt foster att Kira helt enkelt får flytta in hos familjen O’Brien. Vilket hon gör med ett leende. Själv tycker jag att Keiko och Miles bär sig åt som bortskämda psykopater när de börjar styra och ställa med Kiras liv. De kanske skulle ha nöjt sig med att vara tacksamma över att hon ville vara med och rädda deras barn och gå runt och bära på det i en massa månader.
Rom är inte bara en fackföreningsman, han är också sexuellt frustrerad. I det här avsnittet får han en öroninfekton. Han tror själv att han ägnat sig åt för mycket 
Skämtet med O’Brien och Bashirs roliga kostymer på väg in till holosviterna återkommer i Bar Associtation. När man börjar köra running gags på det här sättet känns som ett bevis på att upphovspersonerna känner sig helt trygga i formatet. Något som ju faktiskt hela den här säsongen är ett exempel på.
Det andra som oroar Odo är ju det här med kärleken. Bra tänkt där när man Odo i rollen som livvakt tvingsa att vara alldeles för nära det mysande kärleksparet Kira och Shakaar. Precis som scenen där han slår sönder hela sin lägenhet (och slänger iväg växten han fått av Kira), att Odo ständigt ska kunna hålla sitt humör i styr blir ju bara tråkigt. Liksom det är lite fint att han blir så distraherad av Kiras romans att han håller på att riskera allas liv i en hiss. Och faktiskt även försummar att jaga rätt på terroristen som försökte göra hissen till en dödsfälla. Det är ett sånt där klassiskt scenario, att vara bästis med någon som man egentligen är kär i. Inklusive den där obligatoriska scenen där en person försöker förklara att hen är kär i den andre, men inte kommer sig för att säga något eftersom den andra personen är upp över öronen förälskad i någon annan. Ett ofta använt scenario, men när det är Odo så känns hela den där slitna tropen helt ny och naken.
Men frågan är ju om inte nyckelscenen i det här avsnittet egentligen är den långa dialogen mellan Quark och Odo. Quark kommer till Odos lägenhet för att klaga på oväsendet som uppstår när shapeshiftern demolerar hela sin lägenhet. Quark är den ende som tidigare lagt märke till att Odo har kärat ner sig i Kira, och inser genast vad det är som har inträffat. Och försöker faktiskt vara snäll. Faktum är den här scenen nog är det närmaste Quark kommer en kärleksförklaring till Odo. Så pass gosigt att han för säkerhets skull är tvungen att lägga till en försäkran på slutet om att Odo verkligen inte kan räkna honom som en av sina vänner. Men hur trovärdigt kändes det egentligen? Kanske är det egentligen Quark och Odo som står för rymdstationens mest intressanta kärlekshistoria?
Lite skvallrigt skrev jag ju om att
De tre vaknar upp i ett undersökningsrum som fångar hos den amerikanska militären. Armébossarna vet inte riktigt vad man ska göra med utomjordingarna, och några trevande försök till kontakt uppstår (bland annat den famösa scenen där människorna härmar alla Quarks rörelser, som till exempel slå sig själv i pannan). Problemet är att ferengiernas universalöversättare strejkar. Jag visste faktiskt inte att de satt i öronen – fast alla andra platser vore ju i och för sig märkligare.Här uppstår ett av de få stunder i serien då vi för en gångs skull får vi faktiskt höra hur människor ofiltrerat uppfattar ferengiernas språk, och tvärtom. Sedan är det en annan sak att jag inte förstår en apparat i örat kan göra så att även människorna förstår ferengiernas snack. Jaja, jag släpper det.
När översättarna väl börjar fungera så reagerar våra ferengiska vänner ytterst olika på den prekära situation man hamnat i. Quark ser förstås genast möjligheter till affärer, och har redan planer på hur han ska göra sig en förmögenhet på att sälja modern teknik till 40-talets Jorden (och i ett senare skede också ta över ferengiernas territorium). Nog är den som har läst på om Jordens historia, och har redan blivit så pass Federationsindoktrinerad att han oroar sig för brott i tidslinjen (snygg passning när Nog upptäcker en rest från Siskos resa i tiden i sin guidebok om Jorden). Rom är den som kommer på de avancerade tekniska lösningarna som ligger bakom tidsresorna, för mest av allt vill han bara komma hem igen.
O’Brien och Bashir blir i alla fall fångar hos en liten grupp Jem’Hadar-soldater, efter att de snokat runt den okända planeten. Det visar sig att soldaterna de är en utbrytargrupp, ledda av en viss Goran’Agar. Han är unik hos Jem’Hadar eftersom han inte är beroende av ketracel-white, ett slags proteinmissbruk som Grundarna skrivit in i Jem’Hadars genetiska kod för att alltid kunna hålla dem under kontroll. Men Goran’Agar blev på något sätt kvitt sitt beroende när han var skeppsbruten på just den här planeten. Nu har han tagit dit andra från Jem’Hadar med förhoppningen om att samma sak ska hända med dem. Men det går dåligt med planen, och han behöver hjälp av doktor Bashir för att kunna konstruera ett slags motgift.
Successivt under samtalen med Goran’Agar så tycker sig Bashir märka en skillnad från de andra ur Jem’Hadar och börjar få förhoppningar om att Jem’Hadar utan sitt ketracel-beroende skulle kunna utvecklas till en rimlig och hyfsat fredlig ras. Han blir så pass fascinerad av Goran’Agar att han inte riktigt bryr sig om att han och O’Brien hålls som fångar av honom. Kanske ska man till och med kalla det för ett slags medicinskt stockholmssyndrom? Till sist blir det O’Brien som trotsar Bashirs order, för att rädda dem bägge bort från planeten.
Här finns också en parallellhandling, där Worf inleder sin tjänst på Deep Space 9 med att vara mycket misstänksam och uttalat kritisk till Odos insatser som säkerhetschef på rymdstationen. Det går så långt att han själv ingriper i en misstänkt smuggelaffär, men tvingas inse att han på det sättet bara saboterar en betydligt mer avancerad och större insats som Odo planerat. En liten knäpp på näsan, och en insikt om att det finns mer gråskala på Deep Space 9 än på ett stjärnflotteskepp. En lite halvtrist b-handling som drar ner mitt betyg på det här avsnittet en del.
Den här gången är det Quarks och Roms morsa Ishka som bestämt sig för att bli en feministisk förkämpe. Hon investerar och tjänar pengar, går klädd i kläder hemma (även om det leder till utslag på hennes textilovana hy). Och när myndigheterna upptäcker att hon brutit mot reglerna – och gjort en vinst! – så säger hon att hon hellre riskerar att säljas som slav än att erkänna att det hon gjort är ett brott.
Den känslan försvinner inte heller av avsnittets B-handling. Siskos son Jake har börjat agera äktenskapsförmedlare, och tvingar sin farsa att gå och hej till en fraktskeppskapten, Kasidy Yates. Efter en extremt stel start på första dejten så inser Sisko och Yates att de bägge gillar baseball, och ljuv musik uppstår. Kan en dejt bli tristare? Eller mer barntillåten?. Det här är trots allt en serie som för 
Jag vet inte. Det här avsnittet…det liksom bryter av en hel del mot den annars lite högtidliga hållningen som Deep Space Nine haft när det gäller Bajoransk religion och 
Ja, premisserna i det här avsnittet är faktiskt så pass weirda att jag funderar på om de inte hade passat bättre för den där parodiboken 
B-handlingen är inte heller direkt seriens starkaste. Den handlar om att doktor Bashir blir rätt så nervös över att han gått till final i en stor läkartävling. Från att från början bara ha varit smickrad över att ha blivit nominerad så lyckas folk omkring honom hissa upp förväntningarna så han till sist tror att han har en chans att vinna – trots att priset vanligtvis brukar delas ut efter lång och trogen tjänst. Fattade inte poängen med storyn förrän jag läste backstoryn. Intrigen har fått sin inspiration från när The Next Generations sista säsong blev nominerad till en Emmy för bästa dramaserie. Även där lyckades folk bygga upp förväntningar, trots att man innerst inne visste att man var chanslösa.