I all sin enkelhet är faktiskt det här avsnittet smått genialiskt. Att koppla samman Deep Space Nine med myterna och konspirationsteorierna kring Roswellincidenten 1947 blir svinbra. Här får vi äntligen reda på hur allt hänger ihop. Att de små gröna männen som störtade i New Mexico i själva verket var ferengierna Quark, Rom och Nog som rest tillbaka i tiden efter att deras rymdskepp utsatts för sabotage.
De tre vaknar upp i ett undersökningsrum som fångar hos den amerikanska militären. Armébossarna vet inte riktigt vad man ska göra med utomjordingarna, och några trevande försök till kontakt uppstår (bland annat den famösa scenen där människorna härmar alla Quarks rörelser, som till exempel slå sig själv i pannan). Problemet är att ferengiernas universalöversättare strejkar. Jag visste faktiskt inte att de satt i öronen – fast alla andra platser vore ju i och för sig märkligare.Här uppstår ett av de få stunder i serien då vi för en gångs skull får vi faktiskt höra hur människor ofiltrerat uppfattar ferengiernas språk, och tvärtom. Sedan är det en annan sak att jag inte förstår en apparat i örat kan göra så att även människorna förstår ferengiernas snack. Jaja, jag släpper det.
När översättarna väl börjar fungera så reagerar våra ferengiska vänner ytterst olika på den prekära situation man hamnat i. Quark ser förstås genast möjligheter till affärer, och har redan planer på hur han ska göra sig en förmögenhet på att sälja modern teknik till 40-talets Jorden (och i ett senare skede också ta över ferengiernas territorium). Nog är den som har läst på om Jordens historia, och har redan blivit så pass Federationsindoktrinerad att han oroar sig för brott i tidslinjen (snygg passning när Nog upptäcker en rest från Siskos resa i tiden i sin guidebok om Jorden). Rom är den som kommer på de avancerade tekniska lösningarna som ligger bakom tidsresorna, för mest av allt vill han bara komma hem igen.
40-talets upplaga av mänskligheten må sakna en del tekniska landvinningar, men de känner igen en skitsnackare när de ser en. Quarks inte så diskreta försök att utnyttja sin situation gör att han snabbt hamnar i det föraktade bilförsäljarfacket. Att hota med att sälja sina idéer till ryssarna istället fungerar inte heller så bra, hade inte Odo varit fripassagerare på ferengiernas skepp så hade nog de tre antagligen slutat på obduktionsbordet. Men Odo dyker upp och hjälper till att fixa allt. Att han är så pass pepp på att sätta dit Quark för smuggling att han smyger sig ombord på hans skepp visar sig bli ferengiernas lycka. Liksom det faktum att de två människor som fått i uppdrag att ha kontakt med ferengierna visar sig vara fredsälskande typer som drömmer om en allians mellan planeter i framtiden. Sedan är det ju, trots allt, fortfarande lite märkligt att man alltid lyckas resa fram och tillbaka till exakt rätt plats i tiden i Star Trek –trots att själva resandet inte går att kalibrera. Men det får jag väl, eventuellt, också ha lite överseende med. Det skulle ju bli så enormt röriga storylines annars.
Den fjärde, lite roligare, säsongen fortsätter alltså med ytterligare ett smart och underhållande avsnitt. Det känns verkligen som om Deep Space Nine-skaparna släpper loss nu. Flera rätt så flippade manusidéer har blivit verklighet och experimentlustan verkar vara stor. Dock lite svårt för mig att avgöra om det här handlar om extremt gott självförtroende eller att serien befann sig under så pass mycket nedläggningshot att man bestämt sig för att förverkliga alla kul grejor man kommer på – må det bära eller brista.
Gillar också att man äntligen lyckats karaktärsutveckla ferengierna i serien nu. Quark har ju sedan länge fått nyanser och personlighetsdrag, men sedan det där jobbiga familjeavsnittet i slutet av säsong tre, så har även hans bror Rom blivit något annat än en korkad kliché. Han tar fajterna med sin bror allt oftare, framför allt när det gäller Nogs karriär inom stjärnflottan. Något avgörande har också hänt med Roms intelligens, en utveckling som gått så snabbt att man till och med kommenterar den i manus i det här avsnittet:
QUARK: When did you get so smart?
ROM: I’ve always been smart, brother. I’ve just lacked self-confidence.
Sista scenen i Little Green Men, där Odo drar iväg med Quark till arresten säger också något om Roms utveckling. Rom njuter av det där, och jag får känslan av att om han fick bestämma så skulle Quark aldrig komma tillbaka.
Är lite konfunderad när det är dags för betyg. Jag trodde att jag egentligen inte gillade tidsreseavsnitt, men det visar ju sig att det bara är dåliga tidsreseavsnitt jag har svårt för. Och just Deep Space Nine har lyckats väldigt bra med sina. Så även den här gången.
Betyg: 9/10
PS: Små, små delmål är viktiga för att hålla uppe discipinen i det här projektet. Så när jag nu kommit igång med skrivandet igen, kan det ju vara på sin plats att uppmärksamma mig själv och er om att jag I och med det här blogginlägget passerar jag 400-avsnittsgränsen (enligt min räkning åtminstone). Nästa mål som är inom räckhåll, är att ha mindre än hälften av Deep Space Nine kvar att skriva om.. Bara några avsnitt till så är jag där.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 400 tv-avsnitt.
Underbart avsnitt. Klyschorna med de hårdföra militärerna och de mjäkiga vetenskapsmännen, att alla röker hela tiden…
Gillar ju alltid de små insikterna man då och då får om utomjordingars kulturer, här om ferengiernas syn på livet efter döden där man hamnar i den Gudomliga skattkammaren som är gjord av rent latinum där den Välsignade skattmästaren och de Himmelska auktionsförrättarna organiserar budandet för ens nya liv. Om man nu inte hamnar i det Eviga armodets valv, men, som Quark lugnande säger finns det ingen risk för det, baren gick nämligen med vinst!
Fantastiskt.
Åh, så bra detaljer du lyfte upp där. Ja, men det var ett otroligt charmigt avsnitt på så många olika sätt. Finfint.