Odo är ju inte direkt någon som ler i onödan. Och trots att han numera är en “solid”, en person av kött och blod, och inte längre kan förändra form eller utseende, så håller han sig på sin kant. Att vara mänsklig var nog inte så kul som han inbillat sig, han är ju samma enstöring på insidan oavsett sina kroppsliga företräden. Men i The Begotten händer en rad saker som får honom att leva upp, som nästan aldrig förr:
1. Han får ta hand om en skadad changeling-unge som han vårdar ömt, fast besluten att den ska få en bättre start i livet än han själv. Detta innebär att en väldigt stor del av det här avsnittet går åt till att Odo och de andra står och pratar med segt kådafärgat slajm som mest bara ligger i en pöl eller är upphälld i ett glas. Man inser ju att ens möjlighet till inlevelse är ganska stor när detta grepp ändå fungerar hyfsat bra. Det är nästan så att jag blir lite besviken när changelingbarnet börjar röra sig genom lite fula cgi-effekter (samt en gjord med hjälp av en strumpa!)
2. Den vetenskapsman som en gång i tiden tog hand om och lärde upp Odo, Mora Pol, anländer till Deep Space 9 i egenskap av att vara galaxens främsta expert på changelings. Tanken är att han ska hjälpa till med träningen av den där pölen med kåda. Det här orsaker till en början några rätt infekterade konflikter. Odo är fortfarande extremt bitter över Moras bitvis ganska hårdhänta metoder mot honom som litet changelingbarn. Det tog till exempel ganska lång tid innan Mora ens förstod att han hade att göra med en tänkande varelse så han höll på och petade och hade sig på ett så pass okänsligt sätt att Odo fortfarande är kränkt och förbannad över det.
Men under processen med changeling-babyn så kommer de två till sist ändå närmare varandra. Odo förstår en del av mekanismerna som orsakade Moras beteende och de två avslutar hans besök med en öm liten kram. Closure och ett slut på Odos fadersuppror. Det här avsnittet är ju rena rama terapisessionen för Odo.
3. Changelingbabyn dör dessvärre av strålningsskador, men avslutar sitt liv med att absorberas av Odo, som på det sättet får sina shapeshifterförmågor tillbaka. Slut alltså med att Odos ryggnerver kommer i kläm och att dränka sina sorger genom att dricka sprit på Quarks bar. Nu är den gamle Odo tillbaka i full kraft. Det känns väldigt bra. Odo som människa var….en smula tråkig. Och ännu mer surmulen än vanligt.
Berättelsen om Odo kompletteras med en intrigtråd om Kiras stundande förlossning. Det här är väl tänkt som något av avsnittets comic relief. Bland annat finns det några pajiga scener där Miles O’Brien och Kiras kille Shakaar tävlar om vem som är tuppen i hönsgården, eller hur man ska uttrycka det. Just Kiras relation med Shakaar är verkligen underbevakad i den här serien. Det känns som om de aldrig ses, och som som Kira i stort sett aldrig ens pratar om honom. Förlossningen går i alla fall okej, när det väl är dags, och paret O’Brien är glada föräldrar. Och Kira. Ja, hur känner Kira det, egentligen?
Avsnittet slutar med en riktigt fin scen där både Kira och Odo har en känsla av stor saknad, men samtidigt inte. Odo har mist sin changeling-baby, men den är nu en del av honom. Kira behöver inte längre vara surrogatmorsa, men saknar samtidigt det barn hon gått och burit på. Ett vemodigt och lite bitterljuvt slut, tycker jag.
Det här var faktiskt riktigt bra. Tycker att man fick en bra fördjupning kring Odos bakgrund, och det var skönt att man vågade låta hans storyline utvecklas. Försoningen med Mora kändes faktiskt inte det minsta krystad eller tillrättalagd. Att antyda en viss melankoli hos Kira efter födseln var också lite snyggt, tydligen finns den med tack vare önskemål från skådespelaren Nana Visitor. Som helhet en snyggt sammanhållen historia, med ett helt annat djup än de två Voyager-historier jag nyss plågade mig igenom. Blev till och med lite rörd, faktiskt. Så pass mycket att jag avrundar betyget uppåt.
Betyg: 9/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 461 tv-avsnitt.
Intrigen tar sitt avstamp i det som händer i slutet av förra säsongens avslutningsavsnitt. Där får ju Odo får en plötslig vision. I Grundarnas kollektiva medvetande har han snappat upp att det är något skumt med klingonernas ledare Gawron, och kommer till slutsatsen att han måste vara en förklädd grundare. Därför åker Sisko, O’Brien, Worf och Odo till klingonerna för att avslöja bedragaren. Till sin hjälp har man tung kosmetisk kirurgi (Bashir förvandlar alla till klingoner) samt små bollar vars strålning ska få Grundaren att tvingas släppa sin kurs.
Sen följer lite grundkurs i klingonbeteende för våra förklädda vänner, samt en hel massa blodvinsdrickande på ett stort Klingonevent. Men trots att våra tappra klingonimitatörer verkligen gör vad de kan för att vara trovärdiga i sina roller (dricker massor, slår ner alla som kommer i närheten), så går allt åt helvete precis när man ska sätta igång den där strålningsgrejen. Gawrons närmsta man Martok känner igen Sisko och avslöjar honom, men samtidigt borde det ha funnits tillräckligt mycket tid för Sisko att bara trycka på den där fjärrkontrollen och aktivera sändarna. I stället åker han och de andra in i finkan. Fast bara en stund. För sen kommer Martok på att han också tycker att Gawron är rätt skum och släpper de fyras gäng fria för att de ska ta kål på Gawron.
In alle är det här ett underhållande avsnitt, med maskeradoutfits som är svår att se sig mätt på. Men var det ändå inte lite tunt på intrigfronten? Ett endaste litet uppdrag, och en väldigt lång startsträcka innan det blev action? Jag hade rätt så kul på vägen, men det är ändå märkligt att mitt i alla dessa nogsamt utformade masker (Sisko var ju den som verkligen såg ut som en klingon, de andra såg mest lite tilltufsade ut) så är det ändå Gowrons/Robert O’Reillys glosögon som är mest fascinerande. En sån fantastisk och vansinnig look.
Problemet är ju att Bashir inte har så mycket koll på det här med changelings fysik. Och att Odos tillstånd försämras hela tiden. Problemen yttrar sig som att han får det allt svårare att hålla ihop sig själv, och börjar alltså bokstavligen falla isär. Läget blir så pass akut att Sisko och de andra tvingas åka till gammakvadranten för att söka hjälp hos Grundarna. Det är visar sig vara det enda möjliga beslutet, eftersom Grundarna på något sätt förorsakat Odos sjukdom. Det var ett sätt för dem att få hem Odo till sin värld för att där kunna döma honom för brottet att som första changeling någonsin dödat en annan av samma art (det som hände i förra säsongens avslutande avsnitt, 
Jag antar att det är tänkt att Broken Link ska vara lite ödesmättad i tonen, men för mig kändes det mer som ett extremt långdraget avsnitt. Blev väldigt rastlös när jag såg på det. Tyckte också att vägen till Odos förvandling till människa förmedlades på ett väldigt odramatiskt sätt. Antar att det var budgetskäl som gjorde att man sumpade chansen att kunna ha ytterligare ett göttigt rättegångsdrama i serien med pläderingar och domslut och allt. Den stora frågan nu är väl om den här förvandlingen kommer att påverka Odos kärleksliv positivt, det verkar ju i varje fall som om det finns en extremt påflugen flickvänskandidat i hans närhet.
Jag har verkligen mina dubier kring säkerhetstänket på Deep Space 9. Som befälhavarens son borde väl Jake vara lite mer på sin vakt när främlingar på rymdstationen visar ett extremt, och lite omotiverat, stort intresse för honom. Och har verkligen aldrig pappa Benjamin förklarat för Jake att det inte är lämpligt att följa med främmande äldre damer upp på deras rum? Inte ens när de säger att de är intresserade av litteratur? För det är verkligen en lite väl lätt match för Onaya att få tillgång till både Jakes kropp och hjärna. Hon lockar honom till sitt rum och när han skriver sina texter så kan hon liksom duscha i hans kreativa energi, som hon på något vis masserar fram ur hans hårbotten. En ytterst bisarr och rätt fånig scen, men på ett bra sätt. Jag har ju till sist lärt mig att älska Star Trek-camp. Man kan i och för sig se den här och de andra liknande scenerna med Onaya som tidigt 
Lwaxana har också problem. Hon har, lite överraskande med tanke på hennes ålder, blivit gravid. Barnet är en pojke, och nu är hon orolig eftersom hennes make från Tavnia hävdar att barnet ska uppfostras enligt hans kulturs strikt könsseparerade sedvänjor. Det vill säga, hon skulle inte få träffa sin son förrän han är sexton år gammal. Lwaxana söker hjälp hos Odo, och trots att han tidigare bara tyckt att Lwaxana varit jobbig och påträngande så utvecklas en varm relation mellan de två. Det är som att Odo för första gången vågar slappna av med en annan person. Scenen där han förvandlar sina armar till en filt och en kudde åt henne att sova med är kanske det gulligaste han varit inblandad i, någonsin.
Odo hjälper Lwaxana att få till en skilsmässa, vilket kräver en viss insats från hans sida. Han måste gifta sig med Lwaxana, och dessutom övertyga hennes exman om att han verkligen älskar henne. Han lyckas med bådadera, och när Lwaxana lämnar rymdstationen vill Odo att hon ska stanna. Medan Lwaxana menar att hennes känslor för Odo är för starka för att hon ska kunna ingå i något som hon innerst inne vet är ett resonemangsäktenskap.
The Muse är ett unikt avsnitt, skrev jag tidigare. Och det stämmer på flera sätt. För en gångs skull lyckas man blanda camp och allvar utan att det skär sig. Det till och med bjuds på ovanligt mycket av känslomässigt djup här och var. Jag tycker också att det är fint att Lwaxana fick säga adjö med ett avsnitt där hon inte framstår som en karltokig tosa. Extra guldstjärna för det! Sen kanske den där energitjuven till musa är lite för tramsig för att det ska bli full pott i betygsskalan.
Det andra som oroar Odo är ju det här med kärleken. Bra tänkt där när man Odo i rollen som livvakt tvingsa att vara alldeles för nära det mysande kärleksparet Kira och Shakaar. Precis som scenen där han slår sönder hela sin lägenhet (och slänger iväg växten han fått av Kira), att Odo ständigt ska kunna hålla sitt humör i styr blir ju bara tråkigt. Liksom det är lite fint att han blir så distraherad av Kiras romans att han håller på att riskera allas liv i en hiss. Och faktiskt även försummar att jaga rätt på terroristen som försökte göra hissen till en dödsfälla. Det är ett sånt där klassiskt scenario, att vara bästis med någon som man egentligen är kär i. Inklusive den där obligatoriska scenen där en person försöker förklara att hen är kär i den andre, men inte kommer sig för att säga något eftersom den andra personen är upp över öronen förälskad i någon annan. Ett ofta använt scenario, men när det är Odo så känns hela den där slitna tropen helt ny och naken.
Men frågan är ju om inte nyckelscenen i det här avsnittet egentligen är den långa dialogen mellan Quark och Odo. Quark kommer till Odos lägenhet för att klaga på oväsendet som uppstår när shapeshiftern demolerar hela sin lägenhet. Quark är den ende som tidigare lagt märke till att Odo har kärat ner sig i Kira, och inser genast vad det är som har inträffat. Och försöker faktiskt vara snäll. Faktum är den här scenen nog är det närmaste Quark kommer en kärleksförklaring till Odo. Så pass gosigt att han för säkerhets skull är tvungen att lägga till en försäkran på slutet om att Odo verkligen inte kan räkna honom som en av sina vänner. Men hur trovärdigt kändes det egentligen? Kanske är det egentligen Quark och Odo som står för rymdstationens mest intressanta kärlekshistoria?
Lite skvallrigt skrev jag ju om att
O’Brien och Bashir blir i alla fall fångar hos en liten grupp Jem’Hadar-soldater, efter att de snokat runt den okända planeten. Det visar sig att soldaterna de är en utbrytargrupp, ledda av en viss Goran’Agar. Han är unik hos Jem’Hadar eftersom han inte är beroende av ketracel-white, ett slags proteinmissbruk som Grundarna skrivit in i Jem’Hadars genetiska kod för att alltid kunna hålla dem under kontroll. Men Goran’Agar blev på något sätt kvitt sitt beroende när han var skeppsbruten på just den här planeten. Nu har han tagit dit andra från Jem’Hadar med förhoppningen om att samma sak ska hända med dem. Men det går dåligt med planen, och han behöver hjälp av doktor Bashir för att kunna konstruera ett slags motgift.
Successivt under samtalen med Goran’Agar så tycker sig Bashir märka en skillnad från de andra ur Jem’Hadar och börjar få förhoppningar om att Jem’Hadar utan sitt ketracel-beroende skulle kunna utvecklas till en rimlig och hyfsat fredlig ras. Han blir så pass fascinerad av Goran’Agar att han inte riktigt bryr sig om att han och O’Brien hålls som fångar av honom. Kanske ska man till och med kalla det för ett slags medicinskt stockholmssyndrom? Till sist blir det O’Brien som trotsar Bashirs order, för att rädda dem bägge bort från planeten.
Här finns också en parallellhandling, där Worf inleder sin tjänst på Deep Space 9 med att vara mycket misstänksam och uttalat kritisk till Odos insatser som säkerhetschef på rymdstationen. Det går så långt att han själv ingriper i en misstänkt smuggelaffär, men tvingas inse att han på det sättet bara saboterar en betydligt mer avancerad och större insats som Odo planerat. En liten knäpp på näsan, och en insikt om att det finns mer gråskala på Deep Space 9 än på ett stjärnflotteskepp. En lite halvtrist b-handling som drar ner mitt betyg på det här avsnittet en del.
För det här avsnittets stora grej är förstås att Grundarna, The Founders, till sist börjat använda sitt främsta vapen mot Federationen. Det vill säga, Grundarna själva. Som shapeshifters kan de ju förändra sitt utseende helt och hållet efter behov, och då är det ju inte särskilt svårt att infiltrera en främmande organisation, inte ens den som bemannas av en helt annan ras. Att Federationen och Stjärnflottan inte såg hur de själva skulle kunna utsättas för det här efter det som hände i 
Det här öppnar förstås upp för lite mer raffel än vi sett på sistone i Deep Space Nine. För hur ska man kunna veta vem som är bedragaren, och hur ska man kunna avslöja hen?. Det hela hade eventuellt varit ännu mer kittlande om inte ungefär samma problematik avhandlades i Voyager-avsnittet 
Just det. I det här avsnitttet blir Sisko också äntligen kapten. Eller i den svenska översättningen går han från kommendörkapten till kommendör. Nej, jag gjorde aldrig lumpen, och de här olika gradbeteckningarna på engelska och svenska förvirrar mig enormt mycket. Någon gång ska jag sätta mig ner och reda ut det här. Men inte idag. 
För Garak är förhöret en möjlighet att på nytt bli insläppt i den obsidiska orden och få sin förvisning från Cardassien hävd. Men Odo är samtidigt hans främsta frenemy på Deep Space 9, och effekten av den där blinkande låsningsmaskinen är inte vacker att se på. Odos förfall är brutalt och obehagligt. Han faller liksom isär och flagnar bort. Till sist fixar inte ens Garak att fortsätta förhöret, han som är ökänd bland cardassierna för att få folk att erkänna nästan vad som helst. Garak är väl också den egentliga huvudpersonen i det här och det förra avsnittet, Improbable cause. Hans kluvenhet kring det som sker ger avsnitten ett mer känslomässigt djup när det visar hur Garak till sist spelat så mycket dubbelspel att han inte vet var han har sina sympatier och lojalitet längre.
Garak och Odo kan tacka Sisko för att de i sin tur överhuvudtaget överlever slakten i gammakvadranten. Sisko, som bryter mot direkta order från Stjärnflottans för att kunna undsätta de sina – inte ens en saboterande auktoritetstrogen besättningsman kan hindra honom. Och den här oerhörda pliktkänslan återfinns också hos Odo. Trots att han utsatts för tortyr av Garak, så väljer han ändå att rädda cardassiern från deras brinnande rymdskepp. Extremt storsint, på gränsen till osannolikt humanistiskt av Odo, tycker jag. Men när allt kommer omkring så verkar ju Odo egentligen trivas bäst med sina fiender. Det bästa han vet är att få hänga och bitcha lite med Garak och barägaren Quark – fiender och kompisar i ett. Enda undantaget från den “tough love”- principen är väl att han är dödskär i Kira.
För Domionion-imperiet är det lyckade bakhållet ytterligare ett steg på vägen mot en framtida attack mot alfakvadranten. I och med det här rymdslaget tycker man sig ha oskadliggjort både Romulaner och Cardassier, nu är det bara Federationen och klingonerna kvar som kan stå i vägen för dem. Den långa tystnaden från Dominion tidigare under den här säsongen handlar alltså inte om att man gett upp tanken på ett invasionskrig mot alfakvadranten, utan man har bara bidat sin tid medan den här planen gick i lås.