Var lite i valet och kvalet om jag skulle skriva om det här dubbelavsnittet i en eller två bloggposter. Avsnitten sändes ju med en veckas mellanrum på amerikansk tv, men känns samtidigt som om de hänger ihop på ett smart sätt, långsam start och actionfylld fortsättning. Sen läser man på lite och inser att man kom på det där andra avsnittet lite på vägen, så att de inte ens är inspelade i följd. Att det ens blev några hyfsade avsnitt med det höga inspelningstempot är faktiskt lite otroligt.
Först ut av de två är i varje fall det lite småtrista avsnittet, Improbable Cause, som ganska länge tycks vara ytterligare ett i raden av variationer på temat”Odo leker detektiv”. Men så visar det sig att det där bombdådet som inträffar i skräddaren/cardassiern/hemlige agenten Garaks butik (utan att han blir allvarligt skadad) hänger ihop med betydligt större saker. Händelser som kan avgöra hela alfakvadrantens framtid, faktiskt.
Att det är något stort i görningen förstår vi när den misstänkte för bombdådet (en fabulös lönnmördar-flaxian – se bild – som jag gärna hade sett en spin-off på) sprängs i bitar av ett romulanskt skepp. Misstanken blir ännu starkare när Odo besöker en hemlighetsfull informant i en grotta, och får ta del av ytterst konfidentiell information om hur en rad gamla agenter inom den superhemliga cardassiska obsidiska orden plötsligt dött. Och när en orolig Garak (som man ju anat också varit agent) försöker ta kontakt med sin gamla chef inom samma orden, Enebran Tain, så verkar han ha blivit bortförd. Men det är han förstås inte. Tvärtom är allt som hänt – inklusive det planerade mordförsöket på Garak – Tains verk (explosionen i skrädderiet arrangerade dock Garak själv, för att få säkerhetschefen Odo att börja undersöka hotbilden mot honom).
Tain och den obsidiska orden är i färd med att på eget bevåg attackera gamma-kvadranten tillsammans med den romulanska motsvarigheten Tal Shiar. Tillsammans ska de angripa Grundarna – de varelser av Odos ras som styr och ställer i Dominion-imperiet. De gör det på eget bevåg, utan att fråga respektive regering, övertygade om att det enda rätta är att gå till attack först, och inte sitta och vänta på att Grundarna och deras hejdukar Jem’Hadar ska komma genom maskhålet med en attackstyrka.
Ja, den där summeringen kanske inte var den allra mest glasklara jag skrivit, och det beror förstås på att avsnittet också är ganska snårigt. Här väljer nämligen producenterna att plocka upp en rad tappade och gamla intrigtrådar. Som vad som egentligen är på gång på andra sidan maskhålet – något vi som tittar fått undra sedan säsongens två första delar, dubbelavsnittet The Search.
Men man kopplar också ihop andra ledtrådar som strötts ut i serien tidigare, hintar om den obsidiska ordens allt mer självständiga hållning till ledarna i det cardassiska riket – och Enebran Tain, förstås.
För här får vi reda på lite mer om Tain, som både är Garaks gamle mentor, och den som senare skickade honom i exil. Svaret på vad Garak egentligen anklagades för får vi inte veta, men han hävdar fortfarande att han är oskyldig. Så stämningen mellan dem är liksom både varm och kall, samtidigt.
DS9 och kulturkritiken
Och så får vi äntligen lite mer kulturorientering. Den här gången är det Garak som i avsnittets början recenserar Shakespeares Julius Caesar när han käkar med Bashir:
GARAK: But I’m sorry, Doctor, I just don’t see the value of this man’s work.
BASHIR: Garak, Shakespeare is one of the giants of human literature.
GARAK: I knew Brutus was going to kill Caesar in the first act, but Caesar didn’t figure it out until the knife is in his back.
BASHIR: That’s what makes it a tragedy. Caesar couldn’t conceive that his best friend would plot to kill him.
GARAK: Tragedy is not the word I’d use. Farce would be more appropriate. Supposedly, this man is supposed to be the leader of a great empire, a brilliant military tactician, and yet he can’t see what’s going on under his own nose.
Också roligt att romulanernas kostymer dissas i det här avsnittet, en åsikt som tydligen delades av producenten Ron Moore. Det är därför som de romulanska Tal Shiar-medlemmarna har nya uniformer i de här avsnitten. Jag som alltid älskat romulanernas outfits.
En bra upptakt, det här. Gillar att det hela börjar som ett dussinavsnitt men sedan visar sig vara något helt annat. Och, framför allt, äntligen ett sånt där nyckelavsnitt som leder historien och intrigen vidare i Deep Space Nine. Det har varit lite väl mycket utflykter in i personers hjärnor och spegeluniversum i de senaste avsnitten.
Tyvärr kommer det efter det här att bli väldigt svårt att se ett vanligt “mysterieavsnitt” – allt som inte omfattar en komplott mellan minst två säkerhetstjänster samt en attack på en övermäktig motståndare kommer att kännas som en besvikelse.
Betyg: 7/10
Star Trek: Deep Space Nine: Säsong 3, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 372 tv-avsnitt.
Men innan vi når så långt så är Heart of stone ett högst ordinärt avsnitt. Odo och Kira förföljer ett rebellskepp till en mystisk måne. Där springer de i tunnlar under jorden för att hitta skeppets pilot. Efter att de skilts åt för att leta var för sig blir Odo anropad av Kira, hon har fastnat i en sten. Eller, något som ser ut som en sten, men som är organiskt och sakta växer, och så småningom nästan omsluter henne. Odo försöker komma på något sätt att få Kira fri. Hon vill att han ska prata med henne. Ett desperat sätt att försöka glömma bort den där stenen som sakta håller på att omsluta hela hennes kropp. Det hela slutar ytterst dramatiskt när Odo till sist förklarar sin kärlek till Kira. Och hon säger att den är besvarad.
Det riktigt sorgliga är att Kiras ord inte har avsedd effekt på Odo. När hon säger att hon älskar honom, förstår han att något måste fel. Det svaret var så pass osannolikt att han inser att alltihopa var en bluff. Det är inte Kira han hängt med där i grottan, det är den kvinnliga überchangelingen från 
B-handlingen handlar, precis som i
Den här veckan är det Odo och Dax som får chansen att åka ut och upptäcka galaxen i Deep Space Nine! Och om förra avsnittet av serien kretsade kring en civilisation vars ledare försökt gömma den från Federationen, så hittar man den här veckan en stad som egentligen inte finns. Känslan av att manusteamet är på flykt från det trista livet på rymdstationen gör sig fortfarande påmind hos mig som tittare, även om två av manuset tre storylines (ovanligt många för att vara Deep Space Nine, man brukar nöja sig med max två) faktiskt utspelas på stationen.
Till exempel får Kira besök av sin gamla flirt, den religiöse ledaren Vedek Bareil. Men det blir inte bara mys, ganska snart inser Kira att Bareils besök är iscensatt av hennes antagonist Quark, för att avleda hennes uppmärksamhet från en av hans skumraskaffärer. Kira verkar dock inte allt för upprörd över att avbryta romantiken för att ge Quark en näsbränna, vilket i sig kanske är lite oroväckande. Den där tjejen kan aldrig sluta att tänka på jobbet! (himlar med ögonen).
Men huvudintrigen är alltså den där Dax och Odo ska undersöka ett ovanligt partikelfält, och lite överraskande upptäcker en Yaderansk koloni. Den lilla staden verkar idyllisk och rar, men på sistone har folk börjat försvinna spårlöst därifrån. Det tar cirka fem minuter av efterforskningar innan Odo och Dax har svaret på gåtan: Hela staden och alla dess invånare är ett hologram. Det visar sig att den döende byäldsten Rurigan står bakom det hela. Efter att hans hemvärld tagits över av Dominion-väldet så flydde han därifrån. Genom sitt hologram kunde han skapa en avbild och en framtid för den värld han levt i tidigare. Exakt vad Dominionväldet är för något har vi fortfarande ingen aning om, och Dax och Odo ställer inte heller några följdfrågor i ämnet.
Det slutar alltså på ett nästan ruskigt gulligt sätt. Hologramfolket får fortsätta att leva. Kira får både sätta dit skurkar och ligga. Och Jake Sisko får själv bestämma över sitt liv. Ganska… menlöst, alltså. Och det här märkliga ska vi inte heller glömma: att Odo ska bonda med en liten flicka i det här avsnittet, bara sex dagar efter att avsnittet sändes ut där Data gjorde 
31 avsnitt in i Deep Space Nine och shapeshiftern Odo är i mångt och mycket 
Men det visar sig att relationen mellan Odo och Mora inte är helt avslappnad. Kanske för att Mora bär sig åt som en skitjobbig förälder, en sån som kommer med störiga och pinsamma kommentarer om hur man var när man var liten, och hela tiden hittar känsliga saker att anmärka på. Som när Mora först möter Odo på stationen och genast kommenterar det lite klumpiga utseendet på Odos öron. Rude! Eller när han gång efter annan pratar över Odos huvud med de andra på rymdstationen, som om Odo fortfarande vore ett vetenskapligt studieobjekt och inte en person..
Sen blir det skaka-kameran-tajm, en jordbävning på den där planeten gör att gas pyser ut ur jorden och alla utom Odo blir medvetslösa. Fast….efter ett tag visar det sig att även han blivit påverkad av den, och att Odo förvandlas till ett aggressivt monster när han ligger och tar igen sig (han regenererar på något sätt sig själv var sextonde timme i en spann). Det hela blir till ett slags materialiserade mardrömmar, dör Odos undermedvetna går bärsärk på rymdstationen (scenerna när Odos ansikte liksom börjar rinna är en ganska bra gestaltning av hur det känns att bråka med föräldrar). Doktor Mora inser efter ett tag att det är han som triggar reaktionen hos den sovande Odo och får vara lockbete när man ska försöka fånga in blobmonstret. Till sist lyckas Mora rensa ut resterna av gasen från Odos kropp, och de två bestämmer sig lite för att börja om på ny kula.
Nej, det här var ju inte en särskilt inspirerad tillställning. Snarare ett dussinavsnitt enligt en redan känd formula i Star Trek-sammanhang: Mystisk främling/alien anländer till rymdstationen med skumraskaffärer i sikte, blir påkommen av säkerhetschefen Odo. Komplikationer uppstår men till sist skipar Odo ordning, reda och rättvisa. Veckans alien, men med en kriminell twist, ungefär.
Mazur kommer nämligen över en liten spelautomat som verkar ge honom obegränsad tur. Alltså replikerar han den lilla leksaken och öppnar en egen spelhåla ombord på rymdstationen. Men något verkar inträffa när alla de där tur/otur-automaterna finns på en och samma plats. Personer på hela stationen – oavsett om de spelar eller ej – förföljs antingen av tur eller otur. Men inte för alltid, någon gång verkar det alltid vända. Det hela slutar i en rätt trist intrigvändning där Quark och Mazur konkurrerar om kunderna på promenaden. Gäsp.
Nej, det här avsnittets stora bidraget till Deep Space Nine-serien verkar främst vara att O’Brien tar av sig tröjan i en scen. Utan att vara supervältränad. Kanske ska vi se det som en hommage till kapten Kirks alla tröjlösa scener? Okej då, jag kanske vinklade det där lite orättvist. Tydligen var det Bashirs tajta träningsoutfit som var det här avsnittets mest omtyckta ingrediens.
Ska man bli orolig när Deep Space Nine börjar bygga hela avsnitt på tillbakablickar och flashbacks redan i andra säsongen? Det brukar väl ofta annars vara något man tar till när man inte kan hitta på några nya storylines? Eller är det snarare så att manusförfattarna till Deep Space Nine varit lite väl snåla med backstories för våra huvudpersoner, och att det kanske borde satsas mer på flashbacks för att få en fördjupning och insikt i hur livet tedde sig på rymdstationen under cardassiernas styre?
Ja, Necessary Evil triggade igång bägge de där tankarna samtidigt.Här får vi nämligen reda på vilken relation Odo och Kira hade till varandra under Cardassiernas ockupation av Bajor. Genom Odos flashbacks får vi se hur han får i uppdrag av den cardassiske befälhavaren Gul Dukat att utreda ett mord som begåtts ombord på rymdstationen. En av de huvudmisstänkta är Kira, och Odo mer eller mindre räddar henne från att hamna i cardassiernas klor. Men mot slutet av avsnittet får han till sist, flera år senare, reda på hennes verkliga roll i mordet. Eller ska man kanske kalla det för vad det egentligen var. En ren avrättning, genomförd av de bajoranska rebellerna.
Nej, det är som en utbyggd bakgrundshistoria som Necessary Evil fungerar bäst. Här får vi till exempel en insikt i Odos stenhårda inställning till etik och moral, något som han ser som en ledtråd till sitt okända ursprung. Däremot är jag inte helt säker på att det här avsnittet förklarar den spända relationen mellan Odo och Kira i första säsongen. Jag minns det som att hon var kritisk till Odos position som säkerhetsansvarig, eftersom han tidigare arbetat med Cardassierna. Inte riktigt så man brukar behandla någon som räddat en från fängelse. Eller ska man se det som att hon överdriver sin reaktion för att han inte ska förstå att hon var skyldig till mordet då, för länge sen. Och på tal om brott och straff…det här är ett av Quarks mer misslyckade avsnitt. Han är på nytt ett samvetslöst svin, men den här gången håller han nästan på att stryka med i någon form av instant karma-bestraffning.
Så man förstår ju att det är extremt omvälvande när Croden, en flykting från gammakvadranten, plötsligt säger att han känner till Odos sort (Croden har för övrigt det sämsta håret på en alien någonsin i Star Treks historia. Tydligen är det helt okej att ha någon slags sliten rockmansfrilla där borta i gammakvadranten). Croden kallar Odo en changeling och berättar hur Odos ras fördrevs från Crodens planet för hundratals år sedan. Men också att han känner till en plats där andra changelings fortfarande har en koloni. Nu är Croden kanske inte världens mest pålitliga vittne. Han har mördat en man på Deep space nine och är på väg att bli utlämnad till sin hemplanet där ett hårt straff väntar honom. Men Odo kan ändå inte låta bli att spela med. Han måste få veta mer.
Förutom Odos svaghet och grubblerier så bjöd det här avsnittet inte på särskilt mycket matnyttigt. Quark är på nytt en ond ferengier, även om han i ett svagt ögonblick visar att han faktiskt bryr sig om Odo. Miradornfolkets tvillingpar som lever i symbios skulle kunna vara en intressant företeelse, men är mest generiska skurkar i det är avsnittet. Men Odo, blir mer och mer fascinerad av honom.