Är det jag som drabbats av en släng höstdepression, eller dippade precis den här Deep Space Nine-säsongen? Två halvbra avsnitt i rad räckte för att dämpa den superpepp som jag känt tidigare. Visst, det är inte bottennivå, men inte heller samma spänst som det tidigare. Jag tror att jag försöker att säga att Hard Time inte heller var ett så lyckat avsnitt. Och då är jag ändå extremt fascinerad av själva premissen: ett fängelsesystem utan fängelser – istället planterar man in simulerade minnen i de dömdas hjärnor.
Det är stackars O’Brien som råkar ut för den här straffmetoden. Tydligen ställde han för många frågor under sitt besök på Argratha och blev snabbt dömd till 20 års fängelse för spioneri. Några timmar senare har han avtjänat sitt straff. De där timmarna var tillräckligt lång tid för att programmera in syntetiska minnen av 20 långa, hårda år i en cell, med lite och oregelbunden tillgång till mat. De som gjort budgeten för Argrathas rättsväsende är antagligen mycket nöjda med sitt system, inga behov av fängelse, vakter – men inte heller för rehabilitering.
För rättsäkerheten är det inte heller någon idealisk lösning. Ingen hos Federationen hinner ens reagera eller överklaga innan det syntetiska fängelsestraffet har delats ut till O’Brien. Och för honom spelar det tyvärr ingen roll om hans minnen är verkliga eller simulerade – de känns precis lika äkta ändå. Men O’Briens lidande tar inte slut där – plötsligt börjar hans gamla cellkamrat dyka upp på Deep Space 9 i olika syner. Vi tittare anar ganska snabbt att något hemskt hände mellan dem i den där cellen.
Samma dag som jag såg det här avsnittet hade jag faktiskt precis scrollat förbi en artikel på nätet om de många olika sätt som O’Brien plågas på i de olika Star Trek-serierna. Jag vågade förstås inte läsa den, av rädsla för att bli spoilad, men nu förstår jag i varje fall vilket avsnitt sajten hämtat bilden på en skäggig O’Brien ifrån. Och visst är det märkligt hur många gånger som den här mysmannen tappar sitt förstånd i Star Trek, som i Whispers, Tribunal (även där anklagad för brott av främmande makt) och Visionary.
Förutom den intressanta premissen med inplanterade minnen, så fanns det inte mycket i Hard Time som intresserade mig. Jag har i efterhand försökt förstå exakt vad det är som går fel. Jag menar O’Brien överväger ju till och med att ta sitt liv i det här avsnittet. Kanske är det för att det framstår som så orimligt att Stjärnflottan inte har ett bättre skyddnät för någon som är ett så uppenbart fall av PTSD som O’Brien. Kanske är det för att skådespelaren Colm Meaney inte riktigt klarar av att gestalta den här typen av känslor. Kanske är det för att det blir så platt när hans före detta cellkamrat dyker upp i de där visionerna och talar direkt till honom. Subtilt är det inte. Och inte blir jag särskilt berörd heller.
Kanske irriterar jag mig också på att man inte fördjupar sig i det som jag tycker är det mest intressanta här, argrathernas teknik för att simulera minnen. Jag menar, varför programmerade man in en cellkamrat? Varför programmerade man in ont om mat? Är själva tanken att det ska hända hemska saker i fängelset, så att de straffade ska ha mörka hemligheter och våldsamma händelser inprogrammerade i sina minnen? Är det O’Briens hjärna eller de inprogrammerade minnena som gör att han börjar se sin medfånge framför sig på skeppet? Ja, har helt enkelt en och annan obesvarad fråga kvar efter att ha sett det Hard Time.
Kanske för att upplösningen är så himla käck. O’Briens mentala hälsa fixas med några plattityder från Bashir och några nya tider hos psykologen. Om serieskaparna hade haft modet att låta det här avsnittet sätta spår även i resten av säsongen, att låta O’Brien sakta återvända till sitt gamla jag, då hade det här varit ett intressant avsnitt – 20 år sätter ju sina spår. Men jag tvivlar på det….
Betyg: 5/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 424 tv-avsnitt.
