Denna upphämtningssommar fanns det även tid att kolla på den animerade serien Star Trek: Prodigy. En positiv överraskning för mig. Tycker verkligen att Star Trek-spinofferna håller hög kvalitet. Någon gång i framtiden finns det säkert tid att göra avsnitt-för-avsnitt-analyser, men just nu nöjer jag mig med en lite mer sammanfattande bloggpost om seriens första säsong. Håll tilll godo!
Jag var på SF-bokhandeln i Stockholm för någon vecka sedan, på jakt efter en bra Star Trek-present till en nördbekant. Eftersom jag inte bor i Sverige just nu så har jag inte varit där på ett år, och irrade förvirrad omkring för att hitta Trek-avdelningen på bokavdelningen. Jag menar, det fanns ju en Star Wars-hylla, då borde det väl finnas en för Trekkers också?
Till sist förbarmade sig en ur personalen och visade mig vart jag skulle gå. Star Trek-böcker fanns på andra våningen, under avdelningen “böcker om tv-serier”. Några få Trek-titlar stod blandat med all annan tv-litteratur, medan det även här fanns en hel Star Wars-avdelning som täckte större delen av en vägg. En tydlig bild av hur två olika ägare förvaltat sina respektive franchiser, i alla fall när det gäller merch och produkter (där ju Disney i och för sig alltid spelar i en liga för sig). Men det irriterade mig ändå otroligt mycket. Star Wars-franchisen har ju långt ifrån varit en entydig succé sedan Disney köpte den, medan Star Trek numera är en betydligt piggare och mer innovativ franchise. Frågan är bara hur många som upptäckt det. Disney Plus är ju en betydligt större plattform än Paramounts motsvarighet, och Star Trek-serierna har dessutom hoppat mellan Netflix och Amazon när Paramount sökt samarbetspartners i streamingvärlden.
Samtidigt tror jag inte att någon franchiseägare just nu exploaterar sin IP lika hårt som Viacom/CBS/Paramount gör med Star Trek . Fem serier produceras parallellt, inriktade på lite olika målgrupper. Tydligast är väl det tänket kring Star Trek: Prodigy som produceras för koncernens barnplattform, Nickelodeon. Att den marknadsförts som en barnserie gjorde att jag prioriterade ner den på min egen lista över tv-serier att se. Framför allt efter att jag provtittat lite på det ganska sega första avsnittet, som för övrigt fick mig att på nytt associera till Star Wars. Den här gången till serien The Clone Wars – även den åtminstone till en början riktad till en yngre publik. Bägge serierna är också 3D-animerade i stilar som jag inte är helt förtjust i.
Men när jag nu gav Prodigy en ny chans, så växte den snabbt till sig. Jag blev extremt positivt överraskad, och betydligt mer engagerad i serien än jag trott att jag skulle bli. För trots att den här Star Trek-serien egentligen befinner sig väldigt långt ifrån grundreceptet (den enda verkliga representanten för Starfleet är ett Janeway-hologram), så är Star Trek: Prodigy på många sätt mer av en klassisk Star Trek-serie än de flesta andra NuTrek-serierna. Här finns varianter på klassiska besök på mystiska främmande planeter, ett avsnitt handlar om favoritämnet tidsavvikelser, och en av huvudpersonerna försöker klara av Kobayashi Maru-övningen. Ett retrodoftande avsnitt där han får samarbeta med ett slags holodäck-all star-team från tidigare Star Trek-serier: Odo, Uhura, Scotty, doktor Crusher och Spock. Perfekt grundkurs för tittare som är nykomlingar i Star Trek-universumet och en tydlig eftergift för de erfarna nördarna (de gamla stjärnornas röster är förresten klippta från gamla Star Trek-avsnitt, ville bara göra klart det så att ingen Trek-konservativ där ute sitter och blir upprörd över att man skulle låta någon annan skådespelare dubba Leonard Nimoy. Så är det alltså inte).
Intrigen i Star Trek: Prodigy kretsar kring några unga rymlingar som lyckas fly från en asteroid där de varit slavarbetare. De hölls fångna av The Diviner, en despot som övervakar sina fångar med hjälp av androider, och låter dem arbeta som gruvarbetare. Alla fångarna på gruvasteroiden kommer från olika platser i galaxen och förstår inte varandra, den enda som kan kommunicera med dem alla är Diviners dotter, Gwyndala. Hon tas som gisslan av rymlingarna efter att de hittar ett Stjärnflotteskepp i en grotta på asteroiden. Och det är det här gängets äventyr som vi sedan får följa i serien. Lite hjälp på vägen får de av ett Janeway-hologram, som misstar rymlingarna för Stjärnflottekadetter som hon ska undervisa. Men hennes budskap om samarbete, hur olikheter kan vändas till fördelar och vikten av att hålla sig till Federationens regler lyckas hon trots allt ändå banka in i sina elever. För övrigt tycker jag kanske att den här barnanpassade holoversionen av Janeway är lite väl gullig och söt. Janeway var ju intressantare än så. Extra PK-poäng (och det här menar jag som något positivt) att man får in att medusans är icke-binära.
Det är förstås väldigt klokt att satsa på en barnserie, om inget annat för att lura små barn in i Trekiversumet. Bitvis känns också Prodigy som ett tv-universitet för blivande trekkers. När Janeway föreläser om Star Fleet eller holodäckets möjligheter för sin oerfarna besättning, så är det givetvis också för Star Trek-noviserna i den tilltänkta unga publiken. Indoktrinering när den är som bäst. Men även jag, som passerat 50-strecket, tyckte att den här Star Trek-varianten var rätt kul och spännande. Och, som så mycket annan så kallad barnkultur i franchisevärlden just nu, så är Prodigy betydligt mörkare än jag förväntat mig. Tröttnade kanske bara lite i de sista två avsnitten, när den stora uppgörelsen med The Diviner skulle ske. Har helt enkelt tröttnat på stora uppgörelser, och är mer intresserad av det som sker mellan dem.
EDIT: Det visade sig att jag var lite väl snabb med att avsluta den första säsongen av Prodigy. Det fanns tio säsonger till som släpptes senare på hösten. Egentligen förändrade de avsnitten inte min grundläggande positiva känsla kring serien. Den fortsatte att pendla mellan sina två extrema lägen: peppiga barnprogramsklichéer om att man kan övervinna vilka fiender som helst, om man bara samarbetar, och det mer dystopiska läget om en far som sviker sin dotter, eller för den del scenerna där Starfleet-skeppen börjar angripa varandra , i en katastrof som ser ut att kunna innebära undergången för hela Federationen. Vi får också se den animerade världens “verkliga” Janeway ta plats i serien, och hon är rivig på just det sätt som jag efterlyste i min gamla text här ovan.
Däremot är efterspelet till den här första säsongen ganska trist från Paramounts sida. Nickelodeon och Paramount fick kalla fötter efter den första säsongen, tog ner serien från sin sajt på ett lite brutalt sätt, och sålde sedan visningsrättigheterna till Netflix istället. Netflix tog också sig an seriens andra, och troligtvis sista, säsong. Det här gör Prodigy till det första egentliga misslyckandet inom Nu-Trek-serierna. I alla fall ur ett kommersiellt sätt. Sedan har det kanske mer med Paramounts egna ekonomiska problem att göra, och hur de velat profilera sin streamingsajt. Men en viss bitter eftersmak finns det ändå i Paramounts sätt att hantera den här faktiskt högkvalitativa serien på.
Star Trek: Prodigy. är en Star Trek-serie som från början gjordes för barnkanalen Nickelodeon Så här långt i min Startrekathon har jag skrivit utförligt om 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 9 Star Trek-romaner, 15 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till.
Hela två gånger fick Adam Nimoy chansen att presentera sin dokumentär For the love of Spock på konventet Destination Star Trek i Birmingham. Den crowdfundade filmen skulle från början ha varit ett samarbete mellan far och son, och fokusera på rollfiguren Spocks tillblivelse och utveckling. Men så gick Leonard Nimoy bort innan projektet riktigt tagit fart, och Adam bestämde sig för att ändra inriktning och låta filmen handla om både Spock och pappan, Leonard Nimoy.
Star Trek VI utspelas år 2293, medan The Next Generation tar vid först 2364. Med den här filmen täpper man alltså till en lucka i Star Trek-universumets historia. En extremt intressant lucka, för här får vi också för första gången reda på orsakerna till att klingonerna till sist 
Till och med klingonerna håller en högre kvalitet i den här filmen jämfört med tv-upplagorna. De ser inte riktigt ut som sina tv-motsvarigheter på utsidan, och verkar dessutom vara både smartare och vältaligare än dem. Och eftersom den här filmen utspelar sig före The Next Generation i Star Trek-tidslinjen så måste man bara anta att evolutionen gått baklänges bland klingonerna. Jag är nästan benägen att ge de krigiska upprorsmännen i The Next Generation rätt i sina argument om att freden mellan Federationen inneburit att klingonerna som folk förfallit. I alla fall om jag ska döma av den här filmen.
Efter en riktigt bra start så planar kvaliteten så småningom ut. Det blir lite mer som det brukar i Star Trek: En deckargåta med ett lite för simpel lösning. Lite mossig studiokänsla i det underjordiska fängelset. En kvinnlig alien som vill sticka in sin tunga i gammelfarfar Shatners mun – givetvis spelad av en supermodell –Iman, senare också känd som fru till David Bowie. Ett annat skådespelarval som också sticker ut — åtminstone så här i efterhand – är Sex and the city-profilen Kim Catrall som vulcanen Valeris, en av nyckelfigurerna i den här filmen.
När jag läser på om den här filmens tillkomst kan jag inte riktigt låta bli att klia mig lite i huvet. Jag får inte riktigt ihop allting. Alla tjatar om hur manuset från början var extremt inspirerat av glasnosten i Sovjetunionen och Berlinmurens fall. Det känns som lite av en efterkonstruktion, eftersom The Next Generation drog igång två år före murens fall. Möjligheten att berätta om klingonernas plötsliga fredsälskan uppstod alltså långt innan Berlins återförening. Samtidigt har jag också läst mig till hur Gene Roddenberry var inblandad i manusarbetet, kanske var det hans om ville göra sin tidslinje lite snyggare på det här viset.
Just nu pågår en 
Adam Nimoy gör redan på bokens första sidor klart att det han inte skrivit den för Star Trek-fans. Att han själv tänker vara huvudpersonen i sin egen självbiografi. Men visst finns det en hel del tillbakablickar på en barndom med en pappa som var en stjärna. Men familjelivet var inte särskilt härligt. Bland annat beskriver Adam Nimoy den inte helt härliga känslan när man tog bilden här ovan – ett sanningsenligt porträtt av en dysfunktionell familj enligt författaren. Men boken tar också upp bråken mellan far och son som vuxna, som till exempel det brev som Leonard Nimoy skrev till Adam där han listat 20 år av oförätter som han gärna ville ha förklaringar till av sonen (hela boken är för övrigt godkänd av pappan, som enligt Adam Nimoy inte ska ha velat ändra en mening i den).
Det känns nästan som om även Leonard Nimoy förberedde sig på en avveckling av Star Trek, känns det som. På hans andra skiva som sångartist fick det räcka med att vara Spock och sjunga om rymden på ena sidan av lp:n. På den andra var det dags för Leonard Nimoy, folksångaren, att ta plats. Även om han i och för sig sjöng om hobbitar på en låt.
Skulle egentligen ha bloggat om Mirror, Mirror-avsnittet nu, men är helt slutkörd efter en rätt hård arbetsvecka. Slår på tv:n för att för en gångs skull zappa lite mellan kanalerna. Och hamnar i The Transporter Malfunction – säsong 5, avsnitt 20 av The Big Bang Theory.
Det där übernörden Sheldon tar sönder en gammal Star Trek-leksak (en transportör) och sedan försöker byta ut den mot sin rumskompis Leonards oskadade. Men han hindras för ovanlighetens skull av sitt samvete. Det kanaliseras genom att han hallucinerar att hans Spock-leksaksfigur börjar tala till honom (med Leonard Nimoys röst).. Här finns också en mardröm där Sheldon jagas av en gorn.