Star Trek: Prodigy. Långt ifrån någon barnlek.

Denna upphämtningssommar fanns det även tid att kolla på den animerade serien Star Trek: Prodigy. En positiv överraskning för mig. Tycker verkligen att Star Trek-spinofferna håller hög kvalitet. Någon gång i framtiden finns det säkert tid att göra avsnitt-för-avsnitt-analyser, men just nu nöjer jag mig med en lite mer sammanfattande bloggpost om seriens första säsong. Håll tilll godo!

Jag var på SF-bokhandeln i Stockholm för någon vecka sedan, på jakt efter en bra Star Trek-present till en nördbekant. Eftersom jag inte bor i Sverige just nu så har jag inte varit där på ett år, och irrade förvirrad omkring för att hitta Trek-avdelningen på bokavdelningen. Jag menar, det fanns ju en Star Wars-hylla, då borde det väl finnas en för Trekkers också?

Till sist förbarmade sig en ur personalen och visade mig rätt. Star Trek-böcker fanns på andra våningen, under avdelningen böcker om tv-serier. Några få Trek-titlar stod blandat med all annan tv-litteratur, medan det även här fanns en hel Star Wars-avdelning som täckte större delen av en vägg. En tydlig bild av hur två olika ägare förvaltat sina respektive franchiser, i alla fall när det gäller merch och produkter (där ju Disney i och för sig alltid spelar i en liga för sig). Men det irriterade mig ändå otroligt mycket. Star Wars-franchisen har ju långt ifrån varit en entydig succé sedan Disney köpte den, medan Star Trek numera är en betydligt piggare och mer innovativ franchise. Frågan är bara hur många som upptäckt det. Disney Plus är ju en betydligt större plattform än Paramounts motsvarighet, och Star Trek-serierna har dessutom hoppat mellan Netflix och Amazon när Paramount sökt samarbetspartners i streamingvärlden.

Samtidigt tror jag inte att någon franchiseägare just nu exploaterar sin IP lika hårt som Viacom/CBS/Paramount gör med Star Trek . Fem serier produceras parallellt, inriktade på lite olika målgrupper. Tydligast är väl det tänket kring Star Trek: Prodigy som produceras för koncernens barnplattform, Nickelodeon. Att den marknadsförts som en barnserie gjorde att jag prioriterade ner den på min egen lista över tv-serier att se. Framför allt efter attjag provtittat lite på det ganska sega första avsnittet, som för övrigt fick mig att på nytt associera till Star Wars. Den här gången till serien The Clone Wars – även den åtminstone till en början riktad till en yngre publik. Bägge serierna är också 3D-animerade i stilar som jag inte är helt förtjust i.

Men när jag nu gav Prodigy en ny chans, så växte den snabbt till sig. Jag blev extremt positivt överraskad, och betydligt mer engagerad i serien än jag trott att jag skulle bli. För trots att den här Star Trek-serien egentligen befinner sig väldigt långt ifrån grundreceptet (den enda verkliga representanten för Starfleet är ett Janeway-hologram), så är Star Trek: Prodigy på många sätt mer av en klassisk Star Trek-serie än de flesta andra NuTrek-serierna. Här finns varianter på klassiska besök på mystiska främmande planeter, ett avsnitt handlar om favoritämnet tidsavvikelser, och en av huvudpersonerna försöker klara av Kobayashi Maru-övningen. Ett retrodoftande avsnitt där han får samarbeta med ett slags holodäck-all star-team från tidigare Star Trek-serier: Odo, Uhura, Scotty, doktor Crusher och Spock. Perfekt grundkurs för tittare som är nykomlingar i Star Trek-universumet och en tydlig eftergift för de erfarna nördarna (de gamla stjärnornas röster är förresten klippta från gamla Star Trek-avsnitt, ville bara göra klart det så att ingen Trek-konservativ där ute sitter och blir upprörd över att man skulle låta någon annan skådespelare dubba Leonard Nimoy. Så är det alltså inte).

Intrigen i Star Trek: Prodigy kretsar kring några unga rymlingar som lyckas fly från en asteroid där de varit slavarbetare. De hölls fångna av The Diviner, en despot som övervakar sina fångar med hjälp av androider, och låter dem arbeta som gruvarbetare. Alla fångarna på gruvasteroiden kommer från olika platser i galaxen och förstår inte varandra, den enda som kan kommunicera med dem alla är Diviners dotter, Gwyndala. Hon tas som gisslan av rymlingarna efter att de hittar ett Stjärnflotteskepp i en grotta på asteroiden. Och det är det här gängets äventyr som vi sedan får följa i serien. Lite hjälp på vägen får de av ett Janeway-hologram, som misstar rymlingarna för Stjärnflottekadetter som hon ska undervisa. Men hennes budskap om samarbete, hur olikheter kan vändas till fördelar och vikten av att hålla sig till Federationens regler lyckas hon trots allt ändå banka in i sina elever. För övrigt tycker jag kanske att den här barnanpassade holoversionen av Janeway är lite väl gullig och söt. Janeway var ju intressantare än så. Extra PK-poäng (och det här menar jag som något positivt) att man får in att medusans är icke-binära.

Det är förstås väldigt klokt att satsa på en barnserie, om inget annat för att lura små barn in i Trekiversumet. Bitvis känns också Prodigy som ett tv-universitet för blivande trekkers. När Janeway föreläser om Star Fleet eller holodäckets möjligheter för sin oerfarna besättning, så är det givetvis också för Star Trek-noviserna i den tilltänkta unga publiken. Indoktrinering när den är som bäst. Men även jag, som passerat 50-strecket, tyckte att den här Star Trek-varianten var rätt kul och spännande. Och, som så mycket annan så kallad barnkultur i franchisevärlden just nu, så är Prodigy betydligt mörkare än jag förväntat mig. Tröttnade kanske bara lite i de sista två avsnitten, när den stora uppgörelsen med The Diviner skulle ske. Har helt enkelt tröttnat på stora uppgörelser, och är mer intresserad av det som sker mellan dem.

Star Trek: Prodigy. är en Star Trek-serie som från början gjordes för barnkanalen Nickelodeon Så här långt i min Startrekathon har jag skrivit utförligt om 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 9 Star Trek-romaner, 15 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till.

Coronaförsenat femtioårsfirande, med Star Trek-presenter i paketen!

Ja, det här året är ju lite som det här. Ingenting blir överhuvudtaget som man tänkt sig. Till exempel är det supersvårt att fylla femtio, om man nu råkade ha sin födelsedag mitt under den värsta pandemipaniken. Men efter att jag flyttat fram datumet två gånger, gjort om det sena partyt till en lite mer städad eftermiddagsbjudning utomhus så fick jag till sist fylla 50. Och vissa av gästerna hade ju snappat upp det där med mitt Star Trek-intresse. Av Jerry fick jag en hel hög med Star Trek-litteratur, allt noga avstämt mot min blogg så att jag inte redan hade hunnit skriva om böckerna. Och av Karin fick jag egenstickade Star Trek-vantar. En vanlig tumvante för vänstra handen, men en särskild Vulcan-hälsningsanpassad högervante.

Och om ni tycker att det varit lite dåligt tryck på bloggen ett tag så kan jag ju underrätta er om att jag just nu tillbringar min tid med att läsa tecknade Trek-serier, kolla originalavsnitt och jämföra dem med novellerna som producerades utifrån manuset, samt ligger i startgroparna för att dra igång min stora Discoveryrepristittning, inför starten på säsong 3. Och försöker se vilka av dessa aktiviteter som jag kan göra med mina Star Trek-vantar på! Men den därna presenten All I really need to know I learned from watching Star Trek spurtade visst också upp i topp på min läslista.

Star Trek-dokumentärer. The Captain’s summit (2009). Gaggiga gubbar och en förvirrad Whoopi Goldberg.

Det är Trek-dokumentärpåsk här hemma i karantänen, som ni kanske märkt. Jag hade tänkt att jag skulle beta av en hel del av det producerats kring Star Trek i dokumentärväg, när jag nu är färdig med allt som producerats inom fiktionen. Det gick sådär halvbra. Det visade sig att många av titlarna inte var så lättåtkomliga som jag trodde (Hej, Netflix! Vart tog The Captains vägen?), men medan jag väntar på att mina dvd-beställningar ska levereras (om det ens skickas någon post av det här slaget i Corona-tider) så försöker jag kolla på det som finns åtkomligt på annat håll.

På YouTube dök till exempel The Captain’s Summit plötsligt upp. Ett rundabordssamtal mellan William Shatner, Leonard Nimoy, Patrick Stewart och Jonathan Frakes, lett av Whoopi Goldberg. Ursprungligen tänkt som extramaterial till en dvd-utgåva, vilket kanske också skvallrar en del om ambitionsnivån. De flesta av de medverkande verkar nämligen inte ha förberett sig särskilt mycket, utan har bara sett till att dyka upp i tid till inspelningen. Å andra sidan har ju flera av de inblandade stor erfarenhet av att lägga ut texten om sig själva och Star Trek efter alla de konvent och paneler som de suttit i genom åren. De tänkte väl att de skulle klara sig på det tugget, även här.

Ett filmat samtal är dessvärre inte riktigt samma sak som att sitta och vara skön inför fansen på ett stort kongresscenter. Det som är lite skönt och mysigt live blir rätt så störigt och irriterande när man – som jag – sitter och kollar koncentrerat på min dator. Som när folk pratar i mun, avbryter eller inte lyssnar på varandra – ibland pågår det till och med parallella samtal inom gruppen. Det känns heller inte supercharmigt när gubbsen lite tvångsmässigt ska dra skämt med oklara poänger. Och gaggigheten är alltså inte något som uppstår en bit in i samtalet, det spårar faktiskt redan från början när alla på ett omständligt sätt ska skoja om vem i gruppen som hängt med vem.

Det är symptomatiskt att det är Jonathan Frakes som ställer programmets egentligen första riktiga fråga till de egentliga samtalsledaren Whoopi Goldberg: “varför betydde Star Trek så mycket för dig?”. Goldbergs ingång? Det fanns aldrig några svarta i framtiden, varken i filmer eller tv-serier. Inte förrän Star Trek. Och Nichelle Nichols var inte bara en ytterst kompetent kommunikationsofficer utan också sjukt snygg. Ändå ett av de mer intressanta svaren under samtalet, men dessvärre var det ju inte Whoopi som skulle svara, hon skulle ju bara ställa frågor.

Mest skärpt i panelen känns hur som helst Lenard Nimoy. Varje gång han pratar lyssnar jag med spetsade öron (pun intended). Som när han är den ende som reagerar på att Jonathan Frakes och Patrick Stewart ska hålla på och sjåpa sig och säga saker som att “science fiction was not our first love”. Eller när han pratar om hur SF-genren utvecklats, och tar sin egen science fiction-debut Zombies from the Stratosphere som ett avskräckande exempel på äldre SF (delar av den finns faktiskt också att se på YouTube). Genom hela samtalet är han nykter, intelligent och stringent. Han tystar också ner William Shatner när han inte låter andra prata klart eller när han blir så upphetsad av att Stewart och Frakes sitter och fnissar åt honom så att han börjar spela över.

Några chockerande avslöjanden? Ja, kanske att William Shatner aldrig sett ett enda avsnitt av The Next Generation (vilket bra tillfälle att droppa den informationen, eller hur?). Och så hade Whoopi Goldberg visst aldrig blivit tillfrågad om att vara med på ett Star Trek-konvent. Och så mimar Shatner hur han kände när han fick reda på att Leonard Nimoy skulle regissera en Star Trek-film (en gammal avundsjukegrej som tydigen både han och Nimoy hade en sund distans till). En ny detalj för mig var att man tydligen bytte ut lycrauniformerna på The Next Generation eftersom de gav Stewart ryggont. Kostymerna skulle ju, på ett futuristisk sätt, alltid vara släta och utan veck. Därför fick alla skådisar uniformer som var en storlek för liten, så kroppen fick liksom hela tiden kämpa mot materialet för att hålla sig rak och uttänjd.

Whoopi Goldberg använder sig av en väldigt informell samtalsledarstil under det här snacket. Så avslappnad att hennes frågeställningar som bäst är oklara och otydliga, men ibland rentav okunniga (kanske borde hon ändå memorerat hur många Star Trek-filmer som gjorts innan hon gick in i studion?). Eventuellt var hon innerst inne lite kränkt över att hon skulle vara samtalsledare istället för intervjuperson? Å andra sidan tar William Shatner över samtalet så småningom, kanske lika bra det om den som ska leda det ändå bara sitter och hummar och vecklar in sig i långa, vaga frågeställningar.

För oss som inte varit på tusentals Star Trek-konvent var det här ändå någon form av substitut. Lite babbel med fem Star Trek-stjärnor som trots allt var ovanligt (om än lite väl) avslappnade framför kamerorna. Men inget för dig som gillar högoktanig fakta-tv. Det här är mer som att se ett gäng lomhörda gamlingar försöka, men ständigt misslyckas med, att föra en sammanhängande konversation.

Betyg: 4/10.

Star Trek Into Darkness. Den med den rebootade Khan.

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har bara en ynka film kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste skriva på lite till. Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag älskar hur J.J. Abrams inleder sina två Star Trek-filmer. Konceptet liknar det som jag tror Steven Spielberg brukade pratade om i samband med sina gamla Indiana Jones-rullar. Att man drar igång varje film med ett högoktanigt actionäventyr i miniformat. Tanken är att biobesökaren ska känna att hen fått valuta för biobiljetten redan efter de första 10-15 minuterna av filmen. Och så är det här.

Into Darkness börjar med att vi får se hur Kirk, McCoy, Spock och de andra försöker rädda en primitiv urbefolkning från ett omfattande vulkanutbrott. Allt de gör strider förstås (om än i olika utsträckning) emot Federationens primärdirektiv. Och givetvis går en massa saker inte alls enligt planerna. Som att den vajer som Spock hänger i när han är inuti den bubblande vulkanen går sönder (lyckligtvis landar han på en klippa, och inte mitt i den bubblande lavan). För att kunna transportera Spock ur vulkanutbrottet, så väljer Kirk att skita i alla direktiv som finns. Medlemmarna av urfolket får alltså se ett gigantiskt rymdskepp resa sig ur havet och sedan fara ut i rymden. Och de börjar förstås genast skissa bilden av sin nya gud i den röda leran framför dem. Det ser ut som ett tefatsrymdskepp.

Eftersom Spock inte kan ljuga, så når även de mest olämpliga detaljerna om det här äventyret snart Stjärnflottan. Kirk blir degraderad och mister sitt skepp. Lyckligtvis har Kirk sin egen skyddsängel, kapten Pike, som ständigt vakar över honom, och som utser honom till försteofficer på Enterprise i stället. Och eftersom kapten Pike sedan dör i ett terrorattentat så blir Kirk kapten på nytt.

Men nu gick jag kanske händelserna i förväg. I den här filmen kommer alltså hotet inte utifrån, från rymden, som i föregångaren. Nej, i Into Darkness är det en stjärnflotteagent som står bakom två terrordåd. Först sprängs ett arkiv i luften, och kort därefter anfalls Stjärnflottans ledargarnityr med ett slags svävarfarkost – bägge dåden slutar i rena rama blodbaden ;Men det här egentligen bara de första stegen i en komplicerad plan, där Kirk och Enterprise endast är spelpjäser i en större strid mellan två superskurkar. Den ene är den där stjärnflotteagenten, som senare visar sig vara mannen vi känner som Khan, och som ju har en av huvudrollerna i primäruniversumets andra Star Trek-film. Khan är en genetiskt förbättrad människa som legat nedfryst i en kryobehållare sedan de rasbiologiska krigen härjade på Jorden. Och det där som verkade vara ett arkiv, är egentligen en Sektion 31-bas, alltså den hemliga organisationen som verkar inom Stjärnflottan.

Khan hittades nedfryst ute i rymden av amiral Alexander Marcus, bossen för Stjärnflottan på Jorden, men också en av höjdarna i Sektion 31. Marcus använde sig sedan av Khan för att bygga ett eget superskepp med supervapen. Marcus gillar nämligen inte Federationens (i hans tycke) undfallande attityd mot klingonerna. Han vill ha ett krig. Nu. Och hans superskepp ska garantera att man besegrar sina fiender. För att få Khan dit han vill har han tagit hans gamla besättning som gisslan. Ett gäng infrysta övermänniskor vars kryokammare han förklätt till foton-missiler. Och Khan spelas alltså här av Benedict Cumberbatch på ett lite lätt psykotiskt sätt. Men så är väl också Khan rätt så galen.

Khan vill ha sin gamla besättning tillbaks, samtidigt som Marcus är beredd att röja både Khan och Enterprise ur vägen. Det är upp till Kirk och hans gäng att försöka neutralisera bägge de onda männen. Och det är, förstås, en rätt jobbig arbetsuppgift. Det omfattar bland annat en bodysurf-session mellan två rymdskepp, en våldsam förstörelse när Sektion 31-skeppet Vengeance kör rakt in i San Fransisco, samt ett extremt fartfyllt slagsmål mellan Spock och Khan ombord en flygande farkost. Och känslan av panik som jag får när Enterprise faller hejdlöst mot Jorden. Ganska stressigt! Men viktigast är väl ändå scenen där Kirk först offrar sitt liv för att få igång Enterprises motorer, och sedan blev återuppväckt från de döda genom en blodtransfusion från den genetiskt förbättrade Khan.

Det finns några fina ögonblick här, man bygger liksom vidare på bromancen mellan Kirk och Spock på ett fint sätt. Lite extra kul när Uhura, Kirk och Spock åker i samma lilla trånga skepp, och de andra två gaddar ihop sig mot Spock och hans oförmåga att ha vettiga relationer. Ännu mer kul är ju de direkta citaten från tidigare filmer: den omvända dödsscenen från The Wrath of Khan där det nu är Kirk som ligger döende och Spock som står utanför, och att det också är Spock som den här gången får skrika KHAAAAAAAAAN. Det må vara uppenbar fanbaiting, men gott så.

Samtiden tränger sig förstås också på, även i en film som den här. Det är svårt att inte dra paralleller till verklighetens terrordåd när man får följa Khans bombningar, eller för den delen till händelserna i New York den 11 september när man ser hur Vengeanceplanet plöjer fram bland SF:s skyskrapor. Även om jag inte är fullt lika tagen av likheterna nu, som när jag såg filmen för allra första gången.

Star Trek Into Darkness kändes verkligen som en perfekt uppföljare på den första Star Trek-rebooten. Men också en extremt rörig sådan. Man gör det verkligen inte lätt för den som eventuellt hamnade i den här biosalongen och inte visste vem Khan var, eller varför han är så elak. Lägger också märke till att regissören verkar ha en viss förkärlek till bilder där besättning flyger ut i rymden genom hål i skrovet. Och att jag, bitvis, får en känsla av att Star Trek Into Darkness är ett slags skissartad förlaga för Guardians of the Galaxy. Nu kan det ju inte var så, eftersom den kom redan året efter den här filmen. Men det är något i tonen kombinerad med rymdmiljön som känns lite besläktad. Som att McCoy upptäcker att Khans blod kan användas till att återuppliva de döda, när hans avlidna experimentdjurstribble börjar spinna igen. Att man skriver in Carol Marcus, dotter till den onde Sektion 31-bossen, känns också som ett sätt att i alla fall försöka bryta mansdominansen i filmen.

Men jag är ändå extremt kluven till hur jag ska bedöma den här filmen jämfört med förra. På många sätt är den bättre än sin föregångare (när det gäller effekter och tempo), samtidigt som jag nog hade längtat efter ännu lite mer fördjupning när det gäller huvudpersonerna. Visst går kärlekstriangeln Spock/Uhura/Kirk fram, men lite mer kul hade man väl kunnat få ha med den?

Betyg: 8/10.

Star Trek är den tolfte Star Trek-biofimen. Så här långt i min Startrekathon har jag alltså sett 12 långfilmer och 765 tv-avsnitt.

For the love of Spock. Eller: jag mötte Adam Nimoy.

for-the-love-of-spockHela två gånger fick Adam Nimoy chansen att presentera sin dokumentär For the love of Spock på konventet Destination Star Trek i Birmingham. Den crowdfundade filmen skulle från början ha varit ett samarbete mellan far och son, och fokusera på rollfiguren Spocks tillblivelse och utveckling. Men så gick Leonard Nimoy bort innan projektet riktigt tagit fart, och Adam bestämde sig för att ändra inriktning och låta filmen handla om både Spock och pappan, Leonard Nimoy.

Jag fick en kort pratstund med Nimoy första dagen på konventet och var lite nyfiken på hur det egentligen kom sig att han och hans pappa valt att jobba tillsammans. Jag hade fortfarande Adam Nimoys självbiografi My Incredibly Wonderful, Miserable Life färskt i minnet, och även om de två hade försonats så var det ju inte helt självklart att nästa steg skulle bli att jobba tillsammans. Men enligt Adam Nimoy så var det just hans bitvis ganska bittra bok som blev nyckeln till att de två kom nära varandra igen. For the love of Spock var heller inte det första samarbetet mellan de två, redan 2014 gjorde de tv-dokumentären Leonard Nimoy’s Boston tillsammans. Här är ett klipp:

Jag spelade förstås in mitt samtal och här kan du lyssna på min intervju med Adam Nimoy från Star Trek-konventet!

Adam Nimoy berättade ju bland annat att han först i och med den här filmen känner att han har rätt att vara gäst på ett Star Trek-konvent. Lite märkligt, eftersom han ju faktiskt har jobbat som regissör i The Next Generation. Även om det eventuellt bara var ett brödjobb för honom så tycker jag, som jag nämnt tidigare, att det hade varit minst lika intressant att höra honom berätta om hur man gjorde avsnittet som några av skådisarna som framträdde på konventet. På den av Adams presentationer som jag gästade så pratade han dock bara om sin dokumentär. Och farsan förstås.

img_0647

Det var väl främst två saker som Adam Nimoy särskilt betonade när han stod på scen. Det ena var det faktum att Leonard Nimoy var den enda skådespelaren vars rollfigur överlevde den första, refuserade, piloten. Spocks blotta närvaro på bryggan som utomjording gjorde att man redan vid första anblicken förstod att det här var en serie som utspelades ute i rymden, någon gång i framtiden. Det andra var att Nimoys tolkning av Spocks rollfigur i mycket byggde på känslan av utanförskap och att vara annorlunda – något som Nimoy själv upplevt som barn till invandrare från Ukraina. En känsla som också slog an hos fansen, för många var det just Spock och hans roll som den ständige outsidern som fick dem att fastna för Star Trek.

for-the-love-of-spock-barn
Den legendariska bilden av far och son Nimoy med Vulcanska öron.

Bitvis är For the love of Spock hur intressant som helst, men filmen lider av sitt dubbla fokus – att både handla om en rollfigur och en person. Det blir lite varken eller, helt enkelt. Det är också en mycket traditionell pratande huvuden-film där man använder kändisar som ibland, om man ska vara lite hård, inte har sådär jätteintressanta saker att berätta. Och ja, jag menar Jim Parsons – Sheldon Cooper – från Big Bang Theory. Och jo, jag vet att Adam Nimoy tydligen intervjuar Sheldon i tv-serien och att det där är ett roligt litet metaskämt, men… Adam Nimoy försöker också, i ärlighetens namn, redovisa sin egen bitvis ansträngda relation till pappan, men för mig som läst hans självbiografi känns de inslagen mest som en halvmesyr. Kanske nästan lite obegripliga för de tittare som inte plöjt My Incredibly Wonderful, Miserable Life.

Min favoritscen är det gamla klippet där där Nimoy på ett Star Trek-konvent blir full i skratt när han inför en jublande publik läser upp en Variety-recension av det första avsnittet av Star Trek – en riktigt magsur sågning. William Shatner råkar också illa ut i recensionen, varpå Nimoy gör en egen imitation av honom. Gulligheten! I en annan intervju får George Takei återberätta när Nimoy slogs för att han och Nichelle Nichols skulle få vara med som röstskådespelare i den animerade versionen av Star Trek. Utan dem skulle det inte längre finnas någon mångfald alls i den seriens rollbesättning.

Det är lite skumt, efter ett och ett halvt år med det här projektet känner jag mig bitvis nästan lite för insatt för att uppskatta den här filmen. Jag har ju både läst Adam Nimoys självbiografi samt den första av Leonard Nimoys två böcker. Kanske är det därför jag tycker att For the love of Spock känns lite ofärdig och ytlig. Men som ett minnesdokument över Leonard Nimoy och hans skådespelargärning gillar jag filmen. Mitt största problem? Varför handlade den inte mer om Tre män och en baby? För mig är det fortfarande helt orimligt att Leonard Nimoy regisserade den där tramsiga, men ack så kommersiellt framgångsrika, rullen.

Jag trodde nog att det skulle ta eoner av tid innan For The Love of Spock skulle vara tillgänglig i Sverige, men döm om min förvåning när den fanns att hyra på både Google Play och Itunes redan nu. För en gångs skull var det nya, gränslösa mediesamhället faktiskt på min sida.

Betyg: 7/10

Star Trek VI: The Undiscovered Country. Den med glasnost och lönnmord i rymden.

PlazaSuite_Still_26.tif

Saker och ting kommer emellan mig och den här bloggen ibland. Som jobbet. Som fritiden. Som att jag valde att ägna helgen åt att se ifatt Game of Thrones istället för att blogga om Star Trek (20 avsnitt på två dygn kräver lite koncentration. Och tid). Men nu. Äntligen. Fortsättningen på min resa genom galaxen. Och den här gången en bloggpost som jag verkligen längtat efter att få skriva. För nu var det äntligen lite omväxling i kosten! En långfilm, producerad mitt i flödet av The Next Generation-avsnitt. Men när jag började se filmen blev jag nästan lite förlägen. Illa till mods. Det kändes som mobbing. Här har man gått och vant sig vid The Next Generation – kulisserna, budgeten och den hyfsat barnvänliga tonen. Men när Star Trek VI drog igång på min dvd-spelare så var det som att se något som levde på en helt annan nivå i näringskedjan. Långfilmsbudgeten syns och känns verkligen.

st undiscovered 7Star Trek VI utspelas år 2293, medan The Next Generation tar vid först 2364. Med den här filmen täpper man alltså till en lucka i Star Trek-universumets historia. En extremt intressant lucka, för här får vi också för första gången reda på orsakerna till att klingonerna till sist blev en del av Federationen bildade en allians med Federationen. De var ju fiender i originalserien och plötsligt kompisar i The Next Generation. Men det var tydligen inte något allmän pacifistiskt och och frivilligt beslut, utan något som tvingades fram av en naturkatastrof. När månen Praxis plötsligt exploderar förlorar klingonerna sin största energikälla, samtidigt som ozonlagret på deras hemplanet är hotat. Man har helt enkelt så mycket trubbel på hemmaplan att pengarna inte räcker till för mer krig längre, och kapten Kirk och hans Enterprise får i uppgift att eskortera den klingonske ledaren till ett stort och viktigt fredssamtal mellan Federationen och klingonerna.

I filmens första halva finns flera legendariska scener, som den gemensamma middagen där Kirk kommer ut som klingonrasist, Spock förgäves försöker få alla att uppföra sig och en fantastisk Christopher Plummer citerar Shakespeare på klingonska. Lämplig tittning så här i Shakespearejubileumstider (filmens titel är i sig ett Shakespearecitat från Hamlet).

Avsnittet där det klingonska skeppet utsätts för ett attentat är faktiskt ovanligt filmiskt, spännande och blodigt för att vara hämtat ur Star Trek-franchisen. Jag satt faktiskt och gapade framför tv:n, chockad över skillnaden i kvalitet och ambitioner jämfört det med som jag kollat på de senaste månaderna.

st undiscovered 4Till och med klingonerna håller en högre kvalitet i den här filmen jämfört med tv-upplagorna. De ser inte riktigt ut som sina tv-motsvarigheter på utsidan, och verkar dessutom vara både smartare och vältaligare än dem. Och eftersom den här filmen utspelar sig före The Next Generation i Star Trek-tidslinjen så måste man bara anta att evolutionen gått baklänges bland klingonerna. Jag är nästan benägen att ge de krigiska upprorsmännen i The Next Generation rätt i sina argument om att freden mellan Federationen inneburit att klingonerna som folk förfallit. I alla fall om jag ska döma av den här filmen.

st undiscovered 6Efter en riktigt bra start så planar kvaliteten så småningom ut. Det blir lite mer som det brukar i Star Trek: En deckargåta med ett lite för simpel lösning. Lite mossig studiokänsla i det underjordiska fängelset. En kvinnlig alien som vill sticka in sin tunga i gammelfarfar Shatners mun – givetvis spelad av en supermodell –Iman, senare också känd som fru till David Bowie. Ett annat skådespelarval som också sticker ut — åtminstone så här i efterhand – är Sex and the city-profilen Kim Catrall som vulcanen Valeris, en av nyckelfigurerna i den här filmen.

tng undiscovered 5När jag läser på om den här filmens tillkomst kan jag inte riktigt låta bli att klia mig lite i huvet. Jag får inte riktigt ihop allting. Alla tjatar om hur manuset från början var extremt inspirerat av glasnosten i Sovjetunionen och Berlinmurens fall. Det känns som lite av en efterkonstruktion, eftersom The Next Generation drog igång två år före murens fall. Möjligheten att berätta om klingonernas plötsliga fredsälskan uppstod alltså långt innan Berlins återförening. Samtidigt har jag också läst mig till hur Gene Roddenberry var inblandad i manusarbetet, kanske var det hans om ville göra sin tidslinje lite snyggare på det här viset.

Star Trek VI - Das unentdeckte Land
Nichelle Nichols

Det finns massor av trivia som man kan skriva om den här filmen. Som att en helt annan del sex i långfilmsserien planerades, en prequel som skulle utspela sig på Starfleet academy. Eller tveksamheten bland filmbossarna när de insåg att de skulle lansera en rymdfilm med två 71-åringar i rollistan (något som det tydligen skojades en hel del om i talkshowerna i USA). Eller att man i det längsta försökte hitta sätt att undvika att William Shatner skulle få för sig att regissera ytterligare en film. Eller att Nichelle Nichols (Uhura) vägrade säga rasistiska repliker om Klingoner. Eller berätta om den fantastiska rättegångsscenen. Och kanske lägga till något lite om hur besättningen på Enterprise för en gångs skull i den här filmen visar sig vara förrädare och planera illdåd. Men låt mig bara uttrycka en viss förvåning över den här filmen. Det känns som om de fick till det, den här gången. Snyggare, blodigare och lite smutsigare än vanligt. Jag tackar för det, innan jag på nytt kastar mig in i The Next Generations lite mer sterila mijöer.

 

Betyg: 8/10

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 210 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettiotredje inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

Star Trek-memoarer. Del 2: I am not SPOCK av Leonard Nimoy (1975)

st i am not spockDet är ganska många som har feltolkat titeln på den här boken. Att Leonard Nimoy döper sin självbiografi till I’m not Spock handlar inte om att han vill distansera sig från rollen som gjort honom till en kultfigur. Snarare ska man tolka bokens namn som en del av ett mer filosofiskt resonemang. Han är ju inte Spock. Men å andra sidan, om inte Leonard Nimoy är Spock, vem är då Spock?

Nimoy försöker sig på att diskutera sitt förhållande till sin rollfigur på ett lite mer djuplodande sätt än man brukar. De flesta skådespelare brukar ju ofta vara upptagna med att förklara hur olika de är figuren de spelar. Nimoy försöker istället gå ett steg längre i andra riktningen. När blev Spock egentligen till? Hur gick det till? Och hur känner Leonard Nimoy när Star Trek-fansen så uppenbart älskar Spock och inte Nimoy?

What is this relationship between Spock and me? Is it like the Corsican brothers? Even when miles apart one felt the pain when the other was injured! Empathy. Maybe that’s the answer. But there’s a difference. The Corsican brothers could exist in two different places at the same time. Spock and I cannot.

And it’s more complicated than that. Perhaps worse than that. The question is is, without Spock, who am I? Do I, or would I, exist at all without him? And without me, who is he? I suspect he might do better without me than I without him. That bothers me. Or more accurately,

it concerns me.

That’s why I’m writing this book.

Nimoy skriver bland annat om sina upplevelser när han reser runt till frågestunder på skolor och inför Star Trek-fans. Hur det finns en sorts spänd stämning och uppdämd förväntan i rummet fram tills dess att han ger efter och bjuder på en Spockism. Hur han kan dra ner skrattsalvor bara genom att till exempel ifrågasätta logiken hos den som ställer frågan. Och hur han gång efter gång tvingas inse att fansen älskar Spock, men faktiskt inte är särskilt intresserade av Nimoy. Ett ämne som han i boken tar upp genom långa dialoger mellan Spock och Nimoy. Så här, till exempel:

Recently I sat with a group of actors I’d just met. We talked of theatre, plays, TV,characters.Good talk. And then as I was leaving one of the actresses said, “Leonard, we loveyou.” I smiled and I was warmed. I said, “Thank you” but I wanted to add, “I’ll tell him when Isee him.”…

SPOCK: Tell her I accept her compliment, emotional though it may be.

NIMOY: What compliment?

SPOCK: She said they love me.

NIMOY: That is not what she said. She specifically said, “Leonard, we love you.” And I know there’s nothing wrong with your hearing!

SPOCK: If you’re so certain of her intent, why are you becoming agitated?

NIMOY: That’s ridiculous. Every time I’m paid a compliment you grab it away. You grab it up for yourself!

SPOCK: Would she have paid you that compliment if not for me?

NIMOY: No!

SPOCK: Then how can you claim it for your own?

You see what I mean?

I am not Spock.

But I’m close to him. Closer than anyone. How much closer can two people be than to stand in the same body, occupy the same space?

Alltså, jag älskade verkligen de första kapitlen av boken när Nimoy håller på så här. Och kanske gör det mig ganska lik de där fansen när Nimoy ska föreläsa för i boken. För vad är det han gör egentligen? Jo, bjussar på Spockismer, för att jag som läsare ska bli nöjd och glad.

Leonard Nimoy verkar också angelägen om att visa världen att han är långt ifrån någon skådis-bimbo eller spratteldocka framför kameran. Han publicerar kopior på brev från produktionen av Star Trek-serien där han kommer med synpunkter på invändningar mot manusen (en del av de saker han klagar på är ganska lika en del av de saker jag tar upp i mina blogginlägg, som alltför slappt återanvända intrigidéer eller logiska kullerbyttor i handlingen). Att serien (och Spocks rollfigur) inte utvecklades i den riktning som Nimoy själv föredrog framgår tydligt i ett brev till Gene Roddenberry när det är dags för seriens tredje säsong. Spock, skriver Nimoy, har förenklats till variationer på sex teman:

  1. Ett höjt ögonbryn

2, Replikerna som innerhåller något av orden “fascinating”, “logical” och “illogical”

3. Att Spock nyper någon i nacken, varpå denna person svimmar av.

4. En replik i stil med ”Jag är ledsen kapten, men med den information jag har nu kan jag inte ge något svar”.

5. Eller en replik i stil med ”Det här är en klass M-planet som kan ha mänskligt liv”.

6. Ytterligare ett av alla dessa dussinbråk med McCoy som avbryts av en förnumstig Kirk.

“Låt Kirk vara en LEDARE” avslutar Nimoy sin rant, “vilket för mig innebär att undersåtarna får behålla sin värdighet”. Om man ska tro Leonard Nimoy så ledde oklarheten kring vem som egentligen var Star Treks huvudperson, Spock eller Kirk, till att Spocks personlighet blev allt mer urvattnad. Under säsong tre tycker dock jag att Spock får allt mer utrymme, så kanske gjorde det där brevet trots allt någon nytta.

Nimoy håller däremot inte med. Han var ordentligt missnöjd med den tredje säsongen, och avslöjar att om inte serien hade lagts ner efter den tredje säsongen, så hade han i vilket fall försökt ta sig ur sitt kontrakt. Dessutom passar han på att konstatera att han anser att Turnabout Intruder är ett sexistiskt avsnitt.

Mot slutet av boken lämnar Nimoy Spock bakom sig och skriver om sitt arbete i tv-serien Mission: Impossible och olika teaterproduktioner. Men också om sitt nyväckta fotointresse, som bland annat resulterat i två olika bokprojekt så här långt i karriären.

Som helhet, en bok som visar på Nimoys vilja att vara mer än Spock, utan att för den delen förminska eller bagatellisera betydelsen som vår vän från Vulcan haft i hans liv. Och som också visar att Nimoy har betydligt större ambitioner än att gå till historien som enbart en man med spetsiga öron. 

Betyg: 7/10

Och som en liten extra bonus, här är några av avsnitten som Spo….förlåt Leonard Nimoy gillar bäst:

This Side of Paradise

The City on the Edge of Forever

Amok Time

Dagger of the Mind

The Menagerie

Devil in the Dark

The Enemy Within

Star Trek-memoarer. Del 1: My Incredibly Wonderful, Miserable Life: An Anti-Memoir av Adam Nimoy.

adam nimoy bokJust nu pågår en kickstarterkampanj för dokumentärfilmen For the Love of Spock (55 timmar kvar när jag skriver det här, för att vara exakt). Det är Adam Nimoy, Leonard Nimoys son, som försöker få ihop pengar för att kunna färdigställa en dokumentär om pappa Leonard och hans rollfigur Mr Spock lagom till Star Treks 50-årsjubileum nästa höst.

Arbetet med dokumentären inleddes redan före Leonard Nimoys död i våras, men var kanske ändå ett inte helt väntat samarbete för de som läst Adam Nimoys självbiografi My Incredibly Wonderful, Miserable Life. Här återkommer han flera gånger till den trassliga och struliga relationen till pappan. Visst slutar det hyfsat harmoniskt, men ett gemensamt filmprojekt var ändå inte en självklarhet.

Adam Nimoy, som regisserat avsnitt av NYPD Blue, Star Trek: The Next Generation, Babylon 5 och Gilmore Girls, lyckades nämligen köra sin karriär i botten med hjälp av ett långvarit drogmissbruk. Större delen av självbiografin handlar just om vägen tillbaka – via en sårig skilsmässa och en rad AA-möten.

nimoy_family_aAdam Nimoy gör redan på bokens första sidor klart att det han inte skrivit den för Star Trek-fans. Att han själv tänker vara huvudpersonen i sin egen självbiografi. Men visst finns det en hel del tillbakablickar på en barndom med en pappa som var en stjärna. Men familjelivet var inte särskilt härligt. Bland annat beskriver Adam Nimoy den inte helt härliga känslan när man tog bilden här ovan – ett sanningsenligt porträtt av en dysfunktionell familj enligt författaren. Men boken tar också upp bråken mellan far och son som vuxna, som till exempel det brev som Leonard Nimoy skrev till Adam där han listat 20 år av oförätter som han gärna ville ha förklaringar till av sonen (hela boken är för övrigt godkänd av pappan, som enligt Adam Nimoy inte ska ha velat ändra en mening i den).
Men trots en allmän frispråkighet dröjer det till sidan 247 innan det bränner till på allvar, tycker jag. Då kommer några meningar där Adam Nimoy försöker beskriva hur det egentligen känns att vara son till en stjärna. Att det är okej när man är liten, då omges man liksom av glöden, värmen, kändisskapet. Men när man blir äldre blir det snabbt kallt. Förälderns kändisskap har inget att göra med barnet, egentligen. Trots det jämförs allt man gör ständigt med förälderns framgångar, skriver han – i det här fallet både av omvärlden och av Adam Nimoy själv.

Från början var också tanken att dokumentären skulle handla om Spock, och inte så mycket om Leonard Nimoy. Men efter Nimoy Seniors bortgång har planerna förändrats, och nu ska Adam Nimoy också få in sin pappas liv i filmen. Lite ironiskt, trots allt. Men åtminstone verkar ju hans terapi ha fungerat.

Som helhet är My Incredibly Wonderful, Miserable Life underhållande läsning. Adam Nimoy är en effektiv och rolig skribent. Men jag blev en smula uttråkad över alla dessa passager om hans relation till sina barn. Visst, jag förstår att den röda tråden i berättelsen är just faderskap, och att han gärna vill skriva om hur han försöker vara en annan sorts pappa än Leonard Nimoy var. Men om Adam Nimoy nu ska göra sig själv till huvudperson i sitt eget livs historia, så hade jag kanske läst lite mer om hans yrkesliv och lite mindre om hur han skjutsar sin tonårsdotter över hela stan, fram och tillbaka, vareviga dag.

Betyg: 6/10

The Sound of Star Trekkers. 2: The Two Sides of Leonard Nimoy

the two sidesDet känns nästan som om även Leonard Nimoy förberedde sig på en avveckling av Star Trek, känns det som. På hans andra skiva som sångartist fick det räcka med att vara Spock och sjunga om rymden på ena sidan av lp:n. På den andra var det dags för Leonard Nimoy, folksångaren, att ta plats. Även om han i och för sig sjöng om hobbitar på en låt.

Den givna hiten på Spock-sidan av skivan är förstås “Highly Illogical”, där Spock påpekar märkliga saker som människor gör….eller om det var kvinnor som var konstiga.

Girl meets boy they fall in love
She says he’s everything she’s dreamed of
But when they get married before he’s aware
She changes his habits the way he combs his hair
She changes him to someone he’s never been
And then complains he’s not like other men
Now really I find this most illogical

Den handlar förstås om andra saker också. Som att det är svårt att hitta parkeringsplatser

Den stora hiten på Nimoy-sidan är förstås The Ballad of Bilbo Baggins, här gestaltad genom en glad och “tokrolig” video där danstjejerna har knappar med texter som “Frodo Lives!”

Mina personliga favoriter? Jag är svag för den försiktiga falsksången i Cotton Candy och den lite plågade tonen i Love of the Common People. Vill man lyssna finns hela albumet på Spotify. Och Nimoys sångkarriär är långt ifrån över. Tre album till har vi att se fram emot i den här genomgången! Och här kan du läsa om Nimoys första album.

Star Trek förföljer mig 3. The Big Bang Theory – The Tranporter Malfunction.

bbt 4 Skulle egentligen ha bloggat om Mirror, Mirror-avsnittet nu, men är helt slutkörd efter en rätt hård arbetsvecka. Slår på tv:n för att för en gångs skull zappa lite mellan kanalerna. Och hamnar i The Transporter Malfunction – säsong 5, avsnitt 20 av The Big Bang Theory.

bbt 2Det där übernörden Sheldon tar sönder en gammal Star Trek-leksak (en transportör) och sedan försöker byta ut den mot sin rumskompis Leonards oskadade. Men han hindras för ovanlighetens skull av sitt samvete. Det kanaliseras genom att han hallucinerar att hans Spock-leksaksfigur börjar tala till honom (med Leonard Nimoys röst).. Här finns också en mardröm där Sheldon jagas av en gorn.

Jag vet inte, det här börjar nästan bli lite obehagligt. Jag är stalkad av Star Trek!

bbt 3