Tag: Leonard Nimoy

The Sound of Star Trekkers. 1: Mr Spock’s Music From Outer Space

~ rogerwilson ~ 1 Comment

spocks music from outer space Bland de saker som gjort mig mest glad i Star Trek-universumet finns lp-skivan Mr Spock’s Music From Outer Space. Skivan släpptes i juni 1967, efter den första säsongen av Star Trek. Någon hade redan insett att Mr Spock var den mest bankable rollfiguren i tv- serien. En skiva med Mr Spock gav också chansen att slänga in random rymdmusik på skivan. Men albumet har också en rad låtar i en helt egen genre – spockianismer. Betraktelser från Spock – oftast om människornas ologiska beteende. Som A Visit to a Sad Planet – en moralkaka om hur människorna förstört jorden. Eller Twinkle, Twinkle, Little Earth – som innehåller en massa ordlekar där han ersätter Star med Earth i en massa uttryck, “för det är så Star-people säger”. Även Spocks musikaliska äventyr brister när det gäller kontinuiteten. Först sjunger han om sin brist på känslor i “Alien” för att sedan i nästa låt fråga sig “Where is Love?”. Skivans mest skamlösa ompaketering är när “Music to Watch Girls By” blir “Music to Watch Space Girls By”. Min favorit? “You Are Not Alone”. Leonard Nimoy sjunger ganska bra (åtminstone för att vara Leonard Nimoy) och texten handlar om funderingarna på om det finns liv i rymden. Så. Himla. FInt.

Här kan du lyssna på alla låtarna, men du får inte lyssna längre än till A Visit to a Sad Planet – de andra låtarna får du vänta med till ett kommande blogginlägg. De kommer från en senare inspelning, och här tar vi ju allt i kronologisk ordning.

The Devil in the Dark. Det med den vandrande varma mackan som käkar sten.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

devil2

För sin roll som Mr Spock nominerades Leonard Nimoy till en Emmy som bästa birollsinnehavare i en dramaserie 1966/67. Efter att ha sett nästan hela första säsongen gissar jag att det var det här avsnittet som innehöll hans verkliga award winning moment. Eller åtminstone nomineringsögonblicket. För aldrig någonsin har jag sett en person spela så innerligt emot en bisarr plastkostym. Den ska visst föreställa en silikonbaserad livsform som käkar sten, men trots att formen inte är helt rätt kan jag inte sluta att tänka på en varm macka, en pizza eller en uppkastning när jag ser den stedevil3nätande Hortan (hittar liksom inte den perfekta liknelsen, kom gärna med andra förslag). Men denna kostym-horrör stoppar inte Nimoy från att vrålande av sorg gestalta varelsens inre känslor när han gör en mind melt med stenhögen – PAIN! PAIN! PAIN! Och under det där plastskalet ligger dess skapare Janos Prohaska och kryper och skakar. Ja, det är till och med så att den här storyn började med att Prohaska pitchade en monster-outfit, som det sedan skrevs ett manus om. Inte helt säker på att jag skulle reagerat på samma sätt om någon försökt sälja in det här pizzafejset åt mig.

Så här blev storyn som man författade: Enterprise är på uppdrag på gruvplaneten Janus VI där en mystisk varelse börjat mörda gruvarbetarna. Antalet omkomna är nu så många att det hotar den viktiga brytningen adevil1v det värdefulla “pergiumet”. Efter en rad attacker och motattacker mellan monster och människor hamnar Kirk till sist i en grotta tillsammans med varelsen (här började jag bli sugen på en gorby). Kirk inser att varelsen vill kommunicera och tillkallar Spock som utför en så kallad telepatisk sammansmältning. Känslor av sorg och dödsångest sköljer över Spock. Efteråt hävdar han att Hortan, som varelsen kallas, är intelligent. Skälet att den gett sig ut på mördarstråk beror på att gruvarbetarna hotar varelsens ägg – som förresten påminner misstänkt mycket om turkosa gymnastikbollar.

st devil 2st devil

The Devil in the Dark är en uppbygglig historia som genomsyras av humanism (eller om man ska kalla det för hortanism). För en gångs skull lyssnar faktiskt Kirk innan han skjuter. Eller, visst, han skjuter först, men efter det lyssnar han faktiskt. Korståget ställs in. Förståelse och ömsesidig tillit mellan olika arter råder. Det har nämligen känts som om det varit lite si och så med respekten för andra livsformer i tidigare avsnitt. Det här anses till och med vara ett av de avsnitt som ligger till grund för attityden i framtida Star Trek-avsnitt. Sedan skadar det förstås inte att Kirk kommer på att mamma-Hortan och hennes nykläckta bebisar med lite träning kan underlätta gruvnäringen på planeten eftersom de kan gräva tunnlar i berget som om stenen vore mjukost. Ekologi och kapitalism i skön förening, helt enkelt.

Själv slutade jag till sist fnissa åt den störda Horta-dräkten, och tog in vad som faktiskt är ett Star Trek-avsnitt med ett naturvårdande budskap. Jag är nästan säker på att allt berodde på Spocks superseriösa skådespelarinsats, tillsammans med en spya i plast. Och visst är jag inte helt ute och reser när jag tänker att det här avsnittet var en inspiration till Alien-filmerna? Om än med mer skrämmande monsterdesign?

Nimoy gör Nimoydokumentär

~ rogerwilson ~ Leave a comment

bild 2Det känns som om det dyker upp mer och mer Star Trek-nyheter för varje dag. Det kanske beror på att Facebook upptäckt min plötsliga besatthet av ämnet, och placerar artiklarna i mitt flöde. Men givetvis har Leonard Nimoys död och de allt mer intensiva ryktena kring innehållet i den kommande Star Trek-filmen också gjort sitt. Och mer blir det.

Adam Nimoy, Leonards son, har nu offentliggjort att han tänker göra en dokumentär om sin pappa. Arbetsnamnet är For the love of Spock, och deadlinen för premiären är samma som för mitt bloggprojekt – den 8 september nästa år och 50-årsjubileet av det första avsnittets premiärdatum. Fokus kommer helt och hållet att vara på Nimoys roll som Spock, säger Adam i en intervju med Variety. Adam Nimoy har tidigare arbetat med bland annat Star Trek: The Next Generation och Babylon 5.

Leonard är med oss

~ rogerwilson ~ Leave a comment

New York mars 2015 865Igår var jag och min mamma och tittade på en sorts keltisk musikfest här i New York: A celtic appalachian celebration – apropå det kommande firandet av St Patricks Day. Eventet hölls på Symphony Space, en konsertlokal bara några gator från lägenheten som vi lånar. Och gissa vem som är en av de stora donatorerna till just den konsertlokalen? Vems namn som står skrivet i neon ovanför ingången till deras bakfickebar? Leonard Nimoy. Han finns överallt. Här också! Jag ser det som ett tecken!

TOS: The Cage – Star Trek före kapten Kirk

~ rogerwilson ~ 7 Comments

Christopher_Pike,_The_CageDen som loggar in på Netflix, trycker på första avsnittet i första säsongen av Star Trek och väntar sig att se Kirk, Uhura och de andra kända ansiktena kommer att bli lite förvirrad. Först i spellistan ligger nämligen The Cage – den första piloten som Star Treks skapare Gene Roddenberry spelade in för NBC redan 1964 (den “riktiga” serien startade först 1966 och det här avsnittet visades inte på tv första gången förrän 1988).

Jag var åtminstone förberedd på pilotproblematiken, hade ju läst tidningen Star Treks stora artikel om The Cage, och visste att kaptenen skulle heta Pike istället för Kirk och att dräkterna skulle se annorlunda ut. Däremot var jag oförberedd på andra saker, som till exempel den riktigt kackiga specialeffekten när Enterprise går in i warp-drive. Men Leonard Nimoy finns åtminstone med som Spock, och intrigen innehåller stående Star Trek-inslag som ett moraliskt dilemma, ett uppbyggligt budskap och en femme fatale med en mörk hemlighet.

Det som framför allt slår mig medIMG_1168an jag ser The Cage är att så mycket av stämningen och själen i Star Trek redan finns på plats. Roddenberrys vilja att använda science fiction-genrens möjligheter för att reflektera kring moral och filosofi märks tydligt. Här finns också det progressiva anslaget i och med en antydan till feministiskt budskap, samtidigt som skådespelaren Susan Oliver givetvis också kroppsmålas i grönt och får dansa erotisk haremsdans i väldigt lite kläder – även senare blandar ju Star Trek sina moralkakor med minikjolar.

Susan Oliver är överhuvudtaget avsnittets stora behållning. Hon ger faktiskt ett riktigt djup till sin rollfigur – och efter att ha nätresearchat lite inser jag att hon tyvärr tillhör kategorin underskattade skådespelerskor – massor av inhopp i tv-serier och många biroller. Att Jeffrey Hunter inte fortsatte som kapten Pike känns däremot inte som någon större förlust. Intrigen i The Cage handlar till stor del om att Pike konfronteras med sina tvivel kring sig själv som ledare. Som tittare känner jag framför allt att han är en grinig och gnällig träbock. Jag saknar lite humor, de som senare dök upp såväl i manuset som i William Shatners gestaltning av Kirk.

IMG_1162Men mest fascinerande i The Cage är ändå talosierna. De spelas av äldre kvinnor, dubbade med mansröster, och skådespelarna bär stora plastproteser på huvudet där venerna pulserar när talosierna använder sina telepatiska förmågor.

Tydligen fick bossarna på NBC välja mellan tre olika storylines att göra pilot av, och det är lite komiskt att de valde den som innehöll en kritik mot tv-industrin. Roddenberry hade vid det här laget redan gjort sig känd som någon som ville kommentera samtiden i sina tv-projekt. I The Cage beskriver han hur talosiernas civilisation håller på att gå under. Det beror på att de genom sina enorma mentala krafter kan skapa illusioner – både för andra och för sitt eget nöje. Så småningom har de förlorat sig själva i sin värld av bländverk, i så pass stor utsträckning att de mist kunskapen för att kunna använda sina förfäders teknologi. Likheten mellan orden talosian och televison är knappast slumpartad. Roddenberry var redan bränd av tv-industrins feghet.

Det känns signifikativt för Star Trek och alla dess olika framtida inkarnationer att The Original Series faktiskt börjar med en typ av reboot. Efter The Cage lät NBC Roddenberry göra ytterligare en pilot, med nya rollfigurer och skådespelare. Redan från början visade Roddenberry att hans koncept kunde varieras och förpackas på olika sätt, utan att förlora sin kärna. På det sättet känns det egentligen naturligt att Star Trek börjar med två piloter. Allt annat skulle kännas…ologiskt.

Om du vill läsa mer om själva intrigen i avsnittet så finns det att läsa här. 

Det här är berättelserna om min Startrekathon. Det här var ett blogginlägg om Star Trek: The Original Series. En pilot som aldrig sändes. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 1 tv-avsnitt. 

En Trek-athon tar sin början

~ rogerwilson ~ 388 Comments

mr-spock

Det här känns som början på något stort. Men jag är fortfarande inte säker på om det här är ett av mina mest lustfyllda självpåtagna projekt, eller om det bara är en sån där grej som kommer att ge mig dålig samvete, migrän och hålla mig vaken om nätterna- fylld av stress över oskrivna blogginlägg och försummade Star Trek-säsonger.

Målet är alltså att jag den 8 september 2016 ska ha sett vartenda avsnitt av alla upptänkliga Star Trek-serier, spinoffer, animerade serier och långfilmer. Just den dagen är det nämligen femtio år sedan det allra första avsnittet av Star Trek sändes (Givetvis finns det andra datum man kan räkna jubileum utifrån. Som till exempel första inspelningsdagen av den första piloten, som tv-bolaget först refuserade och som sändes först långt senare, men eftersom den femtioårsdagen redan har passerats så verkar det lite onödigt att ha det som deadline).Och när Leonard Nimoy nu gick bort så kändes det lite som att det var hög tid att kicka igång det här projektet. Se det som en hyllning till mannen med en av filmvärldens mest märkliga karriärer.

En sak som försvårar det här projektet en smula är att jag egentligen värjt mig mot nörderier större delen av mitt liv (förutom bögnördande, som jag tycker handlar mer om politik och historieskrivande än de flesta andra popkulturnörderier). Jag tycker att det är för mycket viktigpettrar och, framför allt, folk med bättre minne än jag för att jag ska känna mig helt bekväm i sådana sammanhang. Så det är med viss tvekan jag ger mig in i just Star Trek-världen. Är det någonting som folk grottat ner sig i så är det ju det här. Så ni “riktiga” fans – ha överseende med en novis. Okej?

För min egen del hoppas att det här projektet ska kunna återskapa åtminstone lite av den lyckokänsla som jag kände när jag första gången såg ett Star Trek-avsnitt på tv. Hitta tillbaka till den där omåttliga fascinationen för rymdfantasier och science fiction som jag tappat bort någonstans på vägen. Men som har börjat komma tillbaka. Eventuellt började det med Battlestar Galactica, men frågan är om det inte var Gravity som på allvar fick mig att gå igång på rymden igen. Det var något med de diskreta 3D-effekterna och svindelkänslan jag fick av att se Sandra Bullock ligga och flyta i rymden. Helt plötsligt kom jag ihåg hur det kändes när jag plöjde sf-romaner på mellanstadiet.. Henrik Tornbergs blogg Rymdfilm har också varit en inspirationskälla. Och en och annan steampunkroman som jag snubblat över.

Nu ska jag bara se till att komma igång med att se på de mer än 700 äventyren som ligger framför mig (älskade att när jag snabbresearchade för att få fram denna siffra genast hittade en tråd där alla hade kommit fram till olika slutsummor – som bara för att avskräcka mig ytterligare lite mer för att ge mig in i Star Trek-träsket).

Men den största utmaningen är förstås jag själv och min bristande självdisciplin. När jag för ett år sedan antog utmaningen om att blogga hundra dagar i sträck blev det totalt fem inlägg. Det kan i varje fall inte gå sämre, eller hur?

Som av en händelse drar #Blogg100 igång just idag – så vi ser väl det här som ett nytt försök att lyckas med den uppgiften.