Det är ganska många som har feltolkat titeln på den här boken. Att Leonard Nimoy döper sin självbiografi till I’m not Spock handlar inte om att han vill distansera sig från rollen som gjort honom till en kultfigur. Snarare ska man tolka bokens namn som en del av ett mer filosofiskt resonemang. Han är ju inte Spock. Men å andra sidan, om inte Leonard Nimoy är Spock, vem är då Spock?
Nimoy försöker sig på att diskutera sitt förhållande till sin rollfigur på ett lite mer djuplodande sätt än man brukar. De flesta skådespelare brukar ju ofta vara upptagna med att förklara hur olika de är figuren de spelar. Nimoy försöker istället gå ett steg längre i andra riktningen. När blev Spock egentligen till? Hur gick det till? Och hur känner Leonard Nimoy när Star Trek-fansen så uppenbart älskar Spock och inte Nimoy?
What is this relationship between Spock and me? Is it like the Corsican brothers? Even when miles apart one felt the pain when the other was injured! Empathy. Maybe that’s the answer. But there’s a difference. The Corsican brothers could exist in two different places at the same time. Spock and I cannot.
And it’s more complicated than that. Perhaps worse than that. The question is is, without Spock, who am I? Do I, or would I, exist at all without him? And without me, who is he? I suspect he might do better without me than I without him. That bothers me. Or more accurately,
it concerns me.
That’s why I’m writing this book.
Nimoy skriver bland annat om sina upplevelser när han reser runt till frågestunder på skolor och inför Star Trek-fans. Hur det finns en sorts spänd stämning och uppdämd förväntan i rummet fram tills dess att han ger efter och bjuder på en Spockism. Hur han kan dra ner skrattsalvor bara genom att till exempel ifrågasätta logiken hos den som ställer frågan. Och hur han gång efter gång tvingas inse att fansen älskar Spock, men faktiskt inte är särskilt intresserade av Nimoy. Ett ämne som han i boken tar upp genom långa dialoger mellan Spock och Nimoy. Så här, till exempel:
Recently I sat with a group of actors I’d just met. We talked of theatre, plays, TV,characters.Good talk. And then as I was leaving one of the actresses said, “Leonard, we loveyou.” I smiled and I was warmed. I said, “Thank you” but I wanted to add, “I’ll tell him when Isee him.”…
SPOCK: Tell her I accept her compliment, emotional though it may be.
NIMOY: What compliment?
SPOCK: She said they love me.
NIMOY: That is not what she said. She specifically said, “Leonard, we love you.” And I know there’s nothing wrong with your hearing!
SPOCK: If you’re so certain of her intent, why are you becoming agitated?
NIMOY: That’s ridiculous. Every time I’m paid a compliment you grab it away. You grab it up for yourself!
SPOCK: Would she have paid you that compliment if not for me?
NIMOY: No!
SPOCK: Then how can you claim it for your own?
You see what I mean?
I am not Spock.
But I’m close to him. Closer than anyone. How much closer can two people be than to stand in the same body, occupy the same space?
Alltså, jag älskade verkligen de första kapitlen av boken när Nimoy håller på så här. Och kanske gör det mig ganska lik de där fansen när Nimoy ska föreläsa för i boken. För vad är det han gör egentligen? Jo, bjussar på Spockismer, för att jag som läsare ska bli nöjd och glad.
Leonard Nimoy verkar också angelägen om att visa världen att han är långt ifrån någon skådis-bimbo eller spratteldocka framför kameran. Han publicerar kopior på brev från produktionen av Star Trek-serien där han kommer med synpunkter på invändningar mot manusen (en del av de saker han klagar på är ganska lika en del av de saker jag tar upp i mina blogginlägg, som alltför slappt återanvända intrigidéer eller logiska kullerbyttor i handlingen). Att serien (och Spocks rollfigur) inte utvecklades i den riktning som Nimoy själv föredrog framgår tydligt i ett brev till Gene Roddenberry när det är dags för seriens tredje säsong. Spock, skriver Nimoy, har förenklats till variationer på sex teman:
- Ett höjt ögonbryn
2, Replikerna som innerhåller något av orden “fascinating”, “logical” och “illogical”
3. Att Spock nyper någon i nacken, varpå denna person svimmar av.
4. En replik i stil med ”Jag är ledsen kapten, men med den information jag har nu kan jag inte ge något svar”.
5. Eller en replik i stil med ”Det här är en klass M-planet som kan ha mänskligt liv”.
6. Ytterligare ett av alla dessa dussinbråk med McCoy som avbryts av en förnumstig Kirk.
“Låt Kirk vara en LEDARE” avslutar Nimoy sin rant, “vilket för mig innebär att undersåtarna får behålla sin värdighet”. Om man ska tro Leonard Nimoy så ledde oklarheten kring vem som egentligen var Star Treks huvudperson, Spock eller Kirk, till att Spocks personlighet blev allt mer urvattnad. Under säsong tre tycker dock jag att Spock får allt mer utrymme, så kanske gjorde det där brevet trots allt någon nytta.
Nimoy håller däremot inte med. Han var ordentligt missnöjd med den tredje säsongen, och avslöjar att om inte serien hade lagts ner efter den tredje säsongen, så hade han i vilket fall försökt ta sig ur sitt kontrakt. Dessutom passar han på att konstatera att han anser att Turnabout Intruder är ett sexistiskt avsnitt.
Mot slutet av boken lämnar Nimoy Spock bakom sig och skriver om sitt arbete i tv-serien Mission: Impossible och olika teaterproduktioner. Men också om sitt nyväckta fotointresse, som bland annat resulterat i två olika bokprojekt så här långt i karriären.
Som helhet, en bok som visar på Nimoys vilja att vara mer än Spock, utan att för den delen förminska eller bagatellisera betydelsen som vår vän från Vulcan haft i hans liv. Och som också visar att Nimoy har betydligt större ambitioner än att gå till historien som enbart en man med spetsiga öron.
Betyg: 7/10
Och som en liten extra bonus, här är några av avsnitten som Spo….förlåt Leonard Nimoy gillar bäst:
The City on the Edge of Forever
