Det var Kristina Johansson som tipsade om den här dokumentären i kommentarerna till ett av blogginläggen. Hon skrev:
Chris Pine & John Cho är med, och det är en del Star Trek Beyond i sista halvan. Jag har redan sett den två gånger, men Chekov och McCoy är å andra sidan mina favoritkaraktärer i Kelvin-tidslinjen…
Och det här visade sig ju vara ett toppentips, en film som jag inte ens visste existerade. Tack, Kristina!
Anton Yelchin spelade Chekov i Kelvin-tidslinjen, men dog i en tragisk olycka en dryg månad före premiären av den tredje filmen i serien, Star Trek: Beyond. Det finns många orsaker till att det aldrig blivit en fjärde film i det där universumet, men jag tror inte att man ska underskatta hur Yelchins bortgång påverkat projektet. Hur luften måste ha gått ur många av dem som arbetade med filmerna när den yngsta av skådespelarna plötsligt var borta. Dessutom någon som ju helt uppenbart spelade filmernas mest sympatiska rollfigur – en Chekov som med stor entusiasm och enorm charm kunde lösa även de mest komplicerade problem.
Jag kan ibland ha svårt för den här typen av “talking heads”-dominerade minnesdokumentärer. Tycka att det finns något tillrättalagt och förljuget när alla ska stapla berömmande ord på varandra om den bortgångne. Så jag skruvade lite på mig under den första halvan av dokumentären som handlade mycket om hans barndom. Den var späckad med klipp från hemvideor och gulliga bilder från karriären som barnskådespelare. Visst, det var intressant att hans föräldrar drog från Ryssland när antisemitismen frodades där, och att de var proffskonståkare. Men de flesta barn är charmiga och gulliga på film, har enorm fantasi och påhittighet. Det är de som lyckas behålla de där karaktärsdragen upp i åldrarna som är exceptionella.
En bit in på dokumentären utkristalliseras ändå en bild av en person som är just det. Avvikande på ett positivt sätt. Yelchin verkar ha varit smått besatt av alla former av kultur. Hans filmintresse var enormt, han var passionerad i sitt förhållande till musik, och spelade och sjöng i band. Han plåtade så pass mycket och bra att han ställde ut sina foton på galleri, och i pauserna under en filminspelning försökte han sig på att översätta en bok från ryska. Love, Antosha trycker dessutom bara lite lagom hårt på det eventuella sambandet mellan Yelchins glupska livslust och det faktum att han led av cystisk fibros. Att medvetenheten om kroppens skröplighet skapade en vilja av att leva fullt ut, och uppleva så mycket som möjligt. Sjukdomen var däremot en hemlighet i det offentliga livet, och blev egentligen först känd för allmänheten efter hans död.
Det är en namnkunnig samling personer som berättar om Yelchin i den här filmen, och de flesta känns också väldigt uppriktiga och ärliga. Som när Kristen Stewart först berättar om hur Anton krossade hennes hjärta när hon var typ 14, och att han sedan – flera år senare – ringde upp och bad om ursäkt när han själv själv var riktigt heartbroken för första gången. Och Jennifer Lawrence torkar sig lite diskret i ögonvrån när hon, väldigt generöst, säger att det var en ung Anton Yelchin som först fick henne att förstå hur man lekte med och varierade sitt uttryck som skådis.
Jodie Foster, som både regisserade och spelade mot Anton Yelchin i filmen The Beaver, sa att Anton ibland tänkte och analyserade lite för mycket – och att det ibland höll på att komma i vägen för skådespeleriet. Medan det är lite oklart varför Willem Dafoe berättade att Yelchin oroade sig över sitt flyende hårfäste – bara eventuellt en giltig spaning kring en skådespelare som både ville vara verksam i Hollywood och inom indiefilmen – han kombinerade ju faktiskt Jarmusch och Smurfarna, liksom. Och så har producenterna fått Nicolas Cage att läsa in Yelchins egna brev, anteckningar och meddelanden. Inte illa.
Men det är när filmen kommer in på Yelchins mindre präktiga sidor som det blir intressant på riktigt. Jennifer Lawrence som berättar om hur länge han runkade till minnet av ett möte med Cindy Crawford på ett flyg, eller kompisen som förklarar vilka enorma framgångarna Anton hade hos kvinnorna. Mamman som fnissande berättar att hon hittade två kondomer i Antons jeansjacka, den som hon numera bär för jämnan, och att hon nu låtit dem ligga kvar där. Eller utsagorna om hur han sprang runt och fotograferade på nätterna, bland annat på Los Angeles sexklubbar.
Här finns också, som Kristina skrev, en hel del om Star Trek. Hur skådespelarens ryska brytning är extrem – inte modellerad efter hans ryskfödda mammas sätt att tala på, utan snarare inspirerad av morfaderns brytning, and then some. Chris Pine berättar om en sökande skådespelare som käkade en hel del svamp under inspelningen av Star Trek: Beyond och kanske var en lite väl intensiv typ för en del. Men det går inte att ta miste på Pines kärleksfulla ton när han pratar om sin yngre kollega.
Det är alltså generöst, bjussigt och inte så högtidligt. Jag får en tydlig känsla av en person som kastar sig in i arbetet med stor energi, men som då och då blir frustrerad över hur branschen fungerar. Ett konkret exempel på dedikationen är några klipp där en ung Anton Yelchin super sig full hemma på pojkrummet i researchsyfte. Han skulle spela berusad i en scen i en film, men hade själv aldrig varit så pass påverkad. Så då snodde han lite sprit från föräldrarnas barskåp och spelade sedan in sig själv för att se hur han uppträdde berusad. Hela tiden kommenterande vad han kände och upplevde, som ett slags minnesanteckningar. Man hade ju önskat att en del av hans kollegor varit lika fokuserade och målinriktade innan de spelat in sina fyllescener.
Love, Antosha slutar, precis som Anton Yelchins liv, när han precis stod inför att ta nästa steg i sitt professionella liv – han skulle själv regissera en film. Men så kvävdes han till döds när hans jeep rullade baklänges och pressade honom mot grinden/grindpelaren till hans hus. En tragedi, givetvis. Samtidigt finns det ett slags efterklok undergångskänsla genom stora delar av filmen. Yelchin själv verkar ha känt att han levde på utmätt tid. Därav ivern att uppleva och göra så mycket som möjligt, innan cystisk fibros satte stopp för honom.
69 film- och tv-projekt hann Anton Yelchin genomföra under sina 27 år i livet. Ändå var han en skådespelare som jag inte kände till så mycket om innan jag såg Love, Antosha. Men dokumentären lyckas verkligen skapa ett komplext och intressant porträtt av honom. Ja, rentav inspirerande, faktiskt.
Betyg: 8/10.
Love, Antosha finns att se på flera svenska streamingtjänster just nu. På Vodeville.se kan man se var!
