Tag: Kira

DS9: Behind the Lines. Det där Sisko blir befordrad och Odo tappar intresset för de solida.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I det här avsnittet har de skrivit in en “soldatceremoni” som är så ostig att man tydligen tyckte att det krävdes att den skulle få vara med två gånger i samma episod. Ett slags ritual för att hedra en utbränd kraftcell till en av skepptets fasrar. Cringefest.

SISKO: Take a good look at this, people. It says something about this ship. It says that we will fight and we will keep on fighting until we can’t fight anymore. 
ALL: Yes, sir! 
SISKO: You don’t just throw something like this away. 
ALL: No, sir! 
(Sisko places it against the bulkhead, on some pipework, with six other canisters. Cheers and applause.)

Ge mig blodvin och ett knivslagsmål när som helst, kom tillbaka klingoner – allt är förlåtet. Efter detta motivationstal får Sisko reda på att han blivit befordrad. Amiral Ross på stjärnbas 375 har utsett Sisko till sin adjutant, och det hemliga och superfarliga uppdrag som man ägnat början på avsnittet åt att planera får ske med Dax som Defiants kapten. Det här var en ny variant på Star Treks fejkstarter, fast jag har också en misstanke om att man av budgetskäl var tvungen på att hitta på ett sätt som man kunde visa att kriget i högsta grad pågick samtidigt som man inte behövde visa striderna.

Kiras och Odos motståndsrörelse har också äntligen fått fart på sin verksamhet. Eller, för att vara helt ärlig, så är den första aktiviteten inte godkänd av Odo. Kira försöker så split mellan cardassierna och Jem’Hadar genom att låta Dominions legosoldater komma över en ipad med ett memo av cardassiern Glinn Damar. Där skriver han att han är orolig över att Jem’Hadar-drogen Ketracel White håller på att ta slut (äntligen, en första indikator om att den där attacken mot white-lagret inte var meningslös) och att man därför borde se till att eliminera dominionsoldaterna innan de blir drogfria och farliga. Inte så kul läsning för Jem’Hadar-soldaterna, men det hela utmynnade inte i mycket mer än ett slagsmål.

Odo gillade inte den här insatsen, och stämningen mellan honom och Kira blir inte bättre när den där grundaren från deltakvadranten, hon som dömde Odo att bli solid., kommer förbi rymdbasen på besök. Det hela utvecklas så småningom till något av ett triangeldrama där Kira får Odo att lova att inte länka ihop sig med den andra changelingen, samtidigt som grundarkvinnan lockar med det där sammanlänkandet hela tiden när de är ihop. Odo kan inte motstå den där föreningen, och blir så upptagen av detta att han helt glömmer bort att han lovat Kira att stänga av ett larmsystem när Rom ska utföra ett sabotage.

Rom åker fast, men Odo verkar knappt bry sig. Han är så hög på det där sammanlänkandet med grundaren att varken Roms eventuella avrättning eller Kiras existens egentligen betyder något. Det här öppnar alltså upp för att Odo ÄNTLIGEN slutat vara kär i Kira. Good for you, tänker jag spontant. Det där har varit en av de mest långdragna och smärtsamma crushes jag sett i en tv-serie tror jag.

Samtidigt, på stjärnbas 375, är det nu Dax tur att tala till “sin” besättning på Defiant. Och Sisko står avundsjukt och tittar på.

DAX: Take a good look because this says something about us. That we’re willing to fight and that we’ll keep on fighting until we can’t fight anymore. 
ALL: Yes, sir! 
DAX: You don’t throw something like this away. 
ALL: No, sir! 
(Dax starts a second row against the bulkhead with it.)

Något mer action, inga klingoner samt en Odo som äntligen verkar sluta vara Kiras personliga slav. Och så en avmätt, lakonisk grundare och lite spänning där på slutet när Rom blir fängslad. Saker som piggade upp mig i ett som helhet något ljummet avsnitt. Ett sådant som ska hjälpa till att bygga upp spänningen inför de två avslutande avsnitten av de sex sammanhängande, antar jag. Jag blev kanske sådär halvuppspänd av detta.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 507 tv-avsnitt.

DS9: Children of Time. Det där Sisko och de andra träffar sina ättlingar.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det här var faktiskt ett helt underbart avsnitt. Älskar den här typen av intriger i Star Trek. Först, en helt orimlig grundförutsättning som sedan är kryddat med ett jättesvårt moraliskt dilemma. Och till sist, som kronan på verket, ett riktigt ambivalent slut. Så bra!

Jag inleder men en liten prolog. Det här är alltså avsnittet där Kira berättar att det är slut med Shakaar och att hon är singel igen. Ett besked som gör att Odo går in i ett nästan katatoniskt tillstånd. Hans crush på Kira är uppenbarligen inte över.

Själva huvudintrigen tar sedan fart när Dax övertalar Sisko att ta en omväg under Defiants resa hem från ett uppdrag i gammakvadranten. En enkel och okomplicerad liten extragrej, hävdar hon, vilket förstås är helt fel. Först passerar man en mystisk barriär som skadar skeppet allvarligt med stora reparationsbehov som resultat. Sedan upptäcker man liv nere på planeten. Det allra märkligaste är att varelserna nere på planeten vet allt om Sisko, O’Brien och de andra. De är nämligen deras ättlingar. Resultatet av att Defiant kommer att kastas 200 år tillbaka i tiden om bara två dagar.

Defiants besättning besöker planeten som kallas för Gaia, och det är givetvis en sinnesutvidgande upplevelse för dem. Inte bara träffar man sina barnbarnsbarn-någonting, utan personalen på Defiant har också vid det här laget uppnått någon form av mytisk status bland planetens befolkning. De vet allt om dem, och hur deras liv utvecklade sig efter resan tillbaka i tiden. Som att Sisko och O’Brien skaffade nya familjer, eller att Kira dog ganska snart efter deras landning i sviterna efter strålskador som uppstod under passagen genom barriären.

En ur den ursprungliga besättningen på Defiant är faktiskt fortfarande i livet. En förbättrad och mer detaljerad strandraggarversion av Odo – lite solbrändare, lite blondare, lite snyggare. Och han är väldigt exalterad och färväntansfull inför att äntligen få berätta för Kira att både han och den Odo hon känner i sin tid är dödligt förälskade i henne.

Så, nu till det moraliska problemet. Om Sisko och Defiant undviker den tidsanomali som uppstår om två dagar så kan de fortsätta sina liv som vanligt. Men samtidigt skulle de 8 000 personerna på Gaia i så fall genast försvinna. Enligt det här avsnittets logik sker nämligen då inte den där resan i tiden och kolonins grundare kraschar inte på planeten och Gaia befolkas aldrig. Däremot skulle Kiras liv kunna räddas om man åke till sin rymdbas istället för att fara tillbaka i tiden. Besättningen är av lite olika åsikter om det hela, men tydligast för att genomföra tidshoppet är Kira. Hennes tro på ödet gör att hon är beredd att offra sitt liv för att det stora flertalet ska få det bra. De andra, som till exempel O’Brien, har lite svårare att förlika sig med sitt öde, här och beslutet blir att inte göra hoppet genom tiden.

Trots att befolkningen på Gaia är medvetna om att Sisko och de andra inte kommer att offra sig för deras skull, så ägnar de sin sista dag i livet åt arbete. Man planterar växter precis som man alltid gjort vid den här tiden på året. Som om inte allt skulle ta slut inom kort. Det här får förstås Siskos hjärta att smälta, och han och de andra ändrar sig, och bestämmer sig för att åka rakt in i anomalin och låta Gaia fortsätta leva.

Men då! Överraskning: någon har lagt in en ny kurs i färddatorn. Det är snygg-Odo som inte står ut med tanken på att Kira ska dö, och att vanlig-Odo inte ska få möjligheten att få bli ihop med henne så han programmerar om alltihopa. När vanlig-Odo berättar om snygg-Odos plan (de hade tydligen skvalpat ihop en stund innan snygg-Odo genomförde planen) för Kira är blir hon heeelt knäckt och förtvivlat. På något märkligt sätt blev det nu hennes ansvar att 8 000 personer just försvann ur tiden, trots att hon är den som hela tiden varit beredd att offra sig för dem.

Som vanligt när det gäller tidsresor i Star Trek så känns det bäst att inte ifrågasätta det här avsnittets interna logik. Vi bara förutsätter att det här är ett rimligt händelseförlopp. Och med den inställningen var jag sedan på vippen att ge det här avsnittet allra högsta betyg. Men så kom jag på två svagheter. 1: De mentala klingonerna som lever enligt Worfs livsfilosofi, oavsett andelen klingonska gener i kroppen. Är de inte hemskt pinsamma? Och 2: är det inte lite konstigt hur lite man trots allt satsade på sentimentalitet i det här avsnittet. Både Defiantbesättningen och folket på Gaia är så extremt kontrollerade att man nästan kunde tro att det var The Next Generations crew som var och hälsade på i den här serien.

Det här är i och för sig på många sätt ett slags pendang till just TNG-avsnittet The Inner Light. Fast den här gången är det inte bara en dröm om hur ett liv skulle kunna arta sig, utan en parallell tidslinje som genom en enkel handling upphör att existera. Lite sinnesutvidgande, bara det.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 480 tv-avsnitt

DS9: Ties of Blood and Water. Det där Kira mister sin andra far.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Har ju uppenbarligen ett hjärta av sten, för det här var väl ändå tänkt som ett av de Stora Känsloladdade Avsnitten – och jag kände mig mestadels helt oberörd när jag såg det. Jo, en gång hettade det till, faktiskt. När Kira kastar porslin i huvudet på Gul Dukat. Det var faktiskt riktigt kul, men i övrigt kändes det här lite för utstuderat och generiskt för att jag skulle kunna dras in i historien. Lite trött på Kiras minnen från Bajors befrielsekrig, faktiskt, eftersom de oftast mynnar ut i exakt samma insikt om hur kriget är demoraliserande för alla inblandade. Jag blev också lite förvirrad över att man drar in Tekeny Ghemor, en rollfigur från början av säsong tre, i handlingen utan att etablera honom lite tydligare.

Tekeny Ghemor är alltså den sympatiske herren från Second Skin, avsnittet där Kira skulle övertygas att tro att hon egentligen var en cardassisk agent och där Ghemor skulle fås att tro att hon var hans dotter. Allt visade sig vara ett bedrägeri med syfte att sätta dit Ghemor – som drog iväg från Cardassia till en neutral planet. Nu är han på Deep Space 9 för att berätta så mycket han hinner om de styrande i Cardassia innan han dör – han är nämligen svårt sjuk. Och det här är laddat för Kira, Ghemor verkar ha blivit hennes plastpappa efter tiden tillsammans på Cardassia. På samma sätt som Ghemor inte har någon annan att vända sig till när slutet nu närmar sig.

Det här gillar inte Gul Dukat som, trots att han på nytt är en svuren fiende till Federationen, tillåts komma till Deep Space 9 för att försöka övertyga Ghemor om att komma tillbaka till Cardassia. Han lockar till och med att faktiskt ha koll på var Ghemors riktigt dotter finns (hon är fortfarande försvunnen). Och så överlämnar han lite info om vilka strider Ghemor var inblandad i som cardassisk soldat på Bajor till Kira. Allt för att försöka förstöra så mycket som möjligt för alla inblandade.

Både Gul Dukats uppgifter och Ghemors sjukdom väcker plågsamma minnen hos Kira. Hon minns hur hennes riktiga pappa dog på Bajor, under befrielsekriget. Och hur hon själv hanterade sin sorg genom att dra ut i strid igen, fast besluten på att hämnas sin far – redan innan han gått bort.

Efter en hel del velande väljer Kira till sist trots allt att vaka hos Ghemor fram till hans död, och inser att problemet inte handlar om kriget på Bajor. Utan att hon ännu en gång försöker fly från döden, precis som när hennes egen pappa gick bort. Den gången flydde hon från situatinen, men nu stannar hon kvar och möter sorgen. Nana Visitor gör faktiskt sin kanske bästa skådespelarinsats så här långt i serien mot slutet av det här avsnittet. Tycker att hon för en gångs skull undviker överspel och gestaltar känslorna av förvirring och sorg på ett ovanligt tillbakahållet sätt.

KIRA: Maybe he gave me something I needed. I missed my father’s death by less than an hour. Did you know that? Less than an hour. I always told myself that it was bad luck, bad timing, the will of the Prophets. But the truth is, I didn’t have to go when I did. I could have stayed a while longer. I saw my chance to get out and I took it. I saw so much death during the occupation, I felt so much pain. But my father, he was my strength, and I couldn’t stand to see that strength slipping away. So I ran. 
BASHIR: Just like you tried to run from Ghemor. 
KIRA: He reminded me so much of my father. Going through it again, I just couldn’t face it. 
BASHIR: But in the end, you did. You were there for Ghemor. 
KIRA: I owed it to him. I owed it to my father to get it right this time.

Det här avsnittet blev faktiskt lite bättre av att jag bloggade om det. Det kändes kanske till och med att jag blev lite halvrörd i efterhand. Samtidigt finns det också något extremt fyrkantigt hos mig som tycker att det är så himla konstigt att Gul Dukat liksom bara kan ränna runt ombord på Deep Space 9 hur som helst, trots att han öppet samarbetar med Dominion och har hotat Sisko med hämnd. Dessutom med sin nya bästis, vortan Weyoun (en klon av vortan som dog i To the Death). Nu är jag ju inte någon säkerhetsexpert, men någonstans får man väl ändå bestämma sig i den här serien. Är det krig, diplomatiska förhandlingar eller mysigt samkväm som gäller i förhållandet till cardassierna?

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 475 tv-avsnitt

DS9: The Begotten. Det där Kira och Odo både får och inte får barn.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Odo är ju inte direkt någon som ler i onödan. Och trots att han numera är en “solid”, en person av kött och blod, och inte längre kan förändra form eller utseende, så håller han sig på sin kant. Att vara mänsklig var nog inte så kul som han inbillat sig, han är ju samma enstöring på insidan oavsett sina kroppsliga företräden. Men i The Begotten händer en rad saker som får honom att leva upp, som nästan aldrig förr:

1. Han får ta hand om en skadad changeling-unge som han vårdar ömt, fast besluten att den ska få en bättre start i livet än han själv. Detta innebär att en väldigt stor del av det här avsnittet går åt till att Odo och de andra står och pratar med segt kådafärgat slajm som mest bara ligger i en pöl eller är upphälld i ett glas. Man inser ju att ens möjlighet till inlevelse är ganska stor när detta grepp ändå fungerar hyfsat bra. Det är nästan så att jag blir lite besviken när changelingbarnet börjar röra sig genom lite fula cgi-effekter (samt en gjord med hjälp av en strumpa!)

2. Den vetenskapsman som en gång i tiden tog hand om och lärde upp Odo, Mora Pol, anländer till Deep Space 9 i egenskap av att vara galaxens främsta expert på changelings. Tanken är att han ska hjälpa till med träningen av den där pölen med kåda. Det här orsaker till en början några rätt infekterade konflikter. Odo är fortfarande extremt bitter över Moras bitvis ganska hårdhänta metoder mot honom som litet changelingbarn. Det tog till exempel ganska lång tid innan Mora ens förstod att han hade att göra med en tänkande varelse så han höll på och petade och hade sig på ett så pass okänsligt sätt att Odo fortfarande är kränkt och förbannad över det.

Men under processen med changeling-babyn så kommer de två till sist ändå närmare varandra. Odo förstår en del av mekanismerna som orsakade Moras beteende och de två avslutar hans besök med en öm liten kram. Closure och ett slut på Odos fadersuppror. Det här avsnittet är ju rena rama terapisessionen för Odo.

3. Changelingbabyn dör dessvärre av strålningsskador, men avslutar sitt liv med att absorberas av Odo, som på det sättet får sina shapeshifterförmågor tillbaka. Slut alltså med att Odos ryggnerver kommer i kläm och att dränka sina sorger genom att dricka sprit på Quarks bar. Nu är den gamle Odo tillbaka i full kraft. Det känns väldigt bra. Odo som människa var….en smula tråkig. Och ännu mer surmulen än vanligt. 

Berättelsen om Odo kompletteras med en intrigtråd om Kiras stundande förlossning. Det här är väl tänkt som något av avsnittets comic relief. Bland annat finns det några pajiga scener där Miles O’Brien och Kiras kille Shakaar tävlar om vem som är tuppen i hönsgården, eller hur man ska uttrycka det. Just Kiras relation med Shakaar är verkligen underbevakad i den här serien. Det känns som om de aldrig ses, och som som Kira i stort sett aldrig ens pratar om honom. Förlossningen går i alla fall okej, när det väl är dags, och paret O’Brien är glada föräldrar. Och Kira. Ja, hur känner  Kira det, egentligen?

Avsnittet slutar med en riktigt fin scen där både Kira och Odo har en känsla av stor saknad, men samtidigt inte. Odo har mist sin changeling-baby, men den är nu en del av honom. Kira behöver inte längre vara surrogatmorsa, men saknar samtidigt det barn hon gått och burit på. Ett vemodigt och lite bitterljuvt slut, tycker jag. 

Det här var faktiskt riktigt bra. Tycker att man fick en bra fördjupning kring Odos bakgrund, och det var skönt att man vågade låta hans storyline utvecklas. Försoningen med Mora kändes faktiskt inte det minsta krystad eller tillrättalagd. Att antyda en viss melankoli hos Kira efter födseln var också lite snyggt, tydligen finns den med tack vare önskemål från skådespelaren Nana Visitor. Som helhet en snyggt sammanhållen historia, med ett helt annat djup än de två Voyager-historier jag nyss plågade mig igenom. Blev till och med lite rörd, faktiskt. Så pass mycket att jag avrundar betyget uppåt. 

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 461 tv-avsnitt. 

DS9: The Darkness and the Light. Det där en seriemördare är ute efter Kiras gamla terrorcell.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jo, det här var ju verkligen ett avsnitt som levde upp till sin titel, i varje fall den första delen av den. Jävlar, vad mörkt det här var. Som genreövning är The Darkness and the Light dessutom något av det mest lyckade jag sett inom Star Trek-konceptet. Det här är ett slags seriemördarthriller med politiska undertoner, och med en envis höggravid hjältinna som vägrar låta det faktum att hon är på tjocken hejda henne från att ensam konfrontera mördaren. 

Det är medlemmarna i Kiras gamla motståndsrörelsecell som avrättas en efter en. Och efter varje mord skickas ett meddelande till Kira om att ytterligare en i hennes gamla gäng har utraderats. Det är bitvis rätt så dramatiska sätt som de tas ur daga på. Inopererade saker som spränger sig själva och dödar sin “värd”, ett vapen gömt i en eld under ren religiös ceremoni och sprängmedel som drar upp ett hål i ett av Deep Space Nines fönster. Mördaren är helt uppenbart välresearchad, välplanerad och tekniskt avancerad. Och fram till ungefär här är det här ett riktigt bra avsnitt. Men sen går det plötsligt lite väl fort framåt i berättandet. 

Man hoppar helt enkelt över en stor del av det normala sättet att lösa en sådan här gåta på. Odo har snabbt sammanställt en lista på misstänkta (oklart hur han fick tag på den eller gjorde den). Kira letar upp listan och raderar den för att ensam ge sig iväg för att hämnas sina vänner, och lyckas hamna hos rätt person PÅ FÖRSTA FÖRSÖKET! Det är som att man inte hinner, vill eller ens kanske bryr sig om att göra det hela en smula mer realistiskt. 

Väl hos seriemördaren så saktar man ner igen och har väl ändå lyckats skapa någon form av När lammen tystnar-feeling. Silaran Prin (som alltså är den som mördat alla Kiras polare) har ett deformerat ansikte, skadad under ockupationen av en bomb som Kiras motståndscell placerat ut. Men han pratar förvirrat och osammanhängande. När han förklarar att han inte tänker skada någon oskyldig, och därför omedelbart tänker operera ut barnet hon bär på ur hennes mage, så inser man att den där idén med att Kira ensam skulle ge sig ut på hämndresa var en jättedålig idé. Det som är riktigt konstigt är att hon drar iväg på den här revengetrippen utan att en endaste gång reflektera över att hon eventuellt sätter paret O’Briens barns liv på spel (Kira är ju surrogatmorsa åt Deep Space 9:s mest enerverande par).

Det är ändå fint ihopsytt manusmässigt att de där fröna som Kira klagar över att behöva äta i första scenen i avsnittet sedan visar sig vara det som räddar henne och barnets liv på slutet, eftersom det gör att sömnmedel inte fungerar på henne. Samtidigt finns det något helt nattsvart i avsnittets upplösning. Utan hopp. Desillusionerat. Det käcka, idealistiska och optimistiska Star Trek är långt borta, i stället har vi fått ytterligare ett avsnitt som handlar om krigets pris – det man aldrig slutar betala. 

Det här är för övrigt Bryan Fullers första Star Trek-manus. Inte helt oväntat läser jag att det är inspirerat av Agatha Christies “Och så var det bara en”. 

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 458 tv-avsnitt. 

DS9: Rapture. Det där Benjamin Sisko kommer i kontakt med profeterna.

~ rogerwilson ~ Leave a comment


Det har tagit sin tid, men efter en rätt knölig start har Benjamin Sisko blivit allt mer bekväm med sin titel som The Emissary, budbäraren. Han som är mellanhanden mellan profeterna (alltså varelserna inne i maskhålet) och befolkningen på Bajor.

Men trots en allt mer avslappnad attityd till sin eventuella helighet hade jag nog inte väntat mig att det skulle gå så här långt som det gör i Rapture. Ett avsnitt där Sisko faktiskt går all in i sin roll som profeternas talesperson. ja, man skulle till och med kunna kalla honom för ett slags heligt orakel. Som när han upptäcker en försvunnen ruinstad, ger råd om saker han får reda på när han läser folks tankar och får intensiva, nästan krampartade visioner. Dessvärre så håller inte hans hjärna för all den här extraordinära verksamheten. Det går så långt att Benjamin till sist hamnar medvetslös i sjukstugan, och det blir sonen Jake som får bestämma: låta farsan eventuellt gå under – men dö som en lycklig profet  – eller rädda hans liv, men operera bort hans förmåga att förstå meningen med livet, universum och allting?  

Jag känner mig ju ofta inte helt bekväm med de andliga inslagen i Deep Space Nine. Även om varelserna inne i maskhålet verkar vara relativt ointresserade av det som händer omkring dem, så går ju bajoranerna fortfarande runt och känner sig som ett utvalt folk och följer gamla profetior. Det leder också till att de religiösa ledarna får ett stort inflytande på planetens styre, med ett stort mått av makthunger bakom den skenheliga ytan. Men Rapture är ett oväntat fascinerande avsnitt i den här Deep Space Nine-subgenren. Att se den vanligtvis så kontrollerade och behärskade Sisko bli en glad, varm och lite småvrickad profet är extremt underhållande i sig. Att de nya visionerna hotar att smälta sönder hans hjärna en väldigt intressant komplikation. Och att visionerna drar igång efter att Sisko fått en elektrisk stöt i en av Quarks holosviter en i alla fall halvvetenskaplig komplikation som leder till att få kontakt med högre krafter. 

Parallellt med berättelsen om Siskos hänryckning så handlar Rapture också om att Bajor till sist äntligen ska bli en del av Federationen. Eller, det var i varje fall meningen. För mitt i slutförhandlingarna raglar en lätt förvirrad Sisko in i konferensrummet och delar med sig av en vision som gör att medlemsförhandlingarna tvärt blåses av. 


WINN: What is it, Emissary? Have the Prophets revealed something to you? 
SISKO: Locusts. They’ll destroy Bajor unless it stands alone. 
WHATLEY: Ben, what the hell are you talking about? 
SISKO: It’s too soon! Bajor must not join the Federation. If it does, it will be destroyed.

Det där blir också Siskos sista profetia, i varje fall i det här avsnittet. Efter att han ropat ut det där så svimmar han av. I sjukstugan ställs sedan Jake inför det där omöjliga valet, och bestämmer sig till sist för att han inte vill bli föräldralös. Även om det innebär att Bajor går miste om sin uppgraderade budbärare. Ett beslut som får Benjamin att skrika rakt ut när han vaknar upp efter operationen. 

Det är lite tur för Jake att Benjamins flickvän Kasidy Yates just kommit ut från finkan och återvänt till rymdstationen, för det är hon som till sist försöker få Sisko att uppskatta att han inte är död och faktiskt fortfarande har en familj att tänka på.


KASIDY: Welcome back. To both of us. Ben, I can’t say I understand what you’ve gone through. I know you feel you’ve lost something important and maybe you have. But believe me, you’ve held on to something important as well. 

Jag uppskattar ändå att manusförfattarna låter det finnas kvar ett litet tvivel om ursprunget till Siskos förutsägelser och spådomar. Det finns i varje fall en möjlighet att spekulera kring hur den där elstöten fick något i hans hjärna att fungera annorlunda. Men för min del hade de gärna fått arbeta lite mer med ambivalensen mellan religiöst hänförd och lite vrickad. 

Å andra sidan tycker jag att den där blicken som Benjamin ger Jake i sista scenen är just ambivalent. Det finns en del av Benjamin som är ledsen, sårad, kanske till och med hatisk gentemot sonen för det beslut han fattade kring operationen. Är det något som varit säkert genom hela den här serien så är det Benjamins kärlek till sin son. Att den på något sätt förändrats efter den här religiösa hänryckningen skapar ett slags dov deppighet till hela det här avsnittet, på ett sätt jag verkligen gillar. 

En liten rolig bonusgrej, förresten. I mitt förra blogginlägg så hittade jag vissa likheter mellan ett Voyager-avsnitt och Alien. Den här gången kom jag att tänka på Närkontakt av tredje graden när Benjamin sitter och leker med maten och börjar göra bajoranska symboler av sin frukost. 

Jäklar, förresten, vad fult de nya uniformerna sitter på Deep Space Nine-crewen jämfört med hur snyggt de sitter på personalen i First Contact. 

Betyg 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 457 tv-avsnitt. 

DS9: Looking for par’Mach in All the Wrong Places. Det där Deep Space Nine förvandlas till Loveboat.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

ds9 looking for

Så gick då Deep Space Nine slutligen all in och blev en renodlad såpa, åtminstone för ett avsnitt. För i Looking for par’Mach in All the Wrong Places handlar hela showen om kärlekstrubbel, i fyra olika konstellationer.

Kira och O’Brien

ds9 looking for 5Kira har ju flyttat in hos familjen O’Brien i sin egenskap som surrogatmamma, hon bär ju på Keikos och Miles barn. Denna tresamhet (fyrsamhet om man räknar paret O’Briens tidigare barn Molly) fungerar ju sådär. Alltså, Keiko verkar vara överförtjust, men Miles och Nerys hamnar i gräl och bråk. Först mot slutet av avsnittet inser de att det inte beror på att de är ovänner. Snarare tvärtom. Bägge blir panikslagna över att det plötsligt börjar slå lite gnistor kring de två, det är bara Keiko som inte fattar något alls. När Nerys ska åka på semester, för att undvika den lite märkliga situation som uppstått, så tjatar Keiko för att Miles ska följa med och “ta hand om” Nerys.

Quark och Grilka

ds9 looking for 3Jag hade verkligen glömt bort Grilka. Ja, kanske till och med förträngt The House of Quark. Avsnittet där Quark blir tvångsgift med klingonskan Grilka efter att ha gått runt och skrutit om att han dödat hennes man. Nu är Grilka tillbaka på Deep Space 9, tydigen i stort behov av ex-mannen Quarks bokföringsskills. Quark ser däremot det här som en möjlighet att få konsumera det numera annullerade äktenskapet. För att få hjälp med det så försätter han sig i en Cyrano de Bergerac-situation, där Worf ger honom klingonska dejtingtips. Och eftersom vi pratar klingonska ritualer här så handlar det inte så mycket om vältalighet. Snarare om brutala utspel, samt en mycket komplicerad bat’leth fajt där Worf fjärrstyr Quarks fajting från rummet intill. Hela grejen är extra jobbig för Worf eftersom han själv är extremt intresserad av Grilka.

Låt oss förresten också notera att manusförfattarna för en gångs skull skrivit in några förklarande repliker som ger en kort recap kring var Grilka kommer ifrån och vad som hände i avsnittet hon var med i. Något som vi inte är särskilt bortskämda med i Star Trek, där publiken förväntas ha memorerat handlingen i alla seriers samtliga avsnitt.

Worf och Grilka

ds9 looking for 6Trots att Worf gör några ambitiösa försök att uppvakta Grilka (av typen gå in på en bar och slänga bort folk från deras platser) , så blir han ganska snabbt briefad om att han inte har en chans. Så vanärat är både hans och hans hus rykte att det är en omöjlighet (vi minns ju att Worfs bror hellre ville dö än fortsätta att leva i skam under förra säsongen). Men lyckligtvis blir Worf lite distraherad i sin kärlekssorg.

Dax och Worf

ds9 looking for 4Eller kanske snarare så här: Worf blir uppraggad av Dax på ett aggressivt sätt, just som han går runt och surar över att han inte får ligga med Grilka. Den här attraktionen har ju planterats tidigare, men jag hade nog ändå tänkt mig att Dax och Worf skulle fortsätta att flirta och ha sig ett bra tag framöver. , men inte då. Nu får vi bara se hur mycket såpa det blir över de här tvås framtida relation och romans. Så här avslutas i varje fall avsnittet:

WORF: How do you wish to proceed?
DAX: I don’t know.
WORF: You must have some idea. You were the
DAX: Aggressor?
WORF: Yes. And now there are questions that must be answered.
DAX: I don’t feel like answering questions. Why don’t we just take it one day at a time and see what happens?
WORF: I do not like the uncertainty of that arrangement.
DAX: One thing’s for certain. You’ve stopped thinking about Grilka.

Dax och Worf är eventuellt det mest jobbiga kärlekspar jag kan tänka mig. Han går runt och är sur och grinig hela tiden, och hon drar skämt och ordvitsar stup i kvarten. Det här avsnittet är däremot underhållande och lättsmält. Kanske skulle man kunnat ha förlagt bägge dessa intriger till varsitt b-handlingsspår? Blir lite märkligt med dessa utbrott av privatliv då och då i serien. Fast hellre det än inget alls av den varan.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 444 tv-avsnitt. 

DS9: Return to Grace. Det där Gul Dukat och Kira jagar klingoner tillsammans.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

ds+ graceSäg den lycka som varar…Hann alltså precis förklara hur kul och bra jag tyckte allt som producerades under Star Treks flagg just nu var, bara för att tas ner på jorden av det här avsnittet. “Inge vidare” muttrade jag fem gånger på 40 minuter. Ja, frågan är om jag inte till och med tycker att hela upplägget i avsnittet är en smula osmakligt.

Att cardassiern Gul Dukat har en märklig hangup på Kira har väl märkts då och då, kanske tydligast i de tvås egna äventyrsavsnitt Indiscretion. Och man kan väl se Return to Grace som en ren fortsättning på det avsnittet. Även när det gäller namnet. För indiskret är verkligen en passande beskrivning på sättet som Dukat raggar brudar på.

Allt börjar med avsnittets kanske roligaste scen. Kira är i sjukstugan för att få massor med vaccin inför hennes resa till ett diplomatiskt möte på en Cardassisk bas. Mycket snack här om hur hon blev övertalad till att ta det här uppdraget genom sin kille Shakaars förförelsemetoder. Men så är också hennes snubbe försteminister på Bajor. Därav blandningen mellan diplomatiska förhandlingar och massage:

KIRA: Oh, it was a personal request all right. Shakaar took me to my favourite restaurant in Jalanda City, poured me glass after glass of spring wine, then took me to his home, and gave me a massage with Kolaish spice oil.
BASHIR: Well, nice to know he’s keeping in touch with his constituents.
KIRA: It wasn’t fair. I mean, I would have said yes to anything at that point.

ds9 grace 2På fraktskeppet som ska ta henne till den cardassiska utposten Korma väntar ett bekant ansikte, Gul Dukat. Den forne militären och toppolitikern har degraderats ordentligt sedan det blev känt att han har en utomäktenskaplig bajoransk dotter. Dessutom lämnade hans fru honom. Nu får han finna sig i att vara kapten för ett futtigt fraktskepp i stället. Men till Kira säger Dukat att han inte ångrar någonting, att han älskar sin dotter (hon som han från början hade tänkt mörda för att rädda sitt rykte). Nu finns hon, Tora, med honom på fraktskeppet. Och han har siktet inställt på att någon gång återta sin position i det Cardassiska riket. Dessvärre har han också siktet inställt på en ny partner: Kira.

ds9 grace 5Den internationella diplomatkarriären blir det inget av med för Kira. När hon kommer fram till Korma har redan ett klingonskt skepp utplånat basen. Dukat försöker attackera fiendeskeppet, men klingonerna verkar tycka att hans gamla fraktskepp är så pass futtigt att de inte ens bryr sig om att besvara elden. Dukat och Kira lyckas ändå tillsammans knåpa ihop en plan på hur man ska hämnas, och efter några vapentest och en gillrad fälla så lyckas de ta över det klingonska skeppet.

Dukat förbereder sig på att återvända hem som en hjälte efter sin seger, bara för att inse att den cardassiska regeringen vid det här laget överväger att gå in i förhandlingar med Klingonerna, snarare än att fortsätta kriget mot dem. Det blir droppen för Dukat, som bestämmer sig för att skapa en egen motståndsrörelse med klingonernas skepp som bas.

Varvat med den här intrigen så hinner Dukat också uppvakta Kira. Ganska många gånger till och med. Och fungerar inget annat så passar han på att snacka skit om Kiras pojkvän. Ja, till och med Dukats dotter Tora försöker förklara för Kira att hennes pappa egentligen är snäll och faktiskt ångrar det som hände på Bajor under den cardassiska ockupationen. Kira avspisar dock Dukat med tilltagande irritation och avsmak. Att hon skulle börja dejta en person som gjort sig skyldig till en rad grymheter under ockupationen är en omöjlighet. Ja, även för mig som tittare är faktiskt Dukats närmanden helt orimliga. Nästan lite sjukligt olämpliga, faktiskt. Jag är till och med snäppet mer långsint än Kira i den här frågan, och fattar inte hur hon står ut att hänga med sin gamle förtryckare.

Som jag skrev tidigare så tycker jag att Return to Grace är en besvikelse . Jakten på det klingonska skeppet är genomgående ospännande, Gul “kan inte ta ett nej” Dukats propåer till Kira är bara jobbig. Pitchen för avsnittet var tydligen något i stil med “nazister och judar tvingas samarbeta”, att sedan översätta det till någon form av raggsituation känns mest lite äckligt. Return to Grace slår också någon form av rekord i trista scenerier och regi. Hur många scener i ett avsnitt kan man klämma in där Nana Visitor (som spelar Kira) säger sina repliker medan hon trycker på knappar på en skärm. Tjaaaatigt.

Betyg: 3/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 413 tv-avsnitt. 

DS9: Crossfire. Det om Odos crush på Kira. Och Kiras nya kille.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

ds9 crossfire 6

Vet ni vad? I och med det här avsnittet har jag kommit halvvägs på Deep Space Nines sju säsonger. Och det är ju en ren fröjd att kunna slå fast att den här serien har gått från att ha varit en notoriskt ojämn skapelse med pseudoreligiösa förtecken, till att bli självsäker, kul och lite…ja, skön faktiskt. Crossfire känns också som ett avsnitt som representerar den här utvecklingen ganska väl. För mig framstår det som både starkt självupptaget och osannolikt rart att vika ett helt avsnitt åt att skildra Odos olyckliga kärlek. Precis som tidigare är det Kira han är förälskad i, men nu ställs saker och ting på sin spets. Hon blir nämligen uppvaktad av den bajoranske försteministern Shakaar (han som höll på att bråka om jordbruksmaskiner i förra säsongen). Och som säkerhetsansvarig och livvakt så tvingas Odo se deras romans födas och ta fart på lite för nära håll.

Shakaar kommer alltså och besöker Deep Space 9, men det är en visit som gör Odo direkt orolig. Dels handlar det ju om säkerhetsfrågan. Efter terrordådet då en av Deep Space 9:s skyttlar sprängdes så är han på helspänn. Och här finns faktiskt en ovanligt nervig scen där jag för en gångs skull tycker att man fått till den där känslan av hotfullhet och fara när folkmassan trängs för att få se en glimt av sin nye försteminister (lika spännande var den dock inte när jag såg om scenen, men då visste jag ju hur det skulle sluta).

ds9 crossfire 3Det andra som oroar Odo är ju det här med kärleken. Bra tänkt där när man Odo i rollen som livvakt tvingsa att vara alldeles för nära det mysande kärleksparet Kira och Shakaar. Precis som scenen där han slår sönder hela sin lägenhet (och slänger iväg växten han fått av Kira), att Odo ständigt ska kunna hålla sitt humör i styr blir ju bara tråkigt. Liksom det är lite fint att han blir så distraherad av Kiras romans att han håller på att riskera allas liv i en hiss. Och faktiskt även försummar att jaga rätt på terroristen som försökte göra hissen till en dödsfälla. Det är ett sånt där klassiskt scenario, att vara bästis med någon som man egentligen är kär i. Inklusive den där obligatoriska scenen där en person försöker förklara att hen är kär i den andre, men inte kommer sig för att säga något eftersom den andra personen är upp över öronen förälskad i någon annan. Ett ofta använt scenario, men när det är Odo så känns hela den där slitna tropen helt ny och naken.

ds9 crossfireMen frågan är ju om inte nyckelscenen i det här avsnittet egentligen är den långa dialogen mellan Quark och Odo. Quark kommer till Odos lägenhet för att klaga på oväsendet som uppstår när shapeshiftern demolerar hela sin lägenhet. Quark är den ende som tidigare lagt märke till att Odo har kärat ner sig i Kira, och inser genast vad det är som har inträffat. Och försöker faktiskt vara snäll. Faktum är den här scenen nog är det närmaste Quark kommer en kärleksförklaring till Odo. Så pass gosigt att han för säkerhets skull är tvungen att lägga till en försäkran på slutet om att Odo verkligen inte kan räkna honom som en av sina vänner. Men hur trovärdigt kändes det egentligen? Kanske är det egentligen Quark och Odo som står för rymdstationens mest intressanta kärlekshistoria?

QUARK: Anytime there’s an unusual crime committed on the station, I run a pool so that people can bet on how long it’ll take for you to catch the perpetrator. It’s very popular. Frankly, I don’t care whether you and Major Kira end up living happily ever after or not. I just want to see the situation resolved. The way I see it, you’ve either got to tell her how you feel, or forget about her and get on with your life. Concentrate on the essentials. Because you can’t keep going like this. It’s interfering with your job. And my profits.
ODO: Your profits?
QUARK: Unless you do something about the situation, I’m going to have to stop running the pool.
ODO: I’m devastated.
QUARK: You should be. The fact that that pool exists says something about you, about who you are. People see you as the guy who always gets his man. Now you’re becoming the guy who tears up his quarters and sits alone in the rubble. And no one’s going to want to place bets on how long someone’s going to sit around in the dark. Well, I’ve said my piece. Sorry for butting in. But I’m just looking out for my business.
ODO: Funny. For a minute there I thought you were talking to me as a friend.
QUARK: (big pause) Nah.

ds9 crossfire 4Lite skvallrigt skrev jag ju om att Our man Bashir var det första avsnittet som Nana Visitor spelade in efter att hon och Bashirskådespelaren Alexander Siddig blivit ett par. Det har väl inte synts så mycket av de känslorna i serien, trots allt. Men i Crossfire strålar verkligen Visitor. Hon är på exakt rätt plats i livet för att spela nykär. Hon är nästan självlysande glad och lycklig här. Det enda som eventuellt kanske är lite missvisande med det, är att hon är exakt lika glad genom hela avsnittet. Från den första kaffestunden med Odo, fram till när hon kilar stadigt med Shakaar. Men det är härligt att se, även om Visitor som vanligt missar det här med nyanserna.

Jo, jag fortsätter att vara helnöjd med Deep Space Nine. Tycker att det här avsnittet lyckas med att kombinera en relationsintrig med en hel del action (terrorism och shapeshifteraction i hissen måste ju räknas som action). Kul att se att Deep Space Nine numera fungerar även som romance-serie.

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 410 tv-avsnitt. Och nu har jag kommit halvvägs på hela Deep Space Nine också. 

DS9: Starship down. Det med u-båtsjakt i rymden och en grundkurs i kapitalistiskt kickberoende.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

ds9 starship down 2

Starship Down lyckas rymma alla de beståndsdelar som definierar Deep Space Nine.  Här finns actionscenerna, där Siskos Defiant försöker förhindra att blodtörstiga Jem’Hadar-attackplan ska hämnas på skeppen från Karemma för att planeten gör business med Federationen – Jem’Hadars handelsblockader är ju av princip extremt våldsamma. Uppdraget tar dem långt ner i en planets atmosfär, där man inte kan se någonting utan får förlita sig till ekolodsliknande mekanismer. Det påminner bitvis ganska mycket om det där fina u-båtsavsnittet Balance of terror i originalserien (från början var det till och med tänkt att delar av avsnittet skulle utspelas med Defiant under vatten).

ds9 starship downHär finns också plats för humorn, som vanligt kanaliserad via Quark. Han blir ertappad när han försöker lura både Federationen och de lite extremt ärliga och korrekta Karemmerna på pengar. När han försöker charma Karemmernas representant Hanok för att ändå få fortsätta att göra affärer så lyckas inga av hans vanliga trick. Men så kommer det en torped igenom Defiants vägg, en torped som inte exploderar. Genom att desarmera den ihop med den skeptiske mannen från Karemma så lyckas Quark trigga någon slags speldjävul i Hanok.

HANOK: That was exciting. 
QUARK: Feels good, doesn’t it? 
HANOK: Yes. 
QUARK: That’s how it works. The bigger the risk, the bigger the win. You know, there’s another risk you could take. Staying in business with me. 
HANOK: You never give up, do you? 
QUARK: No. I tried to cheat you, and I lost, but that doesn’t mean I’m going to give up the game. Come on, Hanok. What do you say? You want to keep playing? 
HANOK: Let’s talk about these Bolian currency fluctuations.

Till slut finns här förstås också rikligt av den pågående såpan på Deep Space 9, den som består av besättningens relationer till varandra. Här blir Bashirs och Dax före detta flirt plötsligt verbaliserad när de blir instängda i ett litet utrymme med begränsad tillgång till syre. Worf får lite coachning av O’Brien om hur man leder en besättning utan att vara sjukt stel och fyrkantig. Medan Kira och Sisko på sitt håll lyckas reda ut varför deras förhållande är så spänt – jag antar att det lätt blir så när ens underordnade tror att man är en religiös budbärare. Att det skulle krävas ett hårt slag mot huvudet och en misstänkt hjärnskakning för att de skulle få det där utrett är väl också typiskt för de där två. Uppskattar verkligen att man in det här avsnittet valt att inte längre begränsa sig till en rak b-handling utan istället låta en rad olika trådar och relationell utveckling ske parallellt.

Ett varierat och välstrukturerat avsnitt, tycker jag. Ett lite stelt sätt att säga att det höll mig underhållen och nyiken genom hela storyn. Jag blir ju alltid lite extra tacksam när Star Trek-avsnitten faktiskt bjuder på lite action, men kunde samtidigt inte låta bli att sitta och flabba när Quark och Hanok får en gemensam fnissattack bredvid den armerade torpeden. Fortsätter att känna att den här fjärde säsongen känns mycket lovande, när vi nu klarat av den första fjärdedelen.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 398 tv-avsnitt.