DS9: The Darkness and the Light. Det där en seriemördare är ute efter Kiras gamla terrorcell.

Jo, det här var ju verkligen ett avsnitt som levde upp till sin titel, i varje fall den första delen av den. Jävlar, vad mörkt det här var. Som genreövning är The Darkness and the Light dessutom något av det mest lyckade jag sett inom Star Trek-konceptet. Det här är ett slags seriemördarthriller med politiska undertoner, och med en envis höggravid hjältinna som vägrar låta det faktum att hon är på tjocken hejda henne från att ensam konfrontera mördaren. 

Det är medlemmarna i Kiras gamla motståndsrörelsecell som avrättas en efter en. Och efter varje mord skickas ett meddelande till Kira om att ytterligare en i hennes gamla gäng har utraderats. Det är bitvis rätt så dramatiska sätt som de tas ur daga på. Inopererade saker som spränger sig själva och dödar sin “värd”, ett vapen gömt i en eld under ren religiös ceremoni och sprängmedel som drar upp ett hål i ett av Deep Space Nines fönster. Mördaren är helt uppenbart välresearchad, välplanerad och tekniskt avancerad. Och fram till ungefär här är det här ett riktigt bra avsnitt. Men sen går det plötsligt lite väl fort framåt i berättandet. 

Man hoppar helt enkelt över en stor del av det normala sättet att lösa en sådan här gåta på. Odo har snabbt sammanställt en lista på misstänkta (oklart hur han fick tag på den eller gjorde den). Kira letar upp listan och raderar den för att ensam ge sig iväg för att hämnas sina vänner, och lyckas hamna hos rätt person PÅ FÖRSTA FÖRSÖKET! Det är som att man inte hinner, vill eller ens kanske bryr sig om att göra det hela en smula mer realistiskt. 

Väl hos seriemördaren så saktar man ner igen och har väl ändå lyckats skapa någon form av När lammen tystnar-feeling. Silaran Prin (som alltså är den som mördat alla Kiras polare) har ett deformerat ansikte, skadad under ockupationen av en bomb som Kiras motståndscell placerat ut. Men han pratar förvirrat och osammanhängande. När han förklarar att han inte tänker skada någon oskyldig, och därför omedelbart tänker operera ut barnet hon bär på ur hennes mage, så inser man att den där idén med att Kira ensam skulle ge sig ut på hämndresa var en jättedålig idé. Det som är riktigt konstigt är att hon drar iväg på den här revengetrippen utan att en endaste gång reflektera över att hon eventuellt sätter paret O’Briens barns liv på spel (Kira är ju surrogatmorsa åt Deep Space 9:s mest enerverande par).

Det är ändå fint ihopsytt manusmässigt att de där fröna som Kira klagar över att behöva äta i första scenen i avsnittet sedan visar sig vara det som räddar henne och barnets liv på slutet, eftersom det gör att sömnmedel inte fungerar på henne. Samtidigt finns det något helt nattsvart i avsnittets upplösning. Utan hopp. Desillusionerat. Det käcka, idealistiska och optimistiska Star Trek är långt borta, i stället har vi fått ytterligare ett avsnitt som handlar om krigets pris – det man aldrig slutar betala. 

Det här är för övrigt Bryan Fullers första Star Trek-manus. Inte helt oväntat läser jag att det är inspirerat av Agatha Christies “Och så var det bara en”. 

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 458 tv-avsnitt. 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s