En av mina sidosysslor i sommar verkar bli att ge den här bloggen lite akutvård. Fylla i de värsta luckorna, men också komplettera och publicera gamla halvfärdiga blogginlägg som legat och dammat i en mapp i publiceringsverktyget. Som det här, om andra säsongen av The Orville. Kunde ju lika gärna skriva klart det eftersom jag kände mig tvungen att repristitta på säsong två inför den nu aktuella tredje säsongen – mindes nämligen nästan ingenting.
Precis som förra gången jag såg den här säsongen så utvecklades det hela snabbt till klassisk sommarbinge. Det tog bara några kvällar, så var hela säsongen slut, .även om jag fick känslan av att det blev allt längre mellan skratten, eller ens ansatserna till komik ju länge fram jag kom i serien. The Orvilles skapare (och huvudrollsinnehavare) Seth MacFarlane (tillsammans med bland annat producenten Brannon Braga och rådgivaren Jon Favreau) verkar mer och mer vilja styra serien åt det seriösa hållet. Jag får lite känslan av att MacFarlane inte vill vara den där killen som “bara” gjorde en humorserie. Eller var det så att han sålde in serien som en komedi, och nu i smyg håller på att göra ett mörkt drama av det? Bara specialeffektsbudgeten för det stora rymdslaget i ett av avsnitten vittnar om att det här är så mycket mer än en Star Trek-spoof. Ansatserna till det här fanns redan under säsong ett, men blev ännu tydligare nu.
Mestadels stämmer det jag skrev om första säsongen ganska bra även på den andra. Det konfunderande med att se en semi-komisk serie som ändå stundtals har rätt stora pretentioner. Lika förvirrande känns det att serien kan ses som ett slags hyllning till en franchise som fortfarande är alive and kicking. Ännu mer nu än när den här säsongen först gick på tv 2018/2019. Det gör ju ocksåThe Orville betydligt mer konkurrensutsatt än vad man kanske antog när serien fick produktionsbeslut. Vem vet, kanske var The Orville ett av skälen till att Paramount till sist satsade på komedigenren i och med Lower Decks.. Det är ju de två serierna som ligger närmast varandra innehållsmässigt. Bägge besvarar en massa långsökta What if-scenarion som aldrig skulle platsa i de vanliga Star Trek-serierna, och berättar lite mer trovärdiga berättelser om vad som egentligen skulle hända om ett rymdskepp med inte helt perfekta personer åkte ut i rymden. (Ja, ibland inspireras bägge serierna till och med av samma Star Trek-avsnitt).
The Orvilles andra säsong var kanske inte samma klockrena upplevelse för mig som den första. Resan mot den mörkare tematiken gjorde mig ibland lite rastlös. Mest för att varken manus eller skådespeleri riktigt räckte till när man förflyttade sig alltför långt bort från komedigenren. Det blir taffligt, snarare än gripande. Lite för utdraget där det borde vara rafflande. Och Seth MacFarlanes bredd som skådis lämnar en hel del att önska.
Däremot gillar jag att man i den här säsongen fortsätter att bygga vidare på det kanske mest intressanta spåret i den första säsongen. Det om Moclus rigida samkönsnorm. Inte bara tär könskorrigeringen av Topa på relationen mellan föräldrarna Bortus och Klyden, vi får också se hur heterosexuella förföljs och fängslas på Moclus, samt får följa med till kolonin som moclusanska kvinnor startat på en avlägsen planet. Och kanske ska man även se Bortus virusinfekterade piratporrhologramprogram som en lite mer oväntat aspekt på Moclus strikta sexualpolitik?
Men det är inte bara Moclus som visar sig vara skit i säsong två, större delen av universum verkar vara en mer eller mindre ondskefull plats. Utplaceringen av den kaylonska androiden Isaac ombord på Orville visar sig vara en del av en fruktansvärd plan, där kaylonerna står i begrepp att rensa galaxen från alla biologiska livsformer man kan spåra upp – allt för att inte på nytt bli förslavade på det sätt som deras humanoida skapare förtryckte dem. Och The Planetary Union är inget ideal att hålla sig i. Under den här säsongen bevisar man gång på gång att man är en högst realpolitisk sammanslutning som inte ens kan skydda moclusanska kvinnor fullt ut, eftersom man inte vill stöta sig med det styrande patriarkatet på Moclus.
Influenserna från “riktiga” Star Trek är förstås också i hög grad närvarande. Kaylonerna är The Orvilles Borger., för att ta ett exempel. Och de två sista avsnitten för säsongen har en tidsresetematik som i alla fall får mig att tänka på upplösningen på Voyager. När jag såg den här säsongen första gången var jag dessutom i full färd med att plöja Star Trek: Enterprise, och det kändes verkligen som att de följdes åt. Noterade saker som “Jaså, nu har The Orville också ett avsnitt där man ska kånka en sändare upp på ett berg”. Visst lånar man in en hel del från alla möjliga Star Trek-franchises, men den här gången fick jag en mycket stark känsla av att Enterprise varit en källa till mycket inspiration. Kanske för att den är relativt okänd?
Men det mest uppenbara beviset på upphovspersonernas Star Trek-fixering är ju de många Trek-skådespelarna som lånas in i The Orville. I säsong två syns till exempel Marina Sirtis och Tim Russ. Och så har man tryckt in TVÅ gamla Star Trek-läkare i ett och samma avsnitt: John Billingsley (Phlox i Enterprise) och Robert Picardo (hologramläkaren i Voyager) i avsnittet “Home”.
Här är annars de avsnitt jag gillade mest i säsong två:
Deflectors
Avsnittet där Moclus förtryck av heterosexuella tas upp. Ett av flera avsnitt där Bortus partner Klyden framstår som ett fördomsfullt rövhål. Han är den i paret som upprätthåller de gamla, strikta normerna medan Bortus förändras under resan med The Orville. Under den här säsongen är det flera avsnitt som hänger på just deras relation och/eller Moclus konservativa styre. Även om jag kanske inte är så intresserad av just det där avsnittet där hela The Orville måste åka till Moclus eftersom Bortus ska kissa.
Lasting impressions
Orvilles pilot, Gordon, blir hals över huvud förälskad i en kvinna som en gång för länge sedan (2015) donerade sin mobiltelefon till en tidskapsel. Kapseln har hamnat på The Orville, och när Gordon lyckas skapa en kopia av kvinnan på holodäck är det början på en lite sorglig, men också bitvis rörande, liten kärlekshistoria.
Tomorrow, and Tomorrow, and Tomorrow och The Road Not Taken var två oväntat intressanta avsnitt. Det gick liksom lite från töntigt till rätt bra dramatik! Liksom i ett senare Lower Decks-avsnitt är man här uppenbart inspirerade av TNG-avsnittet där Riker konfronteras med en kopia av sig själv. Här sker samma sak för Kelly. Och kopian är inte bara yngre, utan börjar också dejta Kellys ex, kapten Ed Mercer och råkar dessvärre förändra hela universums framtid när hon bestämmer sig för att inte gå på en andra dejt med Ed när hon väl transporterats tillbaka i tiden igen.
Sedan får jag väl ge ett särskilt hedersomnämnande till den som kom på att Bortus skulle införskaffa ett hologramprogram där han kunde ha sex med ett gäng hunkar. Ett sånt där scenario där The Orville känns helt klockrena. Ja, nästan till och med nödvändiga. Även om vi vetat att holopornografi förekommer så har vi inte riktigt fått se hur det går till. Förrän nu.
The Orville säsong två visades under 2018 och 2019 i USA.
I väntan på nya Discovery-serien känns det lite angeläget att avsluta några gamla bloggtrådar. Som den om de gamla Golden Key-samlingarna, som jag ju ägnat mig åt de senaste månaderna. Helt avslutad blir kanske aldrig min seriedokumentation av den här eran, för det verkar nästan ligga någon form av förbannelse över återutgivningarna av de gamla Star Trek-tidningarna. Både The Gold Key Archive och The Key Collection kom ju bara upp i fem samlingsutgåvor, sedan avbröt de utgivningen.
I och med den här samlingen har jag i alla fall kommit en bit på väg. Ända fram till serierna som gavs ut 1977, det vill säga nummer 43 av totalt 61 utgivna tidningar (varav i alla fall ett av de nummer jag saknar var en återutgivning av en serie jag redan skrivit om). Helt oåtkomliga är däremot inte resten av serierna. I Eaglemoss stora utgivning av Star Trek-serier (som jag tänkte skriva om i nästa blogginlägg) finns alla Gold Key-serier utgivna som ett slags extramaterial till volymens huvudäventyr. Eventuellt får jag starta ett separat sparkonto för de där sista sjutton albumen, om jag ska ha råd att köpa dem också. För just serieböcker är nog bland det dyraste man kan ge sig in på när det gäller Star Trek-utgivning. Det är mycket snyggutgåvor och komplettistbeten där ute.
Kanske blir det trots allt några sådana inköp, för de här senaste åtta seriehistorierna var förvånansvärt roliga att läsa. Det kändes som att alla hade haft det riktigt kul på jobbet när de kom till, och man tar sig lite härliga friheter med kanon: McCoy får till hux flux en dotter, man hittar på en rad nya konstiga tekniska hjälpmedel och vi får till och med se manskapet på Enterprise duscha nakna i en virusdödande steriliseringskammare. Det är kanske bara bra att ta små mikropauser i sitt Star Trek-bloggande då och då, för att liksom återfå lite av lusten för det här projektet och kunna uppskatta alla konstigheterna som det bjuds på i Trekiversumet. Däremot är det allra första äventyret i just den här samlingen kanske också bland de svagaste.
The Psychochrystals
Enterprise far till en fjärran planet för att samla in lite mineraler, stenar och andra saker som kan vara bra att ha. Det visar sig att planeten är full av kristaller, men med telepatiska krafter – de gör Kirk paranoid och får Scotty att svimma av efter att ha visat honom flera olika och motsägelsefulla sidor av hans personlighet. Det är förstås bara Spock som inte blir nämnvärt omskakad av upplevelsen.
De enkla kristallerna på planetens yta är egentligen kristallbebisar. När de sedan växer upp blir de sjukt fula kristallvarelser med humanoid form. De är dessutom inte särskilt gästvänliga, bittra efter olika närkontakter med gruvarbetare och olika utforskare. Därför döms alla från Enterprise till döden, men benådas efter att de oskadliggjort ett kristallmonster (allt liv på den här planeten är exakt som på andra planeten, men i kristallform). Enterprise-snubbarna lämnar kvar lite vetenskapliga fakta och läroböcker så att kristallvarelserna kan fortsätta att monstersäkra sin civilisation i framtiden – och kanske förstå att böcker och kunskap kan behövas även om man är supertelepatiska och kan dela allt med varandra. Ett rätt så tramsigt moraliserande slut på en rätt meningslös historia. Kanske kan Enterprisebesättningen sluta att mobba Spock, i stället för att vara så himla självgoda och nedlåtande. Vill man vara lite välvilligt inställd kan man däremot se det här äventyret som ett slags förebådande inför de tidskristaller som senare introduceras i Star Trek-universumet.
Oavsett hur illa läget är, så finns det alltid tid att dra ett taskigt skämt om Spock.
A Bomb in Time
Oj, tidsresor med hög insats här. Ett massförstörelsevapen färdas bakåt i tiden, och Federationen utpressas på en massa pengar. Om man inte betalar i tid så förstörs Jorden någongång för länge sedan.
Scotty och Kirk ger sig iväg för att försöka spåra upp bomben, men eftersom det är lite oklart till vilket århundrade som den färdats så far man olika långt tillbaka i historien. Scotty hamnar i 1800–talets vilda västern, och är så pass slarvig att hans phaserpistol nästan hamnar i klorna på ett gäng skurkar. Kirk hamnar i 1900-talets Hollywood och jobbar lite tillfälligt som stuntman. Specialeffekter hos den där filmstudion är nämligen lite väl häftiga för sin tid, och det visar sig förstås att den fx-ansvarige är vetenskapsmannen som dragit iväg med den där bomben. Det hela utmynnar i en härlig jaktscen där de bägge åker längs en motorväg i gamla romerska hästkärror – som en motorvägsversion av Ben Hur, typ. Och forskaren visar sig egentligen vara en ärlig och hederlig typ, som for tillbaka i tiden för att förhindra att det hemska vapnet han varit med och uppfunnit någonsin skulle användas. Det här var ett av de få serieavsnitten i den här samlingen med samma känsla som i tv-serien. Ja, om den då inte hade varit nedlagd vid det här laget och redan tidigare använt både vilda västern och romarriket som miljöer där avsnitt utspelas.
One of our Captains is Missing!
Kirk får tillfälligt lämna Enterprise för att fara ut på ett hemligt uppdrag. Kaptensstolen på hans gamla skepp fylls av en vikarie som bara vill hålla på med olika krisövningar, gång på gång på gång. Men det egentliga temat i det här äventyret är faktiskt kolonialism.
Intrigen i One of our Captains is Missing kretsar kring ett utsatt urfolk som blir utnyttjade när de upptäcks av den “moderna” civilisationen på planeten. När övergreppen pågått ett tag får man hjälp och vapen av klingoner för att kunna slå tillbaka mot sina antagonister. Men klingonerna är förstås själva rätt sugna på att själva kolonisera det där folket och dess planet. Man kan väl säga att storylinen är lite som kalla kriget, fast i rymden.
Visst brukar de tecknade äventyren ofta avvika från Star Trek-kanon, men det är ändå en aning uppseendeväckande att Kirk i den här storyn tycker att klingonerna bör dela med sig av sina bomber till urfolket. Visst, det är i det här fallet ett sätt att förhindra att folket helt ska hamna i knät på klingonerna – hellre egna vapen än att de sköts av klingonska konsulter – men det är kanske inte helt glasklart hur en ständig upprustning ska kunna skapa fred på planeten.
På innovationsfronten finns en del nyheter. I det här äventyret använder sig till exempel Kirk av olika förklädnader, där man liksom kan dra av hela ansiktet som en mjuk mask – sådana där som jag har för mig att man kunnat se i olika Mission Impossible-filmer.
Rent berättartekniskt gillar jag att det där urfolket kommunicerar telepatiskt, vilket öppnar upp lite nya möjligheter i bildberättandet (anka med ungar betyder fred på jorden), samt att Kirk flera gånger får chansen att brottas med en musklig klingon (det känns som lite sexigare brottningsmatcher än det kanske var tänkt från början?). Däremot är jag lite frågande över den nya form av demokratiskt styre som besättningen på Enterprise försöker införa när deras t f kapten inte vill fara iväg och rädda Kirk på en planet långt, långt borta. Hade Kirk ens tolererat den där typen av uppförande, att man ska rösta om vad som ska göras? Tror inte det. Och så noterar jag också att fenomenet med fjolliga maskörer/frisörer tydligen – bokstavligt talat – är ett universellt fenomen.
Prophet of Peace
Det här äventyret börjar lite som den gamla storyn om Khan, fast tvärtom. Enterprise har lokaliserat en kapsel som flyter runt i rymden. Där inuti, i en kryokammare, finns doktor Alfred Bleikoff – en gammal forskare och fredsaktivist som frusit ner sig själv i väntan på ett botemedel mot en dödlig sjukdom som han led av.
Så fort Bleikoff är återupplivad så fortsätter han sitt okonventionella arbete för fred. Mest av allt retar han sig på det rymdförsvar som monterats på olika höga byggnader och som han vill montera ner, och han har en sällsynt förmåga att få med sig folket och skapa masspsykos i den här frågan. Efter ett tag förstår våra vänner från Enterprise att det är något skumt på gång, och lyckas till sist avslöja att Bleikoff egentligen är en robot. Hans hjärna har blivit ersatt av någon form av civilisation där ute i rymden, som lurat ut att det här skulle vara ett suveränt sätt att förbereda en invasion av Jorden. Tyvärr en så pass långsiktig plan att deras egen civilisation nog råkat gå under medan de väntade på att Bleikoff skulle bli återupplivad – i alla fall spekuleras det kring det i serien på ett orimligt detaljerat sätt.
Ett rätt så tramsigt äventyr, som ändå är lite roligt berättat. Lite extra bonuspoäng för att vi får se en utdelning av Nobelpriset, som mest påminner om någon galaföreställning, där svensk militär burar in fredsaktivister som demonstrerar.
Mest exalterad blev jag ändå när jag eventuellt hittade det som är ursprunget till de där desinfektionsrummen med blått ljus i Discovery. Ni vet, det där rummet där de flesta i besättningen åtminstone någon gång får sitta halvnakna för att stimulera seriens tittarsiffror. I den här serien är det faktiskt ännu mera naket när besättningen ska bli renade från virus. Även om man förstås måste lägga till att de rengörande strålarna kittlar, så det inte ska bli för homoerotiskt där i duschen. Eller, för att använda korrekt språkbruk här, de står och fnissar i ett steri-bath med steri-rays. Ett påpassligt ditritat räcke ser också till att det inte blir allt för snuskigt i serien.
Furlough to Fury
Ett telepatiskt djur, en Vrell, spelar en av huvudrollerna i det här dramat. Det gör också McCoys dotter Barbara, som forskar inom främmande djurarter. Men det handlar inte bara om underliga djur och förlorade döttrar – här finns också en rätt tramsig krim-intrig om en före detta besättningsman på Enterprise som stulit någon form av ädelsten och gömt ombord på skeppet.
Det största avtrycket i den här serien gör Barbara, en stor djurvän som kan tämja både bläckfiskar och jättebjörnar som kan sända vidare telepatiska budskap utan att en förstå dem själv (för övrigt en väldigt märklig förmåga som egentligen bara kan komma till användning när man ska utforma en plot som den som finns i den här serien). Barbara är till en början rätt vresigt inställd till både sin farsa och Stjärnflottan, men mjuknar sedan något. Själv undrar jag hur Alphaurisk opera låter efter att ha läst det här äventyret, det är tydligen en konstform där man sjunger mellan tonarterna. Och så är jag lite extra fascinerad av de balla “flygande tefat”skeppen i serien. De som dyker upp i den King Kong-liknande scenen där Vrellen klättrar upp i ett torn.
The Evictors
På planeten Nraka så tillber man den store Zotar. Denna gudaliknande figur som lärde hjälpte folket där att utforma sin civilisation, skapade ett skriftspråk och lärde dem livsviktig teknik. Men under det här äventyret visar sig att historieskrivningen hade ganska många luckor. Zotar var egentligen en del av en äldre civilisation som tidigare funnits på den här planeten, och nu – 500 000 år senare — har hans ättlingar återvänt för att kräva tillbaka sitt gamla hem. .
Ett lite tuffare avsnitt det här, där Kirk och Spock bestämmer sig för att försvara befolkningen på Nraka, för att senare inse att varelserna på rymdskeppet egentligen talade sanning om sitt ursprung där. Frågan är väl ändå om man inte förlorar sitt förstahandskontrakt på en planet efter en halv miljon år? Framför allt eftersom de som nu lever på planeten är ättlingar till de som Zotars folk lämnade kvar när de evakuerade sin hotade planet – sjuka, störda och kriminella.
Noterar lite roliga tekniska innovationer här, som en deco-blazer (en pistol som skjuter ut fyrverkerier) samt en jättestor filmduk i himlen. Sedan är i alla fall jag alltid lite svag för serier där folkmassor utbrister i ett GUD ÄR DÖD!
World against Time
Crewen på Enterprise upptäcker en planet som drabbats av omvänt åldrande. Radioaktiv strålning från en helig grotta får befolkningen att bli yngre och yngre, tills de en dag inte längre existerar. Nu ska Enterprisebesättningen försöka stoppa den här utvecklingen, helst innan de själva blivit bebisar.
I World against Time kombineras alltså två teman vi sett förut, barnplaneten och en omvänt åldrande-storyline. Planeter bebodda av barn har vi ju sett i såväl originalseriens Miri och serieremaken Child’s Play, medan det omvända åldrandet finns både i den animerade serien och i ett tidigare nummer av serietidningen.
Scotty utmärker sig lite extra här, han lyckas både bli nedkissad av en jättebaby och försöker uppfostra ett av “barnen” genom smisk på stjärten. Annars är väl höjdpunkten när Scotty och Spock ska placera en sprängladdning i vad som blivit ungdomens källa, och blir små pojkar på kuppen. Men som helhet är det här en rätt så klumpigt berättad story, som förstås slutar med att McCoy på nolltid får fram ett botemedel som gör alla som vill vuxna igen.
Ändå värt att notera en innovation som jag inte hört talas om förrän i det här äventyret, är att den universella översättaren som Enterprisebesättningen använder sig av kallas för en lingua-disc och är baserad på telepati, inte på igenkänning av språk.
The World Beneath the Waves
Här dyker doktor McCoys dotter Barbara upp igen. Och allt gulligull som fanns mellan henne och farsan i slutet av Furlough to Fury är nu som bortblåst. Hon är fortfarande sur över att farsan varit extremt frånvarande under hennes uppväxt, och valt rymden istället för familjelivet. Men hon gör fortfarande det på ett rätt coolt sätt. När en ovanligt pilsk Scotty försöker ragga på henne genom att utlova att han kan vara hennes daddy och ge henne smisk, så hanterar hon även den obehagliga situationen på ett berömvärt sätt. (Det här är andra avsnittet i rad som Scott och smisk kopplas samman – vad är det egentligen som är på gång?)
Storylinen om dottern är betydligt mer intressant än det här undervattensäventyret. Det handlar om ett folk som börjat leva under vattenytan för att undkomma någon form av strålning från rymden. Med tiden har man blivit genetiskt anpassade till att vara vattenvarelser, vilket dessvärre lett till att man börjat med utrensningar av de barn som fötts med “vanliga” luftandningsorgan.
När Enterprise-expeditionen hälsar på under ytan så hamnar man nästan i finkan. Man lyckas ta sig ut från fängelsehålan, men för att komma upp till ytan igen måste man döda ett stort genetiskt förändrat monster, en Agaara. När man väl gjort det så hittar man en liten grupp av luftandande människor som flytt undervattensriket och nu lever ovan jord. Efter lite fredsmäklande sluter de två civilisationerna fred, och efter att McCoy räddat sin dotters liv blir hon på nytt mer vänligt inställd till honom.
Allra mest intressant i det här avsnittet är väl som vanligt de tekniska uppfinningarna som lanseras. Menta-pix-tekniken, små filmer som upplevs i 3D och med smaker och dofter. Samt Comp-ox-tabletten som låter en person leva under vattenytan i 24 timmar.
De här blogginläggen blir extremt långa, men det är något som är så spännande med att folk som inte varit nere med Star Trek fått missbruka franchisen på det sättet som man gör här. När det är som bäst finns det både visuell berättarglädje och visionära tankar kring framtiden – som när man lite i förbifarten lanserar idén med undervattenshotell i ett äventyr. Vi får se när jag får chansen att återbesöka Golden Key-produktionen igen. Ber om ursäkt om några av bilderna i det här blogginlägget är lite suddiga, satt och fotade med kameran sent på natten, och ljusförhållandena var kanske inte idealiska.
Det här är volym 5 (av 5) av The Key Collection, med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan oktober 1975 och februari 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 774 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tretton seriealbum – och lite till.
Vad gjorde ni i lördags? Jag satt uppe och väntade på att klockan skulle bli två på natten (ja, jag är tydligen numera så pass gammal att jag tycker att det där är SENT) för att kunna vara med i hbtq-trekker-zoomsamtalet med Gaaays in Spaaace som jag skrev om för några dagar sedan.
En rätt mysig digital tillställning. Armin Shimerman (Quark) och hans fru Kitty Swink (som spelade Luaran och minister Rozahn i Deep Space Nine) satt i sitt hem och var avslappnade och vänliga. De där vanliga zoom-konferensproblemen inträffade förstås (har du satt på din mick?) men alla var tålmodiga och vänliga, även om Armin vid ett tillfälle vågade sig på att ge lite råd om att arrangörerna kanske bara skulle skippa en del av det rigorösa säkerhetstänk man hade kring vem som skulle få prata när. Tydligen håller Shimerman i Shakespeareseminarier online, och hade stor tilltro till att folk faktiskt kan uppföra sig online. Och när ljudet hakade upp sig för första personen som skulle ställa en fråga så visst han hur han skulle hantera det också. Han skrek bara “två timmar” rakt ut. “Det är alltid den där make up-frågan”, skrattade han.
Samtalet handlade till en början ändå mest om teater. Armin och Kitty är bägge med och driver Antaeus-teatern i Glendale (där även Linda Park från Enterprise varit aktiv), och det är där man arrangerar de där virtuella seminarierna. Shimerman pratade också om när han jobbade med Buffy och Stargate. Och så blev det några ord om René Auberjonois bortgång. Men mest av allt var de två gästerna bara mysiga, medmänskliga och väldigt intresserade av alla som ställde frågor. Arbetade någon på bibliotek så tipsade man om ett sätt att ha sagostunder virtuellt. Och när kvällens musikaliska artist framförde en version av N’Syncs Pop med en Star Trek-relaterad text så berättade man att Max Grodénchik (som spelar Rom) också skriver egna texter till låtar. De två var betydligt mer avslappnade än värden för eventet, som kanske var en smula för pepp på att prata om sig själv hela tiden, och prioritera frågor från sina kompisar och samarbetspartners.
En ständig fråga är ju förstås hur Star Trek-skådespelare ser på alla dessa konvent där man år efter år pratar om sina roller i den där tv-serien som gjordes för jättelänge sedan (till och med jag har sett Armin Shimerman på mitt livs enda internationella Star Trek-konvent). Shimermans take var lite annorlunda än de jag har hört tidigare. Han såg den här typen av events mer som en fantastisk chans för skådespelarna att hålla kontakten med varandra. Att de faktiskt blivit en enda stor Star Trek-familj på det här sättet, lite som man blir på teatern.
Lite hbtq försökte man förstås också få in, och det fick givetvis bli den där gången då Quark var en kvinna, i alla fall ett litet tag. En scen som man tidigare pratat om att Shimerman och de andra vägrade att göra fars av. Med ferengi-mått mätt var den ändå genomfört med rimlig respekt.
Det där är väl vad jag minns. Efter två timmar kroknade jag, och var faktiskt tvungen att gå och lägga mig. Och nästa dag insåg jag att mina anteckningar var helt osammanhängande. Men som tur är finns hela snacket att se på gruppens Facebook-sida. Enjoy!
Mitt i allt elände som vi är inne i just nu, så får man liksom leta efter och ta vara på ljuspunkterna. Som att en del Star Trek-events blir virtuella i pandemitider. Så att även jag, hemma i Sverige, kan vara med på Gaaays in Spaaace-eventet på lördag.
Gäster på detta hbtq-inriktade Star Trek-häng är alltså Armin Shimerman (Quark) samt Kitty Swink (som spelade Luaran och minster Rozahn i Deep Space Nine). En ganska bekväm dubbelbokning, antar jag, eftersom de två är ett par i verkligheten. Ett event som jag aldrig hade kunnat vara med på om det arrangerats irl (att jag missade Kate Mulgrew förra veckan försöker jag förtränga så gott jag kan). Nu ska jag bara försöka hålla mig vaken till 02:00 (min tid) natten till söndag, då hela eventet drar igång.
Äntligen har jag hittat en drag queen i RuPaul’s Drag Race som jag kan gilla fullt ut. Den extremt framgångsrika tv-drugtävlingen är ju inne på sin tolfte säsong, men trots att min favoritdragqueen inte gick vidare så känner jag mig ändå lite som en vinnare. “Varför skriver du om det på den här bloggen?”, undrar kanske någon. Jo, för inte bara var min nya idol Jackie Cox smart, rolig och politisk – hon gillar Star Trek också! Vilket förstås gav en extra dimension till nervositeten när Whoopi Goldberg skulle vara gästdomare i tävlingen:
— Paul🌈💜🖖🏻😷 #WeAreStarfleet (He/Him) (@firstcontact77) January 28, 2020
Och det bästa med det här var väl att jag också fick lite koll på andra queers inom Star Trek-fandomen, som The Lambda Quadrant och Gaaays in Spaaace. Mer om vad de pysslar med skriver jag om lite senare här i bloggen. Nu ska jag fortsätta att läsa den där Picardromanen som jag tydligen aldrig blir klar med.
Alltså. Det här avsnittet. Så mycket som är på gång här att det kändes som en sån där dubbelepisodgrej.
Men tematiken kändes å andra sidan en smula bekant. Efter att i två på varandra följande avsnitt se först hololäkaren rövas bort och sedan Seven of Nine utsättas för ett kidnappningsförsök ,så hamnar den här gången BÄGGE TVÅ i finkan hos ett främmande folk. Hos Lokirrerna har nämligen hologrammen revolterat, och nu tillåts inga fotonvarelser att passera genom deras territorium. För att rädda hololäkaren undan hologramhatarna så laddar Seven of Nine ner hans program till sin egen matris innan hon sätts i finkan. Det kanske hon inte skulle ha gjort, för hans program får tydligen högre prioritet än hennes eget medvetande. Stackars Seven kan alltså bara stumt se på medan hololäkaren styr och ställer med hennes kropp. Som när han upptäcker hur kul det är att äta. Och dricka.
Body and soul är ett slags avancerad och högteknologisk kombination av bodyswap/förväxlingskomedin, och ett ypperligt tillfälle för Jeri Ryan att få släppa loss lite och göra sin bästa parodi på Robert Picardo. Imitationen är kanske inte perfekt men ganska underhållande, och under avsnittets gång så vinner den här historien verkligen över mig – jag går från djupt skeptisk till entusiastisk på 40 minuter. Det här är ju faktiskt kul på riktigt.
För säkerhets skull så trycker serieskaparna även in en bihandling i avsnittet, och låter man Tuvok ramla rakt in i den brutala och ofta våldsamma vulcanska brunstperioden, Pon Farr. Det här är extremt skamligt, tydligen, för in i det längsta insisterar Tuvok på att han egentligen har influens, och inte alls permanent kåtslag. Den medicin som hololäkaren konstruerat för att lindra Tuvoks symptom fungerar dessvärre inte optimalt, och då läkaren är tillfångatagen på ett skepp långt borta så får man nöja sig med vikarien Paris take på problemet. Att Tuvok kanske kan lätta på trycket genom att ligga lite på holodäcket?
PARIS: I do have one area of expertise that might help. The holodeck. TUVOK: I am a married man. PARIS: It’s the holodeck, Tuvok. It doesn’t count. TUVOK: Is that what you tell your wife? PARIS: No, of course not. My days of rescuing slave girls from Planet Ten are history. Look, you have photographs of your wife, right? The computer can use them to create a replica. You wouldn’t be breaking your vows if it’s a hologram of your wife.
För att ytterligare komplicera saker så är även holodäcksverksamhet förbjuden inom Lokirrernas område, så när Voyager passerar där så erbjuds inte ens den avlastningen för Tuvok. Men lyckligtvis går han inte amok i Voyagers korridorer, utan man nöjer sig mest med att skoja lite om hela grejen.
Ett återkommande motiv i bodyswap-komedier är ju det här med sex och romantik, så givetvis blir Ranek, en av de manliga lokirriska befälen, mycket intresserad av Seven – utan att veta att hennes medvetande just nu är en manlig hololäkare. Medan Jaryn, enav de kvinnliga besättningsmedlemmarna som hololäkaren däremot blir lite intresserad av, tjatar om att hon vill presentera Seven för sin bror. Först kändes det här ganska unket. Sättet som hololäkaren blir förfärad på när Seven blir utsatt för närmanden från Ranek, till exempel. Men sen på slutet händer det något med tonen. Kanske är det en brasklapp man slängt in för att inte få kritik från hbtq-rörelsen, men det känns ändå rätt så uppriktigt när hololäkaren senare i avsnittet bara ignorerar alla hänvisningar till kön och heterosexualitet, utan snarare vill prata om det holofobiska inslaget hos lokirrerna.
RANEK: What happened was between me and Seven of Nine, not you. EMH: I’m sorry you feel that way. The truth is, aside from a few awkward moments, I enjoyed our time together. (He looks towards Jaryn and back again.) EMH: There are many women who’d appreciate an attractive man like you. I’m just not one of them. JARYN: More of our vessels are on the way. You should leave while you can. RANEK: Thank you. (Ranek leaves.) EMH: I guess you won’t be introducing me to your brother. JARYN: I’m not sure you’re the kind of person he’s interested in. EMH: You mean because I’m a hologram. I don’t imagine this experience is going to change your feelings about photonics, but I wanted you to know I’m grateful for the time we’ve spent together. JARYN: You’re a talented doctor. We’re the ones who should be grateful. EMH: I’m glad I could help. Doctor to Voyager. One to beam out.
Det här var kul, med oväntade vändningar och en hel del humor. Lite befriande självdistans kändes dessutom vältajmat just nu.
Betyg: 9/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 643 tv-avsnitt.
Ibland märker jag inte riktigt vilken Treksk dry spell jag är inne i, man blir liksom gaslightad in i det mediokra. Det är inte förrän det kommer ett avsnitt av en lite högre kaliber som man inser var nivån ju borde ligga, egentligen. Blev något uppiggad av Bliss, men det är ju som i Chimera nivån ska ligga. Inte bara en rymdstory, utan åtminstone en smula existentiellt djup inblandat i äventyret. Som här, där man berör ämnen som rasism, assimilering och mellanförskap – fast på ett SF-sätt. Avsnittet handlar ju om Odos utsatta situation som ensam shapeshifter på en rymdstation där alla andra är humanoider, och hur han ständigt anpassar sig till de tvåbentas norm för att kunna få deras kärlek och uppskattning. Men oavsett hur skruvad själva intrigen är så finns det förstås mycket i Odos problematik som känns väldigt välbekant – här och nu i den verkliga världen.
Minns ni förresten Odos origin story? Den om hur han och 99 andra changelings skickades ut i galaxen redan som typ små shapeshifterembryon. Tanken var att de skulle lära sig om världen utanför och sedan ta med sig kunskapen hem till grundarnas planet igen. Ett brutalt experiment för de stackars embryona, som kanske aldrig skulle komma att stöta på någon som var likadan som dem. Det är väl också det traumat som är den egentliga grunden till att Odo bestämde sig för att inte ansluta sig till sina artfränder Grundarna, utan stanna kvar på Deep Space 9. I det här avsnittet träffar Odo av en händelse på en annan av de hundra, Laas – som aldrig träffat en annan shapeshifter föut. Så Odo lär Laas hur man länkar ihop sig som changeling (en intensiv version av en vulcansk mind meld, ungefär), medan Laas ,som levt längre med humanoida arter än Odo, generöst delar med sig av sina erfarenheter av livet. Dessvärre den typ av “livets hårda skola”-argument som Odo inte verkar vilja ta in.
Star Trek är ju stundtals lite besatt av det här med ras. Man träffar på den ena typen av alien efter den andra, med olika fysiska och mentala förmågor samt med en rik variation av kulturer och sociala system. Men i det här avsnittet framstår allt det där som småsaker. För Laas är skillnaden mellan en människa och en klingon obetydlig. Humanoider är ändå alltid humanoider, resonerar han, och efter att ha sett många olika variationer så har han inga höga tankar om dem. Det här är en åsikt som han inte direkt anstränger sig för att hålla hemlig. Inte ens när Odo försöker introducera sina vänner för Laas en kväll i Quarks bar. När Kira frågar Laas om hur det är på planeten Varala får hon ett ganska oförskämt svar.
LAAS: It’s just the same as any other planet overrun with humanoids. Cities and farms everywhere, other lifeforms displaced from their habitats. Once I migrated to the southern continent with a herd of volg. When we returned to our breeding grounds the following summer, they had been fenced off. The herd died out within two generations. It’s always that way where humanoids thrive. They disrupt the natural balance.
Ja, den där kvällen med polarna i Quarks bar blir varken långvarig eller mysig. Laas vet förstås vad han gör när han provocerar på det här sättet, och det är faktiskt pinsamt enkelt för honom att locka fram fördomar och trångsynthet hos besättningen på Deep Space 9. Även Odo får stå ut med att bli skärskådad av Laas, och genast blir det uppenbart hur mycket Odo anstränger sig för att smälta in på stationen. Men det slutar inte där. Laas drar sig inte heller för att kommentera Odos förhållande med Kira. Han försökte själv ha en relation med en humanoid, men allt gick i putten när hon ville ha barn. Nu tror han att något liknande kan hända mellan Odo och Kira.
LAAS: It won’t last.
ODO: The fact that your relationship failed doesn’t mean that mine will.
LAAS: True. And if you’re very lucky, you can watch her grow old and die.
ODO: I think you should stay out of my affairs.
LAAS: I don’t want to see you make the same mistakes I made. You’re wasting your time trying to be a humanoid. You’re limiting yourself. Let’s leave here, Odo. Let’s find the others. A hundred were sent away and they’re out there somewhere. If we can find even a few of them, we can form a new Link. Think of it, Odo. We can exist the way we were meant to. As changelings.
Allting blir ännu lite jobbigare för Odo när Laas bestämmer sig för att lajva dimma på Deep Space 9:s promenad, vilket inte direkt roar de som bor på stationen. Så Laas råkar i bråk med två klingoner och dödar händelsevis den ene. Att en changeling har dödat klingoner (om än eventuellt i självförsvar), mitt under brinnande krig mot Grundarna, är något så pass oerhört att klingonerna kräver att Laas blir överlämnad till dem. Sisko överväger att gå dem till mötes, något som Odo menar aldrig hade inträffat om det inte rört sig om en changeling. Bekymmersamt.
Till slut är det faktiskt Kira som löser det här problemet. Hon har tydligen tjejlyssnat på Stings If You love somebody set them free och bestämt sig för att Odo måste få möjlighet att dra ut i galaxen med Laas, om det verkligen är det han vill. Så hon hjälper Laas att rymma från häktet och bestämmer en plats som Odo och Laas kan mötas på. Men trots att en stor del av Odo vill följa med Laas och leta efter andra av de hundra, så är ändå hans kärlek till Kira starkare. Och när han kommer tillbaka hem, är det som att de tar sitt förhållande till en ny nivå.
KIRA: If I ever made you feel that you can’t be yourself with me, I’m sorry. I want to know you the way you really are.
Varpå Odo äntligen kan slippa att föreställa en humanoid form med sin älskade, och i stället förvandlar sig till vad han vill. I det här fallet ett moln som omsluter Kira. Som gillar det. Skitmycket.
Ett gulligt slut på ett avsnitt som är ett av de bästa på länge. Just för att man faktiskt lyckas adressera en rad angelägna frågor. Som exempelvis priset för att accepteras. Mest tydligt är det kanske i scenen där Quark plötsligt bestämmer sig för att förklara för Odo hur allt ligger till:
QUARK: Don’t you get it, Odo? We humanoids are a product of millions of years of evolution. Our ancestors learned the hard way that what you don’t know might kill you. They wouldn’t have survived if they hadn’t have jumped back when they encountered a snake coiled in the muck. And now millions of years later, that instinct is still there. It’s genetic. Our tolerance to other lifeforms doesn’t extend beyond the two arm, two leg variety. I hate to break this to you, but when you’re in your natural state, you’re more than our poor old genes can handle.
ODO: So what are you saying, Quark? That the Klingons couldn’t help what they did because of their genes?
QUARK: I’m not trying to excuse what they did. I’m only telling you why it happened. Watch your step, Odo. We’re at war with your people. This is no time for a changeling pride demonstration on the Promenade.
Ingen changeling pride på promenaden, alltså. Och bara tolerans för Odo som shapeshifter om han anstränger sig för att passa in, och inte använder sina krafter på ett sätt som kan störa dem omkring honom. Lite lustigt förstås att just Quark, som kommer från ett av de allra mest föraktade folken i galaxen, ska vara den som säger till Odo att han inte har rätt att vara den han är fullt ut. Men det är väl så det ofta är – i botten av hierarkierna bekämpar man bara varandra. Hur som helst en bra illustration av intoleransens fejs – hur acceptans ofta är villkorat. Jag tror det är det jag tycker så mycket om i det här avsnittet. Att Odo faktiskt blir woke i Chimera, och inser hur tunn fernissan av tolerans och vidsynthet är, kanske även hos de närmaste vännerna.
PS. Lite lustigt att Quark skulle använda just den där liknelsen kring Pride (och att jag ser det här avsnittet just typ dagen efter att Stonewallupproret fyllt 50), för jag fick faktiskt en liten vibb om att Kira kanske tyckt att Odo varit otrogen när han länkade ihop sig med Kaas. Bara en spaning…
Betyg: 9/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 586 tv-avsnitt.
The Emperor’s New Cloak är en olycklig kombination av två komiska Star Trek-subgenrer. Dels Ferengiavsnitten, comic relief-avbrotten i de ofta mörka och deppiga Deep Space Nine-intrigerna (jo, det där kriget på Dominion pågår visst fortfarande i bakgrunden, även om det är svårt att förstå när ingen verkar bry sig särskilt mycket om det). Dels är det här ett återbesök i Deep Space Nine-versionen av spegeluniversumet. Det som besvärande ofta verkar kretsa kring att Kiras spegelversion har tajta fodral och är sexuellt utagerande.
Den här gången är det stornagusen som har farit till spegeluniversumet för att kolla om det går att tjäna pengar där. Han blir förstås omedelbart tagen som gisslan, och används nu för att få Quark och Rom att fixa en osynlighetsmantelmanick till den onda alliansen i spegeluniversumet (där existerar tydligen inte möjligheten att göra sitt skepp osynligt). Och den som skickas över till seriens primäruniversum för att fixa fram lösensumman för Stornagusen är alltså spegelversionen av Ezra (en ny rollfigur under seriens sista säsong måste förstås utnyttjas så mycket det bara går).
Quark och Rom går motvilligt med på kraven från kidnapparna, och snor en osynlighetsmantelmanick. Men bestämmer sig också för att följa med till spegeluniversumet för att vara helt säkra på att stornagusen verkligen blir frisläppt. Det har de verkligen inte mycket för, utan riskerar i stället att bli avrättade tillsammans med honom. Spegelversionen av Worf är nu regenten i spegeluniversumet, medan spegel-Kira tillbringar halva avsnittet i finkan med stornagusen (där hon visar sina skills i att dra i ferengiöronhår), och halva på Worfs brygga.
Avsnittet innehåller några en rad turer och förvecklingar, men sammanfattningsvis kan man väl säga att Rom inte är så dum som alla tror, utan fixar ett sabotage på Worfs skepp som gör att han och de andra ferengierna undkommer den stundande avrättningen. Spegel-Ezra är inte heller så ond som man tror, utan hjälper dem så att de ska kunna fara tillbaka till rätt universum.
Bäst med det här avsnittet är väl de lite självironiska scenerna där Rom försöker förstå vad som är logiskt och ologiskt med spegeluniversumet. Ska vi vara helt ärliga så använder han sig faktiskt av uttrycket “alternate universe”, men blir ändå mycket konfunderad när inte allt är precis tvärtom som i hans eget primäruniversum. Det verkar finnas gråskalor. Hur som helst, ändå en lite rolig disclaimer från manusförfattarnas sida, som för att säga att de är medvetna om att de bryter mot spegeluniversumets grundregler:
ROM: Brother! I just realised something.
EZRI: This should be good.
ROM: This is suppose to be an alternate universe, but their Captain O’Brien seems as nice as our Chief O’Brien.
QUARK: So?
ROM: Don’t you see? It doesn’t make any sense. It’s not alternate.
QUARK: Go back to sleep, Rom.
ROM: Right. But it’s all very confusing.
En sak som däremot verkligen är tvärtemot är spegel-Ezras sexuella läggning (så vitt vi vet i varje fall). I spegeluniversumet är hon lesbisk och hinner både nmed att ha ett slags förhållande med Spegel-Kira, och en oerhört explosiv flirt med Spegel-Leeta. Det här är väl andra gången som Deep Space Nine visar en kärleksrelation mellan två kvinnor, och det här gången är det ingen symbiont i magen som har med det att göra eller någon del av Spegel-Kiras orgier.
En annan intressant spegeleffekt är att smörsångaren Vic Fontaine dyker upp som ond alliansallierad. Det känns som om manusförfattarna också är på väg bort från de där första rätt tramsiga konstruktionerna där exakt alla från tv-serien trängdes på liknande poster i det alternativa universumet.
En annan mindre höjdpunkt var att se Quark be om hjälp från sin gud, Ett slags automat som man matar in guld i för att få sina önskningar uppfyllda. Ferengierna förnekar sig aldrig.
Jag märker att det här avsnittet låter lite roligare när jag skriver om det, än vad det egentligen är. För mest är det liksom taffligt, med glimtar av sköj. Det liter av ett slags kaka på kaka-effekt, där det blir lite för mycket att se de tokroliga ferengierna i det redan tokroliga spegeluniversumet. Men visst, några skrock och fniss blir det i tv-soffan. Kanske kan en viss del av min irritation med avsnitt som det här bero på att jag liksom verkligen tycker att seriskaparna borde ta vara på den här sista säsongen och göra den episk. Men tydligen är det utfyllnadsavsnitt som gäller så här halvvägs in i säsong sju (ja, man kan förstås även se det här avsnittet som en kombination av manusförfattarnas farväl till spegeluniversumet och sista chansen att göra ett roligt ferengiavsnitt, men jag hade hellre försökt få till lite action i det här stadiet av serien).
Betyg: 4/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 583 tv-avsnitt.
Det märks att vi börjar närma oss slutet på säsongen. Intrigen smalnar liksom av och allt mer handlar nu om att försöka lösa säsongens mysterium. Det som handlar om framtiden för galaxen, och vad som skulle hända om den artificiella intelligens, som Stjärnflottan själv från början hyst i sina datorer, tog över världen. I Through the Valley of the Shadows får vi reda på lite mer om vad som driver den där AI:n. På klassiskt Star Trek-manér är det en enkel grundläggande programmering som flippar ut och får oanade konsekvenser. Om Control, som Federationens riskuppskattande program heter, från början fått instruktionen att förutse och förhindra krig – då är det ju inte helt ologiskt för programmet att komma fram till att utplånandet av alla krigande raser skulle kunna vara ett sätt att nå fram till målet. Så man skulle kunna sammanfatta grundkonflikten här med att människan slåss för sin överlevnad och en framtid som hon själv egentligen är det största hotet mot. Lite som i den klimatkris vi så sakteliga tuffar in i just nu. Det är ju inte så svårt att förutse hur Control skulle lösa den, om den fått fria tyglar.
Efter den traumatiska upplevelsen med mamman som kom tillbaka från de döda (och sedan försvann igen) så har Burnham uppenbarligen tappat stora delar av sitt omdöme. Hon tycker att Discovery helt ska lämna den snitslade bana som de där plötsligt uppblossande röda stjärnorna utgör, och istället ge sig ut på jakt efter Leland som ju är den onda AI:n i kroppslig form. Burnhams mor sade ju sig vara helt ovetande om de där ljussignalerna – så uppenbarligen är det någon annan från framtiden som placerar ut dem. Den traumatiserade Burnham låter känslorna styra när hon vill överge det här spåret, frågan är om hennes psyke skulle klara av att hoppas på en ny ny dramatisk demaskering om och när de får reda på vem som ligger bakom ljusfenomenen.
Helt ologiskt är ju inte heller hennes resonemang. Det finns ju trots allt inget som talar emot att även de röda stjärnorna är en fälla. Uppenbarligen följer ju Discovery och dess besättning någon annans i förväg uppgjorda plan när de far från ljusfenomen till ljusfenomen – på jakt efter något som de inte ens själva känner till. Hur som helst så tycker Pike och de andra att en jakt på Leland och AI:n med Discovery skulle vara samma sak som att servera AI:n resten av den där mystiska sfärens data, serverad på ett silverfat. Informationen i databasen är ju troligtvis den som möjliggör utvecklandet av den allsmäktiga versionen av AI:n som finns i framtiden, så det viktigaste just nu måste ju vara att hålla informationen som finns lagrad på Discovery långt borta från Control, inte förfölja Control med den.
Det hindrar inte Burmham från att övertala Saru att på egen hand få jaga efter Leland. Ett av Sektion 31:s skepp lämnade en rapport några minuter senare än det borde, och Burnham bestämmer sig för att undersöka orsaken till avvikelsen. Lyckligtvis tvingar sig Spock med på den här expeditionen, som givetvis visar sig vara ett bakhåll. Ett sätt för den onda AI:n att försöka utplåna det som tydligen är den sista osäkra faktorn i ekvationen kring framtiden – Burnham själv. I alla fall är det vad Spock slår fast efter att de två fajtats med ytterligare en av AI:ns mänskliga uppenbarelser. Den här gången förklädd till en av Burnhams gamla besättningskamrater från Shenzou.
Men Burnham är inte den enda som ger sig ut på ensamuppdrag i det här avsnittet. Pike drar på egen hand iväg ner till den klingonska planeten Boreth – den mytomspunna platsen för det kloster dit klingoner åker för att utvecklas andligt. Det är förstås också den planet där Tyler/Voq och L’Rell dumpade sin bebis, efter att hon låtsats ta livet av det för några avsnitt sedan.
Pike och Discovery är vid Boreth vägledda av, förstås, en röd stjärna. Och om man ser de där ljusfenomenen som en slags skattjaktskarta för Discovery, så verkar det den här gången ganska uppenbart att skatten som ska erövras utgörs av tidskristaller. Det var en sådan som utgjorde själva motorn i mamma Burnhams tidsresedräkt, till Leland sköt sönder den i förra avsnittet. Ett effektivt sätt att sätta stopp för den röda ängelns interventioner i tidslinjen framöver (hela det här avsnittet gör därför mig ännu säkrare på att man kommer att lägga den där kristallen på den planet som Gabrielle Burnham har sitt basecamp på i framtiden – eller är det en för enkel lösning)).
Nu kändes det kanske som om jag gick igång på det här med tidskristallerna, men faktum är att jag fylldes av onda aningar när jag hörde uttrycket användas i förra avsnittet. En tidskristall känns väldigt mycket som något som man skulle kunna använda sig av i Marvel Cinematic Universe (och eventuellt knyta upp drygt 20 filmers intrig kring), eller ett givet inslag i valfri fantasytext om tidsresor. Och mycket riktigt. tidskristallen ser ut att bli en central ingrediens i de kommande avsnitten av Discovery. Pike far alltså till Boreth, och gissa vem han träffar där – och som vuxit från bebis till vuxen man på bara åtta avsnitt under inflytande av tidskristallerna? Jojomen, det är Tylers och L’Rells son, Tenavik. På nytt blir det lite Star Wars-klaustrofobiskt här, där en handfull personer och deras ättlingar dyker upp på alla viktiga positioner som rör en hel galax framtid.
Tenavik är någon form av chefsmunk på det kloster där man vaktar tidskristallerna. Att få ta med sig en kristall från Boreth har ett högt pris. Först tror jag att det bara handlar om att Pike ska uthärda att se vilken framtid kristallen visar för honom när han lägger sin hand på den – men tydligen handlar det också om att ens framtid fixeras när man tar kristallen från klostret. Det finns alltså inget som Pike nu kan göra för att undvika den framtid han fått se, den där han med sönderfrätt ansikte sitter fångad i en fyrkantig rullande respirator (det vill säga samma händelser som Pike är med om i originalserien). Detta öde kan förstås skrämma vem som helst, men tänk då också på att Pike ALLTID har perfekt hår. Kroppsligt förfall verkar liksom inte vara någon han förväntar sig av livet. Till sist bestämmer sig Pike för att galaxens livsformer är viktigare än hans eget öde och drar från Boreth med kristallen. Men exakt vad han ska göra med den, det verkar han inte veta.
Och vi avslutar det här megalånga blogginlägget med relationsuppdateringarna. Jett Reno (spelad av komikern Tig Notaro) gör comeback i serien efter att ha varit frånvarande ett tag. Hon har dock ingen egen storyline, utan hennes uppgift är att på ett inte särskilt subtilt sätt försöka påverka doktor Culber att försöka sy ihop saker och ting med Stamets igen. I farten kommer hon också ut som flata.
RENO: You have a second chance. And it may not last forever. Don’t screw it up.
Tyler och L’Rell har också en uppgörelse. Eller, det är förstås L’Rell som får ta hela ansvaret för deras relation. Hon förklarar att hon förstått att Tyler är förändrad, att han inte längre är Voq utan en mix av klingon och människa. Och att Tyler aldrig kommer att sluta älska Burnham. Han står som vanligt mest osäker och med flackande blick när det handlar om känslor och relationer. Jag tycker verkligen att Tyler bara blir mesigare och mesigare för varje avsnitt. Dessutom borde han gå en kurs i hår- och skäggvård hos Pike.
Avsnittet slutar med att Discovery är omringat av Sektion 31-skepp, troligtvis fjärrstyrda av den onda AI:n. Pike bestämmer sig för att överge skeppet och starta processen för självdestruktion ombord Discovery. På det sättet kan man förhindra att den där viktiga sfärdatan hamnar i den artificiella intelligensen händer. Eller hur man nu ska uttrycka det. Den har ju inte händer. Egentligen. Frågan är väl bara om sfärdatan kommer att tillåta det att hända? Den verkar ju ha en egen och extremt stark vilja.
Jag är inte helt lycklig över utvecklingen med de här magiska tidskristallerna och öden som naglas fast och barn som växer jättesnabbt. Jag föredrar när man håller Star Trek hyfsat fantasyfritt, även om den här typen av inslag förstås förekommit då och då. Det här avsnittet, vars titel väl anspelar pådödsskuggansdal, är en bra bit bättre än habilt genomförd. Men när man nu upplevt några riktigt ödesmättade avsnitt och suttit och gråtit framför tv:n, ja då känns det här mest lite slätstruket. Men extra plus för scenen där AI:n förvandlades till en massa ormliknande tentakler – kändes nästan lite bibliskt, eller åtminstone lovecraftiskt.
Betyg: 7/10
Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 12/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 534 tv-avsnitt.
Tillbaka i Deep Space Nines spegeluniversum tar det en stund innan jag lyckas orientera mig. Just det, det här är universumet där Alliansen består av klingoner, cardassier och bajoraner som förslavat mänskligheten. Den lite oväntade följden när Terranerna beslöt sig för att reformera sitt imperium efter Kirk gjort sitt spegeluniversumsbesök. När människornas förtryck av de andra folken lättade slog de tillbaka, hårt. Och så är människorna organiserade som rebeller – som slåss för sin självständighet.
Att fara mellan olika parallella universum i Star Trek brukar ju vara lite komplicerat, men i Deep Space Nine verkar det successivt bli allt enklare. Shattered mirror är ju en ganska direkt fortsättning på Through the looking glass– avsnittet där Sisko kidnappades för att låtsas vara sin egen spegelversion, och leda den mänskliga rebellarmén. I det här avsnittet kommer spegeluniversumsupplagan av Jennifer Sisko, kapten Siskos döda fru, över på besök i primäruniversumet för att typ hänga lite.
Spegel-Jennifer har egentligen rätt så skumma avsikter, men någonstans på vägen blir det oväntat innerligt och äkta. Spegel-Jennifer får träffa Jake, sonen hon aldrig fick i sitt äktenskap. För Jake är Jennifer en exakt kopia av hans döda mamma, och känslostorm följer förstås på detta. Men allt känslojunk är egentligen en förevändning för att först locka Jake till spegeluniversumet, och sedan få kapten Sisko att följa efter. Den här gången behöver rebellerna på spegelsidan hjälp med att trimma in en nybyggd version av Defiant – som i sin tur ska användas för att möta en attack från en alliansstyrka – ledd av spegel-Worf. Mycket speglingar här, så pass många att jag förväxlade Gul Dukat och Garak med varandra när jag kollade på det här. Men tack vare redigt ingripande från AH kan jag nu rätta till det i alla fall.
Under tiden jag såg på Shattered Mirror så fick jag flera gånger en känsla av Star Wars-ifiering. Eller är det bara jag som gör sådana associationer när jag ser spegel-Garak sitta med en halsboja vid spegel-Worfs fötter, som en Star Trek-version av prinsessan Leia och Jabba the Hut. Blir förresten också lite förvirrad när manusförfattarna lyckas göra spegel-Worf en smula homosexuell. Eller är det Garak som frivilligt bjuder ut sig till alla män som håller honom fången i en halsboja? (Vilket i och för sig är mycket mer logiskt än när jag trodde det var Spegel-Gul Dukat. Garak har ju alltid verkat lite hbtq. Å andra sidan är det här spegeluniversumet, så supertraighta Gul Dukat skulle ju kunna ha en bögspegling. Noterar i alla fall att Worf inte verkar vara helt ointresserad) Allt framgår inte av replikerna här nedan, jag tyckte nog att det pågick något mellan raderna…
GARAK: I thought we had agreed that it was the Intendant who was incompetent. I was merely following her orders.
WORF: And for following those orders you deserve to die.
GARAK: Then why don’t you kill me? The Intendant was bad enough. She was irrational, accusatory, unappreciative. But at least
WORF: At least what?
GARAK: At least I was able to please her now and then.
WORF: You are not my type.
GARAK: I never said I was.
WORF: Increase speed to warp nine.
Och med Star Wars-ifiering tänker jag också på den ovanligt rörliga och nästan moderna eldstriden mellan klingonerna och Defiance i det här avsnittet. Skeppen far runt mellan rymdstationens ringar på ett betydligt friare sätt än man brukar göra i den här (mer taffliga) serien.
Action i all ära, det är ju egentligen triangeldramat mellan Jennifer, Benjamin och Jake som är avsnittets hjärta. Kanske är jag en förhärdad tittare vid det här laget, men det dröjer till den absolut sista scenen innan det ens rycker i tårkanalsmusklerna hos mig. Det känns liksom som om man vet redan på förväg att det här ska gå åt helvete. Jag tycker också mest att Jake är lite korkad när han inte förstår att spegel- Nog är en skitstövel (även om jag gillar att han här på Ferengi-vis är tacksam mot spegel-Kira för att hon röjt både hans pappa och hans farbror ur vägen). I den dramatiska upplösningen så offrar Jennifer sig när Spegel-Kira är på väg att skjuta Jake. Hon tar hans skott, och det är vid .hennes dödsbädd som avsnittet avslutas.
SISKO: How is she?
(Jake shakes his head. Sisko goes over to Jennifer’s bed.)
JENNIFER: Ben.
SISKO: Easy.
(He holds her hand.)
JENNIFER: I knew we were still connected.
SISKO: Always.
(Jennifer dies.)
JAKE: Dad.
(Father and son hold each other in grief.)
SISKO: Let’s go home.
De här lite allvarligare stråken kontrasteras då mot den mer campiga sidan av Deep Space Nines spegeluniversum. Kombinationen känns lite svårsmält. Överhuvudtaget känns ju spegeluniversumen ofta som ett sätt för de hårt hållna manusförfattarna och producenterna att få leva ut fantasier om allt det som normalt inte ryms inom seriens förutsättningar. I Deep Space Nine betyder det att alla är mycket kåtare än normalt, och i familjen Visitor/Siddig är det nu han som får grönt ljus för överspel, när Spegel-Bashir är en hypermacho Han Solo-typ. Och Dax ska hålla på att dra upp att hon hade sex med Benjamin Sisko när hon trodde att han var Spegel-Benjamin. Då blir det lite svårt att ta till sig de allvarliga delarna av historien.
Ett annat skäl kan ju vara att Spegeluniversumen i den här serien framstår som direkt klumpiga och primitiva jämfört med det vi sett i Star Trek: Discovery. På sina ställen är det här snarare en lite taffligt skriven fars. Om än en mörk och tragisk sådan.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 425 tv-avsnitt.