VOY: Body and soul. Det där hololäkaren tar över Sevens kroppsfunktioner.

Alltså. Det här avsnittet. Så mycket som är på gång här att det kändes som en sån där dubbelepisodgrej.

Men tematiken kändes å andra sidan en smula bekant. Efter att i två på varandra följande avsnitt se först hololäkaren rövas bort och sedan Seven of Nine utsättas för ett kidnappningsförsök ,så hamnar den här gången BÄGGE TVÅ i finkan hos ett främmande folk. Hos Lokirrerna har nämligen hologrammen revolterat, och nu tillåts inga fotonvarelser att passera genom deras territorium. För att rädda hololäkaren undan hologramhatarna så laddar Seven of Nine ner hans program till sin egen matris innan hon sätts i finkan. Det kanske hon inte skulle ha gjort, för hans program får tydligen högre prioritet än hennes eget medvetande. Stackars Seven kan alltså bara stumt se på medan hololäkaren styr och ställer med hennes kropp. Som när han upptäcker hur kul det är att äta. Och dricka.

Body and soul är ett slags avancerad och högteknologisk kombination av bodyswap/förväxlingskomedin, och ett ypperligt tillfälle för Jeri Ryan att få släppa loss lite och göra sin bästa parodi på Robert Picardo. Imitationen är kanske inte perfekt men ganska underhållande, och under avsnittets gång så vinner den här historien verkligen över mig – jag går från djupt skeptisk till entusiastisk på 40 minuter. Det här är ju faktiskt kul på riktigt.

För säkerhets skull så trycker serieskaparna även in en bihandling i avsnittet, och låter man Tuvok ramla rakt in i den brutala och ofta våldsamma vulcanska brunstperioden, Pon Farr. Det här är extremt skamligt, tydligen, för in i det längsta insisterar Tuvok på att han egentligen har influens, och inte alls permanent kåtslag. Den medicin som hololäkaren konstruerat för att lindra Tuvoks symptom fungerar dessvärre inte optimalt, och då läkaren är tillfångatagen på ett skepp långt borta så får man nöja sig med vikarien Paris take på problemet. Att Tuvok kanske kan lätta på trycket genom att ligga lite på holodäcket?

PARIS: I do have one area of expertise that might help. The holodeck. 
TUVOK: I am a married man. 
PARIS: It’s the holodeck, Tuvok. It doesn’t count. 
TUVOK: Is that what you tell your wife? 
PARIS: No, of course not. My days of rescuing slave girls from Planet Ten are history. Look, you have photographs of your wife, right? The computer can use them to create a replica. You wouldn’t be breaking your vows if it’s a hologram of your wife.

För att ytterligare komplicera saker så är även holodäcksverksamhet förbjuden inom Lokirrernas område, så när Voyager passerar där så erbjuds inte ens den avlastningen för Tuvok. Men lyckligtvis går han inte amok i Voyagers korridorer, utan man nöjer sig mest med att skoja lite om hela grejen.

Ett återkommande motiv i bodyswap-komedier är ju det här med sex och romantik, så givetvis blir Ranek, en av de manliga lokirriska befälen, mycket intresserad av Seven – utan att veta att hennes medvetande just nu är en manlig hololäkare. Medan Jaryn, enav de kvinnliga besättningsmedlemmarna som hololäkaren däremot blir lite intresserad av, tjatar om att hon vill presentera Seven för sin bror. Först kändes det här ganska unket. Sättet som hololäkaren blir förfärad på när Seven blir utsatt för närmanden från Ranek, till exempel. Men sen på slutet händer det något med tonen. Kanske är det en brasklapp man slängt in för att inte få kritik från hbtq-rörelsen, men det känns ändå rätt så uppriktigt när hololäkaren senare i avsnittet bara ignorerar alla hänvisningar till kön och heterosexualitet, utan snarare vill prata om det holofobiska inslaget hos lokirrerna.

RANEK: What happened was between me and Seven of Nine, not you. 
EMH: I’m sorry you feel that way. The truth is, aside from a few awkward moments, I enjoyed our time together. 
(He looks towards Jaryn and back again.) 
EMH: There are many women who’d appreciate an attractive man like you. I’m just not one of them. 
JARYN: More of our vessels are on the way. You should leave while you can. 
RANEK: Thank you. 
(Ranek leaves.) 
EMH: I guess you won’t be introducing me to your brother. 
JARYN: I’m not sure you’re the kind of person he’s interested in. 
EMH: You mean because I’m a hologram. I don’t imagine this experience is going to change your feelings about photonics, but I wanted you to know I’m grateful for the time we’ve spent together. 
JARYN: You’re a talented doctor. We’re the ones who should be grateful. 
EMH: I’m glad I could help. Doctor to Voyager. One to beam out.

Det här var kul, med oväntade vändningar och en hel del humor. Lite befriande självdistans kändes dessutom vältajmat just nu.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 643 tv-avsnitt.

DS9: Chimera. Det där Odo träffar den humanoidföraktande shapeshiftern.

Ibland märker jag inte riktigt vilken Treksk dry spell jag är inne i, man blir liksom gaslightad in i det mediokra. Det är inte förrän det kommer ett avsnitt av en lite högre kaliber som man inser var nivån ju borde ligga, egentligen. Blev något uppiggad av Bliss, men det är ju som i Chimera nivån ska ligga. Inte bara en rymdstory, utan åtminstone en smula existentiellt djup inblandat i äventyret. Som här, där man berör ämnen som rasism, assimilering och mellanförskap – fast på ett SF-sätt. Avsnittet handlar ju om Odos utsatta situation som ensam shapeshifter på en rymdstation där alla andra är humanoider, och hur han ständigt anpassar sig till de tvåbentas norm för att kunna få deras kärlek och uppskattning. Men oavsett hur skruvad själva intrigen är så finns det förstås mycket i Odos problematik som känns väldigt välbekant – här och nu i den verkliga världen.

Minns ni förresten Odos origin story? Den om hur han och 99 andra changelings skickades ut i galaxen redan som typ små shapeshifterembryon. Tanken var att de skulle lära sig om världen utanför och sedan ta med sig kunskapen hem till grundarnas planet igen. Ett brutalt experiment för de stackars embryona, som kanske aldrig skulle komma att stöta på någon som var likadan som dem. Det är väl också det traumat som är den egentliga grunden till att Odo bestämde sig för att inte ansluta sig till sina artfränder Grundarna, utan stanna kvar på Deep Space 9. I det här avsnittet träffar Odo av en händelse på en annan av de hundra, Laas – som aldrig träffat en annan shapeshifter föut. Så Odo lär Laas hur man länkar ihop sig som changeling (en intensiv version av en vulcansk mind meld, ungefär), medan Laas ,som levt längre med humanoida arter än Odo, generöst delar med sig av sina erfarenheter av livet. Dessvärre den typ av “livets hårda skola”-argument som Odo inte verkar vilja ta in.

Star Trek är ju stundtals lite besatt av det här med ras. Man träffar på den ena typen av alien efter den andra, med olika fysiska och mentala förmågor samt med en rik variation av kulturer och sociala system. Men i det här avsnittet framstår allt det där som småsaker. För Laas är skillnaden mellan en människa och en klingon obetydlig. Humanoider är ändå alltid humanoider, resonerar han, och efter att ha sett många olika variationer så har han inga höga tankar om dem. Det här är en åsikt som han inte direkt anstränger sig för att hålla hemlig. Inte ens när Odo försöker introducera sina vänner för Laas en kväll i Quarks bar. När Kira frågar Laas om hur det är på planeten Varala får hon ett ganska oförskämt svar.

LAAS: It’s just the same as any other planet overrun with humanoids. Cities and farms everywhere, other lifeforms displaced from their habitats. Once I migrated to the southern continent with a herd of volg. When we returned to our breeding grounds the following summer, they had been fenced off. The herd died out within two generations. It’s always that way where humanoids thrive. They disrupt the natural balance. 

Ja, den där kvällen med polarna i Quarks bar blir varken långvarig eller mysig. Laas vet förstås vad han gör när han provocerar på det här sättet, och det är faktiskt pinsamt enkelt för honom att locka fram fördomar och trångsynthet hos besättningen på Deep Space 9. Även Odo får stå ut med att bli skärskådad av Laas, och genast blir det uppenbart hur mycket Odo anstränger sig för att smälta in på stationen. Men det slutar inte där. Laas drar sig inte heller för att kommentera Odos förhållande med Kira. Han försökte själv ha en relation med en humanoid, men allt gick i putten när hon ville ha barn. Nu tror han att något liknande kan hända mellan Odo och Kira.

LAAS: It won’t last. 

ODO: The fact that your relationship failed doesn’t mean that mine will. 

LAAS: True. And if you’re very lucky, you can watch her grow old and die. 

ODO: I think you should stay out of my affairs. 

LAAS: I don’t want to see you make the same mistakes I made. You’re wasting your time trying to be a humanoid. You’re limiting yourself. Let’s leave here, Odo. Let’s find the others. A hundred were sent away and they’re out there somewhere. If we can find even a few of them, we can form a new Link. Think of it, Odo. We can exist the way we were meant to. As changelings.

Allting blir ännu lite jobbigare för Odo när Laas bestämmer sig för att lajva dimma på Deep Space 9:s promenad, vilket inte direkt roar de som bor på stationen. Så Laas råkar i bråk med två klingoner och dödar händelsevis den ene. Att en changeling har dödat klingoner (om än eventuellt i självförsvar), mitt under brinnande krig mot Grundarna, är något så pass oerhört att klingonerna kräver att Laas blir överlämnad till dem. Sisko överväger att gå dem till mötes, något som Odo menar aldrig hade inträffat om det inte rört sig om en changeling. Bekymmersamt.

Till slut är det faktiskt Kira som löser det här problemet. Hon har tydligen tjejlyssnat på Stings If You love somebody set them free och bestämt sig för att Odo måste få möjlighet att dra ut i galaxen med Laas, om det verkligen är det han vill. Så hon hjälper Laas att rymma från häktet och bestämmer en plats som Odo och Laas kan mötas på. Men trots att en stor del av Odo vill följa med Laas och leta efter andra av de hundra, så är ändå hans kärlek till Kira starkare. Och när han kommer tillbaka hem, är det som att de tar sitt förhållande till en ny nivå.

KIRA: If I ever made you feel that you can’t be yourself with me, I’m sorry. I want to know you the way you really are. 

Varpå Odo äntligen kan slippa att föreställa en humanoid form med sin älskade, och i stället förvandlar sig till vad han vill. I det här fallet ett moln som omsluter Kira. Som gillar det. Skitmycket.


Ett gulligt slut på ett avsnitt som är ett av de bästa på länge. Just för att man faktiskt lyckas adressera en rad angelägna frågor. Som exempelvis priset för att accepteras. Mest tydligt är det kanske i scenen där Quark plötsligt bestämmer sig för att förklara för Odo hur allt ligger till:

QUARK: Don’t you get it, Odo? We humanoids are a product of millions of years of evolution. Our ancestors learned the hard way that what you don’t know might kill you. They wouldn’t have survived if they hadn’t have jumped back when they encountered a snake coiled in the muck. And now millions of years later, that instinct is still there. It’s genetic. Our tolerance to other lifeforms doesn’t extend beyond the two arm, two leg variety. I hate to break this to you, but when you’re in your natural state, you’re more than our poor old genes can handle. 

ODO: So what are you saying, Quark? That the Klingons couldn’t help what they did because of their genes? 

QUARK: I’m not trying to excuse what they did. I’m only telling you why it happened. Watch your step, Odo. We’re at war with your people. This is no time for a changeling pride demonstration on the Promenade.

Ingen changeling pride på promenaden, alltså. Och bara tolerans för Odo som shapeshifter om han anstränger sig för att passa in, och inte använder sina krafter på ett sätt som kan störa dem omkring honom. Lite lustigt förstås att just Quark, som kommer från ett av de allra mest föraktade folken i galaxen, ska vara den som säger till Odo att han inte har rätt att vara den han är fullt ut. Men det är väl så det ofta är – i botten av hierarkierna bekämpar man bara varandra. Hur som helst en bra illustration av intoleransens fejs – hur acceptans ofta är villkorat. Jag tror det är det jag tycker så mycket om i det här avsnittet. Att Odo faktiskt blir woke i Chimera, och inser hur tunn fernissan av tolerans och vidsynthet är, kanske även hos de närmaste vännerna.

PS. Lite lustigt att Quark skulle använda just den där liknelsen kring Pride (och att jag ser det här avsnittet just typ dagen efter att Stonewallupproret fyllt 50), för jag fick faktiskt en liten vibb om att Kira kanske tyckt att Odo varit otrogen när han länkade ihop sig med Kaas. Bara en spaning…

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 586 tv-avsnitt.

DS9: The Emperor’s New Cloak. Ferengifars i spegeluniversumet.

The Emperor’s New Cloak är en olycklig kombination av två komiska Star Trek-subgenrer. Dels Ferengiavsnitten, comic relief-avbrotten i de ofta mörka och deppiga Deep Space Nine-intrigerna (jo, det där kriget på Dominion pågår visst fortfarande i bakgrunden, även om det är svårt att förstå när ingen verkar bry sig särskilt mycket om det). Dels är det här ett återbesök i Deep Space Nine-versionen av spegeluniversumet. Det som besvärande ofta verkar kretsa kring att Kiras spegelversion har tajta fodral och är sexuellt utagerande.

Den här gången är det stornagusen som har farit till spegeluniversumet för att kolla om det går att tjäna pengar där. Han blir förstås omedelbart tagen som gisslan, och används nu för att få Quark och Rom att fixa en osynlighetsmantelmanick till den onda alliansen i spegeluniversumet (där existerar tydligen inte möjligheten att göra sitt skepp osynligt). Och den som skickas över till seriens primäruniversum för att fixa fram lösensumman för Stornagusen är alltså spegelversionen av Ezra (en ny rollfigur under seriens sista säsong måste förstås utnyttjas så mycket det bara går).

Quark och Rom går motvilligt med på kraven från kidnapparna, och snor en osynlighetsmantelmanick. Men bestämmer sig också för att följa med till spegeluniversumet för att vara helt säkra på att stornagusen verkligen blir frisläppt. Det har de verkligen inte mycket för, utan riskerar i stället att bli avrättade tillsammans med honom. Spegelversionen av Worf är nu regenten i spegeluniversumet, medan spegel-Kira tillbringar halva avsnittet i finkan med stornagusen (där hon visar sina skills i att dra i ferengiöronhår), och halva på Worfs brygga.

Avsnittet innehåller några en rad turer och förvecklingar, men sammanfattningsvis kan man väl säga att Rom inte är så dum som alla tror, utan fixar ett sabotage på Worfs skepp som gör att han och de andra ferengierna undkommer den stundande avrättningen. Spegel-Ezra är inte heller så ond som man tror, utan hjälper dem så att de ska kunna fara tillbaka till rätt universum.

Bäst med det här avsnittet är väl de lite självironiska scenerna där Rom försöker förstå vad som är logiskt och ologiskt med spegeluniversumet. Ska vi vara helt ärliga så använder han sig faktiskt av uttrycket “alternate universe”, men blir ändå mycket konfunderad när inte allt är precis tvärtom som i hans eget primäruniversum. Det verkar finnas gråskalor. Hur som helst, ändå en lite rolig disclaimer från manusförfattarnas sida, som för att säga att de är medvetna om att de bryter mot spegeluniversumets grundregler:

ROM: Brother! I just realised something. 

EZRI: This should be good. 

ROM: This is suppose to be an alternate universe, but their Captain O’Brien seems as nice as our Chief O’Brien. 

QUARK: So? 

ROM: Don’t you see? It doesn’t make any sense. It’s not alternate. 

QUARK: Go back to sleep, Rom. 

ROM: Right. But it’s all very confusing.

En sak som däremot verkligen är tvärtemot är spegel-Ezras sexuella läggning (så vitt vi vet i varje fall). I spegeluniversumet är hon lesbisk och hinner både nmed att ha ett slags förhållande med Spegel-Kira, och en oerhört explosiv flirt med Spegel-Leeta. Det här är väl andra gången som Deep Space Nine visar en kärleksrelation mellan två kvinnor, och det här gången är det ingen symbiont i magen som har med det att göra eller någon del av Spegel-Kiras orgier.

En annan intressant spegeleffekt är att smörsångaren Vic Fontaine dyker upp som ond alliansallierad. Det känns som om manusförfattarna också är på väg bort från de där första rätt tramsiga konstruktionerna där exakt alla från tv-serien trängdes på liknande poster i det alternativa universumet.

En annan mindre höjdpunkt var att se Quark be om hjälp från sin gud, Ett slags automat som man matar in guld i för att få sina önskningar uppfyllda. Ferengierna förnekar sig aldrig.

Jag märker att det här avsnittet låter lite roligare när jag skriver om det, än vad det egentligen är. För mest är det liksom taffligt, med glimtar av sköj. Det liter av ett slags kaka på kaka-effekt, där det blir lite för mycket att se de tokroliga ferengierna i det redan tokroliga spegeluniversumet. Men visst, några skrock och fniss blir det i tv-soffan. Kanske kan en viss del av min irritation med avsnitt som det här bero på att jag liksom verkligen tycker att seriskaparna borde ta vara på den här sista säsongen och göra den episk. Men tydligen är det utfyllnadsavsnitt som gäller så här halvvägs in i säsong sju (ja, man kan förstås även se det här avsnittet som en kombination av manusförfattarnas farväl till spegeluniversumet och sista chansen att göra ett roligt ferengiavsnitt, men jag hade hellre försökt få till lite action i det här stadiet av serien).

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 583 tv-avsnitt.

DIS: Through the Valley of the Shadows. Det med tidskristaller och lite annan fantasy.

Det märks att vi börjar närma oss slutet på säsongen. Intrigen smalnar liksom av och allt mer handlar nu om att försöka lösa säsongens mysterium. Det som handlar om framtiden för galaxen, och vad som skulle hända om den artificiella intelligens, som Stjärnflottan själv från början hyst i sina datorer, tog över världen. I Through the Valley of the Shadows får vi reda på lite mer om vad som driver den där AI:n. På klassiskt Star Trek-manér är det en enkel grundläggande programmering som flippar ut och får oanade konsekvenser. Om Control, som Federationens riskuppskattande program heter, från början fått instruktionen att förutse och förhindra krig – då är det ju inte helt ologiskt för programmet att komma fram till att utplånandet av alla krigande raser skulle kunna vara ett sätt att nå fram till målet. Så man skulle kunna sammanfatta grundkonflikten här med att människan slåss för sin överlevnad och en framtid som hon själv egentligen är det största hotet mot. Lite som i den klimatkris vi så sakteliga tuffar in i just nu. Det är ju inte så svårt att förutse hur Control skulle lösa den, om den fått fria tyglar.

Efter den traumatiska upplevelsen med mamman som kom tillbaka från de döda (och sedan försvann igen) så har Burnham uppenbarligen tappat stora delar av sitt omdöme. Hon tycker att Discovery helt ska lämna den snitslade bana som de där plötsligt uppblossande röda stjärnorna utgör, och istället ge sig ut på jakt efter Leland som ju är den onda AI:n i kroppslig form. Burnhams mor sade ju sig vara helt ovetande om de där ljussignalerna – så uppenbarligen är det någon annan från framtiden som placerar ut dem. Den traumatiserade Burnham låter känslorna styra när hon vill överge det här spåret, frågan är om hennes psyke skulle klara av att hoppas på en ny ny dramatisk demaskering om och när de får reda på vem som ligger bakom ljusfenomenen.

Helt ologiskt är ju inte heller hennes resonemang. Det finns ju trots allt inget som talar emot att även de röda stjärnorna är en fälla. Uppenbarligen följer ju Discovery och dess besättning någon annans i förväg uppgjorda plan när de far från ljusfenomen till ljusfenomen – på jakt efter något som de inte ens själva känner till. Hur som helst så tycker Pike och de andra att en jakt på Leland och AI:n med Discovery skulle vara samma sak som att servera AI:n resten av den där mystiska sfärens data, serverad på ett silverfat. Informationen i databasen är ju troligtvis den som möjliggör utvecklandet av den allsmäktiga versionen av AI:n som finns i framtiden, så det viktigaste just nu måste ju vara att hålla informationen som finns lagrad på Discovery långt borta från Control, inte förfölja Control med den.

Det hindrar inte Burmham från att övertala Saru att på egen hand få jaga efter Leland. Ett av Sektion 31:s skepp lämnade en rapport några minuter senare än det borde, och Burnham bestämmer sig för att undersöka orsaken till avvikelsen. Lyckligtvis tvingar sig Spock med på den här expeditionen, som givetvis visar sig vara ett bakhåll. Ett sätt för den onda AI:n att försöka utplåna det som tydligen är den sista osäkra faktorn i ekvationen kring framtiden – Burnham själv. I alla fall är det vad Spock slår fast efter att de två fajtats med ytterligare en av AI:ns mänskliga uppenbarelser. Den här gången förklädd till en av Burnhams gamla besättningskamrater från Shenzou.

Men Burnham är inte den enda som ger sig ut på ensamuppdrag i det här avsnittet. Pike drar på egen hand iväg ner till den klingonska planeten Boreth – den mytomspunna platsen för det kloster dit klingoner åker för att utvecklas andligt. Det är förstås också den planet där Tyler/Voq och L’Rell dumpade sin bebis, efter att hon låtsats ta livet av det för några avsnitt sedan.

Pike och Discovery är vid Boreth vägledda av, förstås, en röd stjärna. Och om man ser de där ljusfenomenen som en slags skattjaktskarta för Discovery, så verkar det den här gången ganska uppenbart att skatten som ska erövras utgörs av tidskristaller. Det var en sådan som utgjorde själva motorn i mamma Burnhams tidsresedräkt, till Leland sköt sönder den i förra avsnittet. Ett effektivt sätt att sätta stopp för den röda ängelns interventioner i tidslinjen framöver (hela det här avsnittet gör därför mig ännu säkrare på att man kommer att lägga den där kristallen på den planet som Gabrielle Burnham har sitt basecamp på i framtiden – eller är det en för enkel lösning)).

Nu kändes det kanske som om jag gick igång på det här med tidskristallerna, men faktum är att jag fylldes av onda aningar när jag hörde uttrycket användas i förra avsnittet. En tidskristall känns väldigt mycket som något som man skulle kunna använda sig av i Marvel Cinematic Universe (och eventuellt knyta upp drygt 20 filmers intrig kring), eller ett givet inslag i valfri fantasytext om tidsresor. Och mycket riktigt. tidskristallen ser ut att bli en central ingrediens i de kommande avsnitten av Discovery. Pike far alltså till Boreth, och gissa vem han träffar där – och som vuxit från bebis till vuxen man på bara åtta avsnitt under inflytande av tidskristallerna? Jojomen, det är Tylers och L’Rells son, Tenavik. På nytt blir det lite Star Wars-klaustrofobiskt här, där en handfull personer och deras ättlingar dyker upp på alla viktiga positioner som rör en hel galax framtid.

Tenavik är någon form av chefsmunk på det kloster där man vaktar tidskristallerna. Att få ta med sig en kristall från Boreth har ett högt pris. Först tror jag att det bara handlar om att Pike ska uthärda att se vilken framtid kristallen visar för honom när han lägger sin hand på den – men tydligen handlar det också om att ens framtid fixeras när man tar kristallen från klostret. Det finns alltså inget som Pike nu kan göra för att undvika den framtid han fått se, den där han med sönderfrätt ansikte sitter fångad i en fyrkantig rullande respirator (det vill säga samma händelser som Pike är med om i originalserien). Detta öde kan förstås skrämma vem som helst, men tänk då också på att Pike ALLTID har perfekt hår. Kroppsligt förfall verkar liksom inte vara någon han förväntar sig av livet. Till sist bestämmer sig Pike för att galaxens livsformer är viktigare än hans eget öde och drar från Boreth med kristallen. Men exakt vad han ska göra med den, det verkar han inte veta.

Och vi avslutar det här megalånga blogginlägget med relationsuppdateringarna. Jett Reno (spelad av komikern Tig Notaro) gör comeback i serien efter att ha varit frånvarande ett tag. Hon har dock ingen egen storyline, utan hennes uppgift är att på ett inte särskilt subtilt sätt försöka påverka doktor Culber att försöka sy ihop saker och ting med Stamets igen. I farten kommer hon också ut som flata.

RENO: You have a second chance. And it may not last forever. Don’t screw it up.

Tyler och L’Rell har också en uppgörelse. Eller, det är förstås L’Rell som får ta hela ansvaret för deras relation. Hon förklarar att hon förstått att Tyler är förändrad, att han inte längre är Voq utan en mix av klingon och människa. Och att Tyler aldrig kommer att sluta älska Burnham. Han står som vanligt mest osäker och med flackande blick när det handlar om känslor och relationer. Jag tycker verkligen att Tyler bara blir mesigare och mesigare för varje avsnitt. Dessutom borde han gå en kurs i hår- och skäggvård hos Pike.

Avsnittet slutar med att Discovery är omringat av Sektion 31-skepp, troligtvis fjärrstyrda av den onda AI:n. Pike bestämmer sig för att överge skeppet och starta processen för självdestruktion ombord Discovery. På det sättet kan man förhindra att den där viktiga sfärdatan hamnar i den artificiella intelligensen händer. Eller hur man nu ska uttrycka det. Den har ju inte händer. Egentligen. Frågan är väl bara om sfärdatan kommer att tillåta det att hända? Den verkar ju ha en egen och extremt stark vilja.

Jag är inte helt lycklig över utvecklingen med de här magiska tidskristallerna och öden som naglas fast och barn som växer jättesnabbt. Jag föredrar när man håller Star Trek hyfsat fantasyfritt, även om den här typen av inslag förstås förekommit då och då. Det här avsnittet, vars titel väl anspelar på dödsskuggans dal, är en bra bit bättre än habilt genomförd. Men när man nu upplevt några riktigt ödesmättade avsnitt och suttit och gråtit framför tv:n, ja då känns det här mest lite slätstruket. Men extra plus för scenen där AI:n förvandlades till en massa ormliknande tentakler – kändes nästan lite bibliskt, eller åtminstone lovecraftiskt.

Betyg: 7/10

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 12/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 534 tv-avsnitt.

DS9: Shattered Mirror. Det där Siskos fru dör igen. I spegeluniversumet, alltså!

ds9 shattered mirror

Tillbaka i Deep Space Nines spegeluniversum tar det en stund innan jag lyckas orientera mig. Just det, det här är universumet där Alliansen består av klingoner, cardassier och bajoraner som förslavat mänskligheten. Den lite oväntade följden när Terranerna beslöt sig för att reformera sitt imperium efter Kirk gjort sitt spegeluniversumsbesök. När människornas förtryck av de andra folken lättade slog de tillbaka, hårt. Och så är människorna organiserade som rebeller – som slåss för sin självständighet.

ds9 shattered mirror 3Att fara mellan olika parallella universum i Star Trek brukar ju vara lite komplicerat, men i Deep Space Nine verkar det successivt bli allt enklare. Shattered mirror är ju en ganska direkt fortsättning på Through the looking glass – avsnittet där Sisko kidnappades för att låtsas vara sin egen spegelversion, och leda den mänskliga rebellarmén. I det här avsnittet kommer spegeluniversumsupplagan av Jennifer Sisko, kapten Siskos döda fru, över på besök i primäruniversumet för att typ hänga lite.

Spegel-Jennifer har egentligen rätt så skumma avsikter, men någonstans på vägen blir det oväntat innerligt och äkta. Spegel-Jennifer får träffa Jake, sonen hon aldrig fick i sitt äktenskap. För Jake är Jennifer en exakt kopia av hans döda mamma, och känslostorm följer förstås på detta. Men allt känslojunk är egentligen en förevändning för att först locka Jake till spegeluniversumet, och sedan få kapten Sisko att följa efter. Den här gången behöver rebellerna på spegelsidan hjälp med att trimma in en nybyggd version av Defiant – som i sin tur ska användas för att möta en attack från en alliansstyrka – ledd av spegel-Worf. Mycket speglingar här, så pass många att jag förväxlade Gul Dukat och Garak med varandra när jag kollade på det här. Men tack vare redigt ingripande från AH kan jag nu rätta till det i alla fall.

ds9 shattered mirror 2Under tiden jag såg på Shattered Mirror så fick jag flera gånger en känsla av Star Wars-ifiering. Eller är det bara jag som gör sådana associationer när jag ser spegel-Garak sitta med en halsboja vid spegel-Worfs fötter, som en Star Trek-version av prinsessan Leia och Jabba the Hut. Blir förresten också lite förvirrad när manusförfattarna lyckas göra spegel-Worf en smula homosexuell. Eller är det Garak som frivilligt bjuder ut sig till alla män som håller honom fången i en halsboja? (Vilket i och för sig är mycket mer logiskt än när jag trodde det var Spegel-Gul Dukat. Garak har ju alltid verkat lite hbtq. Å andra sidan är det här spegeluniversumet, så supertraighta Gul Dukat skulle ju kunna ha en bögspegling. Noterar i alla fall att Worf inte verkar vara helt ointresserad) Allt framgår inte av replikerna här nedan, jag tyckte nog att det pågick något mellan raderna…

GARAK: I thought we had agreed that it was the Intendant who was incompetent. I was merely following her orders.
WORF: And for following those orders you deserve to die.
GARAK: Then why don’t you kill me? The Intendant was bad enough. She was irrational, accusatory, unappreciative. But at least
WORF: At least what?
GARAK: At least I was able to please her now and then.
WORF: You are not my type.
GARAK: I never said I was.
WORF: Increase speed to warp nine.

Och med Star Wars-ifiering tänker jag också på den ovanligt rörliga och nästan moderna eldstriden mellan klingonerna och Defiance i det här avsnittet. Skeppen far runt mellan rymdstationens ringar på ett betydligt friare sätt än man brukar göra i den här (mer taffliga) serien.

ds9 shattered mirror 4Action i all ära, det är ju egentligen triangeldramat mellan Jennifer, Benjamin och Jake som är avsnittets hjärta. Kanske är jag en förhärdad tittare vid det här laget, men det dröjer till den absolut sista scenen innan det ens rycker i tårkanalsmusklerna hos mig. Det känns liksom som om man vet redan på förväg att det här ska gå åt helvete. Jag tycker också mest att Jake är lite korkad när han inte förstår att spegel- Nog är en skitstövel (även om jag gillar att han här på Ferengi-vis är tacksam mot spegel-Kira för att hon röjt både hans pappa och hans farbror ur vägen). I den dramatiska upplösningen så offrar Jennifer sig när Spegel-Kira är på väg att skjuta Jake. Hon tar hans skott, och det är vid .hennes dödsbädd som avsnittet avslutas.

SISKO: How is she?
(Jake shakes his head. Sisko goes over to Jennifer’s bed.)
JENNIFER: Ben.
SISKO: Easy.
(He holds her hand.)
JENNIFER: I knew we were still connected.
SISKO: Always.
(Jennifer dies.)
JAKE: Dad.
(Father and son hold each other in grief.)
SISKO: Let’s go home.

De här lite allvarligare stråken kontrasteras då mot den mer campiga sidan av Deep Space Nines spegeluniversum. Kombinationen känns lite svårsmält. Överhuvudtaget känns ju spegeluniversumen ofta som ett sätt för de hårt hållna manusförfattarna och producenterna att få leva ut fantasier om allt det som normalt inte ryms inom seriens förutsättningar. I Deep Space Nine betyder det att alla är mycket kåtare än normalt, och i familjen Visitor/Siddig är det nu han som får grönt ljus för överspel, när Spegel-Bashir är en hypermacho Han Solo-typ. Och Dax ska hålla på att dra upp att hon hade sex med Benjamin Sisko när hon trodde att han var Spegel-Benjamin. Då blir det lite svårt att ta till sig de allvarliga delarna av historien.

Ett annat skäl kan ju vara att Spegeluniversumen i den här serien framstår som direkt klumpiga och primitiva jämfört med det vi sett i Star Trek: Discovery. På sina ställen är det här snarare en lite taffligt skriven fars. Om än en mörk och tragisk sådan.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 425 tv-avsnitt. 

Star Trek Beyond – några länkar och några tankar till.

STAR TREK BEYOND
Uhura och Sulu 2.0

Det luktade lite misstänkt kalkon om pressvisningen av Star Trek Beyond.  Att visa en film för recensenterna samma dag som den har premiär brukar inte båda gott, och är egentligen enbart försvarbart om det är en del av en världspremiär av Twilight– eller Harry Potter-klassen.

Så skönt att mina onda aningarna var obefogade. Det kanske faktiskt verkligen var tekniska problem som gjorde att filmen pressvisades så extremt kort tid innan premiären (tror att nästa ordinarie visning bara var någon timme efter pressvisningen). Star Trek Beyond är i mitt tycke en riktigt hyfsad film. Hade jag satt ett sifferbetyg så hade det antagligen blivit en svag fyra av fem. Här kan du läsa och höra min recension av Star Trek Beyond i Kulturnytt (den skrivna är lite mer sammanhängande, koncis och utbyggd än ljudfilen) och här kan du läsa en Understreckare jag skrivit för Svenska Dagbladet om Star Treks 50-årsjubileum och relationen med fansen genom åren.

En kompis skrev till mig att det skulle vara kul att höra min åsikt om filmen, eftersom jag inte är en av de troende, som han uttryckte det. Men frågan är hur utomstående jag kan ses som nu, efter snart ett och ett halvt år av intensivt umgänge med Star Trek i alla dess former. Och, ni vet, efter att ha sett de tre senaste filmerna på kort tid så är jag helt övertygad om att jag håller på att bli ett fan av den där smörigt sentimentala sorten. Alla  de nya rebootade Star Trek-filmerna avslutas ju med den klassiska inledningstexten till originalserien. Det räckte att jag hörde “These are the voyages of the starship Enterprise” för att mina ögon skulle börja bli lite fuktiga.

Men, utöver den där känslomässiga reaktionen så fanns det faktiskt några tankar till som inte riktigt fick plats i den där korta recensionen i radio. Här är några av dem (och jättevarning för spoilers nedan):

När jag såg om de två första rebootfilmerna hemma i tisdags så kändes det som om det fanns en ganska tydlig dramaturgisk upptrappning. Den första filmen handlade mycket om att göra en snygg omstart, skapa en fristående tidslinje och skapa ett koncept med en bra balans mellan nörddetaljer och omtolkning.

Into darkness byggde vidare på det man påbörjat, filmen introducerade till exempel en ny upplaga av Khan, samtidigt som mängden actionscener och mer påkostade effekter ökade. Det kändes också som om ett visst mått av dystopisk samtidsanda smög sig in. Tankar kring terrorism och elfte september for gång på gång genom mitt huvudet när Khan genomförde bombningar och attentat – framför allt när hans rymdskepp kraschlandar bland byggnaderna på jorden.

Om Into darkness var Star Treks terroristfilm, med en ensam man i konflikt mot världen, så känns Beyond som IS-filmen. Här blir det liksom mer fullt ut krig, även om det förstås orkestreras av en galen ledare som är besatt av att angripa Federationen. Hans mål är det öppna samhället,  ett sånt som försöker få olika kulturer att samsas genom kompromisser och samarbete. I filmen symboliseras det av ett multikulturellt och New York-liknande Yorktown – en rymdbas som liksom svävar som en genomskinlig sfär i rymden. En design som känns långt från de mer försvarsinriktade och armerade rymdbaser som vi sett i de Star Trek-serier som utspelas längre fram i tiden.

En detalj som jag tyckte var besvärande (och här kommer twisten i slutet av filmen att avslöjas) är att befälet som förvandlats till krigsherren Krall av någon anledning tappat bort sin snygga brittiska dialekt. Efter att han förvandlats till en radikaliserad krigshetsare, en sån som tycker att kulturer ska mäta sin styrka mot varandra i krig, så börjar han också prata med en märklig brytning. Som att hans språkcentrum regrederat av alla hatiska känslor. Ganska så pinsamt och onödig kliché om du frågar mig.

Förresten, så svårt för någon i min generation att inte börja nynna på den här när man såg på filmen.

Jag tillhör för övrigt team gay trek, jag tycker att det är kul att Sulu är bög i den här versionen av Star Trek (och tycker att George Takeis invändningar är trams). Förutom bög är Sulu också pappa, får vi se i några korta scener i flmen. Men är det inte lite konstigt att av alla olika folk i galaxen som Sulu skulle kunna ha en relation med, så råkar det vara med en människa som också har asiatiskt ursprung. Lite svårt att avgöra om det är en bra sak, eftersom personer med asiatisk härkomst är underrepresenterade inom Hollywoodfilmer. Eller om man bara fegade ur och tyckte att man varit radikala nog med att ens ha med bögar. Så var det ju inte förr, Star Treks originalserie var ju trots allt den första tv-serien i USA som visade en kyss mellan en vit man och en svart kvinna.

Leonard Nimoys död i fjol skrivs också in i Beyond, då även Spock den äldre går bort. Kanske mjölkar de den där grejen lite för mycket i filmen, det blir lite tjatigt och ansträngt istället för högtidligt tycker jag. Överhuvudtaget känns referenserna bakåt i Trekiversumet lite trubbigare och klumpigare i den här filmen, där rollfigurer som Scotty och McCoy mer och mer börjar kännas som karikatyrer. Å andra sidan blir jag ju väldigt glad för alla referenser som jag fattar. Som när Scotty börjar prata om en jättestor grön hand i rymden. Då skrattade jag, knowingly, och kände mig som en riktig Trekker. 

Jag får väl återkomma till de rebootade filmerna när jag kommer dit i min Startrekathon. Det är en bra bit kvar tills dess…

The Outcast. Det första genusavsnittet.

tng outcast 2Jag var ganska upphetsad när jag först läste lite kort om det här avsnittet. The Outcast verkade ju bli det första avsnittet någonsin där Star Trek-universumet avhandlade könsidentitet och normavvikande sexuella läggningar. Ett välkommet avbrott från den monotoni med binära kön och heterosexuella läggningar som funnits hos i stort sett alla de utomjordiska civilisationer man träffat på i galaxen. Man snuddade i och för sig vid temat i The Host, där ju Crusher blev kär i diplomaten Odan bara för att senare inse att Odan var en klump i magen på en värdkropp. När värdkroppen byttes ut till en av kvinnligt kön kunde Crusher inte längre tända till. Exakt hur Odans art fortplantade sig, eller om de hade någon egen könsidentitet avhandlades däremot aldrig.

outcast 3Därför kändes J’naiierna i det här avsnittet spännande – en androgyn ras som det inte existerade någon bestämd könsidentitet alls hos. Ännu mer intressant blir det när man förstår att det håller på att uppstå en flirt mellan Soren från J’naii och Riker  från Enterprise (även om det förstås kändes lite fegt att Soren spelade av en skådespelare som väldigt lätt gick att identifiera som en kvinna).

Min entusiasm övergick sedan till irritation när jag så småningom insåg att J’naiiernas könsneutralitet inte var ursprunglig, utan snarare ett kulturellt påfund som upptstått när man lyckats bemästra reproduktion utanför kroppen (om de alltid gjort så eller om det var en teknisk innovation blir jag lite osäker på nu). Det är till och med så illa att androgyniteten och den flytande könsidentiteten är ett påbud som måste följas, en del av en strikt och auktoritär sammhällsordning. De som känner sig mer som en man eller kvinna skickas omgående till omprogrammering.

Sen bytte jag åsikt igen. Och kände mig lite korkad. Det här var ju ett hbtq-avsnitt, det var bara det att man vänt på steken och låtit homosexuellas situation skildras genom en historia om ett samhälle där heterosexuella förföljs och förtrycks. Ovanligt smart för Star Trek, och ovanligt gripande när Riker gör allt för att rädda sin älskade Soren, bara för att till sist mötas av en omprogrammerad person. Än jobbigare eftersom den hjärntvättade Soren trots allt verkar vara lättad över att äntligen ha sluppit undan att vara en avvikare, lättad över att äntligen få passa in.

tng outcastJag tycker att de fick till det här avsnittet riktigt bra, och lyckades avhandla ett hbtq-tema utan att det blev klyschigt eller förutsägbart. Det glädjer mig också att läsa i boken Captains’ Log att Jonathan Frakes (Riker) håller med om det konventionella i att låta hans rollfigur bli kär i en androgyn varelse som spelas av en kvinna. Hade man valt det andra sättet hade det här avsnittet kunnat blir gränsöverskridande och legendariskt på allvar. The Outcast sätter förstås också fingret på en del märkliga saker ombord på Enterprise. Inte bara är heterosexualiteten och binära kön det enda kända i universum så här långt – det faktum att kvinno- och herruniformer finns ombord (jag tänker kanske främst på Trois kroppsstrumpor), att kvinnor är de enda som sminkar sig, att det finns kvinnorfrisyrer som ser ut som de i vår tid och bara kvinnorna har urringade outfits. Visst är det ändå märkligt att heterosexualiteten och normativiteten är så stark, ända in i det som ska föreställa en tid med nya perspektiv och kontakt med folk från hela galaxen.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 219 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtioandra inlägg i årets #blogg100-utmaning.