Det luktade lite misstänkt kalkon om pressvisningen av Star Trek Beyond. Att visa en film för recensenterna samma dag som den har premiär brukar inte båda gott, och är egentligen enbart försvarbart om det är en del av en världspremiär av Twilight– eller Harry Potter-klassen.
Så skönt att mina onda aningarna var obefogade. Det kanske faktiskt verkligen var tekniska problem som gjorde att filmen pressvisades så extremt kort tid innan premiären (tror att nästa ordinarie visning bara var någon timme efter pressvisningen). Star Trek Beyond är i mitt tycke en riktigt hyfsad film. Hade jag satt ett sifferbetyg så hade det antagligen blivit en svag fyra av fem. Här kan du läsa och höra min recension av Star Trek Beyond i Kulturnytt (den skrivna är lite mer sammanhängande, koncis och utbyggd än ljudfilen) och här kan du läsa en Understreckare jag skrivit för Svenska Dagbladet om Star Treks 50-årsjubileum och relationen med fansen genom åren.
En kompis skrev till mig att det skulle vara kul att höra min åsikt om filmen, eftersom jag inte är en av de troende, som han uttryckte det. Men frågan är hur utomstående jag kan ses som nu, efter snart ett och ett halvt år av intensivt umgänge med Star Trek i alla dess former. Och, ni vet, efter att ha sett de tre senaste filmerna på kort tid så är jag helt övertygad om att jag håller på att bli ett fan av den där smörigt sentimentala sorten. Alla de nya rebootade Star Trek-filmerna avslutas ju med den klassiska inledningstexten till originalserien. Det räckte att jag hörde “These are the voyages of the starship Enterprise” för att mina ögon skulle börja bli lite fuktiga.
Men, utöver den där känslomässiga reaktionen så fanns det faktiskt några tankar till som inte riktigt fick plats i den där korta recensionen i radio. Här är några av dem (och jättevarning för spoilers nedan):
När jag såg om de två första rebootfilmerna hemma i tisdags så kändes det som om det fanns en ganska tydlig dramaturgisk upptrappning. Den första filmen handlade mycket om att göra en snygg omstart, skapa en fristående tidslinje och skapa ett koncept med en bra balans mellan nörddetaljer och omtolkning.
Into darkness byggde vidare på det man påbörjat, filmen introducerade till exempel en ny upplaga av Khan, samtidigt som mängden actionscener och mer påkostade effekter ökade. Det kändes också som om ett visst mått av dystopisk samtidsanda smög sig in. Tankar kring terrorism och elfte september for gång på gång genom mitt huvudet när Khan genomförde bombningar och attentat – framför allt när hans rymdskepp kraschlandar bland byggnaderna på jorden.
Om Into darkness var Star Treks terroristfilm, med en ensam man i konflikt mot världen, så känns Beyond som IS-filmen. Här blir det liksom mer fullt ut krig, även om det förstås orkestreras av en galen ledare som är besatt av att angripa Federationen. Hans mål är det öppna samhället, ett sånt som försöker få olika kulturer att samsas genom kompromisser och samarbete. I filmen symboliseras det av ett multikulturellt och New York-liknande Yorktown – en rymdbas som liksom svävar som en genomskinlig sfär i rymden. En design som känns långt från de mer försvarsinriktade och armerade rymdbaser som vi sett i de Star Trek-serier som utspelas längre fram i tiden.
En detalj som jag tyckte var besvärande (och här kommer twisten i slutet av filmen att avslöjas) är att befälet som förvandlats till krigsherren Krall av någon anledning tappat bort sin snygga brittiska dialekt. Efter att han förvandlats till en radikaliserad krigshetsare, en sån som tycker att kulturer ska mäta sin styrka mot varandra i krig, så börjar han också prata med en märklig brytning. Som att hans språkcentrum regrederat av alla hatiska känslor. Ganska så pinsamt och onödig kliché om du frågar mig.
Förresten, så svårt för någon i min generation att inte börja nynna på den här när man såg på filmen.
Jag tillhör för övrigt team gay trek, jag tycker att det är kul att Sulu är bög i den här versionen av Star Trek (och tycker att George Takeis invändningar är trams). Förutom bög är Sulu också pappa, får vi se i några korta scener i flmen. Men är det inte lite konstigt att av alla olika folk i galaxen som Sulu skulle kunna ha en relation med, så råkar det vara med en människa som också har asiatiskt ursprung. Lite svårt att avgöra om det är en bra sak, eftersom personer med asiatisk härkomst är underrepresenterade inom Hollywoodfilmer. Eller om man bara fegade ur och tyckte att man varit radikala nog med att ens ha med bögar. Så var det ju inte förr, Star Treks originalserie var ju trots allt den första tv-serien i USA som visade en kyss mellan en vit man och en svart kvinna.
Leonard Nimoys död i fjol skrivs också in i Beyond, då även Spock den äldre går bort. Kanske mjölkar de den där grejen lite för mycket i filmen, det blir lite tjatigt och ansträngt istället för högtidligt tycker jag. Överhuvudtaget känns referenserna bakåt i Trekiversumet lite trubbigare och klumpigare i den här filmen, där rollfigurer som Scotty och McCoy mer och mer börjar kännas som karikatyrer. Å andra sidan blir jag ju väldigt glad för alla referenser som jag fattar. Som när Scotty börjar prata om en jättestor grön hand i rymden. Då skrattade jag, knowingly, och kände mig som en riktig Trekker.
Jag får väl återkomma till de rebootade filmerna när jag kommer dit i min Startrekathon. Det är en bra bit kvar tills dess…
Jag var ganska upphetsad när jag först läste lite kort om det här avsnittet. The Outcast verkade ju bli det första avsnittet någonsin där Star Trek-universumet avhandlade könsidentitet och normavvikande sexuella läggningar. Ett välkommet avbrott från den monotoni med binära kön och heterosexuella läggningar som funnits hos i stort sett alla de utomjordiska civilisationer man träffat på i galaxen. Man snuddade i och för sig vid temat i 
Därför kändes J’naiierna i det här avsnittet spännande – en androgyn ras som det inte existerade någon bestämd könsidentitet alls hos. Ännu mer intressant blir det när man förstår att det håller på att uppstå en flirt mellan Soren från J’naii och Riker från Enterprise (även om det förstås kändes lite fegt att Soren spelade av en skådespelare som väldigt lätt gick att identifiera som en kvinna).
Jag tycker att de fick till det här avsnittet riktigt bra, och lyckades avhandla ett hbtq-tema utan att det blev klyschigt eller förutsägbart. Det glädjer mig också att läsa i boken Captains’ Log att Jonathan Frakes (Riker) håller med om det konventionella i att låta hans rollfigur bli kär i en androgyn varelse som spelas av en kvinna. Hade man valt det andra sättet hade det här avsnittet kunnat blir gränsöverskridande och legendariskt på allvar. The Outcast sätter förstås också fingret på en del märkliga saker ombord på Enterprise. Inte bara är heterosexualiteten och binära kön det enda kända i universum så här långt – det faktum att kvinno- och herruniformer finns ombord (jag tänker kanske främst på Trois kroppsstrumpor), att kvinnor är de enda som sminkar sig, att det finns kvinnorfrisyrer som ser ut som de i vår tid och bara kvinnorna har urringade outfits. Visst är det ändå märkligt att heterosexualiteten och normativiteten är så stark, ända in i det som ska föreställa en tid med nya perspektiv och kontakt med folk från hela galaxen.