Hur många framtvingade minnesförluster kan man få in i ett och samma tv-avsnitt? Manusförfattaren bakom Unforgettable verkar satsa på världsrekord, och gör det genom att introducera en typ av alien som avger ett slags feromon som blockerar långtidsminnet hos andra raser som den träffar. Även om du hängt med en av dem i dagar, kanske veckor, till och med kanske varit dödligt kär i en av dem, så kommer du oundvikligen att glömma personen bara någon dag efter att ni skilts åt.
Det där med den bortglömda romansen råkar Chakotay ut för. En ramuran vid namn Kellin dyker upp på Voyager, och förklarar frankt att de två hade en grej för typ en månad sedan. Han ryggar förstås skrämt tillbaka, men hon styr honom med säker hand rakt in i en ny förälskelse. Tyvärr så visar det sig att det inte är okej att hoppa av den inhemska kulturen på Ramoran En agent från planeten spårar upp Kellin och suddar i sin tur ut hennes korttidsminne genom ett specialgjort vapen. Nu är det Chakotays tur att säga till någon att de två hade en grej, alldeles nyss faktiskt, till en person som inte minns det. Kellins reagerar extremt avvaktande på Chakotays framstöt, och det finns inte någon tid för honom att göra något ytterligare intryck på henne. Det blir en blick som utväxlas just när Kellin ska transporteras bort från Voyager, sedan är den möjligheten till lycka och kärlek försvunnen för gott. Avsnittet slutar med att Chakotay lite stressat skriver ner allt som hänt för hand, innan den där minnesförlusten slår till och ett datorvirus suddar ut alla bevis på att Kellin funnits ur Voyagers datorsystem.
Unforgettable är ett charmigt dussinavsnitt som inte riktigt tar vara på ett intressant tema kring kärlek och minnen. Ett ämne som ju tagits upp i så vitt skilda filmer som Eternal sunshine of the spotless mind och 50 first dates. Men i det här avsnittet behandlar man temat alldeles för grunt och konventionellt för att göra något intressant av situationen. Det känns som om det är så många moment i handlingen som måste klaras av. Dessutom sitter åtminstone jag och misstänker att Kellin är en bedragare ganska långt in på avsnittet. Och även när jag inser att hon nog inte är det så tycker jag att hon verkar ha värsta dubbelmoralen. Hon var själv ute och fångade en rymling för en månad sedan som hon hittade på Voyager, nu är det hon som är den jagade. Men varken Kellin eller Chakotay verkar dra några slutsatser kring den här paradoxen, typ ångra att Kellin tilläts hjärntvätta en person och föra hem honom till Ramoran. Hon verkar tro att hon och hennes kärlek till Chakotay gör henne till en helt unik snöflinga i universum, och han hänger på.
För övrigt tycker jag att det är lite märkligt att Janeway bara lämnat över den där fripassageraren till Kellin för en månad sedan.Brukar inte hon vara beredd att hellre låta skeppet gå under än överlämna någon som är på flykt?
Minnesförluster, det verkar nästan vara legio i Star Trek-serierna, även om de mer sker i författarnas arbetsrum. Få är de flirtar och förälskelser med främlingar och nykomlingar i serien som överlever längre än ett avsnitt, och som sedan aldrig mera nämns. Unforgettable vågar åtminstone kalla det just för en minnesförlust, och till och med ge en logisk förklaring till varför just den här romansen aldrig fick bli något. Och kanske var det tur, jag tyckte aldrig att det uppstod någon vidare kemi mellan Virginia Madsen (känd från filmer som Candyman och Sideways) och Robert Beltrans Chakotay. Däremot är jag väldigt imponerad av Madsens perfekta 90-talshår i det här avsnittet. Men inte ens det verkar ha kunnat locka fram det där suget som Chakotay haft i blicken när han kollat in Janeway. Att man inte gått vidare med den romansen, trots att Janeway numera officiellt är singel, är faktiskt orimligt fegt och tråkigt.
Betyg: 5/10.
Voyager. Säsong 4, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 547 tv-avsnitt.
Deras enda hopp är att 1. Paris skyttel inte är fullt så nedskjuten som det verkade. 2. Att hololäkaren, som ju är kvar ombord på Voyager på något sätt kan rädda dem. Eller att 3. Lon Suder, den galne betazoiden från avsnittet 
Allt börjar, som så många gånger förut i Star Trek, med ett nödrop. Den här gången från Seska. Ni vet, cardassiern som låtsades vara bajoransk maquis och som nu jobbar tillsammans med Kazon-Nistrim-klanen (så bra CV). Hennes samarbete med kazonerna är extremt intimt, eftersom hon är ihop med dess ledare Maje Culluh. Det förhållandet hindrade ändå inte Seska från att stjäla DNA från Chakotay i ett tidigare avsnitt, och göra sig själv gravid med hjälp av det (Seska, alltså. Det är som att allt hon tar i blir en såpa). Nu är barnet fött, och i det där nödropet vädjar hon till Chakotay att komma och rädda henne och hennes son. Culluh blev inte superglad när barnet inte var hans, låter hon oss förstå.
Lika sinnrikt har hon gillrat resten av fällan: en kazonsk självmordsbombare med sprängmedel i kroppen som låtsas att han blivit övergiven av Culluh, och påstår att Seska är död. När Voyager fortsätter att leta efter Culluhs skepp utsätts skeppet för upprepade attacker mot den del av Voyager där självdestruktionsfunktionen finns, så att Janeway inte kan spränga skeppet i luften om och när kazonerna lyckas borda det. Däremot tror jag inte att ens Seska var så förslagen att hon kunde nästla sig in på ett hörn när Chakotay rådfrågade andevärlden om vad han skulle göra, och fick rådet av sin farsa att söka rätt på sin son.
Nu hoppas jag att 1. Janeway hade någon fiffig plan i bakfickan när hon trots alla varningar och misstankar bestämde sig för att gå rakt in i en fälla, annars förlorar jag dessvärre all respekt för henne. Eller att 2. Seska inte orkar vara förtryckt av det kazonska patriarkatet och skapar en feministisk allians tillsammans med Janeway som redan tidigare är dödstrött på Culluhs fasoner. Han är nämligen skitjobbig. 3. Någon förklarar för mig hur man får fram kazonernas försvarsstruktur genom att trycka in en enkel kod i en dator på Voyager. Eller hur en helt otränad kazonsk besättning utan några som helst problem kan göra ett Federationsrymdskepp. Så många avancerade tekniska saker som går superslätt i det här avsnittet. Kanske kan vi till och med få reda på varför det var 4. nödvändigt att låta hololäkaren hamna ute i rymden mitt under ett kazonskt anfall. Ibland är Star Trek-författarna verkligen desperata efter att få till åtminstone ett skratt i en annars nattsvart story.
Fast innerst inne är jag förstås nästan säker på att allt till slut kommer att ordna sig för Janeway och de andra, det är ju trots allt fem säsonger kvar av serien. Vi får se hur det går i del två av den här historien, i starten av säsong tre. Men visst är det lite ödesmättat, hopplöst och sorgligt här och nu.
Stämningen ombord på Voyager efter att man lämnat sina två ledare åt sitt öde på en obebodd planet är usel, till och med genomsnälle Harry Kim verkar vara beredd att dra igång ett myteri mot Tuvok för att rädda sin kapten. Tuvok håller stenhårt fast vid att följa Janeways order, men efter att han kallas till ett stormöte på bryggan så backar han. Eller, han försöker liksom inte låtsas om att han känt av den hotfulla stämningen, utan vill få det att framstå som han egentligen själv fattat beslutet om att ta kontakt med vidiierna.
På den numera bebodda planeten forskar Janeway vidare för att själv kunna hitta ett botemedel mot infektionen. Men medan hon går upp i sitt forskande, så håller Chakotay på att bygga bo. Han snickrar, bygger ett badkar till Janeway och verkar rent allmänt förbereda sig för att stanna på planeten för gott. Efter att han en kväll masserat Janeways axlar så blir det lite obekväm och kåt stämning i de två nybyggarnas stuga. De har då ett tala ut-samtal av det mer inlindade slaget. Jag tolkar ändå samtalets utgång som att Chakotay bedyrar att han finns där för Janeway, men utan baktankar eller drömmar om en romantisk eller sexuell relation. Givetvis talar han i gåtor och inte rakt på sak när det gäller sådana här delikata saker, vilket ju också lämnar öppet för lite andra tolkningar för hur samlivet utvecklas för de två. Innerst inne tycker jag ju ändå att det mest rimliga alternativet är att det blev ligga av. Antagligen direkt efter att de bestämt sig för att de inte skulle ligga. Lite som en kompis till mig berättade en gång “så fort folk omotiverat börjar prata om att de är lyckliga i sina förhållanden med mig så vet jag att vi kommer att hamna i säng ihop redan samma kväll”.
Och så uppstår den märkliga situationen att Voyagers besättning triumfatoriskt kommer för att undsätta Janeway och Chakotay, som liksom inte blir helt överlyckliga över att räddas. Man kan lite förstå dem. Livet på en grön planet är kanske ändå bättre än det i ett instängt och unket rymdskepp, till och med om planeten med jämna mellanrum plågas av elaka plasmastormar. Jag menar, med bara lite mer tid kanske Janeway hade kunnat få lite bättre kontakt med den apa hon träffar på planeten (Är apan möjligtvis en symbol för det barn som hon och Chakotay kanske hade kunnat få tillsammans?). Blicken hon ger sina tomatplantor när hon måste lämna skeppet känns också som om den hade passat i typ Sophie’s Choice (är det odlarseparationsångest eller barnlängtan som vi ser i hennes ägon). Och är det ändå inte lite märkligt att varken Janeway eller Chakotay, när de väl är tillbaka i sina fåtöljer på bryggan, ens med en min låter det märkas att de faktiskt delat något speciellt tillsammans på den där planeten. Det är för mig ändå bland det mest misstänkta med deras beteende. Något outrett finns det där.
En av de nyheter som Neelix breakar är att Tom Paris ska lämna Voyager, för att istället börja jobba på ett talaxiskt fraktrymdskepp. Ett drastiskt beslut, men inte helt oväntat eller orimligt efter alla de konflikter som Paris haft med Chakotay i de senaste avsnitten. Tom Paris verkar helt enkelt vantrivas oerhört mycket ombord. Först mot avsnittets slut får vi reda på att hela den där “missanpassad besättningsmedlem”-grejen var fejk. Ett led i en rätt så avancerad plan från Tuvoks och Janeways sida för att få Paris avhopp att verka trovärdigt, så att han sedan skulle bli tillfångatagen av kazonerna. De hade nämligen upptäckt att någon ombord hade kontakt med
Frågan är väl också hur länge underskattandet av Neelix ska fortgå ombord på Voyager. I det här avsnittet hittade han på egen hand luckor i dokumentationen av Voyagers kommunikation med omvärlden. Han gav sig in i ett slagsmål med kazonernas informator Michael Jonas, med så pass bra slagsmålsteknik att Jonas visst trillade över ett räcke och skrevs ut ur serien. Och sen var det faktiskt Neelix som satte igång alla skeppets vapensystem igen, efter Jonas kuppförsök.
Det där blir början på en gullig romans. Den första för dem båda, verkar det som. Hon är van vid att bli ratad på grund av sitt utseende, och varken romantik eller kärlek ingår i hololäkarens grundprogrammering. Men på något vis lär sig läkarens program förälskelsemomentet av sig själv. Hur man ska omsätta det i handling är däremot en svårare sak. Uppvaktandet tar egentligen först fart efter att hololäkaren frågar Paris om råd, och tar med Danara på dejt i en hologrammiljö som troligtvis just Paris har rekommenderat. Tror inte att de kommit på idén att sitta och hångla i en gammal amerikanare på planeten Mars av sig själv.
Tom Paris har inte en av sina topplägen just nu. Hans konflikter med Chakotay blir bara värre och värre. Allt kulminerar i att han puttar till Chakotay på bryggan, varpå han hamnar i arresten. Hur ska det gå?
Man ska vara försiktig vem man smälter samman sitt medvetande och sina minnen med, för man kan ju få med sig lite obehagliga egenskaper på köpet. Det får Tuvok erfara när han försöker ta reda på den “logiska” orsaken till ett mord som begåtts på Voyager. Hans sökande efter ett motiv till mordet går så långt att han föreslår en 
Men Tuvok, som fått i uppdrag att undersöka mordet, vill alltså veta vad som ligger bakom Suders brott. Tydligen blir det något knas med mind melden på grund av att Suder är en betazoid, och i och med det så är avsnittet igång på allvar. Tuvok blir ju väldigt förändrad efter mind meld-upplevelsen, men in i det längsta försöker han att inte visa det för omvärlden. Istället kör han holodäcksprogram där han stryper Neelix, men till sist bestämmer han sig för att låsa in sig i sin hytt – för allas bästa.
Den extremt seriösa huvudhandlingen kompletteras dessvärre med en riktigt svag b-handling. Paris drar igång vadslagning på holodäck med replikatorransoner som insats. Då han agerar bank, tar han en viss procent av insatserna som avgift, och eftersom man ska gissa på “the radiogenic particle count” så är det aldrig någon som gissar rätt. Till sist kommer Chakotay och sätter stopp för det roliga. Ändå lite konstigt att Paris, som ju under hela serien velat återupprätta sitt anseende ombord, sätter igång den här grejen. Bara i 
Meld är ett halvt misslyckande. Upphovspersonerna lyckas inte riktigt förvalta sitt intressanta ämne. Försöken till filosofiska diskussioner ledde mest till en återvändsgränd. En ganska snackig åtevändsgränd. För första gången på ganska länge kändes ett Star Trek-avsnitt bitvis riktigt långtråkigt –även om jag som vanligt uppskattar när delar av besättningen blir galen. I det här fallet Tuvok inlåst bakom en energisköld. Kanske gick det lite för snabbt över för min smak.