I träsket av Star Trek-merchandise som finns på nätet så nådde jag just himmelriket. Sushi-setet. “Set it on your table, and it looks like a mid-warp U.S.S. Enterprise NCC-1701 on a wooden base”. Med inbyggd sojabehållare i skeppet. Och war pstrålarna baktill är ätpinnarna. För ett pris på nästan 350 kronor styck får man väl anta att det här är ett kit tänkt för 
ensamhushållet. Framför tv:n. När man går igenom första säsongen av Star Trek för hundrade gången.
Själv längtar jag efter att den mest praktiska av alla Star Trek-prylar ska börja produceras igen. Spock-ugnsvanten. En genialisk idé.
nberrys recyklingtrick var att konstruera en ny ramhandling som utspelades i seriens nutid och sedan använda The Cage till många och långa återblickar. I The Menageries första del får vi alltså reda på att Enterprises förra kapten, Pike, varit med om en olycka, och efter att ha agerat som en sann hjälte utsatts för deltastrålning. Han är nu bunden till en maskin som påminner lite om en Dalek från Doctor Who, och hans kommunikation med omvärlden sker genom att pipa/blinka en gång för ja och två gånger för nej. Eftersom skådespelaren som spelade Pike i originalavsnittet inte ville göra mer Star Trek, har man skrivit in att Pike strålskadats i ansiktet. Skådespelaren som spelar honom går alltså knappt att se bakom masken med skadorna.
The Corbomite Maneuver bjussar i varje fall på en hel rad av de här “trilla åt sidan”-scenerna. Eller ska man kanske kalla det för impact-scener? Eller Destabilized-klipp? Enterprise hamnar nämligen i konflikt med en överlägsen fiende i det här avsnittet. Först stöter man på en boj som försöker stoppa skeppet – men helt enligt Kirks vanliga försiktiga ledarstil så skjuter han sönder den. Då kommer ett superskepp, fångar in Enterprise med traktorstråle och hotar att antingen förstöra hela skeppet, eller förvisa besättningen till en avlägsen planet.
Så är jag plötsligt 16 dagar in i det här maratontittarprojektet, och det är väl bara att erkänna, bitai det sura äpplet, krypa till kors etc. Jag ligger efter. I skrivande stund har jag sett 11 Star Trek-avsnitt (ett har jag inte bloggat om ännu) när jag borde ha sett ungefär 19. Det betyder att jag ligger 8 avsnitt back. Efter drygt två veckor. Jag tror att jag vet vad jag ska göra i helgen…Ska jag ursäkta mig på något sätt så har jag varit i New York med min mamma under en vecka, och det var visst så många musikaler och bluegrasskonserter som skulle hinnas med, så Star Trek fick stryka lite på foten. Ovan ser ni när vi var på Broadways motsvarighet till Wallmans Salonger, och bilden är tagen strax efter att jag insett att soffan jag sitter på också utgör scenen för de ur personalen som ska uppträda (de stod och dansade på två sammantejpade ryggstödskanter på något sätt)
Igår var jag och min mamma och tittade på en sorts keltisk musikfest här i New York: A celtic appalachian celebration – apropå det kommande firandet av St Patricks Day. Eventet hölls på Symphony Space, en konsertlokal bara några gator från lägenheten som vi lånar. Och gissa vem som är en av de stora donatorerna till just den konsertlokalen? Vems namn som står skrivet i neon ovanför ingången till deras bakfickebar? Leonard Nimoy. Han finns överallt. Här också! Jag ser det som ett tecken!
Det är aldrig en särskilt bra idé att använda sig själv som försökskanin. Framför allt inte om det handlar om en tankekontrollerande stråle, en “neural neutralizer”, som redan gjort så att en person ligger på Enterprise sjuka och skriker och kvider av biverkningarna. Men kapten Kirk är inte den som bangar för sådana där bagateller. Lyckligtvis är det som vanligt Kirks kärleksliv som är det mest intressanta med honom. Så både hans gamla julfestflirt, psykiatrikern Helen Noel och den allt galnare Adams omprogrammerar hans hjärna till att tro att han legat med respektive är kär i dr Noel.
han mött. Ja, även doktor Adams gubbmobbar den unga psykiatrikern.
nittets egentliga höjdpunkt är Leonard Nimoy och hans enorma all in-attityd när han går in i sin Vulcan mind-melt – och alltså delar medvetande med en person som flytt från fängelseplaneten. Ytterst intensivt, viskande och homoerotiskt nästan.
Ytterligare ett dubbelgångaravsnitt, fast den här gången nöjer sig manusförfattaren inte med att hitta på en identisk kopia av en person. Nej, den här gången upptäcker Enterprise en hel planet som är exakt lik Jorden. Skeppet lockas dit av en SOS-signal, och första delen av avsnittet går åt till att förundras över att planeten man hittat inte bara rent geografiskt ser ut som jorden, utan att civilisationen också verkar ha fastnat i ett skede som motsvaras av 60-talet på jorden (det vill säga samtida med när avsnitten spelades in och visades). För mig låter det lite som att producenterna tyckte att det var dyrt att bygga upp nya främmande planetlandskap till varje avsnitt, och ville återanvända redan uppbyggda kulisser – men jag är i USA och kan inte rådfråga mina stora, tjocka Star Trek-böcker som jag lämnade hemma om hur det ligger till.
Även om planeten ser ut som Jorden, så är det en förfallen civilisation man möter när man strålat ner sig till ytan. Och det finns inga vuxna, bara barn. De vuxna, “grups”, har blivit galna och dött, berättar ett av barnen. Så småningom hittar besättningen ett sjukhus och i arkiven hittar man förklaringen: ett misslyckat experiment för att förlänga människors liv. I och för sig åldras barnen på planeten bara en månad på hundra år, men så fort de når puberteten får de hemska utslag, som först gör dem galna och aggressiva, och sedan tar livet av dem. Det har drabbat alla vuxna på planeten, och kommer också att bli Star Trek-besättningens öde, om de inte hittar ett vaccin.
ka fick spela oemotståndlig.
Enterprise har åkt till Exo III för en räddningsexpedition. Ett sista försök att återfinna den försvunne forskaren Roger Korby, på uppdrag på den nu obebodda planeten. Med på skeppet finns Korbys flickvän Christine Chapel, som spänd står på bryggan och hoppas att Star Treks anrop ska få svar.
orby få skjuts med Enterprise till en mindre jordkoloni, för att där successivt föra över befolkningens medvetanden till robotar – och på det sättet skapa evigt liv för mänskligheten. Kirk är förstås inte road, blir då själv tillfångatagen och försöksdjur för metoden (något som för övrigt kräver att Kirk klär av sig). Ytterligare en gång har Kirk en ond kopia som hotar att ta över Enterprise, kommer någon att märka någonting? Och kommer han själv att märka att han håller en gigantisk dildo av sten i handen när han ska slåss med Ruk?
vetvis är det något skumt med denna oemotståndliga skönhet. I en dramatisk scen får vi se hur kvinnorna egentligen är gamla och rynkiga (d v s någon har sminkat av dem och rufsat till deras hår). För att bibehålla sin skönhet får kvinnorna en sorts venusdrog av Mudd. Ett preparat som tydligen förstärker deras feminina egenskaper (det innebär bland annat att rynkorna försvinner). När Enterprise måste byta ut sina lithiumkristaller befinner de sig så småningom i ett utpressningsläge. Det är iscensatt av den godmodige men sluge Mudd som försöker undvika att hamna i finkan. Om Enterprise ska få sina kristaller vill gruvarbetarna kunna gå på speed-dejting med postorderfruarna. Något kvinnorna inte har något emot. Ett liv på en öde gruvplanet tillsammans med en man som de känt i fem minuter är fortfarande bättre än livet på deras trista hemplaneter.
dd’s Women är ett rätt svajigt avsnitt. Man kan inte riktigt bestämma sig för om man ska vara gubbsjuka och dreglande eller ironisera över det gubbsjuka och dreglande. Det skulle vara intressant att låta till exempel någon som Ulrika Dahl göra en analys av femme-perspektivet i avsnittet (är man snygg och välfriserad är man tydligen per automatik också lat och självupptagen). När manusförfattaren i slutet av avsnittet försöker landa i någon sorts “skönheten kommer inifrån”-sensmoral så känns det extremt påklistrat och fånigt (kan verkligen en frisyr förändras på tio sekunder genom viljestyrka?). Nej, det jag tar med mig av det här avsnittet är den sjukt irriterande förhörsdatorn som med ett enerverande “INCORRECT” rättar den som ljuger. Det är det mest futuristiska i det här märkliga avsnittet.
s upp från en planet inträffar en bisarr transportörolycka. Han kommer upp i två versioner, en ond och en god. Eftersom de båda versionerna av Kirk inte materialiserar sig i transportörrummet samtidigt kan den onda upplagan ouptäckt springa runt och skapa kaos på skeppet innan någon märker något. Bland annat försöker han våldta stackars Yanice Rand, som är det ständiga offret för alla creepy män i den här serien (först shapeshiftern, sedan spolingen med de fantastiska krafterna, och så nu den onde kapten Kirk på det).
visar det sig att de bägge upplagorna av Kirk är bitvis defekta. Den gode Kirk tappar så småningom helt omdömet och kan inte fatta beslut, den onde Kirk är känslostyrd, förbannad men också fysiskt svag. Kontentan är förstås att Kirk varken fungerar som alltigenom god eller ond – utan att det är kombinationen av personlighetsdrag som behövs för att bli en komplett människa och en god ledare.
höglevererande avsnitt av Star Trek! . Dubbelgångarproblematik, överspel, filosofiskt budskap och en enhörningshund. Vad mer finns det att önska sig?