Tag: #Blogg 100
Lördagskänsla!
TOS: The Naked Time – spritt språngande i yttre rymden
Lyckan!
Ytterligare ett guldavsnitt. Även om det börjar sorgligt. Ja, nästan makabert. Enterprise är på väg till en döende planet för att hämta upp personalen på en forskningsstation. Men när de kommer dit är alla döda. Bland annat har en man dött av förfrysning medan han duschat med kläderna på! Det visar sig så småningom att allt beror på ett virus som får människor att mista sin självbehärskning, och snart börjar det spridas även bland personalen på Enterprise.
Det finns så mycket att älska i det här avsnittet. De röda skyddsdräkterna med guldmönster som Spock och hans medhjälpare bär under sitt besök på forskningsstationen, till exempel. Så vacker att se på, och så fullständigt värdelös som skyddsplagg – den är inte tät någonstans. När personalen på Enterprise blir galna är det också på ett oftast frejdigt och härligt sätt. Sulu får till exempel för sig att han är en av de tre musketörerna. Spock gråter (ja, det är sant — och precis så fantastiskt som det låter). Och Kirk börjar prata om Enterprise som sin älskarinna. Precis innan han ger Spock så många örfilar att jag är förvånad att lösöronen sitter kvar. Här är några saker som händer när besättningsmän på Enterprise ger efter för det inre trycket:
Att placera ett sånt här avsnitt – som egentligen bygger på att man känner rollfigurerna och därför blir chockade över deras skuggsidor – så här tidigt i säsongen är något av ett vågspel. Samtidigt lyckas de flesta av de förryckta personerna spela över på ett så härligt sätt att man inte kan låta bli att tycka om det.
Jag älskar att Star Trek redan under första halvan av sin första säsong tar itu med de där idéerna som andra serieskapare brukar vänta med tills de testat alla andra möjligheter. Alla serier borde innehålla minst ett avsnitt där ensemblens självcensur och självbehärskning går förlorad!
Dessutom tror jag att det här är första avsnittet där Spock använder sig av sin Vulcan Nerve Pinch. Har inte hunnit kolla i läggen, men tycker mig inte ha sett den innan?
Det här är berättelserna om min Startrekathon. Det här blogginlägget avhandlar avsnitt 4/29 av säsong 1/3 av Star Trek: The Original Series . Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 tv-avsnitt.
TOS: Where no man has gone before – en déjà vu mitt bland det outforskade
Så var det äntligen dags för Det Andra Pilotavsnittet. Det som var skrivet för att inleda den första säsongen. Det där Spock är lite extra känslokall – men där det också förklaras att han är från Vulcan. Det där vi får reda på att Enterprise är på väg att lämna galaxen. Det där besättningen fortfarande bär de gamla, fula tröjorna från förra piloten.
I avsnittets början hamnar Enterprise i en magnetisk storm, något som påverkar Kirks gamle kompis Gary Mitchell. Hans mentala kraft växer, snart kan han förflytta föremål med ren viljestyrka – ja, kanske rentav styra hela Enterprise.
Den omkastade ordningen som avsnitten sänds i gör verkligen inte Where No Man Has Gone Before någon tjänst. Det känns väldigt likt förra avsnittet, Charlie X, om än lite mer storslaget och flippat. I stället för att vilja ligga, äta riktiga kalkoner och ha svårt att acceptera en förlust i 3D-schack som tonårskillen i Charlie X, så har det här avsnittets huvudperson Gary Mitchell en mer storslagen världsbild. Som att han tror att han är Gud, till exempel. Dessutom kan Mitchell avfyra elektriska blixtar, och så är hans ögon självlysande (specialeffekten bestod av en sorts silverlinser som tydligen var extremt plågsamma att bära – skådespelaren Gary Lockwood klarade bara några minuter i taget).
Trots höjdpunkter som att Kirk slåss på kanten till sin egen grav, och introducerandet av en Star Trek-version av en läsplatta så är jag för första gången i det här projektet lite skeptisk till ett avsnitt. Kanske för att de senaste avsnitten jag sett gjorts när produktionen av Star Trek redan kommit igång. Att titta på en gammal pilot känns som att gå tillbaka i utvecklingen.
Jag är också lite frågande inför titeln på det här avsnittet. Visst. Where no man has gone before är väl en bra programförklaring för hela Star Trek, och en del av programmets devis: To boldly go…”. Men ett avsnitt som går ut på att man hittar en “svart låda” från ett gammalt rymdskepp, samt till stora delar utspelas på en planet med en helautomatisk gruvanläggning på – ja, så där himla outforskat känns det liksom inte. Känner att det som levereras i det här pilotavsnittet faktiskt inte lever upp till marknadsföringen.
Nej, nu hoppas jag på att nästa avsnitt bjuder på lite härliga aliens. Det har varit lite för mycket stillsamma mentala krafter på sistone.
Det här är berättelserna om min Startrekathon. Det här blogginlägget avhandlar avsnitt 3/29 av säsong 1/3 av Star Trek: The Original Series . Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 tv-avsnitt.
TOS: Charlie X – en fest för sinnena
Avsnittet Charlie X är ungefär som Star Trek-versionen av tv-programmet Tonårsbossen. Enterprise ska transportera unge herr Charlie Evans till kolonin Alpha V, men det visar sig att utöver en stark sexdrift och humörsvängningar så har just den här tonåringen dessutom enormt starka mentala krafter. Kapten Kirk och den övriga besättningen är plötsligt i en hormonstinn tonårspojkes våld!!! Men Charlie X är framför allt en fest i Star Trek-ismer – estetiska guldkorn, nakenchock och underbart överspel.
Kapten Kirk bestämmer sig för att gå topless (och visa upp Stjärnflottans inte särskilt smickrande trikålinje)
Om mina källor stämmer är det egentligen tredje gången som Kirk visar bringan i serien – men eftersom avsnitten visas i en annan ordning än de spelats in så är det här första gången som de amerikanska tv-tittarna får chansen att njuta av denna ack så viktiga del av Star Trek-universumet (så här långt in i inspelningsperioden hade tydligen de långa arbetsdagarna och bristen på träning lett till en viss degighet, så Shatner själv var för första gången ovillig att slänga tröjan. Roddenberry var dock obeveklig). Lägg särskilt märke till den hudfärgade herrtrosan som Shatner har under trikåerna.
Några andra höjdpunkter:
Uhura bestämmer sig för att fortsätta stalka Spock – den här gången med en liten skämtsam (och Vulcancofobisk?) serenad
Star Trek introducerar ett kreativt sätt att skildra tonårskillars sexdrift – utan att stöta sig med censuren
Och så visar Robert Walker Jr upp några kreativa sätt att gestalta telekinesiska förmågor
Och då har jag inte ens gått in på scenen där Spock tvingas recitera poesi! Som helhet är Charlie X ett ljuvligt avsnitt med precis den typ av svagheter som jag älskar i retro-sf. Älskade det här! Den här Star Trek-maratonen kommer ju att gå som en dans!
Det här är berättelserna om min Startrekathon. Det här blogginlägget avhandlar avsnitt 2/29 av säsongen 1/3 av Star Trek: The Original Series . Så här långt i min Startrekathon har jag sett 3 tv-avsnitt.
TOS: The Man Trap –när det femte avsnittet blir det första
“Hur gör vi det här kons
ekvent då?” tänkte jag när jag började lägga upp en plan för det här projektet. Min första tanke var att jag skulle se alla Star Trek-avsnitt i kronologisk ordning i sitt universum. Det vill säga, börja med tv-serien Enterprise och sedan jobba mig framåt. Sedan kom jag fram till att det som egentligen intresserade mig var hur fenomenet utvecklades bland de som såg serien – då var det kanske snarare sändningsdatumen som var intressanta.
Fast. Då skulle jag inte kunna skriva om The Cage – den första kasserade piloten – förrän väldigt långt in i den här bloggen, då den visades på tv först på 80-talet. Började överväga att följa produktionsdatumen istället, men det ställde mig inför ytterligare ett dilemma – Gene Roddenberrys andra försök att göra en Star Trek-pilot, Where No Man Has Gone Before var i och för sig det andra avsnittet som spelades in, men det visades på tv som första säsongens tredje avsnitt.
Så redan nu, vid inlägg tre i den här bloggen, är det öppet mål. Bara att börja fila på era mail om inkonsekvens och amatörmässig attityd. För nu tänkte jag, trots allt, skriva om The Man Trap – premiäravsnittet på amerikansk tv. Från och med nu är det sändningsdatumen som styr. Tror jag.
Nåväl. Efter The Cage fick Roddenberry alltså bakläxa. Den officiella versionen var att NBC tyckte att piloten var för intellektuell och pretentiös. Den var också alldeles för sparsmakad med actionscener för att kunna konkurrera på bästa sändningstid. Men enligt boken Inside Star Trek fanns det också andra skäl. Som att bolaget tyckte att Roddenberrys första pilot var alldeles för erotiskt utmanande (bland annat den där kroppsmålade dansen) samt att man var rädd för att det amerikanska bibelbältet skulle uppfatta Spocks utseende som för demonisk.
Helt motsträviga var NBC ändå inte, utan fattade det unika beslutet att låta Roddenberry göra ytterligare en pilot, med nya skådespelare och färre kvinnor på Enterprise brygga (enligt myten fick Roddenberry välja mellan en kvinnlig vicekapten eller Spock när han skulle sätta samman ensemblen – han räddade Spock och gifte sig med skådespelaren Majel Barrett som spelade Number One i The Cage). Pilot nummer två fick, som jag nämnde ovan, inte öppna säsongen. En kombination av förseningar i postproduktionsarbetet för vissa avsnitt, samt en önskan från NBC om att ha ett premiäravsnitt som hade en rak, tydlig och actionfylld intrig, gjorde att det blev The Man Trap som fick öppna säsongen (inspelad som avsnitt nummer fem).
Det är med viss lättnad jag ser The Man Trap. Borta är gravallvaret och träigheten som drog ner helhetsintrycket av The Cage. William Shatners Kirk försöker sig på ett skämt redan en minut in i avsnittet. Inget fantastiskt skämt, men åndå – ett skämt. Annars är avsnittet så opedagogiskt att det nästan känns modernt. Vi tittare kastas ganska brutalt in i serien, helt utan backstory eller programförklaring. Vi börjar direkt på ökenplaneten M-113 där Star Treks läkare, Dr McCoy, är nervös över att han inom kort ska konfronteras med en gammal flamma som bor på planeten. Mötet går förvånansvärt smidigt, men vi tittare förstår snart att den McCoy tror är hans ex-flickvän egentligen är en shapeshifter, en urinvånare från planeten M-113 som kan scanna av din hjärna och förvandla sig till någon ur ditt minne.
Om det där med sexet verkligen var en källa till oro hos NBC-bossarna efter första piloten så verkar inte Roddenberry ha brytt sig så mycket om det. Visst, det blir ingen slöjdans i The Man Trap, men den nya rollfiguren Uhura får både envist flirta med Spock och ha ett erotiskt/hypnotiserat möte med avsnittets alien. En ung besättningsmedlem får dessutom tydliga visioner av ett gammalt kvart-i-fem-ragg när han träffar varelsen från M-113. Men seriens höjdpunkt för mig? Den skrikande blomman i Sulus växtsamling. En fantastisk dockteaterinstallation mitt bland de annars förhållandevis välgjorda specialeffekterna. Älskar den skrikande blomman så mycket!
I slutändan är The Ma
n Trap ett rakt berättat äventyr, som ändå lyckas kombinera shootouts med ett visst filosofiskt djup. För shapeshifterns förvandlingar gör förstås att det blir mycket svårt att öppna eld. Kan du döda någon som ser ut och låter som någon du älskat? Som så ofta i Star Trek slutar avsnittet med känslan av att varje seger som löses med våld egentligen är en förlust.
Det här är berättelserna om min Startrekathon. Det här var ett blogginlägg om Star Trek: The Original Series, avsnitt 1/29. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 2 tv-avsnitt.
TOS: The Cage – Star Trek före kapten Kirk
Den som loggar in på Netflix, trycker på första avsnittet i första säsongen av Star Trek och väntar sig att se Kirk, Uhura och de andra kända ansiktena kommer att bli lite förvirrad. Först i spellistan ligger nämligen The Cage – den första piloten som Star Treks skapare Gene Roddenberry spelade in för NBC redan 1964 (den “riktiga” serien startade först 1966 och det här avsnittet visades inte på tv första gången förrän 1988).
Jag var åtminstone förberedd på pilotproblematiken, hade ju läst tidningen Star Treks stora artikel om The Cage, och visste att kaptenen skulle heta Pike istället för Kirk och att dräkterna skulle se annorlunda ut. Däremot var jag oförberedd på andra saker, som till exempel den riktigt kackiga specialeffekten när Enterprise går in i warp-drive. Men Leonard Nimoy finns åtminstone med som Spock, och intrigen innehåller stående Star Trek-inslag som ett moraliskt dilemma, ett uppbyggligt budskap och en femme fatale med en mörk hemlighet.
Det som framför allt slår mig med
an jag ser The Cage är att så mycket av stämningen och själen i Star Trek redan finns på plats. Roddenberrys vilja att använda science fiction-genrens möjligheter för att reflektera kring moral och filosofi märks tydligt. Här finns också det progressiva anslaget i och med en antydan till feministiskt budskap, samtidigt som skådespelaren Susan Oliver givetvis också kroppsmålas i grönt och får dansa erotisk haremsdans i väldigt lite kläder – även senare blandar ju Star Trek sina moralkakor med minikjolar.
Susan Oliver är överhuvudtaget avsnittets stora behållning. Hon ger faktiskt ett riktigt djup till sin rollfigur – och efter att ha nätresearchat lite inser jag att hon tyvärr tillhör kategorin underskattade skådespelerskor – massor av inhopp i tv-serier och många biroller. Att Jeffrey Hunter inte fortsatte som kapten Pike känns däremot inte som någon större förlust. Intrigen i The Cage handlar till stor del om att Pike konfronteras med sina tvivel kring sig själv som ledare. Som tittare känner jag framför allt att han är en grinig och gnällig träbock. Jag saknar lite humor, de som senare dök upp såväl i manuset som i William Shatners gestaltning av Kirk.
Men mest fascinerande i The Cage är ändå talosierna. De spelas av äldre kvinnor, dubbade med mansröster, och skådespelarna bär stora plastproteser på huvudet där venerna pulserar när talosierna använder sina telepatiska förmågor.
Tydligen fick bossarna på NBC välja mellan tre olika storylines att göra pilot av, och det är lite komiskt att de valde den som innehöll en kritik mot tv-industrin. Roddenberry hade vid det här laget redan gjort sig känd som någon som ville kommentera samtiden i sina tv-projekt. I The Cage beskriver han hur talosiernas civilisation håller på att gå under. Det beror på att de genom sina enorma mentala krafter kan skapa illusioner – både för andra och för sitt eget nöje. Så småningom har de förlorat sig själva i sin värld av bländverk, i så pass stor utsträckning att de mist kunskapen för att kunna använda sina förfäders teknologi. Likheten mellan orden talosian och televison är knappast slumpartad. Roddenberry var redan bränd av tv-industrins feghet.
Det känns signifikativt för Star Trek och alla dess olika framtida inkarnationer att The Original Series faktiskt börjar med en typ av reboot. Efter The Cage lät NBC Roddenberry göra ytterligare en pilot, med nya rollfigurer och skådespelare. Redan från början visade Roddenberry att hans koncept kunde varieras och förpackas på olika sätt, utan att förlora sin kärna. På det sättet känns det egentligen naturligt att Star Trek börjar med två piloter. Allt annat skulle kännas…ologiskt.
Om du vill läsa mer om själva intrigen i avsnittet så finns det att läsa här.
Det här är berättelserna om min Startrekathon. Det här var ett blogginlägg om Star Trek: The Original Series. En pilot som aldrig sändes. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 1 tv-avsnitt.