VOY: Think Tank. Det med Jason Alexander som överintelligent skurk.

Behöver jag ens skriva en text om det här avsnittet? Räcker det inte med att bara se på den här bilden. Jason Alexander, aka George Constanza i Seinfeld, som jag aldrig hade sett honom förut. Ja, jag kan i varje fall inte se mig mätt! Det är lite som att min värsta mardrömsvision om riktigt dåligt smink och hår förverkligats. Helt underbart.

Den helt fantastiskt dåliga peruken. Den bisarra pannan. Och när man ser själva avsnittet så gör Jason Alexander dessutom sina repliker med någon form av späd och tunn röst. Han ska liksom vara extremt oansenlig, men egentligen jättefarlig bakom den timida ytan Ack, om det här ändå vore en ungdomssynd som begåtts innan det verkliga kändisskapet tog fart, men så är det ju inte. Tvärtom, Alexander gjorde ju den här rolltolkningen efter sina framgångsrika år i Seinfeld. Var han ute och letande efter nya vägar att gå i sin skådespelarkarriär? Lite som när han spelade i den lite märkliga bög/aids-filmen Love, Valour, Compassion, kanske? Jakten efter en framtid efter George kanske gick via rollen som superskurk i Star Trek?

Läser på lite, och Alexanders medverkan verkar snarare gå att förklara med att han är ett Star Trek-fan, på riktigt. Och då är man tydligen okej med att gå till tv-historien i den där outfiten.

Några ord ska jag kanske ändå skriva om själva avsnittet Think Tank. Där spelar alltså Jason en alien vid namn Kurros. Han driver, tillsammans med några hyperintelligenta kumpaner av varierande organiska former, ett slags problemlösarverksamhet i Deltakvadranten. Inte helt gratis, förstås, de ser alltid till att ta ut en ordentlig belöning, fast man verkar också ha gjort en grej av att gärna kräva lite udda saker som betalning. Allt från ett recept till en avancerad vetenskaplig teori Men den på ytan hyfsat samhällsnyttiga verksamheten visar sig ha en del svaga punkter. Som att medlemmarna i think tanken i vissa fall själva ligger bakom de problem som de senare erbjuder sig att lösa. Som en supersmart beskyddarservice, ungefär.

En bit in i Think Tank så inser Janeway till exempel att skälet till att prisjägarfolket Hazarierna jagar Voyager är att Kurros tankesmedja lovat dem en ansenlig belöning för bytet. Men de har gjort själva beställningen via ett hologram, så att det inte ska framgå att det är tankesmedjan som står bakom den. Sen är det bara att skicka in ett hologram och erbjuda hjälp när Janeway är omringad av Hazariernas skepp. På listan över de saker som Kurros vill ha som betalning om han lyckas rädda Voyager finns Seven of Nine. Något som Janeway blir oerhört upprörd över, och som Seven till sist också avböjer trots att Kurros erbjuder henne en intellektuellt stimulerande miljö att utvecklas i. Tydligen så tycker Seven trots allt att Voyagers besättning är hennes familj, eller om man uttrycker det lite mer sevenskt: hennes nya kollektiv.

Men Janeway är inte heller så dum. Framför allt är hon betydligt listigare än vad Kurros tankesmedja kunnat förutspå i sina olika scenarion. Janeway ser snabbt till att samarbeta med Hazarierna, något som förstås slutar med att Kurros tankesmedja faller i sin egen fälla. Att hon för att uppnå det här skapar en tillfällig allians med just de prisjägare som nyss var redo att fånga in hennes eget skepp verkar inte bekymra Janeway nämnvärt. Så jag noterar att det här är ytterligare ett avsnitt där vi ser en hårdare och aningen mer skoningslös Janeway. I Dark Frontier så jagade hon ju faktiskt ett skadat borgskepp för att komma åt teknisk utrustning, en typ av offensiv strategi som Janeway och Voyager inte brukar ägna sig åt. Och i det här avsnittet lämnar hon ingen som helst nåd för dem som attackerat henne. Tvärtom så är hon snarare lite fnissig över att tankesmedjan blir hazariernas fångar.

Som man kanske förstått om man läst den här texten så tycker jag att Jason Alexanders utklädnad är skäl nog att se Think Tank. Kanske flera gånger till och med. Men även i övrigt så tycker jag att det var ett mer än okej utpressningsavsnitt, med några välplacerade vändpunkter i handlingen.

Betyg: 7/10

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 594 tv-avsnitt.

VOY: The Fight. Det där Chakotay blir radiomottagare för varelser i rymdens bermudatriangel.

Det här avsnittet försökte jag se lite för sent på natten, så jag slumrade till här och där. Så det kanske inte var så underligt att jag tyckte att storyn verkade lite fragmentarisk. Eller? I bland är det ju faktiskt så att man faktiskt kan få en ganska klar bild av ett verk, även om man inte lycksas hålla sig vaken distansen ut. Ja, man kan ju till och med vara så fräck att man skyller de kippande ögonlocken på att det var något fel med filmen eller tv-serieavsnittet. Långsamt, osammanhängande eller allmänt oengagerande. till exempel. Mitt första intryck av The Fight var dock mest att det var lite osammanhängande. Så jag bestämde mig för att det nog krävdes ett andra försök innan jag kunde skriva om det här.

Och visst blev allt lite klarare när jag var vaken genom hela avsnittet, samtidigt som stora sjok av storyn är helt vrickade. Chakotays väldigt långa och väldigt knarkiga vision quest förstod jag helt ärligt mig inte på ens när jag satt och såg den på dagtid. Och hela avsnittet känns som om ansvarig redaktör gått igenom det en eftermiddag när han ville gå tidigt från jobbet, och inte orkade ta tag i alla oklarheter och konstigheter.

Grundförutsättningen i The Fight är i varje fall att Voyager fastnar i något som man kallar för kaosrymden, en plats där sensorerna är värdelösa och man inte kan navigera. Dessutom riskerar den fluktuerande gravitationen att krossa skeppet. Men samtidigt som man närmar sig kaosrymden så börjar Chakotay få märkliga hallucinationer, först under en boxningsmatch på holodäck och sedan i formen av både syn- och hörselvillor.

Allt det här triggar en gammal oro hos Chakotay, minnen av en farfar som miste förståndet och som såg och hörde saker som inte fanns. Medan hololäkaren lite mer nyktert konstaterar att det finns en genetisk förutsättning för de här hallucinatinerna hos Chakotay. Så småningom upptäcker man att hans tillstånd beror på att en livsform i kaosrymden försöker kontakta honom. Och just den här genetiska svagheten hos Chakotay gör att just han är mottaglig för deras anrop. Efter en jättekonstig vision quest och en ännu konstigare transliknande dröm så ger Chakotay till sist efter och låter sig själv bli ett verktyg för den främmande livsformen. De förklarar då för honom exakt hur man ska göra för att ta Voyager ut ur kaosrymden.

Det kanske bästa med hela det här avsnittet är scenerna där den här livsformen kommunicerar genom Chakotays minnesbilder, där lösryckta repliker klipps ihop till ett nytt meddelande. Lite samma teknik som i den här fanvideon där Picard tycks sjunga Let it snow, fast med en lite annorlunda text.

The Fight var definitivt inte fullt så virrig som jag tyckte när jag sov igenom vissa bitar, men det här är definitivt inte heller någon av franchisens tydligaste storyline. Även i klarvaket tillstånd är det hela minst sagt grumligt. Framför allt verkar manusförfattaren varit helt fixerad vid att Chakotays visioner ska yttrar sig som olika versioner av den boxningsmatch han var inne i när rymdvarelserna första gången kontaktade honom. Krystat? Jajamensan!

Veckans alien fick vi alltså inte ens se den här gången, och personligen har jag vissa begränsningar när det handlar om hur länge jag kan tycka att ett energifält i rymden kan vara kul att se på. En sak till som jag irriterar mig på, och som jämnt händer i den här serien: i en situation där alla möjligheter har testats och en säker död väntar några minuter bort, då ska ändå alla ha självklara invändningar mot den person som är den ende som lanserar en lösning. En konvention som är avsedd att höja spänningen, antar jag, men som den här gången bara gjorde mig skitförbannad i tv-soffan, skrikandes: men kom på en bättre idé själv då, om du nu är så jävla bra!

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 593 tv-avsnitt.

VOY: Course: Oblivion. Det där Voyager och hennes besättning bryts ner i småbitar.

Men hur mycket gillade jag inte det här? Riktigt mörkt och deppigt. Och alldeles underbart.

Detta trots en ovanligt ljus och hoppfull inledning av avsnittet. Visst kom det lite som en överraskning, men det är förstås extremt mysigt att B’Elanna och Tom Paris beslutat sig för att gifta sig. Alla är givetvis superglada. Men när man kastar ris på det lyckliga paret efter själva ceremonin så passerar liksom riskornen genom golvet, och vi får se hur en hel Jefferiestub där inne i skeppet helt instabil och wobbly. Det är lite andra saker också som är lite konstiga i det här avsnittet. Janeway och Chakotay myser till exempel över en nyinstallerad warp-motor som ska ta dem till Jorden på två år. Det är väl en ganska stor sak i Voyager-univsersumet, tänker jag och börjar febrilt kolla i min telefon och på nätet så jag verkligen tittar på rätt avsnitt och säsong av den här serien. Sedan händer det så mycket underligt att jag inte riktigt hinner med att bry mig om de små olikheterna. Nu får folk frossa, får märkliga utslag och ser hur köttet liksom rör sig innanför huden på ett rätt äckligt sätt (tänk Cronenbergs Shivers, fast i ansiktet och inte format som penisar). Och epidemin sprider sig snabbt. Ja, faktum är att hela skeppet är instabilt.

Av alla vändpunkter som finns i alla Star Trek-avsnitt så måste väl ändå Course: Oblivion ha en av de mest underbart deppiga. Jag menar, det antyds ju här och där att allt inte riktigt hänger ihop kontinuitetsmässigt med resten av serien. De pratar om lite äventyr som man inte riktigt känner igen och så. Men alla de små ledtrådarna faller på plats för oss tittare när huvudpersonerna i avsnittet själva inser att de och deras skepp inte är något annat än kopior. Så perfekta kopior, faktiskt, att de helt glömt bort att de är kopior. Det här är alltså de varelser som skapades i slutet av avsnittet Demon. Det som utspelades på en ogästvänlig planet där det fanns en kopieringslivsform som blev så förtjusta i erfarenheten av att vara människa att de försökte hindra Voyager från att lämna deras planet – men som mutades med lite dna-samplingar från besättningen så att de kunde skapa en egen kopia av allt och alla som fanns ombord. Dessvärre förträngde kopiorna alltså att de var kopior, och började också ge sig ut på den där långa färden hem mot Jorden. Men deras livsform var dessvärre känslig för warpmotorns strålning, och nu har de börjat falla sönder.

Det här är alltså avsnittet där allt kan hända, utan att få konsekvenser i de följande avsnitten, vilket ju ändå ger manusförfattarna viss frihet. Som att låta flera av huvudpersonerna dör – först ut är den lyckliga bruden B’Elanna. Alla som är kvar börjar få konstiga bölder och utslag när deras organismer börjar upplösas. En del ombord börjar också drabbas av mer existentiella problem när de får reda på att de är kopior. De börjar tycka att allt är meningslöst, framför allt uppdraget att ta sig hem till Jorden– det är ju egentligen inte deras hem. Och, vem vet, den riktiga Voyagerbesättningen kanske redan anlänt Jorden. Vad händer då när deras kopior anländer?

Helt identiska kopior verkar man inte heller ha skapat, för frågan är om inte den här versionen av Janeway är ännu mer envis än originalet. Hon ger inte upp hoppet (eller sina order) om att återvända till Jorden – kopia eller ej. Först när både skeppet och personalen nästan börjar bli suddiga i kanterna så ger hon efter för de andras tjat och bestämmer sig för att försöka återvända till demonplaneten, där de ju trots allt alla kan överleva. Som en av de sista åtgärderna ombord förbereder man en sond med alla skeppets loggar – ett sätt dela sin historia med omvärlden, som ett sätt att trots allt skapa någon form av mening med sin existens. Men sonden har visst också lösts upp – eller om det var utskjutningsmekanismen. Man skickar också ut en nödsignal. Men även det förgäves. Bara ett ögonblick för sent kommer den riktiga Voyager till undsättning, men då finns bara lösa rester av de kopierande organismerna kvar, flytande i rymden. Janeway och de andra har ingen aning om vad det är, eller att det på sätt och vis var sig själva som de kom för sent för att rädda.

Ganska ofta så har Star Trek-avsnitten ett slags fejkstart. Vi får vara med om något som vi sedan får reda på bara var ett holoäventyr, eller kanske en dröm eller vision. I Course: Oblivion är nästan hela avsnittet ett slags fejk. Men den här gången driver man det hela längre än att bara luras lite kort. Poängen med avsnittet är ju att personerna som är med i det inte själva vet att de är fejk, och man snuddar väl ändå vid någon form av existentiellt perspektiv här – skulle livet vara mindre värt om man fick reda på att man var en kopia? (Man kan ju också driva det hela ännu lite längre på egen hand, till en diskussion om den fria viljan och om det ens finns något unikt i ens person – men det är väl överkurs).

Jag är oerhört förtjust i det här avsnittet. Tycker att det var en extremt bra vändpunkt som allt byggde på. Och jag är nog lika förtjust som manusförfattarna över att man äntligen fick genomföra alla de där sakerna i serien som kontinuitetskraven oftast sätter stopp för. Som att gifta bort människor, låta huvudpersoner dö, eller låta hela Voyager gå i bitar (även om det här tydligen är den fjärde gången som det händer i serien, och sjunde gången som Janeway dör). Plus att alla avsnitt där folk går runt med ansikten som typ smälter bort är väldigt bra underhållning.

Betyg: 10/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 591 tv-avsnitt.

VOY: The Disease. Det där Kim ligger med en alien.

Äntligen lite sexytime i Voyager igen! Och som så ofta tidigare är det Harry Kim som hamnar i en lite speciell relation (jag minns till exempel med glädje när han blev kidnappad av ett gäng kvinnor som skulle suga ur all livskraft ur honom). Den här gången finner Harry kärleken när Voyager teamar upp med ett Varro-skepp. Tanken är att Voyagers besättning ska hjälpa dem att få igång sina warpmotorer – men Varro-folket är hela tiden ytterst misstänksamma och ibland till och med fientligt inställda till hjälparna. De har haft en hel del dåliga erfarenheter i deltakvadranten, och utvecklat en närmast främlingsfientlig attityd. Men Janeway ger sig inte, mest för att hon är extremt sällskapssjuk, verkar det som. Och så vill hon ju så gärna ha några allierade i Deltakvadranten. Men allra mest verkar det nog som att hon ser Varro-skeppet som ett slags förebild. Kanske måste även Voyager bli ett generationsskepp på vägen mot Jorden.

Harry Kim är också sällskapssjuk. Så pass mycket att han smiter iväg på arbetstid för att ligga med Tal, en kvinna ur Varro-besättningen. Det visar sig att den typen av aktiviteter strider mot reglementet – oavsett om den utförs på arbetstid eller fritid. Man ska tydligen fråga sin kapten först, och helst läkaren med, innan man har sexuellt umgänge med aliens. Kims lilla romans går nämligen inte att dölja i längden. Hans kropp reagerar på de intima lekarna med Tal genom att huden blir självlysande. När orsaken till de här besvären når kapten Janeway så väntar förstås en utskällning.

JANEWAY: I expected more from you. 

KIM: I’m sorry. I don’t know what I was thinking. 

JANEWAY: Don’t you? I’ve seen Tal. She’s an impressive young woman, beautiful. But that’s no excuse to ignore your obligations as a Starfleet officer. 

KIM: Yes, ma’am. 

JANEWAY: There’s a reason you took a semester of interspecies protocol at the Academy. There’s also a reason why the Handbook on Personal Relationships is three centimetres thick. 

KIM: All Starfleet personnel must obtain authorisation from their C.O. as well as clearance from their Medical Officer before initiating an intimate relationship with an alien species. 

JANEWAY: Bravo. Unfortunately, your recitation comes a little late.

Janeway är mer än lovligt sur på Kim för det han gjort, så pass ilsken att Chakotay till och med ifrågasätter hennes beteende. Kim å andra sidan får reda på att hans hudförändringar (som försvinner ganska snabbt) kallas för Olan’vora – det delade hjärtat. En rent fysisk reaktion på att han haft sex med Tal. Tydligen så skapar sex och kärlek rent kroppsliga förändringar hos Varrofolket – och Kim med. Tillbringar man riktigt mycket tid tillsammans så kan en det delade hjärtat till och med brista när man skiljs åt – och innebära livsfara för Tal.

Förutom denna fysiska manifestation av kärleken så berör Tal och Kim faktiskt också rena praktikaliteter kring alien-sex i det här avsnittet. Hur man ligger med varandra när man är från olika planeter är annars ett ämne som man brukar undvika i den här serien.

TAL: So you liked what happened?

KIM: Yeah, a lot. 

TAL: Enough to try it again? 

KIM: Absolutely. I’ve got to be honest, I wasn’t expecting something so different. 

TAL: Neither was I. Our species look so similar. Well, at least on the surface. 

KIM: I would’ve never guessed when it came down to the basics. Well, let’s just say the birds and bees would be very confused. 

TAL: The birds and bees?

Men The Disease handlar inte bara om blommor och bin. Varro-folkets farkost är ett så kallat generationsskepp, det har alltså färdats genom galaxen under flera generationer – 400 år för att vara exakt. Man har varit ute för att upptäcka, och i takt med att tiden har gått så har man byggt ut det – så att det nu består av en rad mindre skepp. Men nu har en del på skeppet tröttnat och tycker att det är dags att stanna någonstans. Att befälen på skeppet bara ser risker och faror överallt, och därför undviker kontakt med alla andra befolkade planeter som kommer i deras väg. En av dem som är med i denna underjordiska rörelse är Tal. Och hennes metoder för att uppnå sina mål är minst sagt okonventionella. Hon har skapat ett slags syntetiska parasiter som äter upp den metall som håller samman generationsskeppet. Hennes tanke är att ramen ska brista och att personerna på varje mindre skepp själva ska få bestämma vart man ska färdas.

Janeway riskerar sitt eget skepp när Varro-farkosten rämnar, för att minska risken för omkomna där. Det var modigt, men riskabelt. Hon tvingas också att acceptera att Harry Kim inte längre är den oprövade besättningsman som hon rekryterade till Voyager för fem år sedan. Och att hon nog måste sluta behandla honom som ett barn. När hon vill att Kim ska ta medicin för att botas från den Olan’vora-relaterade olyckliga kärleken som han lider av så säger Kim för en gångs skull emot:

KIM: Good. I have served on this ship for five years and said, yes, ma’am to every one of your orders. But not this time. 

JANEWAY: You’re willing to risk your rank, your career, over this? 

KIM: Have you ever been in love, Captain? 

JANEWAY: Your point? 

KIM: Did your skin ever flush when you were near another person? Did your stomach ever feel like someone hollowed it out with a knife when you were apart? Did your throat ever swell when you realised it was over? Seven of Nine, Seven of Nine told me love’s like a disease. Well, maybe it is. Pheromones, endorphins, chemicals in our blood, changing our responses, physical discomfort, but any way you look at it, it’s still love. 

JANEWAY: For the sake of argument, let’s say you’re right. Your feelings for Tal are no different than mine for what, the man I was engaged to marry? Well, I lost him and you’re going to lose Tal. You know that. What the Doctor is offering you is a way to ease the pain. 

KIM: That man you were going to marry. If you could have just taken a hypospray to make yourself stop loving him, so that it didn’t hurt so much when you were away from him, would you have done that? 

Jag tyckte mycket om det här avsnittet. Tyckte det var skönt att Harry Kim fick ligga lite, och samtidigt göra uppror mot Janeway – som lite gått över gränsen i mammigt beteende gentemot både Kim och Seven of Nine på sistone. För Kim fortsätter ju faktiskt att träffa Tal, trots Janeways utryckliga order om motsatsen. Att han revolterade här var nästan en lättnad. Det tog bort en del av den töntstämpel han haft tidigare under serien. Tyckte att Kims uppror också hängde hyfsat väl samman med B-handlingen om de syntetiska termiterna – även Tal gör uppror mot sin kapten. Om än med lite större konsekvenser.

En ny twist på “veckans alien”, karaktärsutveckling för Kim och ett slut som för en gångs skull inte går ut på att Janeway är en supermorsa – även hon har sina svagheter. Det här kändes piggt och oväntat. Och framför allt går The Disease emot den barnprogramsvänliga trend som skymtats när det gäller innehållet en hel del under den här säsongen, i och med Naomi Wildmans stora närvaro.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 589 tv-avsnitt.

VOY: Dark Frontier, part I & II. Det där borgerna vill hämta hem Seven of Nine.

Den här säsongen förädlar Voyager-teamet ytterligare konceptet med att satsa på dubbelavsnitt under den så kallade sweeps-säsongen, och det märks att ambitionsnivån har höjts sedan förra säsongens The Killing game. Bland annat så satsar man nu på att lansera dubbelavsnittet som en långfilm (även om avsnittet senare delades upp i två separata delar för repriseringar och syndikering), och rent tematiskt är det här faktiskt också en form av fristående fortsättning på biofilmen Star Trek – First Contact. Främst eftersom Borg-drottningen från First Contact dyker upp på nytt här (fast om man vara fullständigt korrekt är det faktiskt en annan skådespelare som spelar Borg-drottningen, men ändå).

Drottningen är ute efter Seven of Nine, som hon vill återbörda till Borgkollektivet. Seven anses som en viktig nyckel till hur borgerna ska kunna besegra den trilskande och oförutsett motståndskraftiga människorasen. Med sina dubbla identiteter, både Borg och människa, antas hon ha massor av kunskap om människorasens svagheter. Det här är tydligen inte någon grej som drottningen kommit på nu i efterhand, utan det här ska ha varit en långsiktig plan. Seven ska ha varit medvetet utplacerad på Voyager för borgernas räkning. Och fram till nu har hon varit den perfekta borg-spionen utan att ens själv ha en aning om sitt uppdrag – nu är det dags att lämna rapport.

Om man vill så kan man förenkla storyn i det här avsnittet till att det handlar om två modersfigurer som slåss om Seven of Nine. Dels Borgdrottningen, som både vill inkludera Seven i kollektivet, men samtidigt låta henne behålla vissa mänskliga drag för att kunna använda henne som ett studieobjekt. Samtidigt verkar drottningen vara rätt okänslig för Sevens nya inställning till en del moralfrågor efter något år på Voyager. Att genast skicka iväg henne för att bevittna hur varelser assimileras till borger kanske inte är det mest pedagogiska sättet att återbörda Seven till flocken. Hon pallar i varje fall inte att se på när det görs, utan försöker faktiskt hjälpa några av borgernas nya fångar att rymma.

Den andra modersfiguren är förstås Janeway. Hon som vägrar att ge upp Seven, trots att det till en början ser ut som om den före detta drönaren hoppat av till sitt gamla lag mitt under ett viktigt uppdrag på ett borgskepp (i själva verket har hon blivit utpressad till avhoppet för att på det sättet rädda Janeway och de andra på Voyager undan borgerna).

Dark Frontier är utan tvekan ett stiligt avsnitt. Satsningen på en riktig tv-film verkar ha lett till ett tillskott i budgeten, så vi får här hänga mycket tid i borgmiljöer och bland annat se en ny typ av borgskepp – ja, till och med ett slags borgstad i rymden, där flera olika skepp klumpats samman till ett slags huvudstad. Jämfört med andra dubbelavsnitt eller tudelade historier som Star Trek producerat genom åren så är Dark Frontier dessutom betydligt bättre uppbyggd rent dramaturgiskt.

Men. Det är något som inte klaffar. Det är liksom inte tillräckligt spännande. Precis som jag skrev om i samband med Latent Image, så känns det här en story som kommer för sent i serien. Den här intrigen hade ju varit riktigt spännande om vi som åskådare hade tvivlat över var Sevens egna sympatier fanns – vilken av sina modersfigurer som hon skulle välja. Men det var faktiskt ett tag sedan Seven på allvar övervägde att hoppa av till borgerna. Att hela Dark Frontier dessutom inleds med att Seven spränger en borgskyttel i tusen bitar indikerar ju också att hon inte direkt längtar hem.

Vad det här avsnittet däremot innehåller är den stora backstoryn om Sevens förflutna. Genom flashbacks får vi här faktiskt se hur Sevens föräldrar var smått besatta forskare som under en lång tid följde och studerade borger. Men också hur de faktiskt också var rätt risiga föräldrar. Inte bara drog de med sin lilla dotter (Annika som hon hette då) på ett livsfarligt uppdrag, när jakten på Borgerna blev riktigt spännande så skickade de sin dotter i säng för att kunna fortsätta att jobba.

Ganska länge trodde jag faktiskt att avsnittets upplösning skulle visa sig vara att Borgdrottningens var Seven/Annikas morsa. Det skulle nämligen förklara det enorma tålamod med Seven som drottningen har. Men i stället var det borgversionen av hennes farsa som vi fick se – och han såg inte jätteglad ut över återseendet. Hos den drönaren fanns inga personliga minnen kvar.

Måste också säga att Janeway var osedvanligt mycket på hugget i det här avsnittet. Ja, nästan lite mordisk. Hon jagar borgskepp för att sno transwarpspolar, säger saker som “I think it’s time to do a little assimilating of our own” och förbereder själva kuppen där man ska sno spolarna genom simuleringar på holodäcket som om hon vore med i Ocean’s Eleven. En annan undring efter ett dubbelavsnitt där ganska många scener utspelas i borgmiljöer. Varför gillar de grönt ljus så mycket? =ch varför måste det hela tiden blinka en massa lampor på deras däck? Tacksam för svar!

Som helhet, ett ambitiöst och välgjort avsnitt som dessutom på allvar försöker popularisera heistgenren i Star Trek-universumet. Men mycket väsen för något som ändå kändes mer duktigt än spännande.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 15 & 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 588 tv-avsnitt.

VOY: Bliss. Det med det falska, men telepatiskt begåvade, maskhålet.

Höll faktiskt på att deppa ihop lite när jag skrev om de två senaste Deep Space Nine-avsnitten här på bloggen. De kändes ju som två riktiga magplask, men kunde det också vara så att jag börjat tröttna på Star Trek? jag har nu nästan bloggat om lika många avsnitt det senaste halvåret som under hela 2018, Men efter Bliss kändes allt mycket bättre, igen. Jag gillade verkligen det här avsnittet, även om det använder sig av en rad välkända och ofta använda grepp (som till exempel en fiende som använder sig av en illusion, fenomenet med en enda besättningsman som inser sanningen, veckans alien som hjälper Voyager ur knipan och Bodysnatcher–feelingen när alla ombord verkar personlighetsförändrade). Just den där känslan av paranoia som finns i Blessed är eventuellt ett av mina favoritteman inom SF. Historier där huvudpersonen frågar sig om den blivit galen, eller om det är alla andra som tappat förståndet – en högst relevant känsla i samtiden.

Under sin färd genom deltakvadranten så råkar Voyager typ snubbla över ett maskhål som verkar dyka upp ur tomma intet. Inte nog med det, utan maskhålet tycks faktiskt utgöra en expressrutt hela vägen till Jorden. Janeway är luttrad vid det här laget, och hennes första reaktion när hela besättningens önskedröm ser ut att kunna bli verklighet är något i stil med “okej, låt oss se vad som egentligen finns där ute”. Fast nästa gång hon dyker upp i avsnittet så har hon helt ändrat attityd. Hon har inte kunnat hitta några mysko grejor eller svagheter med maskhålet. Faktiskt ingen anledning som helst till misstankar, säger hon. Och som om inte maskhålet vore nog för att göra alla ombord jättelyckliga så läcker det igenom meddelande efter meddelande från Federationen till besättningen – alla med outsägligt glada nyheter. Janeways f d kille har till exempel slagit upp förlovningen med sin nya tjej (trots att han faktiskt hade hunnit gifta om sig sist vi hörde från honom), Tuvok återförenas med sin fru och Neelix ska visst få jobb som ambassadör. Och så vidare. Så kul! Eller?

Nja, Seven of Nine har några invändningar, men ingen tycks vilja lyssna på henne. Janeway viftar till exempel bort hennes frågor och ifrågasättanden med att Seven bara är ängslig över hur hon ska passa in på Jorden, och därför vill försena Voyagers ankomst dit. Hyfsat snart därefter kommer det förresten en order genom maskhålet om att Seven snarast bör gå in i någon form av frånkopplat läge, så att inte borger som man visst ska passera på färden genom maskhålet ska upptäcka henne.

Till sist verkar alla som förhäxade ombord, utom Seven, Naomi Wildman och hololäkaren. Men Seven kämpar verkligen i motvind för att samla sina trupper. Ganska snart efter att Seven försökt värva hololäkaren till sin sida så kommer det en order via maskhålet om att han genast måste stängas av. Till sist försöker Seven på egen hand (med visst bistånd från unga fröken Wildman) hejda Voyager från att äntra maskhålet, men hon misslyckas – slagen medvetslös av en em-chock. När hon väcks av Naomi är skeppet redan inuti monstret, och alla andra på skeppet också utslagna – fångade i sina egna personliga önskedrömmar. Vi har nämligen att göra med ett ryndmonster som fångar sina offer genom att snärja dem telepatiskt, och sedan övertygar dem om att allt de någonsin önskat sig av framtiden håller på att förverkligas. Det där får vi veta mer om när Seven upptäcker ett annat skepp inuti den telepatiska varelsen. Där finns Qatai som gjort till sin livsuppgift att ta kål på monstret (ja, det görs givetvis en obligatorisk referens till Moby Dick här).

Det är ingen lätt match att försöka hitta en väg ut ur monstrets mage, och tiden håller på att rinna ut eftersom Voyager börjar lösas upp av varelsens magsyror. Till sist försöker man få monstret att må illa och kräkas ut Voyager i någon form av sur uppstötning. En plan som lyckas på första försöket, konstaterar Seven. Men det visar sig att även hon nu är i varelsens telepatiska våld, och att skeppet fortfarande befinner sig i monstrets magmun. Seven inser att hon blivit lurad, och på andra försöket blir man utspottade på riktigt. Så himla mycket trixande med det där monstret, alltså.

Man kan väl kalla Bliss för en upphottad version av en gammal go’ trope om rymdmonster som sväljer skepp, ett koncept som faktiskt dök upp redan i originalserien. Jag tycker att det är snyggt hur man piffat upp den något trista storylinen om monstret, med den om den hjärntvättade besättningen på Voyager. Däremot lite mer tveksam till varför man blandade in ett barn i den här historien. Visst, det är lite mysigt att man fortsätter att bygga vidare på relationen mellan Seven och Naomi, men inslagen av barnprogramskänsla gör inte det här avsnittet någon tjänst.

Är för övrigt som vanligt djupt chockerad över en detalj i det här avsnittet. Den här gången att Seven kan gå in i Janeways personliga logg genom att bara dra ut en sladd ur ett skåp på väggen. “Hur dåligt är säkerhetstänket på det där skeppet, egentligen? ” frågar jag mig för kanske hundrade gången. Och hur ofta är Seven där inne och läser, det känns som om det där inte var första gången hon lirkade upp säkerhetsrutinerna på det där väldigt handfasta sättet. Det hade jag velat se ett avsnitt om. Single white female på Voyager

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 585 tv-avsnitt.

VOY: Gravity. Det där Tuvok crushar i ett gravitationsslukhål.

Det verkar vara kärlekssäsong på gång i Voyager. Efter att ha sett Janeway hångla med Kashyk och sedan nästan gifta sig med Chaotica, så är det den här gången dags för Tuvok att kära ner sig i “veckans alien”. Spoiler: det blir inte supermycket action när en vulcan crushar på någon. Framför allt inte när denne vulcan är gift och gått på emotionellt boot camp som ung man.

Att olika stark gravitation påverkar förloppet av tid har vi lärt oss av bland annat filmer som Interstellar. Här är då Star Treks egna version av denna problematik. En av Voyagers skyttlar far ner i ett slags gravitationsslukhål och kraschlandar på en planet där ett gäng andra farkoster strandat genom åren (dessvärre finns också de här skeppens desperata besättningar kvar, så det gäller att hålla sig undan). Givetvis hoppas skyttelns besättning, Tuvok, Paris och hololäkaren, på undsättning, men eftersom det är något tjall på gravitationen i det här hörnet av galaxen så motsvarar några timmar på Voyager flera månader på planeten i slukhålet. Så medan Janeway precis börjat förstå att skytteln kanske har störtat så har besättningsmedlemmarna nere på planeten nästan gett upp hoppet om att bli räddade.

Tuvok och Paris hade varit rätt illa ute om de inte blivit räddade av en kvinnlig alien, Noss, som bland annat visar sig vara en fena på att fånga ett slags krabbliknande spindlar som verkar vara det enda man kan äta på planeten. Okej, den första kommunikationen med henne gick kanske inte sådär superbra, men efter lite fixande med översättningsprogrammet så lyckas hololäkaren gå in och tolka (han är dock avstängd det mesta av tiden i det här avsnittet så att gänget på slukhålsplaneten ska kunna spara energi).

Sedan händer något konstigt. Paris blir väldigt snabbt besatt av att Tuvok ska acceptera sina känslor för alienkvinnan Noss. Alltså, det är ett jävla tjat från Paris sida. Och kanske är det här resultat av de olika tidsuppfattningarna innanför och utanför slukhålet, men det känns som om Paris gnatande börjar när att han och Tuvok tillbringat cirka fem minuter på planeten (känslan av forcerat känsloprat kan ju i och för sig också bero på sloppy manusskrivande). Det är inte heller som att Paris nöjer sig med några subtila hintar om detta ämne. Nä, han blir nästan förbannad över att Tuvok inte tar chansen och ligger med Noss.

 PARIS: Well, maybe you’re able to fetter your emotions, but the rest of us don’t have that luxury. She is a living, breathing woman who for reasons that I can’t begin to fathom, has fallen in love with you. Now, if you’re incapable of returning her feelings, at least show her some compassion. Try to let her down easy. 

TUVOK: There is no easy way to recover from infatuation. 

PARIS: Oh, really? And what do you know about infatuation? 

TUVOK: More than you might imagine. 

Ganska ofta i den här serien så undrar jag om det helt saknas en grundutbildning i kulturell förståelse på den där Stjärnflotteakademin, för det är väldigt ofta som det dras taskiga skämt, görs klumpiga insinuationer och bjuds på allmänt trist attityd när vulcaner hamnar på skepp där majoriteten av besättningen är människor. Hur som helst så är det här just ett lite fyrkantigt “förstå Vulcaner bättre”-avsnitt. Händelserna kring slukhålsplaneten kortklipps med flashbacks till Tuvoks uppväxt, där han är en jättearg tonåring som får gå i självdisciplinskola för att lära sig att hantera sina destruktiva känslostormar. Vi förstår alltså det som eventuellt går upp för Paris efter några månader: du vill inte tillbringa tid i samma rum som en hals över huvud förälskad vulcan.

När vi börjar närma oss upplösningen på det här avsnittet så använder man sig (som vanligt) av lite olika nedräkningar för att förtäta stämningen. Ett rymdskepp med en annan typ av aliens än Noss ska till exempel täta ihop det där slukhålet eftersom man mist så många skepp i det. Så Voyager måste skynda sig på för att få hem sina män. Och som ett extra lager i avsnittets sista spänningsmoment så sker nedräkningen för själva uttransporteringen av Voyagerbesättningen ur slukhålet i två olika delar av galaxen, med helt olika hastighet när det gäller tiden. Ändå imponerande att man fick till det där utan en evighetslång technobabblemonolog som förklaring.

Det är också utmärkt att man inte ger efter för konventionerna och låter Tuvok kyssa den där Noss i slutscenen. I stället blir det en mind meld mellan de två, ett försök från Tuvoks sida att förklara vilket jävla kaos som skulle ha brutit ut om han på riktigt hade gett efter för alla sina impulser och låtit sig falla för Noss. Hennes svar efter att deras medvetande mixats ihop är bara ett kort: “jag förstår”. Sedan vart det inget mer av den där kärlekshistorien, utan Noss hoppar av Voyager som anlänt hennes hemplanet.

Det där antiklimaxet blir också ganska representativt för hela avsnittet. Gravity innehåller en hel del intressanta ingredienser och några helt okej action- och suspense-moment, men som helhet är det en rätt platt och lite långtråkig historia. Som det ju gärna blir när man låter en person med hyperkontrollerat känsloliv…inte blir förälskad. De där flashbackscenerna räcker inte till för att höja insatserna i dramat. Tvärtom, att det här skulle bli ett logiskt fulländat, men också ganska tradigt avsnitt borde man ha kunnat fatta redan när någon pitchade den här storyn.

Betyg: 4/10 .

Voyager. Säsong 5, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 582 tv-avsnitt.

VOY: Bride of Chaotica! Det där Janeway är spindeldrottningen Arachnia.

För några avsnitt skrev jag ju om att Tom Paris holodäcksäventyr som Captain Proton fått mig sugen på att köpa klassiska Blixt Gordon-avsnitt på dvd. Men frågan är om jag inte fick mitt lystmäte redan nu, i Voyager-avsnittet Bride of Chaotica! Här går nämligen serieskaparna all in i Captain Protons universum, med Janeway gästspelande som Queen Arachnia (komplett med raffig outfit och överdramatiska poser). Jag kollar en gång extra i creditlistan för att få mina goda aningar bekräftade. Jodå, det är Bryan Fuller som skrivit det här avsnittet.

Tom och Harry är alltså tillbaka på holodäcket där de leker sig igenom ett Captain Proton-avsnitt när man får oväntat besök. Två män från en annan dimension, en livsform som är foton-baserad precis som hololäkaren och figurerna på holodäcket. För de här varelserna är det äventyret på Planet X som utgör verkligheten, medan Voyager och dess kolbaserade besättning inte ens är avläsbara på deras instrument. Men främlingarnas försök att kontakta vad de tror är den främmande civilisationen på Planet X går inte så bra, den består ju av Doctor Chaoticas onda och skjutgalna hejdukar.

Men även om den här fotonbaserade aliencivilisationen inte riktigt har koll på att Voyager och dess besättning finns, så påverkar de ändå våra vänner från Federationen. Voyager har fastnat i någon form av kraftfält på grund av fotonfrämlingarna, och när det uppstår full konflikt mellan dem och Chaotica på holodäcket så påverkas även Voyager. Den enda lösningen blir att ge sig in i holoäventyret och se till att Chaotica blir avväpnad. Detta görs lämpligtvis genom att Janeway klär ut sig till spindelkungligheten Queen Arachnia och överlistar Chaotica genom sin list, skönhet och feromoner.

Ja, det blir rätt tramsigt. Men också roligt. Gillar till exempel den självironiska scenen där Paris och Kim hamnar i ett klipplandskap i Proton-äventyret och muttrar surt om begränsade budgetar och återvunna scenografier. Sedan är kanske frågan ur ett rent genreperspektiv om Voyager ens existerat som tv-serier om inte de där tidiga Blixt Gordon-följetängerna hade funnits. Bride of Chaotica! är en fin hommage till de som gått före i kampen för sf-genren. Och ett rätt så härligt avbrott i den vanliga Voyager-dramaturgin. Det känns verkligen som om serieskaparna kommit till det där stadiet där man börjar kunna testa allt mer konstiga idéer. Och jag älskar det, faktiskt.

Betyg: 9/10

Voyager. Säsong 5, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 581 tv-avsnitt.

VOY: Latent image. Det där hololäkaren upptäcker en minnesförlust.

Jag är inte helt säker på att det beror på det här avsnittets kvalitet, men jag var tvungen att se på Latent image tre gånger för att nå ända fram till slutet. De första två försöken slutade med att jag somnade. Det finns dock starka indicier på att det har mer att göra med någon form av sommarutmattning än en bristande verkshöjd.

Det känns för övrigt bara konstigare och konstigare att växelvis kolla på Deep Space Nine och Voyager just nu. De två serierna glider liksom allt längre ifrån varandra, i såväl utförande som innehåll. Så efter ett avsnitt om en mordgåta på New Sydney så kastas jag här direkt in i en episod som är en förklädd filosofisk diskussion om hololäkarens status: datorprogram eller tänkande och kännande individ? I och för sig ett ofta återkommande tematik i Star Trek-serierna, men den här gången med en lite annorlunda twist, och en lite mer lågmäld ton än det brukar vara.

Det är när hololäkaren är i färd med att ta ett slags genomskärningsbilder av besättningen som han upptäcker ett ärr i Kims nacke. Resterna av en operation utfärd på ett sätt så att hololäkaren inser att det måste vara han som opererat, för cirka 18 månader sedan. Problemet är att han inte minns något av det här, och Kim säger att han inte heller kommer ihåg någon operation. Mystiskt!

Seven of Nine tar hololäkarens oro på allvar (trots att han verkar glömma bort vad han bett henne om en timme tidigare) och hjälper till att leta fram filer som antingen raderats eller gömts undan i skeppets dator: Snapshots från en födelsedagsfest, ett uppdrag i en skyttel, en okänd alien med ett jättestort gevär, en fänrik som han inte heller minns (det här att man skriver ut rang på födelsedagstårtor på Voyager är för övrigt ett otyg). Läkaren pratar med Janeway några gånger, hon är “oroad”, men tycker att hololäkaren ska gå och stänga ner sitt program medan hon undersöker saker och ting. Det gör han, men gillrar först en fälla så att den som kommer in i sjukstugan och rensar i hans program blir smygfotograferad (hans kamera är dock väldigt indiskret när den tar bilderna, tur att det är så många andra blinkande lampor och knappar överallt i sjukstugan). Men en bild får han. På Janeway.

Hololäkaren blir extremt upprörd över att någon i besättningen, framför allt hans kapten, gått in och skrivit om hans program och raderat filer. Hon förklarar att det är för hans egen skull. Att hans program höll på att paja när det inte kunde hantera en konflikt inbyggd i hans programmering (mellan de etiska och kognitiva subrutinerna, tydligen) , då för 18 månader sedan. Och nu vågar hon inte berätta om vad som hände för honom, eftersom hela traumat riskerar att dra igång på nytt.

Allt görs klart för att radera hololäkarens minnen från de senaste dagarna. Men så bestämmer sig Seven of Nine för att gå till kaptenenens hytt klockan två på natten för att berätta för henne att hon fattat fel beslut. Janeway försöker förklara sitt tankesätt genom en ovanligt klumpig liknelse mellan hololäkaren och en replikator, med slutsatsen att hon och Seven är en hel annan form av varelse än hololäkaren. Men hon övertygar knappast Seven. Tvärtom.

JANEWAY: You’re a human being. He’s a hologram. 

SEVEN: And you allowed that hologram to evolve as well, to exceed his original programming. And yet now you choose to abandon him. 

JANEWAY: Objection noted. Good night. 

SEVEN: It is unsettling. You say that I am a human being and yet I am also Borg. Part of me not unlike your replicator. Not unlike the Doctor. Will you one day choose to abandon me as well? I have always looked to you as my example, my guide to humanity. Perhaps I’ve been mistaken. Good night.

Janeway som hittills uppträtt okarakteristiskt plumpt, falskt och auktoritärt, gör nu helt om. Hon inser att hon missbedömt situationen. En vanlig besättningsman som utsatts för ett trauma skulle hon ju inte bara radera minnet på, utan i stället stötta och vårda så att hen skulle kunna återgå i tjänst. Janeway bestämmer sig för att låta honom hololäkaren få sina minnen tillbaka, och när han på nytt går in i en loop av skuld, ilska och ångest så stannar hon hos honom och låter honom prata sig igenom krisen. Ja, då gånger hon inte somnar ifrån hans ältande.

Det mest otroliga i hela den här handlingen är väl just den situation som får läkarens program att gå i baklås. Att han, när han står inför valet att rädda en av två besättningsmän med liknande dödshotande skador, väljer den han känner bäst. Att han blir förtvivlad när han inte har någon logisk grund till vad som gjorde att han valde att rädda Kim. Jag menar, borde det inte finnas någon subrutin för Sophie’s Choice i alla läkarprogram? Fast tanken är väl egentligen att hololäkarens sammanbrott ska ses som en följd av att hans “mänskliga” sida fått allt mer utrymme på personligheten. Och med mänskligheten följer också skuld, ångest och vanmakt. Något som hololäkarens program däremot inte alls är förberett för.

Oavsett upplösningen så känns det faktiskt lite skumt att Janeway plötsligt är en sån bitch i det här avsnittet. I början tänkte jag till och med att hon kanske var ersatt av en shapeshifter, så rude var hon. Jag fattar att Janeway kanske har dåliga dagar, men det var väl flera år sedan i serien som någon såg hololäkaren först och främst som ett datorprogram och inte som en individ? Det känns som om Latent Image kanske kom två, tre säsonger för sent i storylinens utveckling.

Jag läser att man höll på att mixtra en hel del med slutet i det här avsnittet. Tror nog att jag hade gillat manusförfattarens originalversion bättre. Nu blev det något av en alla-ska-hänga-med-kompromiss, som kanske blev svårare att förstå än den ursprungliga varianten. Men en del av tonen finns kvar, och det gillar jag. Vi går til eftertexter med hololäkaren lämnad ensam kvar i moralisk gråzon som han måste finna sig i att leva i. Den mer binära verklighetsuppfattning han haft tidigare går inte att återvända till.

Det finns fler minnesvärda scener än slutet, förstås. Känslan av paranoia som uppstår hos hololäkaren när han inser att alla på Voyager håller något hemligt för honom (alla utom Seven of Nine, hon hade tydligen inte kommit till Voyager när hololäkaren bröt ihop). Eller den ganska fåniga, men ändå på något vis ovanligt mörka scenen, där hololäkaren får ett utbrott i mässen och börjar kasta mat på folk. Bra hysterinivå där.

Det här avsnittet är en lite udda fågel även i Voyagers spektrum, tycker jag. Det tar ett tag innan man inser vad avsnittet egentligen handlar om (hela historien med en 18 månader försenad “veckans alien” är bara ett stickspår), och för en gångs skulle så knyter man inte ihop allt på ett käckt slut i sista scenen. Det här är den typen av avsnitt som faktiskt bara blir bättre och bättre ju mer man tänker på det. Eller ju fler gånger man försöker se det utan att somna.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 580 tv-avsnitt.

VOY: Counterpoint. Det med den telepatjagande bedragaren.

Vi verkar vara intresserade av så olika saker, jag och producenterna till Voyager. När jag ser Counterpoint så vill jag genast veta mer om Devore-imperiet. En ytterst obehagligt stormakt som ser telepater som sin huvudfiende, och som ihärdigt letar efter dem på alla främmande skepp som kommer i deras väg. De telepater man hittar skickar man sedan till ett interneringsläger (något som eventuellt är en omskrivning för ett dödsläger). En riktig dystopi, alltså, med uppenbara paralleller med Förintelsen. Men gänget bakom Voyager verkar den här gången vara mer intresserade av att snickra ihop en snitsig historia om en bedragare som själv blir lurad, än någon närläsning av en tyranni.

Jag kan i och för sig förstå om upphovspersonerna vid det här laget tröttnat på konceptet “veckans alien” och ville göra något annorlunda. Counterpoint är ju ett försök att gå ifrån den vanliga berättarstrukturen (man stöter på ett rymdskepp, kommunicerar/skjuter lite på varandra, försöker förstå den främmande rasen, når någon form av överenskommelse eller avsky, vinkar farväl/alternativt flyr för livet). Det här borde jag ju gilla oerhört mycket, men precis som det var med den där flugliknande varelsen för några avsnitt sedan, så blir jag även den här gången oerhört intresserad av utomjordingens civilisation. Men där kammar jag noll, i stället hoppar vi i raskt in i handlingen när Voyager redan inspekterats några gånger av Devore-styrkor. Man har också kommit på ett smart sätt att gömma både besättningens egna telepater, samt ett gäng flyktingar. Dessutom har Janeway och Devorebefälet Kashyk hittat en bitchig och hård ton mot varandra som bägge verkar gilla lite för mycket.

Därför är det förstås lite förvånande att Kashyk kort efter den senaste inspektionen kommer farandes i ett eget litet skepp och ber Janeway om politisk asyl. Hon är till en början avvaktande och skeptisk, men Kashyk är övertygande när han förklarar att han vill rädda Voyager från en fälla som de är på väg rakt in i. Han spelar också good cop/bad cop på ett intagande sätt när han och Janeway försöker klämma en forskare på information om ett nyckfullt maskhål som telepatflyktingarna ska fly genom. När de två sedan sitter och försöker beräkna var maskhålet kommer att uppstå nästa gång så uppstår det faktiskt en extremt hög nivå av flirtig stämning mellan dem. Det blir riktigt jobbigt för Janeway att tacka nej när hon blir erbjuden en sängfösare av Kashyk en sen kväll, men ännu en gång låter hon protokollet gå före privata fröjder. Eller i varje fall ett tag till.

För det som kanske gör störst intryck på Janeway är att Kashyk riskerar sitt eget skinn för att rädda Voyager. När några Devoreskepp dyker upp och hotar att hinna ifatt Voyager innan det kommer till maskhålet så bestämmer han sig för att försöka uppehålla dem. Han tar sitt skepp och styr mot dem – osäker på om de kommer att bemöta honom som ett högt befäl eller en desertör på rymmen. Och det är då Janeway till sist ger efter och ger sig in i en grov kyss med Kashyk. Så pinsamt så här i efterhand, för hela den där offerstoryn var förstås en bluff. När Devorskeppen bordar Voyager så visar det sig ganska snart att han bara spelat asylsökare för att få reda på alla Janeways och Voyagers hemligheter.

Men bluffaren blir själv bluffad. Janeway har inte för ett ögonblick litat på Kashyk, utan har i sin tur försäkrat sig om telepaternas säkerhet, de befinner sig vid maskhålet i ett eget skepp. Nu hade ju Kashyk kunnat kasta Voyager-crewen i finkan ändå för allt det han redan sett ombord, men han verkar ointresserad av att berätta om det här fiaskot för sina överordnade. Eller så är han trots allt lite intresserad av Janeway. Och hon verkar känna likadant, för hon erbjuder honom på nytt asyl på Voyager, trots allt lurendrejeri. Och han tvekar en smula inför beslutet.

Det här äventyret, som i sin kärna är ett slags Anne Franks dagbok i rymden, tappar ganska snabbt intresset för de förföljda och jagade. Telepaterna och Devorimperiet utgör bara en ramhandling för att skriva om Janeways och Kashyks parningsdans som skiftar mellan hat, bluff och flirt. Men den här typen av “Janeway klarar skivan”-äventyr blir dessvärre ganska ointressanta nästan redan innan eftertexterna hunnit dra igång. Visst, den här gången kryddade man det hela med lite romans, men att Janeway tydligen kan genomskåda en bluff på flera ljusårs avstånd blir lite väl bra för att vara sant. Och enkelt.

Roligt och lite rafflande så länge det varade, men inte värt många minuters tankeverksamhet efter avsnittets slut (det är därför det tagit mig flera dagar att skriva det här inlägget – tappade själv intresset sådär halvvägs in). Men det hindrar tydligen inte mig från att skriva jättelångt om det ändå. Förlåt!

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 577 tv-avsnitt.