Äntligen lite sexytime i Voyager igen! Och som så ofta tidigare är det Harry Kim som hamnar i en lite speciell relation (jag minns till exempel med glädje när han blev kidnappad av ett gäng kvinnor som skulle suga ur all livskraft ur honom). Den här gången finner Harry kärleken när Voyager teamar upp med ett Varro-skepp. Tanken är att Voyagers besättning ska hjälpa dem att få igång sina warpmotorer – men Varro-folket är hela tiden ytterst misstänksamma och ibland till och med fientligt inställda till hjälparna. De har haft en hel del dåliga erfarenheter i deltakvadranten, och utvecklat en närmast främlingsfientlig attityd. Men Janeway ger sig inte, mest för att hon är extremt sällskapssjuk, verkar det som. Och så vill hon ju så gärna ha några allierade i Deltakvadranten. Men allra mest verkar det nog som att hon ser Varro-skeppet som ett slags förebild. Kanske måste även Voyager bli ett generationsskepp på vägen mot Jorden.
Harry Kim är också sällskapssjuk. Så pass mycket att han smiter iväg på arbetstid för att ligga med Tal, en kvinna ur Varro-besättningen. Det visar sig att den typen av aktiviteter strider mot reglementet – oavsett om den utförs på arbetstid eller fritid. Man ska tydligen fråga sin kapten först, och helst läkaren med, innan man har sexuellt umgänge med aliens. Kims lilla romans går nämligen inte att dölja i längden. Hans kropp reagerar på de intima lekarna med Tal genom att huden blir självlysande. När orsaken till de här besvären når kapten Janeway så väntar förstås en utskällning.
JANEWAY: I expected more from you.
KIM: I’m sorry. I don’t know what I was thinking.
JANEWAY: Don’t you? I’ve seen Tal. She’s an impressive young woman, beautiful. But that’s no excuse to ignore your obligations as a Starfleet officer.
KIM: Yes, ma’am.
JANEWAY: There’s a reason you took a semester of interspecies protocol at the Academy. There’s also a reason why the Handbook on Personal Relationships is three centimetres thick.
KIM: All Starfleet personnel must obtain authorisation from their C.O. as well as clearance from their Medical Officer before initiating an intimate relationship with an alien species.
JANEWAY: Bravo. Unfortunately, your recitation comes a little late.
Janeway är mer än lovligt sur på Kim för det han gjort, så pass ilsken att Chakotay till och med ifrågasätter hennes beteende. Kim å andra sidan får reda på att hans hudförändringar (som försvinner ganska snabbt) kallas för Olan’vora – det delade hjärtat. En rent fysisk reaktion på att han haft sex med Tal. Tydligen så skapar sex och kärlek rent kroppsliga förändringar hos Varrofolket – och Kim med. Tillbringar man riktigt mycket tid tillsammans så kan en det delade hjärtat till och med brista när man skiljs åt – och innebära livsfara för Tal.
Förutom denna fysiska manifestation av kärleken så berör Tal och Kim faktiskt också rena praktikaliteter kring alien-sex i det här avsnittet. Hur man ligger med varandra när man är från olika planeter är annars ett ämne som man brukar undvika i den här serien.
TAL: So you liked what happened?
KIM: Yeah, a lot.
TAL: Enough to try it again?
KIM: Absolutely. I’ve got to be honest, I wasn’t expecting something so different.
TAL: Neither was I. Our species look so similar. Well, at least on the surface.
KIM: I would’ve never guessed when it came down to the basics. Well, let’s just say the birds and bees would be very confused.
TAL: The birds and bees?
Men The Disease handlar inte bara om blommor och bin. Varro-folkets farkost är ett så kallat generationsskepp, det har alltså färdats genom galaxen under flera generationer – 400 år för att vara exakt. Man har varit ute för att upptäcka, och i takt med att tiden har gått så har man byggt ut det – så att det nu består av en rad mindre skepp. Men nu har en del på skeppet tröttnat och tycker att det är dags att stanna någonstans. Att befälen på skeppet bara ser risker och faror överallt, och därför undviker kontakt med alla andra befolkade planeter som kommer i deras väg. En av dem som är med i denna underjordiska rörelse är Tal. Och hennes metoder för att uppnå sina mål är minst sagt okonventionella. Hon har skapat ett slags syntetiska parasiter som äter upp den metall som håller samman generationsskeppet. Hennes tanke är att ramen ska brista och att personerna på varje mindre skepp själva ska få bestämma vart man ska färdas.
Janeway riskerar sitt eget skepp när Varro-farkosten rämnar, för att minska risken för omkomna där. Det var modigt, men riskabelt. Hon tvingas också att acceptera att Harry Kim inte längre är den oprövade besättningsman som hon rekryterade till Voyager för fem år sedan. Och att hon nog måste sluta behandla honom som ett barn. När hon vill att Kim ska ta medicin för att botas från den Olan’vora-relaterade olyckliga kärleken som han lider av så säger Kim för en gångs skull emot:
KIM: Good. I have served on this ship for five years and said, yes, ma’am to every one of your orders. But not this time.
JANEWAY: You’re willing to risk your rank, your career, over this?
KIM: Have you ever been in love, Captain?
JANEWAY: Your point?
KIM: Did your skin ever flush when you were near another person? Did your stomach ever feel like someone hollowed it out with a knife when you were apart? Did your throat ever swell when you realised it was over? Seven of Nine, Seven of Nine told me love’s like a disease. Well, maybe it is. Pheromones, endorphins, chemicals in our blood, changing our responses, physical discomfort, but any way you look at it, it’s still love.
JANEWAY: For the sake of argument, let’s say you’re right. Your feelings for Tal are no different than mine for what, the man I was engaged to marry? Well, I lost him and you’re going to lose Tal. You know that. What the Doctor is offering you is a way to ease the pain.
KIM: That man you were going to marry. If you could have just taken a hypospray to make yourself stop loving him, so that it didn’t hurt so much when you were away from him, would you have done that?
Jag tyckte mycket om det här avsnittet. Tyckte det var skönt att Harry Kim fick ligga lite, och samtidigt göra uppror mot Janeway – som lite gått över gränsen i mammigt beteende gentemot både Kim och Seven of Nine på sistone. För Kim fortsätter ju faktiskt att träffa Tal, trots Janeways utryckliga order om motsatsen. Att han revolterade här var nästan en lättnad. Det tog bort en del av den töntstämpel han haft tidigare under serien. Tyckte att Kims uppror också hängde hyfsat väl samman med B-handlingen om de syntetiska termiterna – även Tal gör uppror mot sin kapten. Om än med lite större konsekvenser.
En ny twist på “veckans alien”, karaktärsutveckling för Kim och ett slut som för en gångs skull inte går ut på att Janeway är en supermorsa – även hon har sina svagheter. Det här kändes piggt och oväntat. Och framför allt går The Disease emot den barnprogramsvänliga trend som skymtats när det gäller innehållet en hel del under den här säsongen, i och med Naomi Wildmans stora närvaro.
Betyg: 9/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 589 tv-avsnitt.
