Om jag ska tro min testpublik, som såg det här avsnittet tillsammans med mig, så är det här ett avsnitt som är nästan helt obegripligt om man inte sett The Trouble With Tribbles. Eller i alla fall ointressant. Själv blev jag nog mest lite ledsen, eftersom jag älskade tribblarnas första framträdande i Star Trek-universumet. Det här blev mest som en trist repris.
Handling: Det var alltså i ett numera kultförklarat avsnitt i The Original Series som vi först fick möta hårbollarna som kallas för tribblar på svenska och tribbles på engelska. Deras enda kända funktioner är att äta, föröka sig och göra olika ljud. Att just det här avsnittet fick en kultstatus trr jag hängde mycket ihop med en sorts gullighetschock i just det avsnittet, något som kändes väldigt ovanlig i Star Trek. Det var också ett avsnitt som lyckades mjölka all tänkbar komik kring kombinationen av hårbollsvarelser och livet på ett rymdskepp.
Tyvärr måste jag härmed meddela att tribblar är helt ocharmiga när de är tecknade. Hela gosigheten försvinner, liksom. Och av den där chockeffekten märktes heller inget. De passar dessutom in lite för väl i en animerad serie, man förväntar sig liksom lite att det ska komma en rund, hårig varelse rullande när det är tecknat. Sedan undrar jag förstås vem som beslutade att göra tribblarna rosa i det här avsnittet? Och vart tog deras klingonska varningslätet vägen? Det är ju det hjärtskärande varningslätet som gör att klingonerna avskyr de små pälspuffarna.
Det här har vi sett förut: Det här är ett rätt underligt avsnitt. Egentligen är det nästan exakt samma intrig som i det första avsnittet om tribblar i originalserien. Samtidigt som man inte riktigt bryr sig om att förklara vem någon är eller varför de är i konflikt med varandra för nytillkomna tittare, som till exempel tribbelexportören Cyrano Jones som här framstår som ännu mer gåtfull än sist han var med i serien. Att man sedan plockat in några direkta bildcitat från det första tribbelavsnittet förstärker känslan av att det här är ett renodlat tributavsnitt till The Trouble with Tribbles.
Det här är nytt: Tribblarna i det här avsnittet är framavlade för att inte föröka sig. Istället blir de jättetjocka. Sedan visar det sig att deras sätt att föröka sig på numera liknar spindlar som bär sina ägg med sig. För efter ett tag spricker de tjocka, stora hårbollarna och förvandlas till hundratals små tribblar.
I det här avsnittet introduceras också en tribbeldödare, som Klingonerna avlat fram. Men den står sig förstås slätt mot de där jättetribblarna.
Betyg: 4/10. Jag hade höga förväntningar på det här avsnittet, men blev grymt besviken. Däremot kan man väl se blotta existensen av det här avsnittet som ett bevis på kultstatusen för The Trouble with Tribbles, eftersom man redan 1973 tycker att det är läge att göra ett hyllningsavsnitt på samma tema för fansen. Eller var tanken att barnpubliken, som ju var tänkt som målgrupp för den animerade serien, skulle gilla tribblarna som de gosedjur? Idag skulle jag förstås självklart ha vägt in en merchandisemöjlighet som orsaken bakom att göra ett tribbelavsnitt för barn, men är inte säker på att den sidan av affärsverksamheten var fullt utbyggd på den tiden.
Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 5/16. Avsnitt 85 i min Startrekathon.
Handling: Så himla typiskt. Här landsätts man på en planet där det bara bor snygga blondiner (ja, så extremt blonda att de typ är vithåriga), man hamnar på en skön fest, dricker en drink eller två. Sen vaknar man upp nästa dag med ett fult pannband runt skallen och har blivit minst tio år äldre sen dagen innan. Så himla ovärt! Och när man sen försöker ta sig bort från det där stället så är man tvungen att gömma sig i en gigantisk urna. Ja, men vad händer då tror ni? Jo, det börjar förstås regna. Så att man nästan drunknar. Alltså kan man ha mer oflyt?
Ja, ungefär så skulle det kunna låta om männen från Enterprise sammanfattade The Lorelei Signal. Ett avsnitt om rymdsirener som lockar till sig manliga besättningar på rymdskepp 
Betyg: 8/10. Älska Uhura som alfahona! Att det skulle krävas en animerad serie för att hon skulle få sitt moment in time. Överhuvudtaget känns The Lorelei Signal som en given klassiker. Den absurda handlingen och de bisarra vithåriga sexbombskvinnorna. Gillar också de animerade gubbversionerna av besättningsmedlemmarna och den där konstiga drunkningsscenen i den gigantiska urnan. Allt är konstigt och märkligt, men ändå logiskt och genomtänkt. Ja, förutom det faktum att det är en fullständigt heterosexuell premiss som ställs, och att man inte kunde gå in på några detaljer kring exakt vad det var hos kvinnorna som besättningsmännen drogs till. Det var ju trots allt en serie som gick på barntid på tv det här.
försöker undersöka molnet dras skeppet in i det istället, och måste beskydda med vapen mot olika organismer som attackerar. Snart inser man att molnet är som en enkel, men gigantisk organism (själv är jag fortfarande osäker på om man hamnat typ i magen, eller om de vita popcornen som attackerar är något i stil med vita blodkroppar) Kirk vill försöka döda organismen för att stoppa blodbadet på Mantilles genom att spränga hela Enterprise i luften, men Spock gör en 
Det här känner vi igen: Man skulle kunna säga att One of our planets… är som en mix av 
Betyg: 6/10. Ett helt okej avsnitt, men personligen blir jag lite uttråkad när Enterprise befinner sig inuti ett gasmoln/amöba större delen av ett avsnitt. Även en mashup av gamla idéer känns som en upprepning.
Spock måste nu resa tillbaka i tiden för att rädda livet på sig själv som sjuåring. Men uppdraget utvecklas till mer än så – Spock blir ett slags andlig vägledare till sitt yngre jag. Spock den äldre förklarar till exempel för sitt yngre jag om hur han ska förhålla sig till sina känslor – gärna känna men alltid behålla kontrollen.
å att man på Vulcan har stora, hund/björn-liknande husdjur som heter sehlat (det kan eventuellt ha nämnts i ett tidigare avsnitt ser jag när jag researchar). Vi får se att en av historikerna från Federationen är en fågelliknande varelse med vingar. Sedan läser jag mig till att det här avsnittet dessutom introducerar vildmarken The Forge och staden ShiKahr på Vulcan. Och visst är det mobbningsscenen från det här avsnittet som citeras i den första filmen i den rebootade Star Trek-serien.
Handling: Enterprise dras in i omloppsbana kring en död stjärna. Här finns också ett annat fångat skepp, men det ser inte ut som en “vanlig” rymdfarkost, utan mer som ett rymdskepp som liksom är organiskt uppbyggt. Som en jättestor, (verkligen jättestor) rymdskeppsplanta. Kirk och några till tar sig dit, men skeppet är övergivet, och otroligt gammalt – man beräknar att det är 300 000 år.
Ett inspelat varningsmeddelande går igång där en insektsliknande varelse säger något oförståeligt. När Spock lyckas översätta framgår det att det finns någon form av ond kraft på skeppet, något som Enterprise-besättningen märkar när den börjar jaga dem ombord på skeppet. Kirk & Co flyr genom transportören, men kraften följer med till Enterprise. Snart har den tagit över skeppet, men Kirk lyckas skrämma bort den genom ett chickenrace. Genom att få det mystiska energifältet att tro att Enterprise ska krascha in i den döda stjärnan så hoppar den av självmant. Plötsligt är det inte så kaxigt längre, utan börjar skrika att den känner sig ensam medan Enterprise stävar vidare ut i världsrymden. Det kanske den skulle tänkt på innan den häll på att ta livet av Kirk och de andra i besättningen?
Det här är nytt: Här introduceras en smått revolutionerande uppfinning: life support-bälten. Lite väl simpla för att fungera någon annanstans än i en animerad serie, men ändå. Men ett sånt på sig behöver man inte ha någon dräkt på sig ute i rymden. Den skyddar också mot olika vapenstrålar. Lägger man det på ett kontrollbord så skyddar det kontrollbordet också.
Det här känner vi igen: Beyond the Farthes Star påminner om flera avsnitt från originalserien, TOS, men framför allt Wolf in the Fold – där ju en alien tar över skeppet, snackar i högtalarsystemet och hotar att ta livet av hela besättningen om hen inte får som hen vill – precis som här.
Gene Roddenberry kallade själv The Animated Series, eller TAS som den förkortas, för den första animerade tv-serien för vuxna*. Man skulle nästan kunna lägga till “för vuxna Star Trek-fans”, för det ges inte särskilt mycket rekapitulering när serien drar igång. Det är som om vi ger oss rakt in i en fjärde säsong av Star Trek, och den eventuellt nytillkomna publiken får försöka hänga med bäst dom vill. På samma sätt har vi att göra med extremt kompakta avsnitt. För trots att varje episod är ungefär hälften så långa som i originalserien, så känns det som om avsnittsförfattarna försöker klämma in intrigen till ett fullängdsavsnitt varje gång. Det är inte många sekunder i varje avsnitt där det inte pratas eller händer något dramatiskt.
Plötsligt händer det. Idag fick jag träffa Fred Bronson, amerikansk musikjournalist på Sverigebesök, och en av pusselbitarna i Star Treks gigantiska historia Han har bland annat varit med och skrivit manusen till The Counter Clock Incident (Star Trek The Animated Series) och Ménage à Troi (Star Trek Next Generation).