Okej, så förra avsnittet handlade om pratande och flygande växter, gigantiska kloner av människor och vulcaner samt en blomma med ben. Trots det så är det The Magicks of Megas-tu som är det knarkigaste avsnittet så här långt i den animerade Star Trek.
Handling: Hmmm. Var ska jag börja? Kanske med att Enterprise i det här avsnittet åker till universums centrum, kärna, ursprung – den plats där det fortfarande skapas ny materia. Av någon outgrundlig anledning tror Kirk att motorerna på Enterprise ska klara av att hantera den här typen av krafter, istället dras man förstås in i ett slags kosmisk storm – och får söka dess tillflykt i dess mitt. I stormens öga.
Eller ska jag börja med vad som händer när Enterprise tar sig ännu längre in i den här kärnan? “Genom det som kan vara alltings centrum”, som Spock med ett understatement uttrycker det. Då hamnar i varje fall skeppet i en annan dimension. En spegelvärld där magi styr, istället för våra fyrkantiga naturlagar. Motorerna på skeppet slocknar förstås på grund av det här, precis som de livsuppehållande systemen ombord. Vilken tur att en man försedd med horn och hovar kommer och räddar besättningen på Enterprise.
Jag skulle också kunna börja berättelsen med just denne mystiske främling. Han hävdar att han heter Lucien, men de flesta av oss känner nog honom snarare under namnet Lucifer. Jepp, det är hin håle själv som nu gör entré i Star Trek, och han är ett riktigt charmtroll som gärna bjuder på äpplen från kunskapens träd och älskar att umgås med människor. Det var ett tag sen sist, berättar han. Något gick snett, men det var faktiskt inte hans fel, hävdar han.
Eller ska jag börja med häxprocesserna i Salem i slutet av 1600-talet? För i det här avsnittet hävdas det att männen och kvinnorna som föll offer för den där hysteriska häxjakten i New England i själva verket var magiker från Megas-tu. De hade åkt till Jorden för vad de trodde skulle utvecklas till ett fredligt utbyte med mänskligheten. Det visade sig att människor bara ville utnyttja dem för egen vinnings skull, vägrade magikerna gå med på det så blev de hatade och förföljda istället.
En riktigt kort resumé av det här avsnittet skulle förstås också kunna börja direkt med rättegången mot besättningen på Enterprise, som allesammans är satta i straffstock. Eller den magi-strid som Kirk utkämpar mot ledaren på Megas-tu (det visar sig att även vi människor får magiska krafter i den här dimensionen). Visst har Kirk mött en och annan gud och halvgud på sina tidigare resor, men det här är första gången som vetenskapshyllande Star Trek går all in på magi.
Jamen ni förstår. Kalla det knarkigt, kalla det sinnesutvidgande, Jag var i varje fall tvungen att se om avsnittet en andra gång för att ens kunna skriva om det. Jag var lite osäker på om jag kanske hade drömt alltihop.
Det här är nytt: Magifajten förstås! Stupstockarna kändes också som ett radikalt grepp (jag fick väldigt starka South Park-vibbar av det här avsnittet).
Precis som att hitta till universums centrum. Det har vi inte sett tidigare!
Jag kan inte heller minnas att jag sett Spock så här entusiastisk genom ett helt avsnitt förut. Ett avsnitt som förstås som helhet rör sig på en ganska avancerad nivå av crazybananas-extra-allt.
Det här har vi sett förut: Rättegången mot mänskligheten slutar med samma intriggrepp som i till exempel Arena – det vill säga att Kirks höga moral sätts på prov, och hans nobla sinne får representera hela mänskligheten – som därmed slipper undan sitt straff.
Betyg: 9/10. Det är lite så här. Om ett program som sänds på bästa barn tv-tid i USA inte bara ta upp den härligt gammaltestamentliga Lucifer, utan också försvarar honom samt genomgående använder sig av pentagram. Ja, då blir det automatiskt ett väldigt högt betyg. Det bara är så.
Även om jag har insett att det här avsnittet har väckt vissa protester. Jag förstod till exempel inte att det var Illuminati-propaganda:
Sedan måste jag kanske kommentera scenen där Sulu testar sina magiska förmågor för att trolla fram en pinup-brud, som sedan med en smäll förvandlas till en halvnaken Lucifer med sexpack. Den fantastiska symboliken i den där scenen med det vi vet idag om George Takei som spelar Sulul. Älskar det.
Ett extra plus också till de fina animerade skakscenerna på bryggan. Så rart när de är tecknade.
Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 8/16. Avsnitt 88 i min Startrekathon.
“jag fick väldigt starka South Park-vibbar av det här avsnittet”
Jaså, vad har de två gemensamt?
Hmm, jag tänker att de här straffstockarna känns väldigt South Park-brutala, men främst är det väl sådana där grejor som att historiska personer är aliens, en familjär attityd till djävulen och någon form av komisk surrealism (i all korthet). 🙂
Håller med. Det var ett härligt avsnitt det här. Djävulen, universums skapelsepunk, magi… ja, det finns mycket att gilla här. Gillar hur Spock på sitt logiska sätt omfamnar magin.
Undrar lite hur det religionskritiska (eller religionssatiren?) togs emot i USA.
Rent allmänt om den animerade serien så känner jag att avsnittet är i kortaste laget, bara runt 23 minuter. Ibland blir upplösningen stressad. Men ändå sevärd överlag.
Det är ju roliga idéer, men verkligen kompakt berättade.