Det här avsnittet må utspelas på en främmande och obebodd planet, men egentligen följer det exakt principerna för TNG-subgenren Holodäckavsnitt. Ja, till och med sub-subgenren Trubbel på Holodäck-avsnitt. Det vill säga, våra hjältar hamnar i en illusion, en konstgjord värld där personer och miljöer är fabricerade av en dator, men där Enterprisebesättningen fortfarande kan råka illa ut och skadas om saker och ting vill sig illa. Det vill säga exakt som i avsnitt som Elementary, Dear Data och The Big Goodbye. Som om jag skulle låta mig luras av en sån enkel fint som att förlägga handlingen till en annan planet!
Eventuellt skulle man också kunna sortera in detta avsnitt i ytterligare en kategori, Billigt med befintliga kulisser-genren, ofta använd under inspelningen av originalserien med avsnitt som utspelades i till exempel westernmiljöer eller på Jorden under 60-talet. Kanske skulle man också kunna sätta en korsreferens till den ofta förekommande kategorin Enterprise stöter på rester av en avancerad civilisation men får ingen kontakt. Fast efter att ha läst på lite i mitt exemplar av The Star Trek The Next Generation Companion inser jag att den viktigaste klassificeringen nog är Avsnitt där manusförfattaren valt att ta bort sitt riktiga namn i eftertexterna. Författaren Tracy Tormé var knäckt över hur hans surrealistiska manus förvandlats till något humorlöst med minimal budget och valde att låta sin pseudonym Keith Mills ta åt sig äran för det här avsnittet.
Det mest innovativa med The Royale är att man strösslat in en del fakta om Jordens historia i manuset. Hela avsnittet börjar ju med att man hittar vrakdelar från ett gammalt Nasa-rymdskepp från Jorden. Vi får också reda på att USA ska bestå av 52 stater mellan 2033 och 2079. Och att Nasa tydligen återgår till sin gamla avlagda 70-talslogga i framtiden – för hur förklarar man annars att ett skepp som lämnar Jorden en bra bit in på 2000-talet har en logga som byttes ut 1993? (Här kan du förresten läsa mer om Nasas logotypsbyten – från köttbulle till orm till köttbulle igen).
The Royale är ett anonymt mellanavsnitt (inte ens uruselt på ett intressant sätt) som inte ens manusförfattaren vill kännas vid. Inte jag heller, egentligen.
Betyg: 3/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 12/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 140 tv-avsnitt.
På ett plan kan man väl kategorisera Contagion som ett avsnitt om datavirus. Tekniken ombord både Enterprise och systerskeppet USS Yamato (och, för en kort stund, även Data) flippar ut efter att skeppens huvuddatorer blivit smittade av en fientlig kod från den utdöda civilisationen på planeten Iconia. Å andra sidan kan man också se det här som ett avsnitt med en intrig i stil med “Faraons hämnd”. Picard och hans kaptenskollega Varley ombord på Yamoto är lite av gravskändare, när de försöker röva med sig skatter och kunskaper från det mytomspunna Iconia. Givetvis vilar en förbannelse över ruinerna – om än en väldigt högteknologisk sådan.
Till den här prekära situationen läggs också ett Romulanskt skepp, Haakona, lett av kapten Taris (ytterligare ett romulanskt befäl klädd i en ursnygg outfit. Romulanerna har snyggast uniformer i unviersum!). Enterprise är inne i den neutrala zonen, och en väpnad incident hade kunnat vara ett faktum om inte även Haakonas datorsystem påverkats av viruset. Det här dödläget, med två fiendeskepp som inte kan attackera varandra, liksom även andra delar av intrigen, påminner irriterande mycket om 
Det är lite symptomatiskt att den scen jag minns bäst från Contagion är “comic relief”-avsnittet där skeppets hiss går helt bonkers och kastar stackars Geordi upp och ner och hit och dit innan han äntligen kommer dit han ska. Den scenen kan man trösta sig med när man senare kommer fram till den egentligen ganska deprimerande upplösningen. För även om Picard och hans besättning som vanligt framstår som hjältar, så är det här ytterligare en berättelse om hur Enterprise kommer i kontakt med en civilisation som är vida överlägsen deras egen, men inte lär sig något alls om och av den. Eftersom den i det här fallet är utdöd och inte ens går att kommunicera med, så tvingas man till och med att spränga resterna av den iconiska kulturen i bitar, för att på det sättet undkomma deras automatiserade försvarssystem.
Jag är just nu lite osäker på om jag bara är är väldigt jag-svag och känslig för den här formen av påtryckningar, eller om skådisen som spelar Wesley, Wil Wheaton, gjorde en ovanligt stark insats här. För i och med det här avsnittet så accepterar jag faktiskt Crushers närvaro i serien. Helt och fullt. Var ska det här sluta? En orsak till att det går att acceptera Crusher i The Daupin är kanske att han inte behöver vara ett überpräktigt underbarn här. I det här avsnittet är han tvärtom slav under hormonerna precis som vilken tonårsslyngel som helst. Det räcker med en blick för att han ska falla hejdlöst för Salia, prinsessan som ska transporteras av Enterprise till planeten Daled IV.
Det han inte vet är att Salia är en shapeshifter, den söta tonårstjejen han blir kär i kan också se ut som ett stort lurvigt monster och en skimrande astralkropp, vilket i sig skulle kunna vara en analogi för tonårens humörsvängningar om det inte varit för att den gamla gumman som också är med ombord på Enterprise har samma förmågor. Eller, gamla gumman….ska jag vara helt ärlig så är det Paddi Edwards i rollen som guvernanten Anya som äger det här avsnittet. Edwards hade sina största framgångar som röstskådespelare i animerade filmer och tv-serier, men här tycker jag att hon är helt grymt bra. På bilderna här intill ser ni hennes fyra inkarnationer. Bland annat ser hon då och då ut som 
Om förra avsnittet fick mig att utbrista i ett “äntligen!”, så är känslan efter The Measure of a Man en stor lättnad. Det tog 35 försök innan man hittade rätt, men nu lyckades man faktiskt producera ett avsnitt av The Next Generation som var riktigt, riktigt bra. Och plötsligt blev det lättare för mig att andas – det är ju trots allt ganska många säsonger av TNG som jag har framför mig och efter det här har jag ett visst hopp om att klara mig igenom det här med förståndet i behåll.
I och med skapandet av rollfiguren Data, androiden som vill vara människa, i The Next Generation så gick Star Trek in i en ny fas i frågan. Nu var inte längre den artificiella intelligensen enfaldig och skrämmande. Snarare är Data seriens mest sympatiska figur, och blir – som jag även nämnt tidigare – allt oftare huvudpersonen i enskilda avsnitt. Som till exempel det här. Men den här gången är det fråga om en intrig där hela Datas existens står på spel. Är han en android med mänskliga rättigheter, eller ett föremål som Federationen kan göra vad de vill med?
Frågan utlöses av att en forskare, Bruce Maddox, vill ha ta Data i förvar och plocka isär honom. Målet är att i slutändan göra en armé av Data-kopior som kan bemanna Federationens skepp. Data känner sig inte helt trygg med Maddox, och ifrågasätter hans tekniska kompetens. Eftersom Maddox trots Datas invändningarn inte ger sig så måste hela frågan avgöras i domstol. För att ytterligare komplicera allting så blir Riker beordrad att vara åklagare av domaren, Philippa Louvois, som i sin tur har ett förflutet med Picard. Hon var åklagare när Picard stod i samband med haveriet på rymdskeppet Stargazer. Hon och Picard verkar dessutom ha en ofullbordad fling, vilket ger en oväntad och lite opassande erotisk underton genom hela avsnittet.
Med tanke på allt ältande kring AI tidigare i serien, så ser jag ändå det här avsnittet som ett positivt paradigmskifte. En symbolisk rättegång där Roddenberrys gamla AI-rädsla möter en mer framåtblickande och visionär syn på vad en existens egentligen kan vara. Och det är intressant, de filosofiska resonemangen bottnar dessutom på allvar i seriens innehåll. Istället för, som så ofta förr, en abstrakt diskussion med många onödiga ord, så får principerna i det här fallet konkreta följder för Data – som till och med jag lärt mig tycka om vid det här laget.
Ibland är det det hyfsat små saker som gör skillnad. Efter drygt en tredjedel av andra säsongen så blir jag överlycklig över att få se ett nytt rum med en ny funktion ombord på Enterprise. Visst, deras skjutbana är visserligen ett stort, svart rum där endast ett litet podium är upplyst, men ett nytt rum är alltid ett nytt rum. Det borde ju finnas massor av saker ombord på skeppet som vi inte fått se ännu.
Att ens överleva ombord ett klingonskt krigsskepp är svårt. Man har institutionaliserat ett slags hierarkisk ordning som bygger på att undersåtar kan ifrågasätta och döda sina överordnade om de inte håller måttet. Att slappa på jobbet är alltså otänkbart, och varje kollega är också en potentiell baneman. Aggressiviteten är förstås inte mindre mot andra bundsförvanter. Att alliansen mellan klingonerna och Federationen överhuvudtaget överlevt längre än några timmar verkar helt osannolikt med tanke på hur snabbt den klingonske kaptenen Kargan blir paranoid och vill öppna eld mot Enterprise (misstroendet handlar om huruvida Enterprise medvetet placerat en metallätande organism på det klingonska skeppet, eller om det var tvärtom). Och Riker anklagas ganska omgående för såväl spioneri som att vara illojal. Hade han inte tränat på att äta klingonska maträtter innan han kom till skeppet så hade han nog redan varit kokt (ursäkta ordvitsen).
Annars så blir det som vanligt snabbt lite buskis så fort klingonerna är med. Tycker trots allt att den godmodiga scenen i Paghs personalrestaurang fungerar – även om det förstås känns lite märkligt att det enda som verkligen kan skrämma skiten ur Riker på det klingonska skeppet är en dominant kvinna med stark sexualitet. Och på tal om nya miljöer, så skönt att äntligen få se lite mer av hur man har inreder ett klingonskt skepp – väldigt mycket rött ljus och porrklubbskänsla var mitt första omedelbara intryck. Men hur en civilisation kan vara så pass avancerad att man konstruerar rymdskepp, men trots det fortfarande inte uppfunnit effektiva tandborstar framstår som högst osannolikt.
Doktor Pulaski är inte direkt någon av mina favoriter i The Next Generation. Hon är sur, envis och lite kolerisk. Dessutom verkar hon förakta både androider och funktionsnedsättningar. Men i Unnatural Selection får hon äntligen chansen att vara the good guy. Den som tar stora personliga risker för att rädda liv, och är beredd att betala ett högt pris om hennes teorier inte stämmer.
Precis som i originalserieavsnittet The Deadly Years så är det ett ett extremt påskyndat åldrande som är problemet och mysteriet i Unnatural selection. Avsnittet inleds med att Enterprise tar emot ett nödrop från skeppet USS Lantree, men när man anländer till farkosten visar det sig att hela dess besättning dött av hög ålder – trots att de egentligen bara är medelålders. Kort därefter står det klart att hela personalen på genetiklaboratoriet Darwin drabbats av samma hyperåldrande. De enda som verkar ha klarat sig undan farsoten är juvelerna i Darwins labb – ett gäng genetiskt modifierade ungdomar som avlats fram i labbet och som tydligen utgör skapelsens krona.
Ytterligare ett Data-avsnitt. Den här gången med en plot som vagt påminner om första säsongens 
Besättningen ombord på Enterprise börjar så småningom misstänka att det är något fuffens på gång. Första gången är när Data på Graves begravning håller ett hyllningstal som aldrig verkar ta slut (här börjar jag förstå charmen med Graves plan – tänk att kunna hålla sitt eget begravningstal istället för att lämna det till andra klåpare). Efter det börjar Data bete sig allt mer irrationellt. Han säger emot när han får order, och när Data drar igång ett svartsjukedrama kring Graves unga assistent Kareen börjar både Picard och Troi förstå att något är fel och börjar undersöka saken. Det visar förresten så småningom att det viktigaste skälet till att Graves velat leva vidare är att han är hemligt kär i Kareen. Jag har inget emot åldersskillnader, men i det här fallet känns det mest creepy. Det verkar Kareen också tycka.
Handlingen i det avsnittet är ganska förutsägbar, och märkligt oengagerande. Det känns som om alla delarna för ett schysst avsnitt finns där, men att något slarvades bort i hanteringen. Och på tal om att slarva bort i hanteringen, jag blir lite deppig när jag inser att avsnittets stora behållning för mig inte är en återkommande rollfigur (även om skådespelaren återvänder i en annan roll). Den vulcanska läkaren Doktor Selar, spelad av Suzie Plakson, är supercool och väcker viss Spocknostalgi när hon helt utan empati levererar beskedet om en dödlig diagnos. Henne hade jag gärna sett mer av. Hon gav mig en aning av den gamla Star Trek-magin.
Lite på samma sätt sörjer jag också det hån som stackars Data måste utstå när han funderar på att skaffa skägg. En tv-serie kan faktiskt aldrig få för många skägg, även om Data i det här fallet kanske mest kopierar förstelöjtnant Riker. Skägg är bra tv – se bara på Game of Thrones.
Om Uhuras närvaro på bryggan togs emot som ett statement kring mångfald och raspolitik i USA i Star Treks originalserie på 60-talet, så är chefsingenjör La Forge den funktionsnedsatta motsvarigheten i The Next Generation. Han är blind sedan födseln, men ser genom en så kallad visor som scannar och återger omgivningen utifrån till exempel värmestrålning (hur det verkligheten ser ut för La Forge syns i några scener i 
Ja, ni förstår själv vilken typ av Star Trek-avsnitt det här resulterar i. Ett sånt där sirligt och pretto vars filosofiska ambitioner trycks upp i ansiktet på tittaren. Uppdelningen som gör att drömmaren och vetenskapsmannen hamnar i samma kropp förstår jag mig förresten inte ens på. Och är det inte lite creepy när den där Adonis och Riva bägge börjar stöta på Troi för Rivas räkning? Bäst blir det när de små, små tendenserna till dövaktivism slagit igenom i manus. Som när Riva blir skitförbannad när Picard börjar titta på kören när han ska kommunicera med honom.
Teri Hatcher syns också i det här avsnittet. Hon är den första kvinnan ombord på Enterprise som Okona lyckas få omkull. Hatcher är förstås mest känd som Lois Lane i tv-serien Lois och Clark, och som den desperata hemmafrun Susan Mayer. Jag har faktiskt också läst hennes självbiografi Rostat bröd och andra tankar om livet, men minns verkligen inget av den mer än att jag tyckte att den var fruktansvärd.
Överhuvudtaget känns det mycket av The Outrageous Okona som hämtat från 60-talet. Omodernt, grabbigt och fjantigt. Visst har man lagt till en replik om “uråldriga moralkoder kring fortplantning” för att visa hur upplyst Enterprise besättning är jämfört med de arga representanterna för planeterna man får besök av. Men jag tycker att den beskrivningen faktiskt passar in på hela det här avsnittet. Och, ursäkta att jag drar upp det här igen, det faktum att allt som händer ombord ska filtreras genom Wesley Crushers uppspärrade naiva blick – en sån himla dålig idé. Fortfarande.
Bihandlingen, där Data ska lära sig att förstå vad humor är förbigås kanske bäst med tystnad. Jäklar vad kackigt och pinsamt det här var. Inte ens Whoopi Goldberg kunde rädda det magplasket.
För mig som gammal The Nanny-fantast var också roligt att för en gångs skull se Daniel Davis i någon annan roll än som sur brittisk butler. Även om rolltolkningen som sur brittisk mästerkriminell inte verkar ligga jättelångt från den bitchige Niles (att IMDB listar The Nanny som Mitt liv som mamma är däremot så konstigt att den som hittade på den svenska titeln borde göra någon form av offentlig avbön). Däremot är det ju ett stort fail i avsnittet i stort att Moriarty aldrig blir särskilt läskig. Intrigen faller liksom lite på det.
