The Dauphin. Det där Wesley blir kär i en shapeshifter.

dauphin

“Du har så himla konventionella åsikter om Star Trek”, sa min kompis Johannes och himlade med ögonen. Okej, han är för straight acting för att himla med ögonen, men jag uppfattade hans mentala himlande i rösten. Han hade kommit hem till mig för att agera stödperson och få fart på den här bloggen igen. Som sitt hemliga vapen hade han med sig två pizzor och en ordentlig portion TNG-entusiasm. Men när jag började basha Wesley Crusher var det slut på positivismen. Det var för förutsägbart, tydligen (jag har ju ingen riktig aning, jag känner ju inga andra trekkers än de som skriver kommentarer här). Så under hela det här avsnittet, som till stor del kretsar kring den unge herr Crusher, så satt liksom Johannes och smygpeppade. “Men det här var väl inte så farligt?”, “det här var ju ganska fint?”, “Visst var det här ganska bra?”.

the dauphin 8Jag är just nu lite osäker på om jag bara är är väldigt jag-svag och känslig för den här formen av påtryckningar, eller om skådisen som spelar Wesley, Wil Wheaton, gjorde en ovanligt stark insats här. För i och med det här avsnittet så accepterar jag faktiskt Crushers närvaro i serien. Helt och fullt. Var ska det här sluta? En orsak till att det går att acceptera Crusher i The Daupin är kanske att han inte behöver vara ett überpräktigt underbarn här. I det här avsnittet är han tvärtom slav under hormonerna precis som vilken tonårsslyngel som helst. Det räcker med en blick för att han ska falla hejdlöst för Salia, prinsessan som ska transporteras av Enterprise till planeten Daled IV.

the dauphin 4Det han inte vet är att Salia är en shapeshifter, den söta tonårstjejen han blir kär i kan också se ut som ett stort lurvigt monster och en skimrande astralkropp, vilket i sig skulle kunna vara en analogi för tonårens humörsvängningar om det inte varit för att den gamla gumman som också är med ombord på Enterprise har samma förmågor. Eller, gamla gumman….ska jag vara helt ärlig så är det Paddi Edwards i rollen som guvernanten Anya som äger det här avsnittet. Edwards hade sina största framgångar som röstskådespelare i animerade filmer och tv-serier, men här tycker jag att hon är helt grymt bra. På bilderna här intill ser ni hennes fyra inkarnationer. Bland annat ser hon då och då ut som Mädchen Amick, praktiskt, va?

Trenden med fantastiska avsnitt fortsatte alltså inte, The Daupin är ett ganska ordinärt avsnitt, men långt över den genomsnittliga standarden i resten av denna hiskeligt ojämna säsong.

the dauphin 2

Jag tyckte mycket om att: Star Trek fortsätter med sina kackiga utklädnader. När Anya och Salia förvandlas till monster så ser deras kostymer så härligt malätna och icke-skräckinjagande ut. Gulligt, även om det nog inte var menat så.

Jag var inte så förtjust i att: det här bitvis känns som en upphottad version av Elaan of Troyius. Fast Salia ska inte gifta sig med någon främmande regent, hon är bara bortlovad med sin hemplanet (där förresten halva planeten och dess befolkning lever i ständig natt. Så synd att vi aldrig fick följa med ner dit).

Betyg: 6/10 (vilket är ett högt betyg från mig för ett Wesley Crusher-dominerat avsnitt).

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 10/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 138 tv-avsnitt.

3 thoughts on “The Dauphin. Det där Wesley blir kär i en shapeshifter.

  1. LDL says:

    Ojojoj, vilken överraskande recension! Ärligt talat så trodde jag att du skulle få det svårt med det här avsnittet, vilket antingen visar att stödet/påtryckningarna hjälpte det eller att vi helt enkelt tycker lite olika om avsnitten den här säsongen (det vore inte första gången i säsong 2). Det är som sagt ett ganska halvdant avsnitt utan någon vidare spänning som jag har fått för mig att många inte är speciellt förtjusta i.
    Utklädnaderna som de använde….ja… Vi kan väl bara smyga in att Rob Bowman, som är director för det här avsnittet, tyckte att de såg så dåliga ut att han gjorde allt i sin makt för att minimera tiden de sågs i avsnittet.

    Angående Wil Wheaton så är han ju i en fas där mycket kan förändras över ett år, även hans skådespelartalanger. Vid det här laget så var han ju faktiskt en ganska välkänd barn/tonårsskådespelare i USA och satsade fullt ut på den karriären, så det vore inte konstigt om han blev bättre från en säsong till en annan. Själv håller jag kvar vid att jag tror att han helt enkelt skrevs dåligt och lite irriterande i en hel del av de tidigare avsnitten, vilket Wil som person fick ta en del skit för.

    Iaf, kul att du tyckte att avsnittet var okej ändå. Den här Johannes kanske får bjudas över fler gånger? Guldstjärna i kanten för honom. 😉

    “För i och med det här avsnittet så accepterar jag faktiskt Crushers närvaro i serien. Helt och fullt.”

    Jag tror att jag får sätta mig ner och försöka ta in det här. :O

    Like

  2. Hoffa says:

    Var i helvete fick de monsterdräkterna i från, det blir ju praktkalkon för att de är så dåligt. Jag hade varit ok med de här i TOS men inte i ett avsnitt från 88-89. De här ser ut som om de var över från någon B-skräckfilm från 1960 talet. Annars är ju mycket riktigt Wesly uthärdlig här. Troligen för att han faktiskt för en gång skulle uppför sig som den 17-18 åring han är. Ínte ens underbarnet är något vidare tekniskt geni när det finns annat i tankarna.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s