Om Uhuras närvaro på bryggan togs emot som ett statement kring mångfald och raspolitik i USA i Star Treks originalserie på 60-talet, så är chefsingenjör La Forge den funktionsnedsatta motsvarigheten i The Next Generation. Han är blind sedan födseln, men ser genom en så kallad visor som scannar och återger omgivningen utifrån till exempel värmestrålning (hur det verkligheten ser ut för La Forge syns i några scener i Heart of Glory där La Forge livesänder över bilder från sin visor till Enterprise).
I det här avsnittet, Loud as a whisper, fördjupas funkistemat genom ett gästspel av den extremt framgångsrike krigs- och konfliktmedlaren Riva. Han är döv (vilket måste vara skönt i vissa stunder för just en medlare, tänker jag) fast mellan honom och omvärlden finns en kör på tre personer som turas om att tolka det de hör och sedan telepatiskt överföra det till Riva. På samma sätt översätter de också hans tankar, som de tolkar med ord till Rivas samtalspartners. Medlemmarna i kören är en sorts treenighet som täcker in olika ämnesområden och drifter:
SCHOLAR: We convey not only his thoughts, but his emotional intent as well. I am the Scholar. I represent the intellect, and speak in matters of judgement, philosophy, logic. Also, I am the dreamer, the part that longs to see the beauty beyond the truth which is always the first duty of art. I am the poet who
ADONIS: Artists, they tend to ramble, neglect the moment. I am passion, the libido. I am the anarchy of lust, the romantic and the lover. I am also the warrior, the perfect line which never wavers.
WOMAN: I am that which binds all the others together. I am harmony, wisdom, balance.
Ja, ni förstår själv vilken typ av Star Trek-avsnitt det här resulterar i. Ett sånt där sirligt och pretto vars filosofiska ambitioner trycks upp i ansiktet på tittaren. Uppdelningen som gör att drömmaren och vetenskapsmannen hamnar i samma kropp förstår jag mig förresten inte ens på. Och är det inte lite creepy när den där Adonis och Riva bägge börjar stöta på Troi för Rivas räkning? Bäst blir det när de små, små tendenserna till dövaktivism slagit igenom i manus. Som när Riva blir skitförbannad när Picard börjar titta på kören när han ska kommunicera med honom.
Det finns ytterligare en scen i avsnittet som knyter an till funkis-temat. Androidfobikern och skeppsläkaren, doktor Pulaski, passar på att plussa på sitt badwill-konto med lite förakt för folk med funktionsnedsättningar. Det är något i hennes ton när hon försöker övertala La Forge att att testa en operation för att eventuellt kunna återfå sin syn som känns väldigt obehaglig.
Allt som allt, ytterligare ett försumbart avsnitt, om än med goda ambitioner. Det är tur att jag sett lite avsnitt i förväg och vet att det blir betydligt bättre om bara två avsnitt.
Betyg: 3/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 5/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 133 tv-avsnitt.
Ett väldigt tråkigt och intetsägande avsnitt, tycker jag. Det är ett sånt här avsnitt där inte ens jag har speciellt mycket att säga om det. 😀
Dövaktivism-perspektivet är väl inte nödvändigtvis ointressant för mig, men det klarar inte av att bära ett helt avsnitt helt enkelt. Det är ännu ett sånt här avsnitt där bakgrunden i handlingen inte betyder speciellt mycket för mig, vilket ibland händer när man gör dålig episodisk tv. Precis som förra avsnittet så kretsar ju avsnittet kring gästskådespelaren, men jag vet ingenting om Riva och hans medhjälpare eller om civilisationerna i fråga. Så, varför skulle jag tycka att det var spännande eller att viktiga saker stod på spel?
Det var inte lika segt och plågsamt för mig som förra avsnittet, med Okona, men speciellt minnesvärd var den inte heller.