ENT: Cease fire. Det där Archer ska medla mellan andorier och vulcaner.

Andorierna och deras impulsive boss Shran är tillbaka. Den här gången är det en mer än hundra år gammal konflikt mellan dem och vulcanerna om en liten, strategiskt placerad, planet som gör att Shran vill kalla in Archer som medlare.

Tyvärr motarbetas Shran av sin närmsta kvinna, en raffigt friserad quinna med namnet Tarah, som både beskjuter Enterprises skyttel och står och vulcanernas sändebud. Dålig stil! Men Archer avslöjar henne, och får till sist till och med vulcanerna och andorierna att sitta vid samma bord och tala med varandra.

Vi kan väl nöja oss med ungefär den där beskrivningen? För det här var ett supertråkigt avsnitt, till och med pang-pangandet och en slagsmålsscen med Tarah såg värre ut än vanligt. Det enda roliga var början på den här passagen, där den vulcanske diplomaten Soval undrar varför människor är så fixerade vid vulcanernas öron (detta efter att Archer just dragit ett måttligt roligt öronskämt)

SOVAL: What is their fixation with our ears?

T’POL: I believe they’re envious.

SOVAL: Do you realise you’ve picked up a slight human accent? You were one of the most promising members of my staff, T’Pol. If you’d stayed in San Francisco, you’d be the Assistant Counsel by now. You might even have a diplomatic posting of your own.

T’POL: I am aware of that.

SOVAL: Then why have you remained on Enterprise?

T’POL: We believed they needed our help when they first developed warp drive. That hasn’t changed.

SOVAL: Captain Archer’s record is evidence of that, but there are others who can assist them.

T’POL: I find the work gratifying.

SOVAL: Gratification is an emotional indulgence. You disagreed with our recommendation that Archer’s mission be cancelled after the tragedy at Paraaga Two. Why?

T’POL: I was onboard Enterprise at the time. I felt my opinion would be welcomed.

SOVAL: You believed you knew better than the High Command? That sounds a great deal like another emotion, arrogance. Perhaps it’s time for you to consider another assignment.

T’POL: Just because Captain Archer has earned my respect doesn’t mean I have been contaminated by his emotions.

Ja, visst är det något skumt på gång här? Det antyds oftare och oftare att Archer och T’Pol har någon form av connection. Det är också nästan lite rörande att se hur smickrad Archer är över att få uppdraget att medla mellan de här två arga motståndarna. Han börjar genast se hur medlande och diplomati kan bli mänsklighetens framtid ute i galaxen. Sedan blir hans skepp nedskjutet.

Trots att det här bara är tredje (eller möjligtvis fjärde gången) som vi återkommer till konflikten mellan vulcanerna och andoriern Shran så är jag redan skittrött på den. Jo, jag förstår att man i bästa prequel-anda kanske måste slutföra den här storylinen så att andorierna så småningom ska kunna bli fullvärdiga medlemmar i Fedarationen. Men, det gör inte det här avsnittet, och dess förutsägbara intrig, särskilt mycket roligare.

Tack, men nej tack

Betyg: 1/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 702 tv-avsnitt.

ENT: Stigma. Det där T'Pol kommer ut som neurologisk vulcan-aids-smittad.

Vad är dealen? T’Pol har fått en neurologisk sjukdom, Pa’nar-syndromet, en följd av att hon blev mind-meld-våldtagen i förra säsongen. Stigmat kring sjukdomen är stort så hon vill hålla sitt tillstånd hemligt. Men sjukdomen fortskrider och hon behöver behandling. När doktor Phlox försöker förhöra sig hos vulcanerna om eventuella botemedel så förstår de ändå snabbt vad som ligger bakom, och T’Pols hemlighet är avslöjad.

Pa’nar-syndromet kan bara överföras genom mind-melds, något som vid den här tiden ansågs vara en “onaturlig aktivitet” på Vulcan. Därför är inte vård eller eller botemedel för syndromet något som vulcanerna prioriterar. Trots att det skulle hjälpa T’Pols sak så vägrar hon berätta att hon fick syndromet genom en mind meld som tvingades på henne. Hon tycker att dubbelmoralen med den typen av medlidande skulle vara för ologisk att palla med.

Men hennes case sätter ändå saker och ting i rullning. Yuris, den yngsta läkaren i den delegation som Phlox varit i kontakt med, smugglar till T’Pol lite medicin, och kommer sedan ut som mind melder under ett möte: “There is no simple definition of intimacy. Those of us capable of mind-melds are no different than you are”. Det är också Yuris som berättar att T’Pol blev mind meldad mot sin vilja.

Stigma är alltså Enterprises stora aids-avsnitt. Allt stämmer ju in. Den skamfulla sjukdomen som prioriterats bort av myndigheter som anser att de som smittats får skylla sig själv. Ja, det är var till och med Star Treks bidrag till en aids-informationskampanj som tv-bolaget Viacom drev. Ganska snyggt utfört tycker jag, utan att bli för plakatigt. Och fick vi kanske här också en förklaring till att T’Pol verkligen sett helt sjuk ut under hela den här säsongen?

Några nya kontakter? Inte vad det talas om, däremot besöker man en stor interstellär läkarkonferens. Men tydligen gör man inte några nya bekantskaper där.

Personlig utveckling: Att T’Pol envist vägrar att avslöja att hon blivit tvingad in i en mind meld visar på en moralisk principfasthet som är imponerande. Hon tycker att stigmat kring sjukdomen är så ologiskt att hon inte vill komma ut som ett “oskyldigt offer”. Å andra sidan blir väl i så fall inget bättre av att hon inte berättar något alls?

Sexytime: Avsnittets b-story är hur Phlox fru Feezal raggar på Tucker. Rätt hårt, till och med. Han är först smickrad, men blir sedan allt mer obekväm. Inte för att han inte är sugen, utan för att han inte vill ligga med, som han uttrycker det, en annan mans kvinna. Phlox är däremot oerhört frisinnad, och tycker tvärtom att Tucker ska ta chansen.

Ordväxlat:

TUCKER: Feezal, I mean, Mrs. Phlox, is a lovely woman, and she’s very smart. She knows more about quantum optics than anyone I’ve ever met.

PHLOX: She is remarkable.

TUCKER: Remarkable, yeah, she sure is.

PHLOX: Was there something else?

TUCKER: Yeah, there is. You got to understand, I’ve been a perfect gentleman. Absolutely nothing’s happened. She’s trying to. She’s, she’s, er, making advances, if you know what I mean?

PHLOX: Sexual advances?

TUCKER: I’m afraid so.

PHLOX: Has she offered to give you a rose petal bath?

TUCKER: No, no, no. Nothing like that.

PHLOX: Oh, any man would be a fool to ignore the romantic overtures of a healthy Denobulan woman. Don’t you find her attractive?

TUCKER: Sure. I mean, no, she’s your wife.

PHLOX: What does that have to do with it?

TUCKER: She’s your wife?

PHLOX: Oh, nonsense. Nonsense. You’re too concerned with human morality. I thought you wanted to learn about new cultures. Isn’t that why you joined Starfleet?

TUCKER: Why, of course it is. But I was brought up believing you don’t play around with another man’s wife. I don’t think I’m ever going to change my mind about that.

PHLOX: As you wish. Your loss.

T’Pol vs Mänskligheten: Mänskligheten är inget problem, utan här handlar det snarare om det snäva handlingsutrymmet inom den vulcanska kulturen. På nytt hotar den vulcanska ledningen med att förflyta T’Pol från Enterprise. Något som sedan dras tillbaka när man förstår att hon inte är en “riktigt” mind melder.

Det här kändes precis som… Snyggt utfört “avsnitt med ett budskap”. Och samtidigt som vi kan förfasa oss över hur stelbent och konservativ vulcanerna är så framstår mänskligheten som pryd och trångsint när Tucker inte fixar att Phlox fru stöter på honom.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 701 tv-avsnitt.

ENT: Dawn. Det där Tucker bondar med en fiende. Och tar av sig tröjan.

Vad är dealen? 

Ibland måste man bli kompis med sin värsta fiende för att kunna överleva. Det är läxan som Tucker försöker lära ut i det här avsnittet., där han är skeppsbruten på en måne tillsammans med någon som mest verkar vilja döda honom.

Jodå, Archer och hans kumpaner är inne i ett sånt där motigt skov igen. Alla de träffar på är aggressiva och fientligt inställda, verkar det som. Framför allt eftersom man på nytt lyckats irra in på någon annans territorium (finns det inget effektivt och tydligt sätt att markera gränser i rymden som alla kunde komma överens om?).

Tucker är ute och flyger på egen hand när han blir attackerad av ett främmande skepp. Bägge skeppens motorer går sen i baklås, och de måste bägge nödlanda på en närbelägen måne. Men aggressionen från den okände fienden tar inte slut med det, utan Tucker måste använda sig av stor list för att till sist själv fånga och fängsla rymdvarelsen. Och sedan få honom att hjälpa till med att bära en sändare upp på ett berg, där signalerna eventuellt kan nå fram till Enterprise.

Parallellt med det här lyckas Archer komma överens med ett arkoniskt moderskepp om att de ska hjälpas åt för att hitta de två skeppsbrutna. Planeten som incidenten hände vid har nämligen massor av månar, så ska man hitta någon levande är det nog bäst att hjälpas åt. Det tycker till och med arkonierna.

Några nya kontakter?  Det är första gången som människor stöter på folk från Arkonia, vulcanerna har däremot lite beef med dem sedan tidigare.

T’Pol vs Mänskligheten: T’Pol berättar att vulcanerna tidigare varit i kontakt med arkonierna, men att kontakten brutits. Arkonierna var inte lika tålmodiga som mänskligheten när vulcanerna inte ville släppa ifrån sig all kunskap och teknik på en gång. Nu är läget lite spänt, verkar det som.

Faktum är att T’Pol vid avsnittets slut måste ge Archer lite beröm. Hans samarbete med arkonierna gick bättre än någon av vulcanernas kontakter med dem på sistone.

Vårdslöst beteende?  Det är väldigt många avsnitt som börjar precis på det här sättet. Någon lallare som är ute på egen hand i en skyttel och blir attackerad. Är utflykterna verkligen värda att man hamnar i trubbel hela tiden? Och kan inte manusförfattarna hitta på några mer spännande uppslag?

Personlig utveckling:  Det här är väl ett Tucker-avsnitt, även om det egentligen bara förstärker saker som vi redan visste: Att han har ett enormt tålamod och kan laga teknik från snart sagt varenda civilisation i galaxen. Men fullt så fiffig som i det här avsnttet, när han ska locka arkoniern på avvägar genom en inspelning, har han nog aldrig varit. Jo, just det. En sak till stämmer ju in på Tucker i den här storyn: att han är godtrogen. Till exempel lite för snabb med att tro att det råder vapenvila mellan honom och arkoniern, så han måste därför uppnå vänskap och respekt genom slagsmål i stället.

Matvanor: Det är väl mest vattenfrågan som är i centrum här. Arkonierna sörplar i sig någon mörk sörja som är odrickbar för Tycker. Medan de verkar vara helt ointresserade av vatten. Det betyder att ingen av de två skeppsbrutna kan hjälpa den andre när det börjar bli bastutemperaturer på månen som de kraschlandat på.

Sexytime: Så varmt blir det att Tucker snabbt tar av sig tröjan. Det verkar dessvärre inte väcka särskilt mycket lust hos arkoniern.

Transportörtrubbel: När Archer får Tuckers signal vill han transportera upp honom till Enterprise. Men då det inte går att använda tekniken på den arkoniske piloten så väljer Tucker att avstå och vänta in den arkoniska transporten. För mellan de två forna fienderna har nu någon form av respekt vuxit fram, när de sitter där på klippan på den där månen. Och det verkar nästan vara ömsesidigt, ui alla fall utifrån vad arkoniern säger när det är dags för honom att lämna Enterprise sjukstuga:

Ordväxlat:

TUCKER: How’s he doing?

PHLOX: Why don’t you ask him yourself? The Universal Translator is online.

TUCKER: They told me another ten minutes of sunshine, and we’d have been cooked.

ZHO’KAAN: Tarattaash.

TUCKER: I thought you said the UT was working.

ZHO’KAAN: I believe you promised me some Tarattaash.

(Zho’Kaan makes the universal drinking gesture.)

TUCKER: You mean the brown stuff you were drinking? Won’t take a minute. Anything else while I’m at it? Our chef is making something called chicken Marsala tonight.

ZHO’KAAN: Tarat

TUCKER: Tarattaash. Got you.

ZHO’KAAN: Trip. When I fired at your vessel. I’m grateful I didn’t destroy it.

TUCKER: That makes two of us.

Det här kändes precis som… ett extremt enkelt och rakt berättat avsnitt. Men med tillräckligt mycket action för att fylla programtiden utan särskilt mycket dödtid. Fiender som blir BBF, en liten berättelse om hur mycket slagsmål det egentligen behövs för två män från olika civilisationer att bli kompisar. Som när Kirk träffade Gorn, fast med en något trevligare alien.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 700 tv-avsnitt.

ENT: The Catwalk. En storm, desertörer och en attackerande alienmilis. Och så ett chickenrace in i en rymdtromb

Vad är dealen?  Enterprise tar emot några aliens från Takret som söker skydd från en kommande neutronstorm. Men Enterprise är inte världens bästa flygande skyddsrum. För att inte stormens strålning ska skada besättningen måste de (plus takreterna) flytta in på “the catwalk” i åtta dagar. En underhållskorridor vid warpgondolerna som är den mest skyddade platsen ombord, och nu får bli ett provisoriskt och trångbott hem. Man bygger också en provisorisk brygga där, för att kunna styra skeppet på distans.

Men medan besättningen sitter och kurar i sitt skyddsrum så får Enterprise oväntat besök, utan att någon ens först märker det. Delar av den takretiska milisen som är på jakt efter besättningen som flytt till Enterprise. Och när de ändå är där tänker de sno Enterprise också, som en liten bonus. De försöker envist få kontroll över skeppets styrsystem, utan att ana att resten av besättningen hukar uppe vid motorerna,

Läge alltså för kapten Archer och en av hans mer avancerade planer. Archer får på nytt spela teater, den här gången en ensam, döende kapten som hellre låter skeppet gå under än ser det stulet av aliens. När takreternas befäl inte låter sig skrämmas fjärrstyr man skeppet från den provisoriska bryggan mot en rymdtromb. Så pass nära att takreterna till sist evakuerar skeppet.

Några nya kontakter? 

Det visar sig att den första besättningen med takreter var ett gäng desertörer och avhoppare. När de insåg att milisen i praktiken fungerade som ett gäng pirater ville man inte vara med längre. Men tydligen tolererar inte milisen att någon hoppar av…

Matvanor: Det blir lite uppståndelse när de takretiska avhopparna bestämmer sig för att ordna en barbecue precis intill någon känslig teknisk anläggning. Ajabaja! Annars är det mest lite gnäll när det gäller maten i det här avsnittet. Reed är inte så förtjust över att få pot roast tre dagar i rad.

Ordväxlat:

REED: Oh, what I wouldn’t give for a shower right about now. When this hand’s over maybe you could look into building one.

TUCKER: Would you like a sauna while I’m at it?

REED: You knew we’d be stuck in here for over a week. You might’ve given it a little thought to making it tolerable.

TUCKER: I only had four hours, Malcolm. You’re lucky we’ve got a toilet.

REED: Well, I obviously overestimated your people’s abilities when it comes to indoor plumbing.

TUCKER: You want to take a shower? Build one yourself.

Sexytime: Nope. Catwalken erbjuder ingen avskildhet överhuvudtaget, så allt flirtande ligger nere den här veckan.

Det här kändes precis som…tja, faktiskt inte likt så mycket annat jag sett. Jag, som ju saknat b-handlingar och ett lite högre tempo i berättandet, är mycket nöjd över hur man konstruerat intrigen här. Så många problem som samverkar och avlöser varandra i The Catwalk.

Först stormen, ett stort problem i sig – vars lösning visar sig vara både trångbodd och säkerhetsmässigt tvivelaktig. För när man sitter i ett skyddsrum och gömmer sig för strålning så märker man ju inte att man blivit bordade av fiender.

Takreternas milis öppnar upp för en andra nivå av problematik. Och de är inte bara ute efter desertörerna, utan vill även stjäla Enterprise. Och välorganiserade. Och smarta. Och brutala.

Det är dessutom extra svårt för Enterprise besättning att slåss mot takreterna på ett någorlunda jämbördigt sätt, eftersom människor är mycket mer känsliga för stormens strålning än inkräktarna. Även om de har skyddsdräkt på sig så finns det en gräns för hur många minuter man kan utsätta sig för strålningen. Några sådana problem har inte takreterna.

Och Enterprise besättning kan inte heller gömma sig i sitt skyddsrum, för när takreterna drar igång motorerna så kommer alla på catwalken att bli stekta.

Mycket klurigt dilemma alltså, som dessutom kryddas med lite klaustrofobi på catwalken, ett stenhårt takretbefäl och lite chickenrace för att skrämma bort de ovälkomna besökarna från Enterprise.

Fartfyllt och omsorgsfullt konstruerat problematik här. Det tyckte jag var kul. Och det blev bara lite extra kul av att till exempel Reed blev en bitch av att bo i kollektiv under några nätter. Gillar när det äntligen lite sprickor i fasaden hos de där präktiga Starfleet-typerna.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 699 tv-avsnitt 

ENT: Precious Cargo. Det med en kidnappad prinsessa på vift.

Vad är dealen? 

Så blev det lite old school, här i Enterprise. Alltså nästan 60-talsgammalmodigt när man knåpat ihop en sån där historia om hur mannen av folket räddar en prinsessa. Hon är bortskämd och krävande, medan han blir surare och vresigare på hennes tjat samtidigt som han ensam måste se till att de överlever. Givetvis slutar alltihopa med att de ligger med varandra. Eller i alla fall hånglar intensivt, några exakta uppgifter om sexuella aktiviteter ges inte.

Det hela börjar som en variation på ett nu ganska känt tema i Enterprise. Det där kapten Archer tror alla om gott, bara för att inse lite för sent att han blivit lurad. I det här fallet är det ett skepp som behöver hjälp med reparationer, de har en passagerare nedsövd i en stasis-kammare, och den har börjat krångla.

Tucker hjälper till och mekar och har sig, men “passageraren” vaknar i förtid. Hon visar sig vara en bortrövad prinsessad, kidnappad av de två retellierna på alien-skeppet som hoppas på en fet lösensumma. Tucker verkar inte riktigt förstå något av det som händer innan han blir nedslagen av den ene retelliern. Han ser snabbt till att fly med sitt skepp, med både Tucker och prinsessan ombord. Däremot tvingas han lämna kvar den andre retelliern på Enterprise, men Archers utfrågningar av honom leder ingenstans. Han hävdar bestämt att han inte har någon som helst aning om vart skeppet han kom med är på väg.

Tucker och prinsessan Kaitaama lyckas i alla fall fly från det retelliska skeppet i en lite för trång räddningskapsel, och landar på en träskplanet. Här blir det först en massa bråk och sedan en massa hångel. Parallellt med det här spelar T’Pol och Archer teater för den kvarlämnade retelliern. Man låtsas att Enterprise är i T’Pols våld och att hon har för vana att avrätta de som uppfört sig illa. Det tar inte superlång tid innan deras fånge har skvallrat om hur man kan hitta det retelliska skeppet.

Till sist räddas i alla fall Tucker och prinsessan av Archer och de andra på den där träskplaneten. När det är dags för Tucker och prinsessan att ta farväl utlovar hon honom mer hanky panky om han kommer och hälsar på henne efter att hon blivit drottning. Då tänker hon nämligen avskaffa de fåniga reglerna om sexuell avhållsamhet som hon nu lyder under. Tror aldrig jag sett Tucker le så här brett under hela serien som efter det beskedet. Själv satt jag mest och himlade med ögonen av alla unkna Kirk-vibbar jag fick under det här högst förutsägbara avsnittet.

Ordväxlat:

TUCKER: So, when do you ascend?
KAITAAMA: Two hundred and forty six days.
TUCKER: It’s a long shot, but maybe Enterprise will get the chance to visit Krios Prime before then. Of course, from what you’ve told me I doubt your family would let me see you.
KAITAAMA: I doubt they would, but once I’ve been made First Monarch I’ll have the authority to change the rules.
TUCKER: What kind of changes?
KAITAAMA: Come visit me. Perhaps you’ll find out.

Några nya kontakter? Retellierna är väl helt nya i Star Trek-sammanhang, medan prinsessan Kaitaama kommer från Krios Prime, en planet som dyker upp senare i tidslinjen i The Next Generation. Det vill säga, Enterprise-manusförfattarna har här skrivit in ytterligare en first contact i Star Trek-tidslinjen.

Vårdslöst beteende? 

Det känns lite korkat att fortsätta med att skicka över ensamma besättningsmän till främmande folks rymdskepp för att göra reparationer. Blir de inte med barn så kan de bli nedslagna och kidnappade – som här.

Personlig utveckling: Prinsessan Kaitaama går från att vara superjobbig, egoisist och självupptagen till att bli superkåt på Tucker. Det här manuset vinner inte pris för årets karaktärsutveckling, direkt.

Sexytime: Grovhångel när både Tucker och prinsessan är dyblöta efter att ha ramlat ner i träsket. Det är förspelet till….ja, vi vet inte exakt. Mer än att Archer ler menande när han upptäcker Tucker i småbyxor och prinsessan i underkjol när det är dags att rädda dem.

Men visst var det mer passion och lust i det här avsnittet än nägonsin tidigare i Enterprise? Det känns som om andra säsongen har som minimistandard att Tucker tar av sig tröjan i åtminstone vartannat avsnitt.

Matvanor: Mest olika former av nödproviant för prinsessan och Tucker, medan retellierna bjuds på finmiddag hos kaptenen i början av avsnittet.

Det här kändes precis som… något gammalt generiskt manus som blivit lämnat kvar längst ner i någon gammal flyttlåda. “Kärlek börjar med bråk”-plotten är ju gammal som gatan, men kan göras ut med lite olika finess. Bra exempel finns i allt från Så tuktas en argbigga till den första Star Wars-filmen. Men här har man verkligen inte brytt sig om att ge avsnittets prinsessa någon som helst form av koll eller sympatiska sidor. Det behöver man förstås inte, men någon personlighet överhuvudtaget kanske hade varit kul?

Precious Cargo har också band till två tidigare Star Trek-avsnitt med liknande tematik. Originalseriens Elaan of Troyius handlar också om en bråkig prinsessa som måste fostras av Kirk, medan Next Generations The Perfect Mate handlar om en kvinna från Krios. I bägge de här gamla avsnitten går dock intrigen ut på att kvinnorna ska giftas bort i arrangerade äktenskap –så den här uppdaterade versionen är i varje fall bättre på det sättet. I de två lite äldre avsnitten är kvinnorna också utrustade med magiska krafter för att förtrolla männen på. I Enterprise-upplagan verkar det räcka med att Tucker inte fått ligga på mer än ett år för att romansen ska vara biff.

Jag tänker att Discoverys prinsessa Po är den uppdaterade versionen av den här kvinnorollen. Hon är aggressiv, anarkistisk och ett geni. Lite annat stuk på den rollfiguren, helt enkelt. För Precious Cargo känns väldigt gammalmodigt, förutsägbart och föråldrat. Och dessutom lite tradigt. Actionscenerna var, precis som i de senaste avsnitten, bättre här än i förra säsongen. Men det som utspelades mellan dem var lite för tramsigt för min smak (den där lilla charaden som T’Pol och Archer höll på med under förhören av sin fånge var bland det mer pinsamma jag sett i den här serien).

Betyg: 2/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 698 tv-avsnitt .

ENT: Vanishing Point. Det där Hoshi Sato fastnar i en transportördröm.

Transportörtrubbel: Trubbel med transportören är ju trots allt något av en grundpelare i intrigbyggandet genom hela Star Trek-historien. Såg till exempel nyligen om The Motion Picture, en film som eventuellt är den Star Trek-produkt som varit allra mest fixerad vid transporsfunktionen – och det säger inte lite i det här sammanhanget. Inte bara tog det längre tid att transportera folk i filmen än i tv-serien tio år tidigare (inte helt överraskande eftersom den här filmen tar god tid på sig när det gäller nästan allt), utan vi fick också vara med om en hemsk transportörolycka alldeles i början av filmen.

Transportörsrummet är alltså en evig källa till dramatik. Det finns dessutom en uppsjö av avsnitt där transportören strejkar, går sönder eller inte fungerar på grund av någon mystisk strålning på planeterna som stjärnflottans personal besöker. Men lika ofta brukar transportören sedan kicka igång i sista sekunden – en enkel och tidseffektiv lösning på alla knipor som våra hjältar försatt sig i. Juvelen i transportörintrigkronan måste väl ändå vara avsnittet där Tuvok och Neelix smälter samman till en och samma person – Tuvix. En så bra idé!

Men i Enterprise har man hittills varit försiktiga med att använda transportören som dramaturgisk beståndsdel. Den är fortfarande en nymodighet ombord, som besättningen helst bara använder i absoluta nödfall. Och det är också det som är hela grejen här.

Vad är dealen?

Stackars Hoshi Sato – som vi ju tidigare fått veta lider av klaustrofobi – gillar förstås inte heller idén om att hon ska plockas itu i sina beståndsdelar för att sedan sättas samman igen på en annan plats. Det är väl därför som ingen heller lyssnar på henne när hon känner sig konstig efter sin premiärtur i transportören.

Men givetvis har det skett något fel, och hon blir efter ett tag osynlig. Lite oklart dock på vilket sätt. Ibland kan hon inte trycka på knappen som öppnar dörrar, ibland kan hon gå genom väggar. Ytterligare någon annan gång kan hon se till att en lampa blinkar. Fast det där med osynligheten är också en bra grej, för hon upptäcker några onda aliens ombord på Enterprise. Aliens med bomber! När hon ska förfölja dem genom deras variant av en transportör så hamnar hon i transportörrummet i stället. Det visar sig att stora delar av avsnittet bara varit en dröm som Hoshi haft medan hon transporterades.

Erfarna Enterprise-tittare lät sig dock inte luras för ett ögonblick. Det faktum att T’Pol lät Hoshi sova över sig och missa början av sitt pass på bryggan med några timmar var givetvis för otroligt för att vara sant.

Några nya kontakter? Ja, men de fanns inte på riktigt – så vi kanske kan strunta i dem den här gången?

Personlig utveckling: Det känns som om det var länge sedan vi hade ett Hoshi-avsnitt, där hon fick ta ordentligt med plats och vara lite mer än sina nojor. Även om, förstås, nojorna fick ta mycket plats även den här gången.

Sexytime: Vi får också följa med Hoshi in i duschen, och när hon är osynlig så struttar hon runt i en magtröja (det är ju bara för resten av besättningen som hon är osynlig – vi tittare ser ju henne hela tiden). Det är tydligt att någon ansträngde sig för få in lite scener med exponerat i den här storyn.

Matvanor: En liten patriarkal uppvisning blev det också i lunchrummet. Där är Hoshi osäker på om hon är osynlig eller bara blir ignorerad av killarna vid det coola bordet i matsalen när hon frågar om det finns plats för henne där. En liten rolig twist på osynlighetstemat.Osynliggjord eller osynlig?

Det här kändes precis som… ett grepp vi sett flera gånger tidigare, men här i en ny tappning. Och ganska piggt utfört, faktiskt. Det känns som om Enterprise äntligen fått lite styrfart på sitt spänningsberättande. Dessutom tycker ju jag att alla avsnitt där chefer plötsligt och omotiverat börjar bete sig extremt känslokallt och avståndstagande fungerar alldeles utmärkt som psykologisk skräck.

Sedan kan man ju alltid ifrågasätta hur många “allt var en dröm”-avsnitt en serie kan kosta på sig innan man som tittare förutsätter att allt underligt som händer i serien är antingen hallucinationer, ett besök i en annan dimension eller ett äventyr på holodäck (det senare ett berättartrick som verkligen överanvänts på ett orimligt sätt genom åren). I brist på ett holodäck på Enterprise får man hitta på sådana här historier, som givetvis är fullkomligt ologiska och irriterande när man tänker mer än fem minuter på grundförutsättningarna för det. Om flera dagars drömmande kan inträffa som en bieffekt av att färdas i transportören så borde vi väl ha hört något om det även längre fram i serien?

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 697 tv-avsnitt .

ENT: Singularity. Det med det svarta hålet som gör alla helt knäppa. Och berättelsen om hur Reed Alert blev Red Alert.

Vad är dealen? Enterprise är på väg mot ett svart hål, men en mystisk strålning gör alla i besättningen mer eller mindre psykotiska. Det yttrar sig som en besatthet av en grej som de håller på med och inte kan släppa. Inte förrän de svimmar av, medvetslösa. Och enkla offer för att sugas in i det svarta hålet.

Manierna är olika för varje person, och varierar också i knäpphetsgrad. Hoshi blir aldrig klar med maten när hon vikarierar som skeppets kock. Tucker är så upptagen med att konstruera den perfekta kaptensstolen åt Archer att han inte har tid för något annat. Och Archer själv kämpar med uppgiften att skriva en introduktion till en biografi om pappan, men det som skulle bli en sida blev visst 15. Doktor Phlox är väl den som blir konstig på farligast sätt. Han ska hjälpa Mayweather med hans huvudvärk, men blir så besatt av att hitta orsaken till det onda att undersökningen aldrig tar slut, och bara blir mer och mer avancerad. När T’Pol avbryter honom är han på väg att sätta en borr i Mayweathers hjärna för att kolla lite eventuella orsaker inuti hans huvud.

T’Pol är den enda som inte blir påverkad av strålningen. Och det är utifrån hennes perspektiv som historien berättas genom flashbacks. Hon sitter på ett skepp där alla i besättningen är medvetslösa, och ska försöka hitta en kurs som för skeppet bort från den farliga strålningen.

Genom att ge kapten Archer en kalldusch (bokstavligen) så lyckas hon få honom så pass kry att han kan hjälpa henne föra skeppet genom en massa bråte. Och det är då som man upptäcker det fiffiga med Reeds “tactical alert”. Att vapnen automatiskt är online så fort man upptäckt att det är fara å färde. Det kommer väl till hands när man ska skjuta sönder stora stenblock i rymden. Det är också det enda av de maniskt genomförda projekten som har ett liv efter att svarta hål-strålningen dött ut.

Vårdslöst beteende? Jo, det är väl själva definitionen av manierna som det svarta hålet framkallar.

Några nya kontakter? —

Matvanor: Hoshi bjuder på den japanska maträtten Oden, ett gammalt familjerecept från hennes farmor. Men när Reed inte är lika entusiastisk som alla andra triggar det igång hennes besatthet. Hon börjar om och börjar om och börjar om, i jakt på att nå perfektion som kock. Så alla får gå hungriga i stället.

Sexytime: Tyvärr är allas besatthet arbetsorienterad. Ingen sexgalning så långt ögat kan se…

Personlig utveckling: Jag tänker att Reed ändå är lite unik i det här sammanhanget, och faktiskt får lite av en revansch. Alla andras psykoser leder till dåliga saker, men hans uppfinning “Red Alert” visar sig vara en bra grej. Manusförfattarna till Enterprise kan dessutom nöjda föra in ytterligare en origin story som de skapat i Star Trek-bibeln.

T’Pol vs Mänskligheten: Hon räddar ju faktiskt allas liv. Kanske inte är så dumt att ha en vulcan ombord?

Det här kändes precis som… om varje Star Trek-franchise innehåller sin egen version av The Naked Time. Det vill säga ett avsnitt där alla i besättningen blir spritt språngandes av någon mystisk orsak. Här är det alltså en mystisk strålning från ett svart hål som framkallar tillståndet.

Jag gillar premissen, men sitter ändå och undrar hur det kan komma sig att just Archer är så lätt att väcka från den här “förtrollningen”. Är det bara så enkelt att han är kapten, och därför av ett annat virke än resten av besättningen? Man kan liksom tycka att manusförfattarna ändå kunde ha skrivit in någon liten grej som förklarar Archers plötsligt överlägsna mentala styrka.

Spritt språngandes-genren är en av mina favoriter. Det blir alltså högt betyg, även om jag gärna hade sett folk tappa det ännu mer i det här avsnittet. Att hela besättningen blev medvetslös efter sin maniska episod är ju faktiskt extremt mesigt påhittat.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 696 tv-avsnitt .

ENT: The Communicator. Det där Reed tappar bort sin mobiltelefon.

Vad är dealen? 

Tänk om de ändå bara hade haft “Find my Iphone” i framtiden. Då hade Reed enkelt kunnat lokalisera den kommunikator som han tappade bort när han, Archer och Hoshi besökte en pre-warpcivilisation. Nu måste istället han och Archer åka ner till planeten igen och leta efter kommunikatorn, bli tillfångatagna av de lokala fascisterna och sedan dömas till döden. Och trots att det egentligen inte finns något prime directive ännu, så är Archer beredd att hellre gå i döden än förorena en primitiv kultur med kunskap om rymden, Jorden och avancerade vapen. Helt plötsligt börjar han till och med försvara Vulcanernas ogenerösa bidrag med kunskap till Jordens rymdteknikutveckling. Något har definitivt hänt med mannen vars hela existens verkar gå ut på att visa vulcanerna att människan faktiskt hör hemma ute i rymden.

Det är när Archer, Hoshi och Reed kommer tillbaka efter en utflykt på en pre-warp planet som Reed plötsligt upptäcker att hans kommunikator inte ligger på sin plats i fickan. Efter att ha letat överallt på Enterprise inser man att han nog måste ha tappat den nere på planeten. Efter lite omständliga sökningar hittar man till sist de kvarter på ett ungefär som kommunikatorn befinner sig i, varpå Reed och Archer ger sig iväg för att hämta hem den.

Givetvis har någon redan hittat kommunikatorn, och givetvis har denne någon riggat en fälla för Archer och Reed. Som när de blir tillfångatagna dessutom har en massa andra tekniska prylar på sig. Om man var rädd för att störa en civilisations tekniska utveckling efter att ha tappat en kommunikator, så är det riktigt illa nu när man också tvingats lämna över sina faserpistoler.

Det rike eller nation som Reed och Archer hamnat i råkar dessutom vara en paranoid diktatur, och de lokala generalerna tror genast att Enterprisarna är utskickade agenter från något som kallas för alliansen. Fast när man förhört (det vill säga misshandlat) Archer och Reed så pass mycket att man sett att deras blod är rött, så förstår alien-militärerna att det är något riktigt skumt med de två främlingarna. Det blir inte mindre mystiskt när man inser att deras pannor är falska, en förklädnad för att smälta in bland den lokala humanoidarten (visst är det en enorm tur som Enterprisebesättningen har när så många av alienarterna ser ut precis som människor, fast med lite olika fläckar, veck och utbuktningar i ansiktet).

För att inte någon ska fatta att Archer och Reed kommer från en annan planet, så ljuger man ihop en historia om att man är genetiskt förbättrade motståndssoldater från alliansen. Den lögnen faller i så god jord att de två döms till döden, så att de paranoida generalerna kan dissekera deras kroppar.

I sista minuten, när Reed och Archer bokstavligt talat står med snarorna runt sina halsar, räddas de av sina kompisar från Enterprise. De har på sitt håll lyckats kicka igång ett gammalt sulibanskepp med en osynlighetsmantel, som man haft på Enterprise sedan avsnittet Broken Bow. Alla kommer hem helskinnade med sina tekniska prylar i säkert förvar, men effekten på planeten man besökt kan ingen förutse.

Comic relief-inslaget står förresten Tucker för i det här avsnittet. Han får någon form av överdos av den där osynlighetsmanteln så en stor bit av hans arm syns inte längre. Han får göra en klassisk osynlige mannen och ha på sig handskar för att kunna jobba. I slutet av avsnittet är han helt återställd, förutom ett litet genomskinligt hål mitt i handen.

Några nya kontakter? Jag tror aldrig att vi fick reda på vad planeten hette. Men Archer och Reed hamnade definitivt mitt uppe i någon form av konflikt mellan en allians och en hårdför militärdiktatur

Vårdslöst beteende? 

Gå runt med en kommunikator löst i fickan? Har de inte sådana där snygga mobilhölster som man kan ha i livremmen i framtiden?

Personlig utveckling: Som jag nämnt ovan, det verkar som om Archer börjar förstå poängen med vulcanernas regler för besök hos primitiva civilisationer. Ett stort steg framåt för honom personligen, och antagligen även för det som ska bli Federationen.

Matvanor: Ingen hann äta något, tror jag. Men Archer och Reed blir erbjudna att dricka Allakas malt på krogen där de sedan blir övermannade och tillfångatagna.

Sexytime: Sexfritt den här veckan.

Transportörtrubbel: Inget i det här avsnittet hade väl hänt om man hade haft en lite skarpare transportör. Men det gör förstås också storyn lite mer spännande i det här fallet. Transportörlösningar på kniviga lägen känns ofta lite för enkelt.

Ordväxlat: Även T’Pol har upptäckt att Archer till sist har börjat lyssna på hennes argument:

ARCHER: You took a risk coming down in that cell ship. Its cloaking device could have failed.

T’POL: A calculated risk.

ARCHER: I’m glad you did it. What’s important is that we got everything back, the communicator, the phase pistol, the shuttlepod. We could have done a lot of damage to those people if we’d left any of it behind.

T’POL: We did do damage to those people.

ARCHER: We’ve changed their perception of the Alliance.

T’POL: They now believe their enemy is capable of creating genetically-enhanced soldiers, not to mention particle weapons.

ARCHER: And thanks to that Suliban ship, they also think the Alliance has developed invisible aircraft.

T’POL: You don’t have to leave technology behind to contaminate a culture. (turns to leave) You were willing to sacrifice your life to protect them. I would not have expected that.

Det här kändes precis som… 

…mitt liv, faktiskt. Eller vad som hade hänt om jag hade jobbat på Enterprise. För jag tappar verkligen bort och glömmer saker på konstiga ställen hela tiden. Just nu är det fjärrkontrollen till min Apple TV som är försvunnen här hemma. Men även min mobil får jag be folk ringa till ganska ofta eftersom jag glömt var i min tvåa jag lagt den.

För att förhindra att jag förlorar viktiga saker så har jag börjat känna igen om mina fickor varje gång jag ska förflytta mig från en plats till en annan. Har jag allt med mig: telefon, nycklar, plånbok, passerkort, busskort… Därför känns det ju helt osannolikt för mig att våra kära vänner på Enterprise inte har några rutiner inför att något sånt här faktiskt kan hända. Jag menar, nyckelknippan som började pipa när man visslade uppfanns ju redan på 80-talet. Kanske borde det finnas någon form av reglemente att man ska känna igenom sina fickor innan man sätter sig i skytteln på väg bort från en planet man besökt inkognito.

Men det här avsnittet handlar förstås inte om riskerna med att vara glömsk, utan om början på den långa vägen fram till prime directive. På ett ovanligt smart sätt, faktiskt. Även om idén till det här avsnittet faktiskt kommer från ett originalseriesavsnitt där doktor McCoy på slutet erkänner att han glömt en kommunikator på en planet. Det blir också ovanligt mycket mörker och svärta i det här Enterprise-avsnittet. Att Reed och Archer faktiskt bara är några sekunder från att bli avrättade genom hängning känns som ovanligt tuff realism för att vara den här serien.

Betyg: 8/10.


Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 695 tv-avsnitt .

ENT: The Seventh. Det där T'Pol jagar en avhoppare. Och sina egna minnen.

Vad är dealen? 

T’Pol får i uppdrag att fånga en avhoppad vulcanagent, men jakten är komplicerad eftersom den väcker upp gamla, utsuddade minnen hos henne.

Man kan väl säga att skådespelaren Jolene Blalock i sin tolkning av T’Pol den här gången byter ut sitt totalt likgiltiga uttryck mot att istället se ut som om hon har magknip genom hela avsnittet. Det handlar nämligen om förträngda minnen och ouppklarade affärer. En lös tråd som blivit hängande från när hon arbetade inom den vulcanska säkerhetstjänsten, och som hon instinktivt inte verkar vilja dra i på egen hand.

Uppdraget är att hitta och arrestera en man vid namn Menos. En omopererad vulcan som arbetade som hemlig agent, men som sedan inte ville återvända till sitt liv på vulcan (eller sitt gamla utseende som vulcan), utan flydde sin kos i stället. T’Pol har varit nära att fånga honom en gång tidigare, nu är det meningen att hon ska slutföra jobbet.

Allt med det här uppdraget är superhemligt, men hon ber ändå Archer om att följa med och bistå henne – ytterligare ett bevis på att bandet mellan de två håller på att stärkas. Att hitta och fånga Menos är den lätta delen av uppgiften. Men när man väl håller honom fången så säger han är orättvist anklagad av vulcan, visar bilder på sin familj och ber T’Pol om att släppa honom. De vulcanska myndigheternas anklagelser om att han skulle vara en smugglare är bara nonsens, säger han. T’Pol är märkligt sårbar för hans påtryckningar, eftersom det hela tiden dyker upp minnesfragment från förra gången som hon jagade Menos – laddade minnen eftersom hon efter ett tag inser att hon faktiskt dödade hans kumpan under jakten.

Menos utnyttjar T’Pols förvirring för att fly, men blir infångad på nytt. Och givetvis är han precis en så ondskefull smugglare som de vulcanska myndigheterna sagt.

Parallellt med det här försöker Trip fylla kapten Archers skor på Enterprise. Som vikarierande kapten ägnar han bland annat sin tid åt att se på vattenpolomatcher och bjuda sina undersåtar på lunch. Några beslut har han däremot extremt svårt att fatta. Och extra komplicerat blir det när han ska mörka för de vulcanska myndigheterna att Archer hjälper T’Pol med hennes uppdrag. Det innebär till sist att han måste låtsas att han är Archer när han ska prata med en vulcansk kapten. En b-handling med lite comic relief, alltså.

First contacts? Archer och T’Pol besöker Pernala Primes måne under sitt uppdrag. En kall och ogästvänlig isbit utan lokal befolkning, men däremot en brokig samling livsformer som super och gör affärer med varandra på den lokala baren. Lite som en b-version av den där Mos Eisley Cantina-scenen i Star Wars.

Personlig utveckling: Vi får se en ny och sårbarare sida av T’Pol i det här avsnittet. Tydligen blev hon så uppjagad av att ha dödat en annan vulcan att hon var tvungen att genomgå fullara, en rit där jobbiga minnen suddas ut – och även minnet av ritualen i sig. Exakt varför de där minnena återkommer är däremot oklart. Själv tycker jag nog att hela den här subplotten om minnesförlusten är ett lite misslyckat sätt att försöka göra en ganska rak actionintrig lite fylligare. Den blir tyvärr snarare förvirrande i stället.

Matvanor: Trip vikarierar alltså som kapten, och bjuder bland annat in till lunch i kaptenens matsal (jag som trodde att det var en officersmatsal, men inte då). Han bjuder Reed på korv och potatismos, medan Phlox får denobulansk korv. Korvfest på alla sätt, alltså – för Hoshi får förstås inte komma och luncha.

Lite tidigare i avsnittet sitter Archer och njuter av en god kopp kaffe i sin hytt. Han verkar ha en egen espressobryggare, till och med!

Sexytime: Nej, men däremot tror jag att Archer och T’Pol börjar älska varandra lite här.

Ordväxlat: Sagt om mänskligheten:

ARCHER: Sorry. Dealing with these memories it’s not going to be easy for you, is it?

T’POL: No, it’s not.

ARCHER: If you feel you need a leave of absence.

T’POL: That won’t be necessary. I was much younger then.

ARCHER: You’ve also spent a lot of time around humans lately.

T’POL: You do have a way of putting questionable actions behind you.

ARCHER: When you don’t have the ability to repress emotions, you learn to deal with them and move on. Was there something else?

T’POL: If you ever need someone you can trust.

ARCHER: I won’t forget.

Det här kändes precis som…

Ett ganska fräsigt avsnitt, det här. Lite klassisk agent-på-hemligt-uppdrag-känsla, med den lika klassiska hitta-bov-på-skum-sylta-scenen. Lite extra kul att se skådisen Bruce Davison igen. Andra rollen han gör i en Star Trek serie, tidigare har vi kunnat se honom i Voyageravsnittet Remember. Ett extra plus också för att det faktiskt är VINTER i det här avsnittet. Äntligen slipper vi både grottor och karga ökenlandskap och får se lite snö istället.

Det här är ett avsnitt där T’Pol är ovanligt känslosam, vilket alltså betyder att Archer får vara the voice of reason när hon får ångest och tvivlar på sig själv. Ombytta roller, alltså. Och, som jag nämnde ovan, lite oklart varför T’Pol inte hanterade just de här plågsamma minnena. Antar att man mest av allt ville göra T’Pol lite mänskligare och lättare att tycka om? Men att Archer ska stå och förklara för T’Pol att hon ska ha förtroende för det vulcanska rätsväsendet känns lite orimligt med tanke på att han ju faktiskt typ hatar allt med det vulcanska myndighetslivet.

The Seventh är annars i stort ett av de mest lyckade försöken att skapa lite riktig action och suspense i den här serien. Det är också regisserat av en erfaren Star Trek-regissör/producent, David Livingston. Även om allt riskerar att tramsas till med minnesförluster och den lite tramsiga b-handlingen med Trip som vikarierande kapten.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 694 tv-avsnitt .

ENT: Marauders. Det med deuteriumgruvarbetarna och de elaka klingonerna.

Vad är dealen? 

Enterprise hjälper en liten gruvkoloni att göra sig av med förtryckande klingoner som vare år stjäl nästan hela deras produktion. Hur gör man det? Jo, genom att lära ut vulcansk kampsport och komma på en en fiffig plan där man flyttar ett helt läger några hundra meter åt sidan. På det sättet kan man göra klingonerna till barbeque när man vrider på deuteriumkranarna och stora eldslågor uppstår. Fast egentligen är det här alltså en interstellär (och väldigt mycket mesigare) coverversion av 7 vågade livet och De sju samurajerna.

Enterprise har alltså tipsats om en planet där man bryter deuterium, men när man kommer dit för att shoppa så får man ett ganska avigt bemötande. Ingen servicekänsla, direkt. Större delen av produktionen är nämligen redan tingad av någon annan. En partner som tenderar att bli misstänksam om deuteriumbrytarna pratar med andra kunder, så befolkningen nere på planeten vill helst av allt att Enterprisarna ska dra från planeten illa kvickt, så det inte blir bråk.

Det underliga bemötandet framstår som helt naturligt när vi får reda på att boven i dramat är ett gäng klingoner. Med rena maffiametoder tvingar de den lilla kolonin att lämna ifrån sig nästan hela sin deuteriumproduktion till dem. Visst har kolonisterna försökt att sätta sig upp emot sina förtryckare tidigare, men då dödade klingonerna folk.

Situationen på planeten lämnar inte Archer någon ro. Problemet är ju bara att även om han och de andra på Enterprise lyckas skrämma bort klingonerna, så finns det inget som säger att de inte kommer tillbaka redan nästa vecka – revanschlystna och ännu farligare än tidigare. Och då finns inte Enterprise kvar för att försvara kolonin.

Och det är väl här som logiken i hela det här avsnittet haltar. Jag blir liksom inte övertygad om att det lyckliga slutet verkligen kommer att hålla. För visst lyckas Archers plan, och klingonerna drar från planeten. Men metoderna är inte superövertygande. Archer lämnar varken kvar massor av vapen, eller någon revolutionerande stridsteknik. Så skulle klingonerna komma tillbaka är det inte säkert att kolonisterna skulle kunna försvara sig. Dessutom tycker jag att det verkar ytterst oklingonskt av de deuteriumsugna klingonerna att ge upp fajten så lätt som man gör i det här avsnittet. Ni minns väl klingonerna? De kämpar till döden, de ärinte typen som springer hem med svansen mellan benen så fort de möter lite motstånd

Det här är ett ganska straight berättat stand alone-avsnitt. Enterprise möter folk som är mobbade av klingonerna, kommer på en fiffig plan som hjälper dem att bli av med mobbarna och åker sen hem igen. Visst, man slänger in ett litet barn i intrigen, som Trip får gulla med. Samt lite eldeffekter från deuteriumbrytningen, Men annars är det här inget att göra något större väsen av. Det mest chockerande i hela avsnittet är att T’Pol håller med Archer när han vill ingripa mot klingonerna, samt en del nya klädval. Som T’Pols nya vita overall, som sedan bytts ut mot linne och någon form av stora bandanas när man leker gerillakrigare. Funktionellt men inte så häftigt som det nog var tänkt att vara. Precis som hela det här avsnittet.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 693 tv-avsnitt .