
Jag har klagat en del på bristen på fördjupning i den här serien på sistone, och har börjat inse att det är ett ganska stort problem att rollfigurerna i Enterprise inte utvecklats nämnvärt under den här säsongen. Men nu, i den andra säsongens elfte timme, kom då äntligen ett avsnitt som i alla fall innehåller en del av vad jag efterlyst.

I Horizon får vi följa Travis Mayweather, som passar på att ta några dagar ledigt när Enterprise ska på ett uppdrag som för dem i närheten av det fraktskepp, Horizon, som han vuxit upp på. Fast vistelsen får betydligt allvarligare inramning än det var tänkt. Först och främst får Mayweather först nu reda på att hans pappa dött för sex veckor sedan. Och när han väl kommer fram till Horizon så är mottagandet också rätt blandat. De flesta är glada att se honom, förutom brorsan. Han har fått ta över som kapten efter pappans bortgång, och är fortfarande skitsur över att Travis lämnat honom och resten av familjen för att göra karriär inom Starfleet.

Konflikten mellan de två bröderna eskalerar när Horizon attackeras av pirater. Travis vill snabbt koppla om skeppets primitiva vapenarsenal för att kunna försvara fraktskeppet, medan brorsan rent generellt är emot alla förändringar eller förbättringar som Travis fixar. Brorsans argument är inte helt ologiskt, att ingen kan ta hand om de förbättrade systemen när Travis inte längre finns på skeppet. Men givetvis visar det sig att Travis modifiering av vapnen räddar Horizon och dess besättning från piraterna, som inte bara vill sno lasten utan även skeppet. Och bröderna blir också sams igen på slutet – fast utan att egentligen prata ut om problemet.

Parallellt med det här pågår en betydligt tramsigare intrig ombord på Enterprise. Den verkar mest gå ut på att T’Pol ska hänga med på en visning av skräckfilmsklassikern Frankenstein. Hon går, om än extremt motvilligt. Resten av besättningen är inte helt förtjusta i hennes analys av filmen efter visningen:
ARCHER: You never did give us your opinion of the movie.
T’POL: There were many medical inaccuracies.
TUCKER: What did you think of the story?
T’POL: I thought the protagonist was interesting.
TUCKER: Doctor Frankenstein.
T’POL: No, his creation. From my perspective, this was the story of an individual persecuted by humans because he was different.
TUCKER: That’s one way of looking at it.
T’POL: In many ways, the film seemed quite prophetic. The reaction of the villagers, for example. It was similar to the reception Vulcans received after landing on Earth.
ARCHER: I don’t recall anyone greeting a Vulcan ambassador with torches and pitchforks.
T’POL: Nevertheless, many humans reacted with fear and anger.
ARCHER: They didn’t know what to expect.
T’POL: I’m going to recommend that Ambassador Soval watch the film.
TUCKER: You’re kidding.
T’POL: I believe it would help Vulcans who’ve recently arrived on Earth.
ARCHER: Maybe inviting her to movie night wasn’t such a great idea.
T’POL: On the contrary. I’m looking forward to Bride of Frankenstein.
Vissa viktiga detaljer med matanknytning avslöjades i det här avsnittet:
T’Pol åt popcorn ur en skål, trots att vulcaner inte tar i mat med sina händer. Och när vi ändå är inne på mat så pratar Travis Mayweather med sin morsa om hur mycket han saknat någon form av matersättning som kallas för Nutripak, med jordgubbssmak. Första gången han smakade riktig mördegskaka så blev han besviken på smaken.
Såg först halva det här avsnittet, och blev gråtfärdig av hela grejen med Travis och farsan som gått bort, och att de två aldrig hann bli sams innan det var för sent. För att sedan bli helt besviken på den ganska förutsägbara historien om piraterna som attackerar fraktskeppet, och någon konstig information om livsformer på en exploderande planet som aldrig följdes upp. Så, vad sätter man som betyg då? När ett avsnitt både är lovande och en besvikelse? Ja, det blir väl ett medelvärde.
Betyg: 7/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 707 tv-avsnitt.