ENT: Fusion. Det med de frivola vulcanerna och dejtrejpmindmeldingen.

Vad är dealen? 

Ytterligare ett avsnitt med lite mindre action, och lite mer tankegods. Till min förtjusning. Här stöter Enterprise på ett skepp med vulcanska utbrytare. De tror inte på den vulcanska dogmen att känslor måste tryckas undan till varje pris, utan försöker snarare lära sig att hantera ilskan, destruktiviteten….och åtrån.

Den här utbrytargruppen kallas för V’tosh ka’tur – vulcaner utan logik. Själv tycker de sig snarare vara rebeller som utmanar den vulcanska normen, och hävdar att de strikta reglerna om vulcaner och känslor är vanföreställningar. Med lite sunt förnuft kan man både njuta och vara kontrollerad, är tesen. Det här innebär bland annat att man gärna käkar kött, och inte har något alls emot att ligga med kortare intervaller än var sjunde år.

Den ganska heta vulcanen Tolaris i den här rebellgruppen verkar gärna vilja värva T’Pol till sin sak. Något som eventuellt har att göra med att det bara finns snubbar på hans rymdskepp. Han övertalar T’Pol att hoppa över meditationen en natt – varpå hon drömmer intensiva sexdrömmar. Nästa gång de ses övertalar han henne att testa en mind meld med honom – en företeelse som tydligen inte är allmänt känd bland vulcaner vid den här tiden (äntligen börjar man göra lite tvärsäkra prequelutvikningar i den här serien). Men den där mindmelden utvecklas snart till en mental daterape, och det är med sina sista krafter som T’Pol lyckas avsluta den.

Archer, som blivit allt mer svartsjuk på att T’Pol hänger med Tolaris, blir förstås mäkta förtvivlad över det som hänt henne. För att bevisa hur lite kontroll “vulcaner utan logik” faktiskt har över sina känslor så provocerar Archer Tolaris. Efter att vulcanen typ kastat Jon som en liten vante över hans ready room så ger Archer order om att de livsnjutande vulcanerna måste lämna Enterprise på stört.

En liten b-handling finns här också. Det är teknikern Kov som via Archer får ett meddelande från sin döende far. De har brutit kontakten med varandra, men nu vill farsan prata en sista gång. Efter lite bearbetning från Archer (och en jättekonstig historia som Tucker berättar om en gång när han var liten och inte vågade bjuda upp en tjej på en dans), så bestämmer sig Kov att till sist för att ringa upp sin farsa. Fast då var han visst inte särskilt döende längre. så lite antiklimax på den storyn.

Några nya kontakter? Glada vulcaner. Sådana har vi varken sett förr eller senare.

Vårdslöst beteende? T’Pol erkänner att hon under sin tid på Jorden dragit ut på San Fransiscos gator efter läggdags och lyssnat på jazzmusik. Thrilling!

Personlig utveckling: Det här är T’Pols avsnitt. Det klassiska temat om vulcanernas kamp mellan logiken och känslorna får en ny twist här. T’Pol är helt uppenbart en smula trött på sin egen likgiltighet och är okarakteristiskt sugen på att testa nya grejor. Kanske har hon bara saknat lite vulcanskt häng.

Matvanor: Vulcaner som äter kött och vill ha kockens recept på chicken marsala. För bra för att vara sant!

Sexytime:  Det räcker alltså med en kväll utan meditation för att T’Pol ska börja drömma febriga sexdrömmar. Dessutom ackompanjerade med stökig saxofonbaserad jazz – det ser och låter alltså exakt som de amerikanska mjukporrfilmerna som visades i SVT efter Fräcka fredag (eller om det var på TV 1000). Musiken är dock etablerad i storyn eftersom drömmen klipper mellan sängscener med Tupol och upplevelser från en jazzklubb på Jorden.

Och objektet för T’Pols åtrå är förstås Tolaris, den hete vulcanen som försöker värva henne. Det slår mig när jag ser det här att den vulcanska kvinnans parningscykel är mycket oklar. Snubbarnas kättja har vi sett i både originalserien och Voyager. Men hur ser den kvinnliga motsvarigheten ut?

Eftersom jag är lite intresserad av vem på Enterprise som är mest kär i T’Pol så noterar jag att Archer är svartsjuk på att hon hänger för mycket med Tolaris. Samtidigt som det är Tucker som försiktigt hör sig för hos besökarna om hur ofta som vulcaner egentligen ligger med varandra.

Men även vulcanerna är intresserade av hur människor fungerar:

Ordväxlat:

KOV: Is it true you mate year-round, with any of them you choose?
TUCKER: You haven’t been around humans too much, have you?
KOV: You’re the first we’ve met, but I’ve heard a lot of stories. Your people indulge their passions. Do you really eat six meals a day?
TUCKER: More like three.
KOV: And what about sleep? I understand you spend more than half the day in bed.
TUCKER: Eight hours. We sleep for eight hours. In my case, about six. When we’re through here maybe we can get a bite to eat. I might be able to clear up some of your misconceptions.
KOV: I’d like that, Commander.
TUCKER: Call me Trip.

T’Pol vs Mänskligheten: Borta bra men hemma värst. Visst är människor jobbiga och luktar illa, men de försöker i alla fall inte tvinga en till att låta ens minne och sinne smälta samman med dem.

Det här kändes precis som… 
Vulcaner som brottas mellan logik och känslor har vi sett förr. Det är ett av Star Treks klassiska teman, faktiskt. Men hela idén med en utbrytargrupp av vulcanska livsnjutare känns kul, och T’Pol är faktiskt ovanligt sympatisk när hon för en gångs skull väljer att lämna regelverket för att få ha lite skoj. Att skippa meditationen en kväll måste vara lite som att testa att knarka för T’Pol. Och precis lika skadligt.

Intressant att den känsla som verkar mest undertryckt hos T’Pol är sexualiteten. En våt dröm är en mardröm, ungefär. Men drömscenerna där hon struttar runt på väg till jazzklubben är väldigt stylish. Synd att hon inte får ha så fina kläder ombord på Enterprise. DET hade varit något.

Andra avsnittet i rad med en drömscen, förresrten. Har de kommit på något nytt fiffigt när de manusspånat, tro. .

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 679 tv-avsnitt.

ENT: Shuttlepod One. Det där Tucker och Reed tror att de är övergivna i galaxen.

Det har varit trögt att pyssla med det här projektet på sistone. Tappade lusten sådär halvvägs in på första säsongen av Enterprise. Tyckte inte att serien var särskilt bra. Började reta mig på Archer. Irriterade mig på typ allt. Men ibland måste man verkligen bara kämpa på. För bakom nästa intetsägande avsnittstitel så kan det gömma sig något riktigt bra. Som i Shuttlepod One. Ett litet Star Trek-avsnitt om döden. Ja, i varje fall dödsångest och krishantering. Och en oväntat rolig take på det hela.

Vad är dealen? 

När jag var liten så brukade min morsa alltid ge mig instruktioner när vi var på väg in på stora ställen med mycket folk (typ varuhus under julhandeln eller Elmias jordbrukstuställning). “Om vi kommer ifrån varandra, stanna där du är! Spring inte runt själv för då blir det omöjligt att hitta dig”. Innerst inne misstrodde jag det där lite, och undrade om inte instruktionen var ett trick. Ett enkelt sätt att bli av med mig, för att sedan kunna åka hem och njuta av lugnet och friden utan mig galopperande runt i huset. Men efter att ha sett Shuttlepod One ger jag nog morsan rätt. Man kanske inte ska gripas av panik bara för att det ser ut som om Enterprise kraschat och gått i tusen bitar, och sedan på måfå kasta sig ut i universum på jakt efter hjälp. Kanske hade det varit enklare att bara stanna där man var och analysera situationen lite mera.

Avsnittet börjar med att Tucker och Reed återvänder lite för tidigt från ett uppdrag. Deras skyttel har fått problem, och de var tvungna att förkorta sin expedition. När de kommer tillbaka till mötesplatsen möts de av vrakdelar från ett rymdskepp, och på en asteroid ser de tydligt namnet Enterprise. Man befinner sig långt från närmaste bebodda solsystem, men bestämmer sig ändå för att dra iväg från vrakdelarna och försöka hitta någon som kan komma till undsättning.

Men, och det är är det roliga börjar, Tucker och Reed reagerar rätt olika på den här nödsituationen. Tucker försöker laga utrustning och komma på ett sätt att lösa situationen, medan Reed börjar diktera typ en miljon farväl-brev till alla han känner på skyttelns dator. Det blir dråpligt, intensivt och rätt kul. En svart komedi, mitt i bedrövelsen.

Några nya kontakter? Men givetvis är det hela frågan om ett stort och ödesdigert misstag. Vrakdelarna kommer från ett tesniskt skepp, och skälet till att Enterprise inte väntar på mötesplatsen är att man håller på att transportera besättningen från den havererade farkosten hem till sin planet. En av Enterprise luckor lossnade, större än så var inte skadorna på moderskeppet.

Vårdslöst beteende? Fast kanske skulle Enterprise lämnat någon form av meddelande till Tucker och Reed om vad som hänt? Någon liten boj med ett meddelande? Om ifall att de kom lite tidigt tillbaka, och samtidigt hade fått sina kommunikationssystem utslagna.

Personlig utveckling: Det blir flera tillfällen till male bonding mellan Tucker och Reed. Men riktigt bra kompisar blir de inte förrän de börjar supa.

En lite bisarr ingrediens i det hela är den dröm som har där han befinner sig på sjukavdelningen på Enterprise, och T’Pol liksom inte kan slita sig från honom, på grund av något okänt hjältedåd han utfört. Det tar ett tag innan vi som tittar är helt säkra på att det är en dröm, och inte slutet på äventyret. Men även drömmen förvillar. Är det Tucker eller Reed som har den största crushen på T’Pol?

Det verkar också som att Enterpriseförfattarna inte har samma beröringsrädsla kring att bygga vidare på intriger och händelser som inträffat i tidigare avsnitt. Som när Reed i det här avsnittet pratar med Tucker om sin dåliga kontakt med föräldrarna, något som ju vi fick reda på för bara några avsnitt sedan.

Matvanor: Provianten på skytteln diskuteras en del. Bland maträtterna som det går att välja mellan finns till exempel Veal marsala, Chilean sea bass, och Goo Gai Pan. Fast Tucker vill ha köttfärslimpa. Ett bra val visar det sig, eftersom man kan laga hål i skrovet med potatismoset. Både skytteln och Enterprise (och skeppet vars besättning Enterprise räddar) blir nämligen skadade av mikrosingulariteter. Ett begrepp som använts tidigare i seriefranchisen, men alltså senare i tidslinjen. Ett rart (men lite osexigt) sätt att återanknyta till de gamla serierna.

Sexytime: Under sin tid tillsammans i skytteln kommer Tucker och Reed bland annat fram till att man är buksvågrar, och så fnissar man över att T’Pol har en sexig rumpa. Men jag blir lite förvirrad, för Tucker hävdar att han inte alls är attraherad av T’Pol. Luras han? Reed däremot, som jag tidigare nämnt, drömmer heta drömmar om att få T’Pol att både skratta och pussas.

Ordväxlat:

REED: Hey, what do you think of T’Pol, hmm? Do you think she’s pretty?

TUCKER: T’Pol? Are you serious?

REED: Well, she’s a woman, you know? I think she’s pretty.

TUCKER: You’ve had too much to drink.

REED: Don’t tell me you’ve never looked at her, you know, in that way.

TUCKER: Nah, she’s a Vulcan.

REED: Well, I think she’s pretty.

TUCKER: Oh, God.

REED: You ever noticed her bum?

TUCKER: What?

REED: Her bum. She’s got an awfully nice bum.

TUCKER: To Sub-Commander T’Pol.

REED: Awfully nice!

Det här kändes precis som… kanske kan man lite se det här som Enterprise-versionen av avsnittet där Paris och B’Elanna håller på att dö, den där gången när de var lämnade åt sitt öde ute i rymden bara skyddade av sina rymddräkter. Det avsnittet ledde ju till att de två blev ett par och gifte sig. Fullt så kärleksfulla blev inte Reed och Tucker mot varandra, tyvärr.

Kanske för att det här framför allt är ett rätt roligt avsnitt. Tuckers och Reeds olika förhållningssätt till döden och krisläget är kul att att kolla på. Det blir också vissa tendenser till kammarspel när de två är instängda i den lilla skytteln, där handlingen täcker allt från morbida samtalsämnen som att naglar och skägg växer efter döden, till att Tucker vill spärra in sig själv i en luftsluss så att syret ska räcka längre åt Reed.

Ja, jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att det här är det bästa Enterpriseavsnittet så här långt i serien. Det här gav mig nytt hopp inför serien. Och möjligheten att avsluta hela projektet före mitt nya måldatum. Femårsdagen av bloggen.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 678 tv-avsnitt.

ENT: Shadows of P’Jem. Gisslandramat med vulcaner, andorier och Coridaner.

Vad är dealen? 

Tydligen så är inte vulcanerna okej med att man röjer deras hemliga avlyssningsstation för andorierna, som sedan i sin tur spränger både den och vulcanernas heliga tempel i luften. Det som började som Jon Archers upptäckarglädje kring gamla vulcanska tempel har nu lett till bottenfrysta juridiska relationer mellan Jorden och Vulcan. Så pass ansträngda att vulcancerna nu vill att T’Pol avbryter sin tjänstgöring på Enterprise. Archer tycker att hon ska stanna, och tjatar på henne att försöka få beslutet upphävt. T’Pol ska alltså fundera på hur förtjust hon egentligen är i mänskligheten. Något hon har gott om tid till medan hon är fastbunden med Jon Archer i ett gammalt uthus..

Och handlingen är ungefär att…

Vi har redan kunnat konstatera att Enterprise håller sig med en pågående utdragen intrig som återkommer då och då, den om tidsresor och kalla kriget. Men parallellt med den, vad det verkar, långsiktiga storyn så kan tydligen även andra avsnitt få direkta uppföljningar. Shadows of P’Jem är en direkt fortsättning på The Andorian incident. Och precis som i det tidigare avsnittet så handlar det här en hel del om att sitta i fångenskap och planera undsättning, rymningar och annat kul..

Handlingen är en smula komplicerad, så jag var faktiskt tvungen att spalta upp den i punktform för att hålla reda på alla turerna.

  1. Vulcanerna är skitsura på mänskligheten i allmänhet och Jon Archer i synnerhet. Och rätt mycket på T’Pol också. Kunde hon inte ha avstyrt Archers klumpiga hantering av konflikten på P’Jem? Hur som helst så är förbindelserna mellan Jorden och Vulcan ansträngda, och T’Pol får order om att avsluta sin tjänstgöring på Enterprise.
  2. Som ett slags avskedsresa åker Archer och T’Pol på upptäcksfärd till huvudplaneten i det Coridanska systemet. Här är regeringen Vulcan-friendly, men dessvärre visar det sig också finnas rebeller där. Archer och T’Pol hinner inte ens landa på planeten innan de blir nedskjutna av rebellerna. De sätter Archer och T’Pol finkan och begär en massa vapen i utbyta mot deras frihet.
  3. Det blir ganska mycket gymnastiska övningar när T’Pol och Archer försöker komma loss från de rep som binder dem samman. Men när de lyckas så kommer förstås en vakt och sabbar hela deras flykt.
  4. Vulcanerna får reda på vad som hänt och säger till den kvarvarande Enterprisebesättningen att de tar över ärendet. Gör inget dumt!, säger den vulcanske kaptenen till Tucker och Reed.
  5. Varpå de i stort sett omgående bestämmer sig för att försöka befria fångarna., och åker ner till planeten med en skyttel.
  6. Där träffar de på den andoriske bossen som var i farten på P’Jem. Han känner sig i tacksamhetsskuld mot mänskligheten, och det känns väldigt obehagligt. Därför ska han och hans män befria fångarna. säger han.
  7. Men samtidigt som de sätter sin plan i verket, så anländer vulcanernas fritagningsstyrka. Kaos!
  8. Det blir rätt rörigt, men Archer och T’Pol kommer ut ur arresten. Men sen börjar vulcanerna och andorierna jiddra, och märker inte att en av de där rebellerna siktar mot den vulcanske bossen. Ingen utom T’Pol, som kastar sig i vägen, och blir träffad.
  9. Archer utnyttjar T’Pols hjältemod när han övertalar vulcanerna om att hon borde få stanna kvar på Enterprise. Ja, han till och med låtsas att hon är jätteilla däran av skottskadan. När T’Pol vaknar några minuter senare så påpekar hon att det kanske skulle varit bra om hon själv blivit tillfrågad om hon ville stanna kvar på Enterprise. Men egentligen verkar hon rätt nöjd.

Några nya kontakter?  Coridanerna verkar inte supertrevliga, direkt. Varken de där som sitter i den vulcan-understödda regeringen eller gerillaarmén med sina rebeller. Resultatet av Archers besök på planeten verkar på nytt vara fnurror på diplomatiska trådar. Galaxen var en lugnare plats innan Enterprise började fara runt i den.

Vårdslöst beteende?  Det är något av en klassisk Enterprise-hantering när Tucker och Reed inte kan ta en order från en vulcan, utan genast måste dra igång ett eget räddningsuppdrag. Obstinat är ett ord som dyker upp i huvudet när jag tänker på mentaliteten ombord.

Personlig utveckling: Det är väl egentligen T’Pols och Archers relation som står i centrum i det här avsnittet. Han är frustrerad över att hon inte ens reagerar när hon blir beordrad att lämna Enterprise. Hon…ja, som vanligt så visar inte T’Pol så supermycket känslor. Här verkar verkligen regin ha gått i baklås. Rolltolkningen av T’Pol har under de senaste avsnitten blivit allt mer minimal, och vår vulcanske vän går numera mest runt och verkar vara lite snobbig, överlägsen och oberörd. Ibland lätt illamående.

Matvanor: Den kanske mest intressanta scenen i det här avsnittet blir därför när Jon Archer och T’Pol är tillfångatagna och bundna till händer och fötter, men ändå ska försöka få i sig någon form av gryta som de fått av en butter fångvaktare. Hur de liksom får lapa i sig maten liggandes på marken. Till en början vill inte T’Pol utsätta sig för den här typen av förnedring, men Jon övertalar henne. Det går ju inte att rymma på fastande mage! Sen hittar de en sändare i maten, så det var ju tur att de inte matvägrade.

Sexytime: Hade vissa förhoppningar om bondageerotik när T’Pol och Archer var ihopbundna så länge. Visst, Archer får hela ansiktet fullt av T’Pols tuttar, men i övrigt kändes det faktiskt snarare som någon form av repgymnastik.

Ordväxlat: Jag vet inte riktigt om det här är rätt sätt att få T’Pol på fall, att berätta för henne att hon är som ens farsas rymdskeppsprojekt. När de dessutom är fastbundna i varandra. Jag menar. T’Pol är väl i första hans en individ, inte en sak? Eller?

ARCHER: You’re not responsible for what happened. You didn’t have any idea that your people had installed a listening post, or that there were Andorian commandos there.

T’POL: Enterprise had no good reason to visit a Vulcan sanctuary. I had the opportunity to protest but I chose not to.

T’POL: It’s clear that living among humans has caused my reasoning to become compromised.

ARCHER: I think I understand. You’re running away because you’re afraid to become one of us.

T’POL: I am not running away.

ARCHER: Then why aren’t you fighting this transfer?

ARCHER: Your people took something away from my father that meant a lot to him. They’re not going to do the same thing to me.

T’Pol vs Mänskligheten: Hon verkar gilla den. Men hon tänker inte låta det synas i onödan.

Jag hade lite svårt att förstå logiken i det här avsnittet. Jo, jag förstår att man på olika sätt vill visa på slitningarna mellan Vulcan och Jorden, på ett både storpolitiskt och personligt plan. Men så är det bara det här med den andoriske ledaren som plötsligt blandas in i leken. Han som inte orkar vara i tacksamhetsskuld till någon, och därför dyker upp på en främmande planet för att hjälpa till att frita Jon Archer och T’Pol. Känns ju verkligen jätteorimligt. Man förundras ju också över den förunderliga underrättelsetjänst som andorierna måste ha tillgång till, eftersom de dyker upp på planeten bara typ ett dygn efter att Archer och T’Pol blivit tillfångatagna.

Sedan kryddar man ju det här avsnittet med lite extra action, och ovanligt många statister. Men är det inte för att kompensera ett egentligen rätt menlöst manus? Å andra sidan, nu när jag har kommit så här pass långt i Enterprise att jag ändå kan ana mig till vissa berättarstrukturer, så är det kanske bara att gilla läget. Vissa avsnitt är helt enkelt actionbetonade, och bjuder inte på så himla mycket mer tuggmotstånd. Framför allt inte när man lyckas få in T’Pols tuttar i manuset. Hela grejen med att T’Pol gillar att vara på Enterprise förstod vi ju redan när hon gav upp sitt äktenskap för att fortsätta att hänga med homo sapiens-snubbar.

För övrigt verkar det finnas en ny bugg i WordPress, så det är oerhört svårt att tagga vulcanska och klingonska ord, på grund av användandet av ‘-tecknet. Mycket frustrerande.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 677 tv-avsnitt.

ENT: Sleeping Dogs. Det med skeppet fullt med medvetslösa klingoner.

Vad är dealen? Klingoner! Det kvittar i stort sett hur du behandlar dem, eller vad du gör för dem det slutar ändå alltid med att de hotar att döda dig. Antingen direkt, eller lite senare.

Enterprise upptäcker ett skadat skepp som är på väg att dras ner i en stor gasjätte. Archer skickar genast ut en räddningspatrull, bestående av Reed, T’Pol och Hoshi (som nästan tjatat sig in i gruppen, revanschlysten efter att ha varit en mesig tönt i pilotavsnittet). Men väl på plats på skeppet inser man att det är ett klingonskt, men av modell man tidigare inte har sett. T’Pol försöker förklara att klingoner inte vill bli räddade, att de hellre dör ärofullt i strid än blir undsatta av människor, och att det bästa vore att lämna dem åt sitt öde.

Enterprise-teamet får 20 minuter på sig att försöka hjälpa de avsvimmade klingonerna, men innan man hinner göra någonting hör de hur deras skyttel lämnar skeppet. Det fanns visst en klingon vid medvetande ombord, och hon är så pass pigg att hon kan stjäla skytteln på nolltid (är det bara jag, eller borde det inte finnas någon form av startnyckel eller fingeravtryckslås på något så pass dyrbart som en rymdskyttel?). T’Pol, Hoshi och Reed är nu strandsatta på ett sjunkande skepp.

Klingonen och skytteln blir genast infångad av Enterprise, men först hinner hon skicka ut ett nödrop till andra klingonska skepp i närheten där hon meddelar att människorna attackerat deras skepp. Klingonen, Bu’kaH, är extremt misstänksam mot Archer och de andra, och inte förrän i sista stund estämmer hon sig för att gå med på att samarbeta med människorna. Men när hennes klingonska kollegor vaknar till liv är de mest av allt förbannade. På Archer. Det är endast efter direkta hot som han får klingonerna att inse att deras skepp inte är i form för en laserfajt med Enterprise och drar därifrån.

Några nya kontakter?  Nope. Men av någon anledning agerar Jon Archer som om han inte redan lärt sig läxan om de otacksamma Klingonerna. Ungefär mot mitten av avsnittet verkar han i alla fall förstå att ödmjukhet och snällhet inte är rätt metod om man ska få en klingon på sin sida. Prat om heder och ära funkar däremot bättre.

Vårdslöst beteende? Undrar om klingonerna kommer att akta sig för att dricka alien-öl i fortsättningen? Det var i alla fall det som hade fått dem alla att svimma av.

Personlig utveckling: Här är det väl tänkt att Hoshi Sato ska få korrigera bilden alla fått av henne från pilotavsnittet. Hon är inte en mes, utan tvärtom så pass modig att hon är beredd att tjata sönder kaptenen för att få åka på uppdrag. Men givetvis brister självförtroendet efter ett tag. Och då är det snarare T’Pol som verkar lite skönare än vanligt, när hon faktiskt delar med sig av sina meditationskunskaper för att få Hoshi att må bättre. Ja, till och med Archer verkar växa några millimeter, när han slutar att vara Jesus i rymden, utan snarare förstår att han måste tala med klingoner på klingonernas sätt.

Ordväxlat:

KLINGON [on viewscreen]: Prepare to surrender your vessel.

ARCHER: Maybe your engineer neglected to tell you, but we just saved you and your crew.

KLINGON [on viewscreen]: You violated our ship, accessed our weapons.

ARCHER: It was either that or stand by and watch you get crushed.

KLINGON [on viewscreen]: Disruptors!

TUCKER: They’re charging weapons.

ARCHER: You wouldn’t last ten seconds in a battle with us. You’ve got multiple hull breaches, your shields are down, and from what I’m told you’re fresh out of torpedoes. If I were you, I’d take what little honour I had left and go home. Fire one shot and I’ll blast you right back to where we found you.

(The transmission ends with a snarl.)

TRAVIS: They’re moving off.

ARCHER: Get us out of here before their friends show up.

Matvanor: Besöket på klingonernas skepp innehåller givetvis en scen kring människornas första kontakt med det klingonska köket. Och givetvis är Enterprisebesättningen inte på något sätt lika fördomsfria kring det käket som besättningen på till exempel Deep Space 9.

Sexytime: Avsnittet slutar med en härligt omotiverad scen där T-Pol, Hoshi och Reed sitter i underkläderna och väntar på att deras desinfektion ska ta slut. Det verkar däremot mycket trevligare än jag tidigare trott, förutom nakenheten. Kanske är det lite som motsvarigheten till bastu ombord på Enterprise, för ingen av dem vill lämna rummet. Jag är fortfarande tveksam till hur man blir desinificerad med sina underkläder på, men det är säkert någon teknisk detalj som jag inte fattar. Får se om jag orkar googla den senare.

Det här kändes precis som… Det här är tredje kontakten med klingonerna, så jag hade faktiskt inbillat mig att Jon Archer hade lärt sig sin läxa vid det här laget. Men inte. Han är fortfarande förvånad när klingonernas första reaktion efter att ha blivit räddade är att attackera Enterprise. Så mitt slutomdöme kring det här avsnittet är nog mest att det känns lite tjatigt. Inte när det gäller själva avsnittets grundhandling eller utförandet – utan temat. Det finns inget nytt att lära sig för Archer i det här avsnittet, utan nu känns det mest som att han är lite trög som trots upprepade kontakter fortfarande inte förstår sig på klingonerna. Så kan vi gå vidare, tack?

Jag blir också (på nytt) irriterad på det låga tempot i serien. Om nu T’Pol, Hoshi och Reed vet att det är knappt om tid innan det klingonska skeppet störtar ner i gasjätten – skulle man inte kunna tänka sig att de rappade på lite när de letar efter vatten då?. Bitvis verkar alla på Enterprise att gå runt i ultrarapid, oavsett hur pressade man är tidsmässigt Eller så har alla gått en supereffektiv stresskurs och går runt och andas i fyrkant för sig själv.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 676 tv-avsnitt.

ENT: Dear Doctor. Det där Phlox inte vill bota sjuka aliens. För det naturliga urvalets skull.

Vad är dealen?

Archer får en kraschkurs i varför det behövs regelverk som Prime Directive när man har kontakt med varelser från andra planeter. Han ställs här inför frågan om det är moraliskt rätt att bota ett folk som håller på att dö ut på grund av en genetisk åkomma, om det samtidigt finns en annan ras på samma planet som skulle kunna utvecklas och ta deras plats? Eftersom Stjärnflottan vid den här tidpunkten inte har några regler kring den här typen av problem så uppstår det en viss osäkerhet kring vad man ska göra. Doktor Phlox vågar knappt ens berätta för Archer att han kommit på ett botemedel, orolig över att han inte kommer att fatta ett korrekt beslut.

Huvuddelen av intrigen handlar dock om Phlox nästan hopplösa arbete med att hitta ett botemedel mot en epidemi som håller på att utrota valakierna. De är ett tekniskt högstående folk som skickat ut bemannade raketer i rymden för att hitta någon längre framskriden civilisation som kan hjälpa dem. De är inte uppe i warp-nivå ännu, men har redan haft besök av bland annat ferengier (ett folk som vid den här tidpunkten är helt okända för både människor och vulcaner). Men ingen har kunnat hjälpa dem. Och nu tycker Phlox att det rätta kanske är att inte rädda dem.

Några nya kontakter?  Valakierna samsas alltså på sin planet med Menkerna. Ett lägre stående folk som Valakierna givetvis förtrycker och utnyttjar, men med en jämförelsevis mild hand. De får mat och förnödenheter, men får inte välja själv var de vill bo (inte där den bördigaste jorden finns, till exempel). Men hos Menkerna ser Phlox en stor utvecklingspotential.Så stor att han inte vill ge valakierna botemedlet mot deras genetiska åkomma.

Ordväxlat: Lite långt citat, igen, men tycker att det här meningsutbytet förklarar avsnittets kärna ganska bra.

PHLOX: We’d be interfering with an evolutionary process that has been going on for thousands of years.
ARCHER: Every time you treat an illness, you’re interfering. That’s what doctors do.
PHLOX: You’re forgetting about the Menk.
ARCHER: What about the Menk?
PHLOX: I’ve been studying their genome as well, and I’ve seen evidence of increasing intelligence. Motor skills, linguistic abilities. Unlike the Valakians they appear to be in the process of an evolutionary awakening. It may take millennia, but the Menk have the potential to become the dominant species on this planet.
ARCHER: And that won’t happen as long as the Valakians are around.
PHLOX: If the Menk are to flourish, they need an opportunity to survive on their own.
ARCHER: Well, what are you suggesting? We choose one species over the other?
PHLOX: All I’m saying is that we let nature make the choice.
ARCHER: The hell with nature. You’re a doctor. You have a moral obligation to help people who are suffering.
PHLOX: I’m also a scientist, and I’m obligated to consider the larger issues. Thirty five thousand years ago, your species co-existed with other humanoids. Isn’t that correct?
ARCHER: Go ahead.

Vårdslöst beteende? Ja, det är ju frågan som ställs i det här avsnittet. Vari består det vårdslösa beteendet. Att hjälpa valakierna, eller att inte göra det. Inte ens warptekniken känner Archer att man kan ge valakierna, även om de vill ha den för att söka efter andra raser som kan hjälpa dem med ett botemedel. Utan stor erfarenhet av antimateria kan den kunskapen snabbt förstöra mer än den hjälper.

Till sist bestämmer sig Archer för att ge Phlox rätt. Valakierna får en medicin som botar symptomen, men inte det egentliga botemedlet.

T’Pol vs Mänskligheten: Det här är inte bara avsnittet som förklarar prime directive för Archer. Det är också det avsnitt som faktiskt förklarar varför Vulcanerna varit så försiktiga med att dela med sig av information och kunskap till människorna. De var helt enkelt inte redo för det stora språnget tidigare. Knappt ens nu.

Personlig utveckling: 

Förutom det rent etiska tankegodset i det här avsnittet, så innebär Dear Doctor också ett efterlängtat avsteg från formulär 1A-berättandet i Enterprise.Här är det ett ljudbrev som utgör ramberättelsen i avsnittet. Det är Enterprises läkare, doktor Phlox, som brevväxlar med en utbytesläkare, Jeremy Lucas, som tjänstgör på hans hemplanet.

Det gör Dear Doctor till Phlox stora show. Här lär vi känna doktorn lite bättre, och han framstår faktiskt bara som ännu mer sympatisk än tidigare. Eftertänksam, försiktig och storögt observerande mänskligheten. Han och Hoshi står också för avsnittets humoristiska inslag där hon försöker konversera på Phlox språk. Med oväntade felsägningar.

Matvanor: Ja, Phlox är så trevlig att han till och med kommer undan med att käka samma mat som djuren han håller vid liv i sitt laboratorium.

Sexytime:  Genom Lucas brev får vi lite indirekt veta lite mer om Phlox ursprungsmiljö. Som att hans folks parningsritualer är intensiva och våldsamma. Kanske är det därför som Phlox inte riktigt förstår att Elisabeth Cutler flirtar med honom. Hennes uppvaktning måste framstår som väldigt trevande och långsam jämfört med vad han är van vid. Och, kanske viktigast av allt, de går och ser film tillsammans på Enterprise filmstudio. Men det hela går aldrig längre än en puss på kinden. I alla fall inte i det här avsnittet.

Filmhistorien: Man tittar på For Whom The Bell Tolls från 1943, med Gary Cooper och Ingrid Bergman. Och Phlox är synnerligen fascinerad av människornas reaktion på en snyftare: ” It’s remarkable, Doctor. Even fictional characters seem to elicit human compassion. My shipmates have calmly faced any number of dangers, and yet a simple movie can bring tears to their eyes.”

Det här kändes precis som… Ett avsnitt som successivt blev bättre och bättre ju mer jag skrev om det. Det har en mer komplicerad berättarstruktur än tidigare, ett mer avancerat tankegods och en utveckling av flera olika karaktärer samtidigt. Sedan kanske Archers slutgiltiga beslut är lite hårdare och brutalare än vi är vana vid. Det känns som att någon kapten i någon annan serie hade hittat på en briljant och gyllene kompromiss. Men sådana verkar inte finnas i Enterprise.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 675 tv-avsnitt.

ENT: Silent Enemy. Det där Archer dras med i vapenkapplöpningen och bakar en ananastårta.

Vad är dealen? 

Stackars Archer. Han vill verkligen bara bli kompis med alla som han stöter på ute i galaxen, men hittills är det förvånansvärt många som bemöter hans kontaktförsök med ren aggression. Det kanske inte är så konstigt att han efter ett tag tröttnar och surmulet sätter kursen tillbaka till Jordens solsystem. Han vill ha större och starkare kanoner, annars har Enterprise ingen chans där ute i världsrymden.

Det här är en läxa som han lär sig på det jobbiga sättet, när ett mystiskt skepp vid flera olika tillfällen först kollar in, sedan attackerar och faktiskt även bordar Enterprise. Rymdvarelserna ser riktigt coola ut (bland mina favoriter så här långt), men verkar inte se Enterprise och dess människobesättning som tillräckligt viktiga att kommunicera med.

Nu är det ju inte bara Archer som är sjukt envis på det här skeppet. Även den vapenansvarige britten Malcolm Reed delar uppenbarligen den egenskapen. Så han bestämmer sig för att installera de där superkanonerna på egen hand, redan innan man kommer till Jorden. Och tack vare att han delvis misslyckas med installationen och överbelastar några kretsar så skapar han exakt det supervapen som krävs för att skrämma bort de där elaka utomjordingarna.

Matvanor: Men det finns faktiskt även en b-handling i det här avsnittet. Reed, den envise britten, ska fylla år. Gissa hur Archer tänker sig att man ska fira det. Jo, med favoriträtten! (De tänker verkligen bara på mat i den här serien). Hoshi får i uppdrag att lista ut vad favoritmaten är, men det visar sig att ingen liksom känner Reed. Han har uppenbarligen superstel kontakt med såväl föräldrar och syster som vänner. Sorgligt, tänker jag, men Hoshi tänker bara på FAVORITRÄTTEN. Till sist får hon gå på att han äter allergimedicin för att klura ut att han antagligen gillar…ananas.

Jo, jag förstår att man vill hitta snygga sätt att berätta folks backstory på. Men det här var faktiskt väl ändå en av de mer menlösa b-handlingar vi upplevt i franchisens historia? Den vilda jakten på favoriträtten…

Några nya kontakter? Den där tysta alienrasen ger nästan lika lite väsen ifrån sig som Reeds föräldrar när de får frågan om hans favoriträtt. Men detta gäng aliens verkar även gilla radiotystnad. De två relästationsliknande sonder som Enterprise lagt ut förstör man genast. Undrar om det finns något internationellt avtal kring att låta folks sonder vara ifred, där ute i rymden. Det här är väl också första gången som Enterprise bordas av fiendemakt. Även om de av någon anledning sticker igen när de installerat en kamera.

Vårdslöst beteende? Att man överhuvudtaget drog ifrån Jorden utan fullständiga vapensystem var eventuellt en smula överilat. Alltså, faktiskt extremt korkat.

Personlig utveckling: Det är alltså Reed som står i fokus för det här avsnittet. Men om man nu ska göra en fördjupning av en rollfigur, vore det inte kul om man fick reda på något då. Istället för att bara få reda på att ingen vet något om Reed. Mycket verkstad utan särskilt mycket resultat. Förutom det där som föräldrarna berättar om släkten.

Ordväxlat: Det framgår ju inte exakt av replikerna, men Reeds föräldrar är alltså arketypiskt brittiskt hämmade och stela (bra och obehagligt skådespeleri). Men vi får i varje fall reda på att det finns sjöbefälshistoria i familjen:

MARY REED [on monitor]: The Reeds have been navy men for generations.

STUART REED [on monitor]: Until Malcolm decided to join Starfleet. I suppose the ocean wasn’t big enough for him.

ARCHER: He’s a long way from home in any case, Mister Reed. I’d like to do something for his birthday, make him a special dinner. I was hoping you could tell me what he likes to eat.

MARY REED [on monitor]: Captain, Malcolm’s never been comfortable making requests.

ARCHER: I’m not sure I understand.

STUART REED [on monitor]: He always ate whatever was put in front of him.

ARCHER: Are you saying he doesn’t have a favourite food?

MARY REED [on monitor]: Not that he’s ever told me.

ARCHER: Well, if you happen to think of anything you can always contact me through Starfleet.

MARY REED [on monitor]: Give Malcolm our best.

ARCHER: I will.

STUART REED [on monitor]: Safe journey, Captain.

Sexytime: Hoshi är så aggressiv när hon försöker ta reda på Reeds favoriträtt att det uppstår en mycket stel situation där han tror att hon stöter på honom. Det här med “jag har en kokplatta på rummet” kan ju så lätt misstolkas.

T’Pol vs Mänskligheten: Det ska tydligen skojas om att T’Pol inte vet hur man äter med pinnar. Alltså. De där snubbarna på Enterprise, olidligt dryga. Och Archer drar sig in i det sista för att kalla på Vulcanerna för att få hjälp. Så länge att det utomjordingarna hinner sabba relästationen.

Det här kändes precis som… kan inte påminna mig några andra avsnitt om stumma aliens och favoriträtter. Så på sätt och vis är det här kanske ett nyskapande avsnitt.

Några coola aliens räcker inte för att rädda ett helt avsnitt. Inte en ananastårta heller. Silent Enemy kändes väldigt mycket som en filler, ett mellanavsnitt som skulle fylla ut säsongen. Det som hände här hade lätt kunnat sammanfattas på fem-sex minuter i ett annat avsnitt. Jag menar, hela skälet till att de där alien-nissarna återvänder till Enterprise flera gånger innan de bestämmer sig för att anfalla på allvar är ju bara föra för att kunna fylla ut ett helt avsnitt.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 674 tv-avsnitt.

ENT: Cold Front. Det med tidsresenären, det portabla observatoriet och sulibanagenten.

Vad är dealen? 

Den oavslutade storylinen från pilotavsnittet dyker äntligen upp igen i Cold Front. Men det är inte som att vi får särskilt många frågor besvarade, snarare blir allting ytterligare mer komplicerat. Vem är till exempel den märklige figuren från framtiden, han som kommunicerar med genetiskt förbättrade sulibaner genom någon form av tidskammare. Vad handlar det kalla tidskriget egentligen om, och vem är egentligen onda eller goda i den här konflikten. Det enda jag är helt säker på efter Cold Front är att en fortsättning följer.

Archer och hans besättning är lika förvirrade som jag efter det här äventyret. Det blir ju extra svårt att förstå vem som är ond och vem som är god när det är en sulibanagent som förhindrar att Enterprise sprängs i bitar. Han som vi ju var ense om var en skurk. Eller så var räddningen av skeppet bara ett sätt att köpa tid för att sno utrustning och döda den där tidsresetjänstemannen, Daniels, som också plötsligt gav sig till känna i det här avsnittet.

Daniels har nämligen en bärbar mojäng som fungerar som ett slags tidsobservatorium. Genom det kan man observera andra tidsresenärer och olika händelser i tiden.Scenen där han presenterar sin manick för Archer är väl lite av det här avsnittets höjdpunkt. Daniels förklarar att han kommer från den organisation som försökt styra upp det här med tidsresandet i galaxen. Under Daniels tidsperiod får man bara resa i tiden som en del av forskningsarbete. Men alla är inte överens om att det där är en bra idé, så nu pågår det ett Temporal Cold War, ett kallt krig om tiden, med andra grupper från olika tidsåldrar som mer eller mindre skiter i regelverket.

Daniels hinner visa och berätta en del, men ganska snart dödas han av sulibanagenten, Silik, som tydligen arbetar för en av de där laglösa tidsresenärerna. Fast själv hävdar Silik att även Daniels kommer från en fraktionerna som slåss om kontrollen över tiden. Varken Archer eller Enterprise verkar däremot vara Siliks huvudmål under den här operationen. Det han egentligen är ute efter är Daniels observatoriemojäng. Men den lyckas Archer förstöra innan Silik drar iväg från Enterprise.

Några nya kontakter?  Här träffar man på borothanska pilgrimer som vallfärdar till platsen där de tror att universum föddes. Här ska man kolla på ett rymdfenomen som inträffar vart elfte år. Borothanerna är i varje fall enormt mycket trevligare än kaptenen på skeppet de färdas med, en man vid namn Fraddock (döpt efter Haddock?). På nytt möts Archers sällskaplighet och intresse att lära känna nya raser med kalla handen från andra:

Ordväxlat:

ARCHER: My name is Archer. I’m Captain of the starship Enterprise. We’re from Earth. We thought we’d introduce ourselves.
FRADDOCK [on viewscreen]: Pleased to meet you. What do you want?
ARCHER: Nothing. We’re new to this region and we’re eager to make contact with other species.
FRADDOCK [on viewscreen]: Oh.

Vårdslöst beteende? De där pilgrimerna var ju sällskapliga och mysiga, men det var under deras rundtur på Enterprise som den där sulibanen lyckades smyga sig in på skeppet. Tycker generellt att det är en dålig idé att ha för mycket oreglerade studiebesök på rymdskepp. Se bara vad som hände i Voyager när en massa ex-borger dök upp och stökade till det.

Personlig utveckling: Det hade ju varit lite snyggare om tidsresenären Daniels hade dykt upp lite tidigare i serien, att vi hade sett honom skymta förbi i mässen för några avsnitt sedan. Om han gjorde det är det i varje fall inget jag minns. Nu kommer han in i handlingen lite för hastigt, från ingenstans. Lite slaskigt och slarvigt, tycker jag.

Men det är antagligen inte det sista vi ser av Daniels. Efter att sulibanen dödat Daniels beslutar sig Archer för att försegla hans gamla rum på ett nästan lite övertydligt sätt. Visst känns det som en väldigt tydlig hint om en fortsättning? Tidsresenärer har ju en förmåga att resa i tiden just när de ska dö.

Matvanor: Pilgrimerna fastar egentligen under den här heliga perioden, men gör ett undantag för maten som serveras på Enterprise. De har också med sig någon form av dryck som tydligen gör rymdfenomenet man ska observera till en ännu starkare upplevelse.

Filmvetenskap: På Enterprise verkar i varje fall Jordens filmkonst fortfarande anses viktig och intressant. I det här avsnittet pratar man om en regelbundet återkommande filmkväll där mästerverket “Night of the Killer Androids” visats. En av 50 000 filmer som finns i skeppets databas. Var det holoäventyren som dödade filmkonsten på Federationens skepp?

Transportörtrubbel: Vem behöver en transportör när man bara kan kasta sig ut i rymden och landa på sitt eget skepp, som sulibanen Silik gör i det här avsnittet. Detta följs för övrigt av en av de minst övertygande scener jag sett i genren “oj, någon öppnade just en lucka i ett rymdskepp”. Kändes inte Archers kamp mot elementen en smula lam?

Det här kändes precis som… den tydligaste associationen jag gör är ju avsnittet när tidspoliserna griper in i Voyageravsnittet Relativity. Men är Daniels från samma organisation, eller ens samma tid?

Jag blev glad när jag insåg att Enterprise i och med det här avsnittet frångår principen om självständiga avsnitt. Däremot är Cold Front betydligt mindre tillfredsställande än seriens första avsnitt som det här ju är en fortsättning på. Det här är lite för mycket av ett typiskt upptaktsavsnitt, där egentligen varje svar på en fråga leder till hundra nya frågetecken. Jag antar också att det här är en storyline som bara kommer att återkomma då och då under seriens lopp, så frågan är när och om mina frågor får ett svar.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 673 tv-avsnitt.

ENT: Fortunate son. Det med den rebelliske fraktskeppsbossen.

Vad är dealen? 

Bråka inte med en boomer! En avskräckande historia om tuffa fraktskeppssnubbar, fast egentligen mest en första chans att bekanta oss ordentligt med besättningsman Travis.

Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om sättet som besättningen presenteras för oss tittare i den här serien, alltså deras backstorys, individuella hangups och personlighetsdrag. Precis som i många av de andra Star Trek-serierna har informationen varit ganska knapphändig kring huvudpersonerna. Man är liksom så himla fokuserad på äventyren att personerna som är med i dem nästan kommer i andra hand. Men så ibland inser jag att de där personliga fördjupningarna nästan görs i smyg i den här serien. Vävs in i berättelsen på mer eller mindre uppenbara sätt. I Fortunate son blir det snart rätt så uppenbart att det är den glade piloten Travis, han som är en “boomer” (det vill säga uppvuxen på ett rymdskepp), som får sin livshistoria speglad genom avsnittets intrig.

Enterprise får order hemifrån om att undsätta fraktskeppet Fortunate, som blivit attackerat av rymdpirater. Men Matthew Ryan, skeppets försteofficer och högst i rang tills kaptenen återfått sitt medvetande (han har blivit skadad i piratattacken), är inte superentusiastisk över att få hjälp av Stjärnflottan. Det beror på att han 1. håller en nauisicaansk pirat fången på ett av lastdäcken, 2. har tänkt sig att på egen hand ta ut en gruvlig hämnd på resten av nausicaanerna som attackerat hans skepp, samt 3. är sin egen lyckas smed och inte gillar representanter för centralmakten. Archer mer eller mindre tvingar sig ombord, och så tar en historia fart där det är oklart vem som är farligast för Enterprise-besättningen: är det Ryan och hans mannar eller de onda nausicaanska piraterna?

Man lyckas klämma in ännu mer action än vanligt i det här avsnittet. Mest gillar jag scenen där Ryan stänger in delar av Enterprisecrewen i en lastcontainer, skjuter hål i en av väggarna så att syret pyser ut, och sedan lossar hela containern från skeppet så att den flyter iväg ut i rymden. Allt för att inte Archer och de andra ska kunna förhindra hans attack på nausicaanerna. Det visar sig, förstås, att Ryan och hans gamla skorv inte har en chans mot rymdpiraterna (de sköldfrekvenser som Ryan och hans mannar misshandlat fram ur den tillfångatagna nausicaanern var förstås inte de rätta). Så då får Enterprise komma in i rädda Fortunate, försöka mäkla fred och återinsätta den skadade kaptenen som befäl.

Men det som egentligen är det intressanta med avsnittet är ju att vi får reda på lite mer om “boomers”. Lite av enstöringar som är vana att sköta sig själv och göra som man vill. Ja, vissa av dem ser till och med den nya, förbättrade warpdriften hos skeppen från Jorden som något av ett hot mot sin egen särart och livstil. Stackars Travis framstår i stort sett som en förrädare i Ryans ögon. Någon som gått till Stjärnflottan istället för att stanna kvar och hjälpa till för att få den utrotningshotade fraktskeppslivsstilen att överleva.

Ordväxlat:

TRAVIS: You ever think about doing something else?

RYAN: You mean join Starfleet?

TRAVIS: The food’s not bad.

RYAN: Was this premeditated? Buy me lunch and give me the recruiting pitch?

TRAVIS: No, but you’ve spent more time in space than most Starfleet Captains. There are three more NX class ships on the drawing boards. They’re going to need experienced people.

RYAN: If Starfleet gets all the good crews, who does that leave to run the freighters?

TRAVIS: Don’t worry, not everybody’s going to go.

RYAN: You did.

TRAVIS: You think leaving the Horizon was easy for me? That I just took off because I got tired of the food? That ship was my home.

RYAN: So why’d you leave it? Why did you abandon your family.

TRAVIS: Being in Starfleet is the best thing that ever happened to me. My parents weren’t happy I left, but they respected my decision.

RYAN: Did they? Or were they just saying what you wanted to hear so you wouldn’t feel guilty.

Personlig utveckling:  Här är det alltså Travis som vi får lära känna. Men egentligen mest genom det bråk som han har med Ryan över lunch i mässen. Och, förstås, precis mot slutet av konflikten då det är han som övertalar Ryan om att släppa gisslan.

Matvanor: Jag har fortfarande inte riktigt förstått hur köket och käket på Enterprise fungerar. Ibland är det någon form av återvunnen, resequenced, mat. Men i det här avsnittet så säger Travis att steken är äkta vara. Hur många stekar, kött och skit har man i så fall egentligen med sig på det där rymdskeppet? Jag känner att en Enterprise Cook Book är det som verkligen skulle behövas i floran av Star Trek-litteratur. Maten ÄR verkligen i fokus i den här serien, inte bara i det här avsnittet.

Några nya kontakter? Archer har inte träffat på nausicaanerna förr. Det har däremot fraktskeppets personal gjort. Lite för många gånger.

Vårdslöst beteende? Det är väl Ryan som är galen i det här avsnittet. Och Archer är en smula naiv som inte förstår att han är galen.

Sexytime:  Det här att Travis lite tvångsmässigt måste berätta att det pippas en del på fraktskeppen, eftersom det inte finns något annat att göra? Och varför minns jag i så fall inte några kvinnor på Fortunate? Hur roligt har de på det där skeppet, egentligen? Och vad är det för livsstil som man är rädd ska dö ut??? För visst är det något med kapten Keenes sätt att fråga Archer flera gånger om han inte ska följa med upp på hans rum och dricka whisky?

Det här kändes precis som… Faktiskt inget alls, nästan. Jag tror jag precis fick en inblick i en helt ny del av Star Trek-universumet. Fraktskepp och boomers känns som väldigt outforskad rymd för mig.

Det är alltid lite uppfriskande när det är andra människor som är skurkarna i den här typen av serier. Man blir ju till sist lite trött på att det alltid är någon skum alien som intrigerar och luras. Men fortfarande lider jag av action-fatigue-syndromet. Det här att jag automatiskt tappar intresset så fort någon drar fram vapen och börjar skjuta på varandra. Jag tycker fortfarande att det känns som att många av “spänningsscenerna” går i ultrarapid. Däremot tyckte jag att själva fraktskeppet var assnyggt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 672 tv-avsnitt.

ENT: Civilization. Det med apotekaren och mysteriet med antimateriereaktorn.

Vad är dealen? 

Det finns uppenbarligen fler aliens som kryssar runt i galaxen, och långt ifrån alla är snälla. Vissa drar sig inte för att i smyg kolonisera andra planeter, och sno deras naturtillgångar, även om det innebär att man förgiftar grundvattnet så att folk dör i sjukdomar.

Jon Archer framstår mer och mer som ett litet barn i sitt förhållande till galaxen och allt som finns att upptäcka där. Ja, han blir nästan lite gulligt storögd och uppspelt så fort det kommer något nytt i hans väg. Då väljer han också alltid att avfärda T’Pols rimliga invändningar kring hur man ska genomföra det där utforskandet, och bara kör på istället. Sprickfärdig av entusiasm inför möjligheten att introducera MÄNSKLIGHETEN för galaxens alla invånare. Vare sig de vill det eller ej.

Det här tillvägagångssättet har i det närmaste blivit en fast procedur i avsnitten så här långt, oavsett om det handlar om ett övergivet skepp eller en komet. Allt ska utforskas! Den här gången är det en bebodd planet som kommer i Archers och Enterprises väg. Archer tänker sig först att han ska skicka ner en person för att undersöka civilisationen på planeten, men när man upptäcker spår av andra aliens på där så förändras uppdraget. Det blir ett mysterium som måste undersökas.

Det visar sig att de där andra rymdvarelserna inte är några snälla typer. Under en antikvitetsaffär har de i smyg dragit igång en avancerad gruvdrift, och föroreningarna från den förgiftar folket som bor runt omkring. En natt när Archer och Tucker bryter sig in i butiken stöter man på en lokal kvinnlig apotekare, som också är misstänksam kring vad som händer i den där antikaffären. Man teamar upp med henne (på fler sätt än ett) och tillsammans med Enterprise transportör så lyckas man till sist överlista fienden.

Vårdslöst beteende? Trots att T’Pol tålmodigt försöker förklara vitsen med regler som liknar det som sedan blev Prime Directive så lyssnar Archer inte. Alls.

First contacts? Två för samma pris som en! Både närkontakt med de fredliga och pre-industriella akaalierna och de stygga malurierna.  

Transportörtrubbel: Ett klassiskt transportör/deus-ex-machina-slut. Man lyckas transportera de onda maluriernas reaktor ut i rymden, och sedan spränga den. På det sättet sätts sköldarna på maluriernas skepp ur spel.

Personlig utveckling: Det här är väl det avsnitt som varit mest fokuserat på Jon Archer, så här långt. Han får till och med vara med om en alienromans! Men förutom de där bilderna när han flög radiostyrt rymdskepp med farsan så har vi faktiskt aldrig fått veta så mycket backstory till vår kapten.

Sexytime: Det här är den mysiga apotekarkvinnan som Jon hånglar med. Även om han gör den där ganska töntiga grejen där han först kysser henne och sedan säger att han var tvungen till det eftersom någon gick förbi på gatan och det skulle se misstänkt ut med två personer som satt och spejade på en antikvitetsbutik mitt i natten.

Ordväxlat:

T’Pol, kvinnan med galaxens största tålamod?

TUCKER: I cannot wait to get down there.

T’POL: I’d advise against that. It’s standard protocol to wait until a society develops warp drive before initiating first contact.

TUCKER: Those are Vulcan protocols, not human.

T’POL: Starfleet would be wise to adopt them. There’s no way to know how our arrival would affect the evolution of their society.

TUCKER: So what are you suggesting we do?

T’POL: Our sensors can gather a great deal of data from orbit.

ARCHER: Give me a tighter view of the city, Hoshi.

(She zooms in to show people in a narrow street.)

ARCHER: Can you get tight enough to see their faces?

(A couple talking, a woman turns her head.)

ARCHER: Freeze that. They don’t look so different. What do you think, Trip?

TUCKER: I think you’re right, Captain.

T’POL: You’d be recognised immediately as outsiders.

ARCHER: Not if we look like them. Starfleet could’ve sent a probe out here to make maps and take pictures, but they didn’t. They sent us so we could explore with our own senses

Matvanor : Inte så mycket spektakulärt käk i det här avsnittet, vad jag minns. Men apotekaren brygger te på ett sätt som får alla omkring henne att tro att det är ett vetenskapligt experiment som hon håller på med.

T’Pol vs Mänskligheten: Visst, Archer fick leka hjälte ett tag. Men för att freden ska bestå på akaaliernas planet så är det tydligen plötsligt vulcanernas jobb att se till att malurierna håller sig borta i framtiden. Ett jobb de inte ansökt om. Tveksamt till hur de känner för det, med tanke på att akaalierna inte har warpteknik och alltså inte borde ha kontaktats från första början. Jag säger 5-1 till vulcanerna.

Det här kändes precis som…  Hmmm…hemliga verksamheter som genomförs i gigantiska underjordiska rum. Ungefär som vulcanernas avlyssningsbas i The Andorian incident, alltså. Upphovspersonerna bakom Enterprise är verkligen inte rädda för att återvinna idéer snabbt.alltså. Det där hände ju för bara för två avsnitt sedan.

En hyfsat intressant intrig den här gången. Bättre än mycket annat som vi sett i Enterprise så här långt. Men varför känns allt så långsamt och såsigt? Är det så paradoxalt att det är actionscenerna som saktar ner flödet i historien? Ska jag nu faktiskt behöva sitta och längta efter en riktigt lång technobabble-scen mitt i allt pang-pang?

För det är redan tydligt att det inte bara är rollfigurerna som är lite mer macho i den här serien, jämfört med tidigare Star Trek-upplagor. Man verkar också ha kvoterat in minst en jaktscen eller skottlossning i nästan varenda avsnitt. Ändå är jag märkligt oberörd inför detta plötsliga överflöd av actionscener. Kanske för att det är så himla dåligt musiklagt? Har märkt att jag reagerar extremt negativt på den där typen av musikmattor som bara ligger bakom och pumpar i vissa typer av filmer och tv-serier. Så är det lite här. Det blir liksom ingen explosivitet när musiken bara ligger och mal i bakgrunden. Mest sövande, faktiskt.

För övrigt är det här väl första gången som Enterprisebesättningen använder sig av kosmetisk kirurgi för att infiltrera en främmande civilisation. En härlig tradition som upprätthålls i och med det här avsnittet!

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 671 tv-avsnitt.

ENT: Breaking the ice. Det med kometen, T’Pols breakup och vulcanernas räddningsaktion.

Vad är dealen?

Ett avsnitt. Så länge fick vulcanerna bära hundhuvudet som skurkaktiga figurer i Enterprise. För efter avslöjandet om den gömda avlyssningsutrustningen i förra avsnittet så tvingas vi redan i här inse att vulcancer faktiskt också kan vara snälla (om än på ett lite distanserat och kyligt sätt). Dessutom låter de snobbiga Vulcanerna oss förstå att de verkar se det som sin uppgift att vara lite av mänsklighetens barnvakter när homo sapiens ger sig ut på långresa i galaxen.

I Breaking the Ice kretsar handlingen kring en komet. En isklump som far genom rymden kan Jon Archer förstås inte motstå. Han bestämmer sig för att skicka två besättningsmän för att landa på kometen och ta lite prover. Samtidigt dyker det upp ett vulcanskt skepp som lite i bakgrunden övervakar vad som händer.

Och det var väl tur, eftersom människorna givetvis ställer till det för sig. När de spränger lite på kometen så börjar den rotera på ett nytt sätt. Sen skadar en besättningsman sitt knä. Ja, helt plötsligt så har isen börjat smälta och Enterprise-skytteln rasat genom istäcket och fastnat nio meter under ytskiktet. Motvilligt måste Archer äta humble pie och be vulcanerna att svepa in med sin starka dragstråle och rädda besättningsmännen.

Det finns ett tillstymmelse till b-handling i det här avsnittet. T’Pol får hemliga meddelanden skickade till sig från det vulcanska skeppet. Archer och Tucker tror givetvis att det hela handlar om spionage. Men när Tucker läser breven så inser han att det är personliga grejor på gång. T’Pol håller på att missa sitt eget bröllop. Och, ännu mer fascinerande, det verkar som om hon prioriterar vistelsen på Enterprise framför att ingå i det äkta ståndet. I avsnittets kanske märkligaste scen försöker T’Pol prata känslor med Tucker. Det är alltså en totalhämmad person som försöker prata allvar med en vuxen man vars känslomässiga utveckling ligger på ett barns nivå. Det går inte superbra, alltså, men T’Pol bestämmer sig trots allt för att stanna kvar på Enterprise. Hon har ju ett fritt val, som Tucker säger till henne. Den lilla biten av samtalet verkar i varje fall ha fastnat hos vulcanen.

Matvanor: Man bjuder in den vulcanske befälhavaren på middag, men han rör inte ens sin Pok Tar, det visar sig att ha käkat innan han gick på middag (säkert något som har med människostanken att göra). Jon Archer blir jätteupprörd över det här, och vulcanens generella oförmåga till trevligt kallprat.

Några nya kontakter? Nej. Bara med en komet. Och det gick ju sådär.

Vårdslöst beteende? Spränga lite dynamitklabbar på en komet, och sedan bli förvånad över att den börjar rotera. Genier!

Personlig utveckling: Det är väl kapten Archer som lär sig lite folkvett i det här avsnittet. T’Pol som sätter honom ganska elegant på plats när han inte vill ta emot hjälp från vulcanerna eftersom han tycker att de är dryga.

Och så var det grejen med T’Pol och kärleken. Mer om det nedan.

Sexytime:  T’Pol får alltså lära sig lite om individualism och kärlek av Tucker. En så himla dålig källa till kunskap. Om det som händer i det här avsnittet ska vara början på en flirt mellan de där två så var det faktiskt den värsta inledning på en romans jag någonsin sett. Alltså verkligen. Det var som att se två döda fiskar flirta med varandra, samtidigt som de var fullt upptagna med att förolämpa varandra. Okej, döda fiskar kanske inte kan förolämpa någon (vet inte ens om levande kan det), men exakt så orimligt var det.

Det här med att T’Pol börjat äta paj är eventuellt dock ett tecken på att hon nu tänker slå sig fri och ta för sig på allvar av livet. Är det rentav en symbol för köttsliga lustar och sex vi har att göra med här

Transportörtrubbel: Vet inte riktigt varför de inte testade den när skytteln fastnade i isen?

Ordväxlat:
Så får man en kapten att nappa på att få hjälp från retsamma vulcaner:

T’POL: They’ve fallen another nine metres.

ARCHER: Let’s try it again.

T’POL: Captain, they’re moving out of the sunlight. The surface ice is recrystallising.

TUCKER: In less than an hour that chasm will be sealed up again.

ARCHER: Then we’d better hurry.

T’POL: There is another option. Captain Vanik.

ARCHER: I’d rather leave him out of this.

T’POL: His ship has a tractor beam that won’t be affected by the eisilium.

ARCHER: Reset the grappler.

T’POL: Vanik offered to assist us. There’s no shame in accepting.

ARCHER: We can do this on our own.

TUCKER: I don’t like him any more than you do, Captain, but a tractor beam sounds like a pretty good idea right now.

T’POL: Vanik expects you to refuse his offer. He sees humans as arrogant, prideful. Why not prove him wrong? You can save them, or you can let your pride stand in the way. You’re human. You’re free to choose.

T’Pol vs Mänskligheten: Revansch! Vulcanernas taktik att först vara sjukt nonchalanta och allmänt störiga mot Archer och de andra, och sedan rädda dem är verkligen förnedrande på ett sådär grundligt sätt. Och en rättvis hämnd för att de där två snubbarna på kometen gjorde en snögubbe med vulcanska öron. Poäng till de spetsörade. 4-1.

Det här kändes precis som…  Det var ju så sent som i förra avsnittet som en skyttel rasade ner i en grotta i marken! Och nu händer samma sak bland isen på en komet. Ska man börja upprepa sig redan i avsnitt åtta?

Här har upphovspersonerna i varje fall äntligen testat det där med b-handling. Men nej, den är inte jätteimponerande. Att T’Pol väljer att vara kvar på Enterprise istället för att gifta sig känns inte extremt actionfyllt. Och ska vi vara ärliga så är besöket på kometen inte jätteinspirerat heller. Det enda som egentligen är kul i det här avsnittet är det där med att vulcanerna fungerar som barnvakter för Enterprise. Och att de inte försöker smyga med det, som för att verkligen betona för mänskligheten hur bortkomna de är ute i rymden.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 670 tv-avsnitt.