Category: DS9 Säsong 7

DS9: Chimera. Det där Odo träffar den humanoidföraktande shapeshiftern.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Ibland märker jag inte riktigt vilken Treksk dry spell jag är inne i, man blir liksom gaslightad in i det mediokra. Det är inte förrän det kommer ett avsnitt av en lite högre kaliber som man inser var nivån ju borde ligga, egentligen. Blev något uppiggad av Bliss, men det är ju som i Chimera nivån ska ligga. Inte bara en rymdstory, utan åtminstone en smula existentiellt djup inblandat i äventyret. Som här, där man berör ämnen som rasism, assimilering och mellanförskap – fast på ett SF-sätt. Avsnittet handlar ju om Odos utsatta situation som ensam shapeshifter på en rymdstation där alla andra är humanoider, och hur han ständigt anpassar sig till de tvåbentas norm för att kunna få deras kärlek och uppskattning. Men oavsett hur skruvad själva intrigen är så finns det förstås mycket i Odos problematik som känns väldigt välbekant – här och nu i den verkliga världen.

Minns ni förresten Odos origin story? Den om hur han och 99 andra changelings skickades ut i galaxen redan som typ små shapeshifterembryon. Tanken var att de skulle lära sig om världen utanför och sedan ta med sig kunskapen hem till grundarnas planet igen. Ett brutalt experiment för de stackars embryona, som kanske aldrig skulle komma att stöta på någon som var likadan som dem. Det är väl också det traumat som är den egentliga grunden till att Odo bestämde sig för att inte ansluta sig till sina artfränder Grundarna, utan stanna kvar på Deep Space 9. I det här avsnittet träffar Odo av en händelse på en annan av de hundra, Laas – som aldrig träffat en annan shapeshifter föut. Så Odo lär Laas hur man länkar ihop sig som changeling (en intensiv version av en vulcansk mind meld, ungefär), medan Laas ,som levt längre med humanoida arter än Odo, generöst delar med sig av sina erfarenheter av livet. Dessvärre den typ av “livets hårda skola”-argument som Odo inte verkar vilja ta in.

Star Trek är ju stundtals lite besatt av det här med ras. Man träffar på den ena typen av alien efter den andra, med olika fysiska och mentala förmågor samt med en rik variation av kulturer och sociala system. Men i det här avsnittet framstår allt det där som småsaker. För Laas är skillnaden mellan en människa och en klingon obetydlig. Humanoider är ändå alltid humanoider, resonerar han, och efter att ha sett många olika variationer så har han inga höga tankar om dem. Det här är en åsikt som han inte direkt anstränger sig för att hålla hemlig. Inte ens när Odo försöker introducera sina vänner för Laas en kväll i Quarks bar. När Kira frågar Laas om hur det är på planeten Varala får hon ett ganska oförskämt svar.

LAAS: It’s just the same as any other planet overrun with humanoids. Cities and farms everywhere, other lifeforms displaced from their habitats. Once I migrated to the southern continent with a herd of volg. When we returned to our breeding grounds the following summer, they had been fenced off. The herd died out within two generations. It’s always that way where humanoids thrive. They disrupt the natural balance. 

Ja, den där kvällen med polarna i Quarks bar blir varken långvarig eller mysig. Laas vet förstås vad han gör när han provocerar på det här sättet, och det är faktiskt pinsamt enkelt för honom att locka fram fördomar och trångsynthet hos besättningen på Deep Space 9. Även Odo får stå ut med att bli skärskådad av Laas, och genast blir det uppenbart hur mycket Odo anstränger sig för att smälta in på stationen. Men det slutar inte där. Laas drar sig inte heller för att kommentera Odos förhållande med Kira. Han försökte själv ha en relation med en humanoid, men allt gick i putten när hon ville ha barn. Nu tror han att något liknande kan hända mellan Odo och Kira.

LAAS: It won’t last. 

ODO: The fact that your relationship failed doesn’t mean that mine will. 

LAAS: True. And if you’re very lucky, you can watch her grow old and die. 

ODO: I think you should stay out of my affairs. 

LAAS: I don’t want to see you make the same mistakes I made. You’re wasting your time trying to be a humanoid. You’re limiting yourself. Let’s leave here, Odo. Let’s find the others. A hundred were sent away and they’re out there somewhere. If we can find even a few of them, we can form a new Link. Think of it, Odo. We can exist the way we were meant to. As changelings.

Allting blir ännu lite jobbigare för Odo när Laas bestämmer sig för att lajva dimma på Deep Space 9:s promenad, vilket inte direkt roar de som bor på stationen. Så Laas råkar i bråk med två klingoner och dödar händelsevis den ene. Att en changeling har dödat klingoner (om än eventuellt i självförsvar), mitt under brinnande krig mot Grundarna, är något så pass oerhört att klingonerna kräver att Laas blir överlämnad till dem. Sisko överväger att gå dem till mötes, något som Odo menar aldrig hade inträffat om det inte rört sig om en changeling. Bekymmersamt.

Till slut är det faktiskt Kira som löser det här problemet. Hon har tydligen tjejlyssnat på Stings If You love somebody set them free och bestämt sig för att Odo måste få möjlighet att dra ut i galaxen med Laas, om det verkligen är det han vill. Så hon hjälper Laas att rymma från häktet och bestämmer en plats som Odo och Laas kan mötas på. Men trots att en stor del av Odo vill följa med Laas och leta efter andra av de hundra, så är ändå hans kärlek till Kira starkare. Och när han kommer tillbaka hem, är det som att de tar sitt förhållande till en ny nivå.

KIRA: If I ever made you feel that you can’t be yourself with me, I’m sorry. I want to know you the way you really are. 

Varpå Odo äntligen kan slippa att föreställa en humanoid form med sin älskade, och i stället förvandlar sig till vad han vill. I det här fallet ett moln som omsluter Kira. Som gillar det. Skitmycket.


Ett gulligt slut på ett avsnitt som är ett av de bästa på länge. Just för att man faktiskt lyckas adressera en rad angelägna frågor. Som exempelvis priset för att accepteras. Mest tydligt är det kanske i scenen där Quark plötsligt bestämmer sig för att förklara för Odo hur allt ligger till:

QUARK: Don’t you get it, Odo? We humanoids are a product of millions of years of evolution. Our ancestors learned the hard way that what you don’t know might kill you. They wouldn’t have survived if they hadn’t have jumped back when they encountered a snake coiled in the muck. And now millions of years later, that instinct is still there. It’s genetic. Our tolerance to other lifeforms doesn’t extend beyond the two arm, two leg variety. I hate to break this to you, but when you’re in your natural state, you’re more than our poor old genes can handle. 

ODO: So what are you saying, Quark? That the Klingons couldn’t help what they did because of their genes? 

QUARK: I’m not trying to excuse what they did. I’m only telling you why it happened. Watch your step, Odo. We’re at war with your people. This is no time for a changeling pride demonstration on the Promenade.

Ingen changeling pride på promenaden, alltså. Och bara tolerans för Odo som shapeshifter om han anstränger sig för att passa in, och inte använder sina krafter på ett sätt som kan störa dem omkring honom. Lite lustigt förstås att just Quark, som kommer från ett av de allra mest föraktade folken i galaxen, ska vara den som säger till Odo att han inte har rätt att vara den han är fullt ut. Men det är väl så det ofta är – i botten av hierarkierna bekämpar man bara varandra. Hur som helst en bra illustration av intoleransens fejs – hur acceptans ofta är villkorat. Jag tror det är det jag tycker så mycket om i det här avsnittet. Att Odo faktiskt blir woke i Chimera, och inser hur tunn fernissan av tolerans och vidsynthet är, kanske även hos de närmaste vännerna.

PS. Lite lustigt att Quark skulle använda just den där liknelsen kring Pride (och att jag ser det här avsnittet just typ dagen efter att Stonewallupproret fyllt 50), för jag fick faktiskt en liten vibb om att Kira kanske tyckt att Odo varit otrogen när han länkade ihop sig med Kaas. Bara en spaning…

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 586 tv-avsnitt.

DS9: Field of Fire. Det där Ezra jagar en mördare med hjälp av en psykopatisk Dax-värd.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det tredje Ezra-centrerade avsnittet i rad. Och den andra kriminalgåtan av de tre. Håller hon på att bli Deep Spaces Nines egna Miss Marple? I så fall en genetiskt något mer avancerad sådan. För att lösa mysteriet i Field of Fire måste Ezra ta kontakt med en av de tidigare Dax-värdarna (alltså en av de tidigare trillarna som burit runt på Dax). Nämligen Joran. Han som blev galen och mördade en massa människor, och som en gång försökte ta över Siskos medvetande för att ställa till med en massa trubbel. Tanken är att Ezra med hjälp av en seriemördare, vars minnen och erfarenheter finns lagrade i symbionten i hennes mage, ska kunna komma en annan seriemördare på spåren. Så kanske är Miss Marple en association som leder i fel riktning. Det är förstås Deep Space Nines egna Clarice Starling som vi får möta i det här avsnittet.

Brottet som hon ska lösa är alltså en rad mord. Tre besättningsmän på Deep Space 9 blir skjutna till döds, men utan några spår efter gärningsmannen. Efter ett tag klurar man ut att det beror på att mördaren dödar genom att teleportera kulorna från sitt gevär (något så gammalmodigt som ett vapen med kulor, fatta så speciellt), vilket förstås gör hen enormt svår att spåra upp. Först efter det tredje mordet kommer Ezra på (eller om det var Joran) att det som binder samman offren är att de har…vänta på det…bilder på glada människor på foton i sina hytter. Varpå alla inser att det måste vara en traumatiserad vulcan som står bakom dåden (ytterligare ett exempel på den uttalade vulcanofobin som jag skrev om efter Gravity). Bara en vulcan skulle få för sig att mörda någon för att de hade en bild där folk visar känslor.

Men så är väl också hela mordgåtan egentligen bara en ursäkt för att få skriva in Joran i ett avsnitt. Ett makabert öde som ju verkligen är underanvänt i den här serien. Ezra frammanar honom genom någon form av ritual, och efter det så piggar han upp det här dramat genom att vara bitsk och aggressiv, men kanske inte fullt lika galen som tidigare i serien. Joran verkar väl egentligen inte heller så intresserad av att hjälpa Ezra att hitta mördaren, utan vill snarare manipulera henne att ta livet av någon. Så han kan få uppleva känslan av att mörda på nytt, typ.

Så mycket till deckargåta blir det inte av den här historien. Ezra identifierar mördaren genom att hon av en händelse delar hiss med en vulcan, som Joran genast är supersäker på är mördaren. Och det här leder oss fram till den scen som är allra mest intressant i hela avsnittet. Den där Ezra står med laddat gevär och genom en särskild exografisk målscanner kan se genom väggarna på stationen. På andra sidan stationen står den misstänkte mördaren, även han med en scanner på ögat och ett vapen i handen. Och han siktar på Ezra. Joran skulle gärna se att Ezra dödat vulcanen där och då, men hon sårar bara honom med sitt skott. Men det räcker för att han i sin tur ska sätta sin kula i väggen, i stället för i Ezra.

Jag är ledsen, men jag tyckte att det här var så tråkigt. Att lösa en mordgåta genom gammalt trillminne kändes sådär, och själva mysteriet var ju jättepinsamt: de har glada människor på ett foto, och eftersom jag är en traumatiserad vulcan måste jag döda dem på grund av det. Inte ett av Deep Space Nines stoltaste ögonblick, det här.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 584 tv-avsnitt.

DS9: The Emperor’s New Cloak. Ferengifars i spegeluniversumet.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

The Emperor’s New Cloak är en olycklig kombination av två komiska Star Trek-subgenrer. Dels Ferengiavsnitten, comic relief-avbrotten i de ofta mörka och deppiga Deep Space Nine-intrigerna (jo, det där kriget på Dominion pågår visst fortfarande i bakgrunden, även om det är svårt att förstå när ingen verkar bry sig särskilt mycket om det). Dels är det här ett återbesök i Deep Space Nine-versionen av spegeluniversumet. Det som besvärande ofta verkar kretsa kring att Kiras spegelversion har tajta fodral och är sexuellt utagerande.

Den här gången är det stornagusen som har farit till spegeluniversumet för att kolla om det går att tjäna pengar där. Han blir förstås omedelbart tagen som gisslan, och används nu för att få Quark och Rom att fixa en osynlighetsmantelmanick till den onda alliansen i spegeluniversumet (där existerar tydligen inte möjligheten att göra sitt skepp osynligt). Och den som skickas över till seriens primäruniversum för att fixa fram lösensumman för Stornagusen är alltså spegelversionen av Ezra (en ny rollfigur under seriens sista säsong måste förstås utnyttjas så mycket det bara går).

Quark och Rom går motvilligt med på kraven från kidnapparna, och snor en osynlighetsmantelmanick. Men bestämmer sig också för att följa med till spegeluniversumet för att vara helt säkra på att stornagusen verkligen blir frisläppt. Det har de verkligen inte mycket för, utan riskerar i stället att bli avrättade tillsammans med honom. Spegelversionen av Worf är nu regenten i spegeluniversumet, medan spegel-Kira tillbringar halva avsnittet i finkan med stornagusen (där hon visar sina skills i att dra i ferengiöronhår), och halva på Worfs brygga.

Avsnittet innehåller några en rad turer och förvecklingar, men sammanfattningsvis kan man väl säga att Rom inte är så dum som alla tror, utan fixar ett sabotage på Worfs skepp som gör att han och de andra ferengierna undkommer den stundande avrättningen. Spegel-Ezra är inte heller så ond som man tror, utan hjälper dem så att de ska kunna fara tillbaka till rätt universum.

Bäst med det här avsnittet är väl de lite självironiska scenerna där Rom försöker förstå vad som är logiskt och ologiskt med spegeluniversumet. Ska vi vara helt ärliga så använder han sig faktiskt av uttrycket “alternate universe”, men blir ändå mycket konfunderad när inte allt är precis tvärtom som i hans eget primäruniversum. Det verkar finnas gråskalor. Hur som helst, ändå en lite rolig disclaimer från manusförfattarnas sida, som för att säga att de är medvetna om att de bryter mot spegeluniversumets grundregler:

ROM: Brother! I just realised something. 

EZRI: This should be good. 

ROM: This is suppose to be an alternate universe, but their Captain O’Brien seems as nice as our Chief O’Brien. 

QUARK: So? 

ROM: Don’t you see? It doesn’t make any sense. It’s not alternate. 

QUARK: Go back to sleep, Rom. 

ROM: Right. But it’s all very confusing.

En sak som däremot verkligen är tvärtemot är spegel-Ezras sexuella läggning (så vitt vi vet i varje fall). I spegeluniversumet är hon lesbisk och hinner både nmed att ha ett slags förhållande med Spegel-Kira, och en oerhört explosiv flirt med Spegel-Leeta. Det här är väl andra gången som Deep Space Nine visar en kärleksrelation mellan två kvinnor, och det här gången är det ingen symbiont i magen som har med det att göra eller någon del av Spegel-Kiras orgier.

En annan intressant spegeleffekt är att smörsångaren Vic Fontaine dyker upp som ond alliansallierad. Det känns som om manusförfattarna också är på väg bort från de där första rätt tramsiga konstruktionerna där exakt alla från tv-serien trängdes på liknande poster i det alternativa universumet.

En annan mindre höjdpunkt var att se Quark be om hjälp från sin gud, Ett slags automat som man matar in guld i för att få sina önskningar uppfyllda. Ferengierna förnekar sig aldrig.

Jag märker att det här avsnittet låter lite roligare när jag skriver om det, än vad det egentligen är. För mest är det liksom taffligt, med glimtar av sköj. Det liter av ett slags kaka på kaka-effekt, där det blir lite för mycket att se de tokroliga ferengierna i det redan tokroliga spegeluniversumet. Men visst, några skrock och fniss blir det i tv-soffan. Kanske kan en viss del av min irritation med avsnitt som det här bero på att jag liksom verkligen tycker att seriskaparna borde ta vara på den här sista säsongen och göra den episk. Men tydligen är det utfyllnadsavsnitt som gäller så här halvvägs in i säsong sju (ja, man kan förstås även se det här avsnittet som en kombination av manusförfattarnas farväl till spegeluniversumet och sista chansen att göra ett roligt ferengiavsnitt, men jag hade hellre försökt få till lite action i det här stadiet av serien).

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 583 tv-avsnitt.

DS9: Prodigal Daughter. Det där Ezra Dax leker “Mord och inga visor”.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det finns mycket som man tvingas gå med på när man ska se en SF-serie som Star Trek. En överenskommelse om att se genom fingrarna med orimligheter och technobabble, det är ju trots allt science fiction och inte en dokumentär. Men vissa saker kan jag bara inte acceptera. O’Brien som hemligt agent, till exempel. Mysiga tekniksnillet och mjukispappan ska alltså också vara ett proffs på att infiltrera kriminella syndikat och spåra upp försvunna personer. Nej, det funkar bara inte. Och i det här avsnittet blir det ännu orimligare när han kompletteras med en Ezra Dax som löser en mordgåta. Om jag satsar på maximal välvilja så kan man väl tolka Prodigal Daughter som ytterligare en genreövning inom Deep Space Nines ramar, men just Mord och inga visor känns som en olycklig målbild.

Kanske hade jag köpt den här storyn i lite högre utsträckning om den i alla fall mestadels utspelas på Deep Space 9, och inte på planeten New Sydney. Ute i rymden känns allt genast mycket mer rimligt. O’Brien är i alla fall på den här planeten för att försöka hitta Morica Bilby, änkan efter gangstern Liam Bilby. Han som O’Brien bondade med i avsnittet Prodigal Daughter. Han har hållit kontakten med henne efter Liams död, men nu har hon också försvunnit. Och likaså gör O’Brien efter en kort tid på planeten. Men New Sydney visar sig även vara platsen där Ezra Daxs morsa driver en jättestor gruva. Så Dax drar dit för att se om hon, med lite hjälp från morsans inflytande på planeten, kan hitta O’Brien. Men hon åker inte hem med särskilt mycket entusiasm. Det var tre år sedan hon besökte sin familj, och hon har inte pratat med sin morsa på sex månader.

Vad är det med Star Trek och dominanta och bossiga morsor, förresten? Vi har Lwaxana Troi, Syliva Tillys morsa Siobhan, och så här Janas Tigan. Ezras mamma är en driftig entrepenör, men en sådan som tvingar sina barn att jobba i familjeföretaget och konsekvent bossar runt med dem utan att lyssna eller visa den minsta värme. Så när Ezra kommer hem så är det till den lätt försupne konstnärlige brorsan Norvo (svårt att veta om han eventuellt är bög eller bara intresserad av estetik) och den ansvarstagande men hunsade Janel. Tre syskon sammanstrålar i ett hem där ingen någonsin verkar vara glad.

I just Janels fall är det annat än bara morsan som bekymrar honom. Janel har lånat pengar för att rädda familjeföretaget från det kriminella Orionsyndikatet, och i den uppgörelsen ingick att anställa Bilbys änka. Men när man krävde att hennes lön gång på gång skulle höjas så bestämde sig den andra brorsan, Norvo sig för att göra en insats för företaget. Det slutade med att han mördade Morica Bilby. Allt det här lyckas O’Brien och Ezra klura ut tillsammans i en kriminalgåta om är varken är särskilt klurig. Och som familjedrama får vi inte heller så mycket utdelning av det här manuset. Kombinationen av Norén och Jessica Fletcher är ingen hit, alltså. Och att avsnittets slutsats är att allt egentligen är den krävande och kalla mammans fel känns som en extremt sliten trope.

Näväl, ett extra plus för scenen i början, där Ezra, mer och mer illamående, räknar upp alla typer av Gagh som finns och på vilka olika sätt de kittlar en i halsen när man sväljer dem. Jag tycker också att det är lite roligt när Ezra berättar för sin familj att hon slutat dejta en kille eftersom han påminner om hennes son, det tar ett tag innan de andra förstår att hon menar en av Dax tidigare söner. Men som helhet ett av säsongens absolut sämsta avsnitt så här långt. Bu.

Betyg: 3/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 579 tv-avsnitt.

DS9: It’s Only a Paper Moon. Det där Nog har PTSD i holosvitens Las Vegas-nattklupp.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Nog är tillbaka på Deep Space 9 för första gången efter slaget på AR-558, försedd med ett nytt ben istället för det han förlorade i striden. Men han har lite svårt att återanpassa sig till tillvaron på rymdstationen. Någon form av fantomsmärtor värker i det nya benet, så han måste gå runt med käpp. Och han tycker att alla omkring honom behandlar honom annorlunda än tidigare. Fast det egentliga problemet kryper fram långt senare, han är traumatiserad efter förlusten av benet och för första gången livrädd för kriget som pågår utanför.

Traumat löser han först på egen hand genom att tillbringa det mesta av sin vakna tid i sängen där han lyssnar på I’ll bee seeing you på repeat – den låt som Bashir spelade både före och efter drabbningen på AR-558 Men när rumskompisen Jake håller på att bli galen på den begränsade spellistan (kunde inte Nog använt lurar?) så tar den unge krigsveteranen sin tillflykt till mannen som spelat in låten för att lyssna live i stället – det vill säga till Vic Fontaine i 60-talsnattklubben som finns i ett av holosvitsprogrammen.

Nog trivs så bra på nattklubben att han förlägger hela sin rehabilitering dit, flyttar in på heltid helt enkelt. Och de som kommer för att besöka honom där bemöter han antingen svalt eller direkt aggressivt. Däremot engagerar han sig extremt mycket i Vic Fontaines värld. Han tar tag i etablissemangets bokföring, och börjar till och med skissa på en utbyggnad av det virtuella casino som Fontaine driver i programmet. Nog gör helt enkelt rätt för sig, och vistelsen är även på andra sätt en bra deal för Fontaine. Han är ju ett hologram som vet om att han är ett hologram. och det här är första gången som han upplever hur det är att leva dygnet runt – eftersom programmet aldrig stängs av när Nog är där inne. Lite oväntat är en av de stora kickarna för Fontaine att prova på hur det känns att sova på nätterna.

Men säg det roliga som varar för evigt, ens på ett holodäck. Ezri Dax, som är den som förordat att Nog ska få hänga på holodäcket så länge han vill, börjar tröttna på sin patients ovilja att på nytt ta sig ut i verkligheten. Så hon använder lite list för att få Vic Fontaine att inse att han börjat glömma det egentliga syftet för Nogs vistelse på holodäcket. Men hon gör det genom att ge komplimanger för hans extremt smarta och effektiva behandlingsmetod:

EZRI: I should know better by now than to ask you to give away your secrets. You probably have the whole thing all mapped out. I mean, what am I thinking? That this new casino is anything more than a ploy? That you’d actually let him live out the rest of his life in a holosuite? 

VIC: No, of course not, I mean. The casino’s just a ploy, like you said, you know. 

EZRI: They’ll be so glad to have him back. 

VIC: Yeah. He is better, isn’t he. 

EZRI: It’s like you said. He just needed a break from reality. Now all that’s left is to decide when he’s ready to go back. But I’ll leave that up to you. See you around. 

Och Vic Fontaine drar inte ut på separationen, utan gör slut med Nog samma kväll. Och det är när han konfronterar Nog som sanningen om ferengins tillstånd till sist kommer fram:

NOG: I’m scared, okay? I’m scared. When the war began, I wasn’t happy or anything, but I was eager. I wanted to test myself. I wanted to prove I had what it took to be a soldier. And I saw a lot of combat. I saw a lot of people get hurt. I saw a lot of people die, but I didn’t think anything was going to happen to me. And then suddenly Doctor Bashir is telling me he has to cut my leg off. I couldn’t believe it. I still can’t believe it. If I can get shot, if I can lose my leg, anything could happen to me, Vic. I could die tomorrow. I don’t know if I’m ready to face that. If I stay here, at least I know what the future is going to be like. 

VIC: You stay here, you’re going to die. Not all at once, but little by little. Eventually you’ll become as hollow as I am. 

Vic får faktiskt tvångsvsluta sitt program för att få ut Nog i verkligheten igen. Men i en liten epilog får vi reda på att allt löst sig. Förstås.

It’s only a paper moon är ett avsnitt som desperat är i behov av en b-handling (eller är det till och med en a-handling som fattas?). Vi får i och för sig här se hur Ezri DAx börjar växa in i sin roll som ansvarig för den mentala hälsan på rymdstationen. men det räcker inte riktigt för att staga upp den underhållande, men lite enformiga skildringen av livet i holoprogrammet. Jag tycker att det saknas något, helt enkelt. Det blir för enahanda och enkelt för mig. Det här att folk blir beroende av holoprogram borde ju vara ett ganska vanligt fenomen i det här universumet, och borde inte komma som någon chock eller överraskning.

Jag har förstått att upphovspersonerna själva däremot är förtjusta i den här historien, men jag undrar om inte det beror på att de själva börjat tröttna på Deep Space 9 och desperat vill därifrån Får känslan att de gärna hade förlagt resten av säsongen till en holosvit, men så var det ju det där kriget som måste få ett slut också.

Bra infallsvinkel och idé, och en viss fördjupning av Nog. En rollfigur som annars inte har särskilt mycket tid i fokus i den här serien. Men kanske att serieskaparna är lite för förtjusta i den där klubben från 60-talet, den har förekommit lite väl ofta i serien på sistone. Eller så är jag bara sur över att det inte verkar uppstå det minsta homoerotisk stämning mellan Fontaine och Nog. Det hade ju kunnat spica upp den här anrättningen en smula.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 578 tv-avsnitt.

DS9: Covenant. Det om Dukats självmordssekt.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Efter den första kvarten av det här avsnittet kände jag mest av allt vanmakt. Inte ett avsnitt till om bajoranernas religiösa bryderier! Den kanske tristaste och segaste storylinen någonsin inom Star Trek, till och med när man i förra säsongen försökte pigga upp det hela med en fajt mellan det onda och goda som kändes som tagen ur någon superhjälterulle.

Inte ens när jag när jag förstod att Covenant främst skulle handla om Bajors motsvarighet till satanister, Pah-vålnadstillbedjarna, blev jag på bättre humör. Det gick inte att uppbåda någon entusiasm när ledaren för sekten visade sig vara Gul Dukat – den av alla rollfigurer i serien som jag är mest trött på. Men man ska inte alltid gå på första intrycket. Det som såg ut att vara en dubbelmacka av Deep Space Nine-tristess visade sig ändå utmynna i en historia som jag är ganska förtjust i. Ett av de mest religionsindränkta avsnitten visar sig nämligen också vara ett av de mest religionskritiska.

Efter lite inledande romantiskt snickesnack (otroligt stelt) om tro och kvalitetstid mellan Kira och Odo på Quarks, så tar den egentliga intrigen fart när Kira kidnappas. Hon tror att hon ska träffa sin gamle religiöse förebild, han som lärde henne allt om Profeterna när hon var ung. Men han är där för att föra bort Kira, via en cardassisk transportör (tydligen är de mycket mer effektiva än federationens variant). Hux flux så har hon hamnat på Empok Nor – Deep Space 9:s övergivna tvillingrymdstation. Där har den allt mer vrickade Gul Dukat nu dragit ihop en sekt som tillber Pah-vålnaderna. De som utgör den mörka versionen av gudarna i maskhålet.

Men trots den nya religiösa övertygelsen så är det en sak som tydligen är konstant hos Dukat: hans fixering vid Kira. Hans plan den här gången är att ta Kira till Empok Nor för att försöka få henne att överge sina gudar, och i stället gå all in på Pah-dyrkan. Vad han inte riktigt inser är att just hans ledande position inom den här sekten gör Kira aldrig ens skulle överväga att konvertera. Hon är ju ännu tröttare på Dukat än jag.

Trots Kiras uppenbart kritiska hållning till både Pah-dyrkan och Dukat ges hon ändå, till en början, stor rörelsefrihet på stationen. Alla hennes farhågor om Dukat blir förstås besannade när hon börjar snoka kring livet i sekten. Som det faktum att 1. Dukat tagit på sig att personligen godkänna alla sexuella relationer inom sekten. 2. Det bajoranska par han tillåtit att ligga med varandra visst fick ett cardassiskt barn. 3. Som Dukat försöker förklara som ett tecken från gudarna, ett mirakel som ska visa att de vill se en union mellan cardassier och bajoraner. Hon inser att Dukat antagligen börjat ligga runt bland de kvinnliga sektmedlemmarna, åtminstone har han lyckats göra en av dem med barn.

Det här öppnar upp för en sista akt där hela Dukats sekt går under. Först försöker Dukat mörda kvinnan som är mor till hans barn, för att stoppa henne från att berätta sanningen om barnet. Sedan samlar han hela sekten för att övertyga dem om att begå kollektivt självmord, som en annan Jonestownmassaker (fast den verkliga inspirationskällan var tydligen Heaven’s Gate-kulten).

Jag hoppades ganska länge på att Gul Dukat skulle skriva ut sig ur serien i det här avsnittet. Det vill säga, att han skulle ta livet av sig tillsammans med de andra sektmedlemmarna. Men det visade sig att han hela tiden tänkt sig att han, ensam, skulle överleva. Hans självmordstablett var den enda som inte var giftig. Kira lyckas dock avslöja Dukats bluff, men han transporterar bort sig bort från rymdstationen innan någon ens hinner börja puckla på honom.

Jag tycker verkligen att Dukats fixering vid Kira är enormt creepy. Så det är inte bara irritation över rollfiguren som gör att jag får lite panik när han kidnappar henne. Det blir liksom ytterligare ett av många övergrepp som han gjort på henne. Sedan finns det, förstås, några andra intressanta teman här också. Dukat försöker sälja in Pah-vålnaderna med ett argument kring Profeternas tystnad. Hur de inte gjorde något för att förhindra Cardassiernas ockupation av Bajor. Vilket man ju kan förstå. Samtidigt som det ändå känns en smula otacksamt. Profeterna har ju just räddat hela alfakvadranten undan en Dominion-invasion. Guds tystnad, och hur mycket tålamod man ska ha med dem är ju en evig fråga. Men även den så religiösa Kira måste i slutet av det här avsnittet erkänna att religiös fanatism bara gör Dukat ännu farligare än tidigare.

KIRA: I thought Dukat was just claiming to share their faith because he wanted them to love him. But it was more than that. He’s changed. 

ODO: If you hadn’t stopped him, he would’ve killed them all, and no one would have known his body wasn’t among the remains. That sounds like the same old Dukat to me. 

KIRA: I know this is going to sound crazy, but I think Dukat convinced himself that he was doing what the Pah wraiths wanted. 

ODO: Who knows? Maybe he was. 

KIRA: Either way, he believes. And that makes him more dangerous than ever

Covenant blir till ett riktigt bra avsnitt, även om jag var tvungen att se klart på hela äventyret för att även kunna uppskatta dess inledning. En rätt så nyttig påminnelse om religionens mindre tilltalande sidor. Och tillräckligt traumatiskt för att förhoppningsvis även ge Kira en mindre kris i sin tro. Sedan kan jag ju irritera ihjäl mig på en massa märkliga saker. Som hur ett gäng bajoraner, om än satanister, skulle få för sig att utse en representant för deras gamla ockupationsmakt som sin andlige ledare. Visst, han verkar ju bevisligen haft kontakt med en Pah-vålnad. Men det har ju faktiskt även Kira.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 574 tv-avsnitt.

DS9: The Siege of AR-558. Den nattsvarta historien om belägringen på en stenbumling i rymden.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

För att vara en serie som utspelas i en del av galaxen som är involverad i en våldsam och skoningslös konflikt, så har förvånansvärt få av avsnitten av den här säsongen av Deep Space Nine utspelats på slagfältet. Men nu är det dags. Trots att The Siege of AR-558 inleds med att Rom sjunger The Lady is a Tramp för Vic Fontaine i ett holosvitprogram, så är det här faktiskt ett av de allra mörkaste krigsavsnitten i hela serien. Ett av dem som försöker skildra krigets meningslöshet och höga pris.

Sisko och Defiant levererar förnödenheter till en av de mest utsatta posteringarna vid fronten mot Dominion. Federationen har lyckats erövra en av fiendens kommunikationsstationer, men den försvaras nu av en liten, sliten grupp som attackeras av våg efter våg av Jem’Hadar-soldater. Bara 43 av de 150 federationssoldater som ursprungligen satts att försvara planeten finns kvar i livet, och de har varit på plats i fem månader i stället för de max 90 dagar som reglementet förordar.

Så när beskedet om att ytterligare Jem’Hadar-trupper landat kommer under slutet av Siskos besök så kan han inte riktigt med att lämna den lilla spillran av soldater i sticket. Han stannar kvar, precis som Ezri. Bashir, Nog och Quark. Manusförfattarna valde tydligen medvetet ut de rollfigurer som förekommit minst i strider i serien, för att på det sättet göra det här avsnittets fajt lite mer laddad och ödesmättad. Och de har en del att tampas med. Inte bara Jem’Hadar-soldater, utan också deras så kallade “Houdini-minor”. De som ligger gömda i subrymden, så att man inte kan förutse var de plötsligt materialiseras.

Det komiska inslaget (som man ju envisas att ha med i snart sagt alla avsnitt av DS9) består här, som så många gånger förr, av Quark. Han är, av någon outgrundlig anledning, utskickad av Stornagusen för att rapportera om läget vid fronten mot Dominion. Quark är inte så sugen på att åka dit, kan man ju säga, och citerar två av sina heliga bud som inte alltid går att kombinera: Nummer 34 (“War is good for business”) och nummer 125 (“You can’t make a deal if you’re dead”). Profiten minskar också alltid ju närmre man kommer det verkliga kriget, förklarar han för Nog på vägen till fronten. Men även den svarta humorn sinar så småningom för Quark. Framför allt efter att Nog blivit allvarligt sårad och mist ett av sina ben. Då grips till och med Quark av stundens allvar, även om han av inte för ett ögonblick verkar överväga att faktiskt ställa upp och hjälpa till att försvara federationsposteringen. Inte förrän en av Jem’Hadar-soldaterna lyckats ta sig ända fram till Nogs sjuksäng så tar han fram sitt vapen.

Egentligen har allt som händer i det här avsnittet redan förebådats av Quark, när han bestämmer sig för att säga några sanningens ord till Nog om mänsklighetens verkliga natur.

QUARK: Let me tell you something about humans, nephew. They’re a wonderful, friendly people as long as their bellies are full and their holosuites are working. But take away their creature comforts, deprive them of food, sleep, sonic showers, put their lives in jeopardy over an extended period of time, and those same friendly, intelligent, wonderful people will become as nasty and as violent as the most bloodthirsty Klingon. You don’t believe me? Look at those faces. Look in their eyes. You know I’m right, don’t you? Well? Aren’t you going to say something? 
NOG: I feel sorry for the Jem’Hadar.

Ezri Dax och en tekniker ur Stjärnflottan lyckas omdirigera Dominions minor och ser till att de drabbar Jem’Hadar i stället (ett moraliskt komplicerat beslut som också kommenteras). Sedan börjar det dra ihop sig till det stora slaget. Bashir har tagit med sig lite musik av Vic Fontaine som han spelar kort innan det stora slaget äger rum, I’ll Be Seeing You. Och det är också till melankolisk och sorgsen musik som det sista slaget utkämpas. Väldigt stiligt, och lite ovanligt konstnärligt för att vara Star Trek, när den stora fajten förvandlas från actionscener till en betraktelse över krigets verkliga ansikte.

Jag tyckte mycket om det här avsnittet, det fogar sig till ett gäng andra som försöker göra något annat av Deep Space Nine än en ordinär actionhistoria förlagd till rymden. Kanske är det bara för att jag vet att det regisserats av en Vietnamveteran, men jag tycker att finns en annan anspänning och ett annat allvar här än i så många andra avsnitt med liknande tematik.

Jag kan också gilla att upphovspersonerna “lurar” oss tittare med en start som i alla fall i några minuter signalerar ett betydligt mer lättsamt avsnitt än det vi senare får. Att Nog mister ett ben ger också ett extra allvar till intrigen (Det är väl det nästa bästa när det gäller realism, jämfört med att låta en rollfigur dö i den här striden). Om jag har någon invändning så tror jag att det är det här med listorna på döda som samlas ihop på Deep Space 9. Det greppet för att försöka fånga krigets pris har man ju använt tidigare. Upprepningen är säkert medveten här, jag kanske bara tycker att den är en smula fantasilös och en smula administrativt sätt att se på saken. Men det är verkligen en hemskt liten invändning mot ett avsnitt som i det hela stora är väldigt bra.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 571 tv-avsnitt.

DS9: Once More Unto the Breach. Det där Kor söker ett ärofyllt slut på livet.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Så knyts den klingonska Star Trek-historien samman i det här avsnittet. John Colicos spelade klingonen Kor i originalserieavsnittet Errand of Mercy (det allra första med klingoner i). Sedan dök figuren även upp i den animerade serien – om än med en annan skådespelares röst. Efter Blood Oath och The Sword of Kahless så är Once more unto the breach är nu Colicos och Kors tredje och sista framträdande i Deep Space Nine. Och den här gången har det verkligen gått utför med den en gång i tiden så inflytelserike klingonske krigaren.

Kor är så pass impopulär host det klingonska styret att han får gå och tigga hos Worf om att få en ynka krigspostering. Worf lovar att ge honom en befälstjänst, men får genast bakläxa från sin boss, Martok. Det visar sig att Kor en gång för länge sedan hindrade Martok från att gå in i den klingonska armén – en oförrätt som Martok aldrig kunnat förlåta honom för. Allt handlade tydligen om att Martok inte kom från en tillräckligt fin familj. Men ,lovat är lovat, resonerar Martok som förstäs ändå håller på att reta ihjäl sig när besättningen blir till sig i trasorna över att få vistas på samma skepp som denne krigarlegend från förr.

Att bli gammal som klingon är annars, som vi konstaterat tidigare, inget vidare. Helst ska man ha dött en ärofull död innan reumatismen och ålderskrämporna sätter in. Men att som Kor vilja vara ett befäl inom den klingonska rymdflottan, när han uppenbarligen börjar få svårt att skilja på förr och nu, är kanske ändå att ta sig vatten över huvudet. Han senilitet visar sig med extrem tydlighet när han får hoppa in på kaptensstolen mitt under en strid mot Jem’Hadar och Cardassierna. Martok ligger skadad på golvet och tvingas lyssna på en exalterad Kor som kraftfullt ger order – det är bara det att Kor tror att han slåss mot Federationen i ett slag från det förgångna. En miss som Martok förstås inte låter Kor glömma, utan använder som stoff för en hel del avancerad vuxenmobbing i matsalen. Men på något sätt lyckas ändå Kor få sista ordet:

KOR: Savour the fruit of life, my young friends. It has a sweet taste when it ‘is fresh from the vine. But don’t live too long. The taste turns bitter after a time.

Producenterna har velat lätta upp den kompakta klingonstoryn med lite skoj också. Så vi får en scen där Quark missförstår något som Ezri säger, och tror att Dax-sidan hos henne vill bli tillsammans med Worf igen. Något som föranleder honom att berätta om alla sina känslor för Ezri, vilket hon tycker är både charmigt och hemskt pinsamt – för honom.

Kor får i varje fall sitt ärofulla slut till slut. Han ger Worf en dos av hypospray och tar sedan över det självmordsuppdrag som Worf just skulle ge sig ut på, att ensam försöka stoppa ett helt gäng av Jem’Hadar-skepp. Det blir till och med en liten sångstund på bryggan till Kors ära, efter att man förstått att han gått under med sitt skepp. Nu gillar ju inte jag de klingonska sångstunderna sådär jättemycket, men ändå. Sjungandet kan också ha att göra med tidigare Kor-scener från förr i tiden. Fint slut för en krigare som funnits i serien sedan 60-talet, hur som helst. Det är var också en av skådespelaren Colicos allra sista jobb, om inte det sista.

Det blir ju väldigt stiligt när Star Trek lyckas plocka in skådespelare från förr i de nya serierna. Här är det dessutom gjort på ett helt självklart sätt. Däremot har jag en svag känsla av att jag sett något annat avsnitt som också handlat om någon gammal klingon som söker ett ärofullt slut – men det kanske bara var något annat av Kors inhopp i serien?

Jag brukar ju ha svårt för klingondramatiken, men här har man byggt en ganska allmängiltig intrig – det var inte så mycket högtidligheter om ära och mod, sånt tycker jag blir så himla tjatigt i längden. Här blev ju till och med Martok lite förvånad och orolig när Worf ville ta på sig ett självmordsuppdrag. Borde han inte bara hojta hurra och heja på?

Betyg: 7/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 569 tv-avsnitt.

DS9: Treachery, Faith, and the Great River. Det om avhopparvortan, shapeshifterpesten och den stora interstellära floden av materialism.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Treachery, Faith, and the Great River är ett av de ganska få avsnitten där Deep Space Nines skapare faktiskt lyckas kombinera viktiga pusselbitar i intrigen med en rätt så tramsig b-handling. Efter att ha sett det här avsnittet har jag faktiskt insikt i såväl ferengiernas världsbild som vortornas livscykel och Grundarnas hälsotillstånd. Och det finns både tid för skämt om blodvin och en gripande dödsscen. Tänk om alla avsnitt i den här serien hade varit så här rika!

Huvudintrigen handlar om hur vortan Weyoun lite plötsligt bestämmer sig för att hoppa av Dominion, och i stället dedikera sitt liv åt att arbeta för Odo. Ganska snart kommer det fram att det här är något som Weyoun 6 kommit fram till – han är den sjätte klonupplagan av Weyoun. Ur grundarnas synvinkel en lite defekt version som redan är ersatt med en nyare modell, Weyoun 7, på Cardassia. Tanken är att nummer 6 ska utlösa en självmordsfunktion som finns inbyggd i honom när han blir ersatt med en ny version, men den här vortan har uppenbarligen helt andra planer.

Det visar sig dock så småningom att Weyouns 6 avsikter kanske inte är fullt så ädla som jag först trodde. Visst, den här upplagan av Weyoun tycker att kriget mot Federationen är meningslöst, och ifrågasätter Grundarnas fixa ide om att erövra och härska över allt och alla. Men är han egentligen inte bara extremt taktisk och opportunistisk? Han har nämligen snappat upp att Grundarna drabbats av en smittsam och troligtvis dödlig sjukdom. Och att alla kända Grundare i galaxen är smittade, utom Odo. Med sin genetiska kodning att lyda och tillbe Grundare, kombinerat med förslagenhet och taktiskt tänkande, så är det ju bara logiskt att Weyoun 6 letar upp ett friskt exemplar av Grundare att liera sig med.

Upplaga nummer sju av Weyoun verkar förresten inte heller riktigt ha alla hästar hemma. Han är beredd att ge order som leder till att Odo dödas – något som borde vara helt otänkbart för honom (man dödar inte Grundare, inte ens avhoppade Grundare). Han är också märkligt mottaglig för argument från Cardassiernas allt mer försupna ledare, Damar. Kanske har även Weyoun 7 börjat ana att det är något skumt med att den kvinnliga Grundaren som bossar i alfakvadranten blir jätteskrynklig ibland.

Medan Odo försöker undkomma med Weyoun 6 så är det helt andra bekymmer som hopar sig på Deep Space 9. Ett fenomen som tillhör Star Trek-tropen är ju en uppenbar nonchalans inför servicepersonal och tekniker. Trots att serien är tänkt att hylla vetenskap och logik så kränks ständigt alla maskinchefer som förekommer i serierna. “Hur lång tid tar det att fixa det där?” är aldrig en fråga utan bara början på en förhandling. Är svaret “två timmar” så säger alltid befälet “du har en halvtimme”, eller något liknande. Det borde ju i längden innebära att den teknikansvarige alltid drar till med dubbla tiden när han ska uppskatta arbetstiden, eftersom hen ändå vet att det kommer att komma ett motbud. På vilket sätt är det effektivt och rationellt? Va, va, va???

I det här avsnittet är Sisko douchig på exakt det där sättet, och tvingar O’Brien att gå med på att fixa till Defiant på nolltid, trots att det inte ens finns några reservdelar tillgängliga. Men då bistår Nog O’Brien med lite ferengisk smartness. Genom ett avancerat system av byten och utlåningar så får han fram önskad reservdel på utlovad tid., även om det bland annat innebär att han måste låna ut Siskos skrivbord till någon tossig man som tar foton där han sitter vid berömda befälhavares arbetsplatser. Detta avancerade bytesmarknad är dock inte bara ett utslag av ordinär ferengisk list, menar Nog. Det är en del av en större tanke kring utbud och efterfrågan, som Nog kallar för The Great Material Continuum.

NOG: It’s the force that binds the universe together. 
O’BRIEN: I must have missed that class in Engineering School. 
NOG: On Ferenginar, we learn about the Continuum while we still have our first set of ears. 
O’BRIEN: This is no time for Ferengi fairy tales. 
NOG: The Continuum is real. You see, there are millions upon millions of worlds in the universe, each one filled with too much of one thing and not enough of another. And the Great Continuum flows through them all like a mighty river, from have to want and back again. And if we navigate the Continuum with skill and grace, our ship will be filled with everything our hearts desire. 
O’BRIEN: Right now, I’d settle for a stabiliser and the Captain’s desk. 
NOG: The river will provide. 
O’BRIEN: If it doesn’t sink us first.

Floden verkar ungefär vara en marknadsekonomisk motsvarighet till bästsäljaren The Secret, om än något mer substantiell. Nog lyckas i alla fall segla rätt på floden den här gången. Lika bra går det inte för Weyoun 6, som inte verkar ha planerat in någon smart flyktplan i samband med sitt avhopp. Han offrar till sist sig, för att rädda Odos liv. Men Grundarnas sjukdom, som han berättat om, oroar Odo. Kommer han snart att vara den ende av sitt slag som finns kvar?

Efter flera bottennapp på sistone så känns det som om Deep Space Nine på nytt växlat in på seriens lite större berättelse, i och med det här avsnittet. Den om konflikten mellan Grundarna och Dominion. Det här är ett högkvalitativt bruksavsnitt som överraskar mig flera gånger. Bara alla detaljer som det strösslas med, som att Ferengierna tydligen har flera uppsättningar öron unders sina liv? Eller vortornas ursprungsberättelse – och det faktum att de inte har några smaklökar! Dessutom så har Kira bytt frisyr.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 567 tv-avsnitt.

DS9: Chrysalis. Det där Bashir kärar ner sig i sin genförbättrade patient.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Så var vi framme vid ett avsnitt med en singelavsnittsrelation igen. Den såpavägrande producentens hårdföra sätt att se till att inga nya romanser eller vänskaper överlever längre än 45 minuter – sedan måste alltid gästskådespelaren dra vidare ut i galaxen. Jag var ganska nöjd med den där definitionen, tills jag kom på att den inte riktigt stämmer in på just Chrysalis. Det här avsnittet består ju faktiskt av ett återbesök på Deep Space 9 – en andra chans för romans, helt enkelt. Hela det där “tokroliga” supersmarta genförbättrade gänget från förra säsongens avsnitt Statistical Probabilities är alltså tillbaka på rymdstationen igen.

De har rymt från Institutet där de hålls instängda, eftersom de vill att Bashir ska behandla Sarina – den av de genmodifierade genierna som bara mest sitter och tittar tomt ut i luften. Tydligen beror hennes apatiska tillstånd på att hennes hjärna är lite skevt genmodifierad. Sarina får helt enkelt för många intryck, så många att hon inte klarar av att hantera och sålla bland dem – därav den tomma blicken. Efter lite krångel fram och tillbaka så lyckas Bashir fixa till synapsflaskhalsarna i hennes hjärna. Han börjar dessvärre också kära ner sig i sin nya patient, och de två inleder ganska snart ett förhållande. Eller, det kanske var att ta i. Men under ett eller två dygn verkar det vara kärlek på gång. Men som vanligt slutar det inte så lyckligt för Bashir på den fronten.

Den röda tråden i Chrysalis är skeppsläkarens enorma ensamhet. Inte bara längtar Bashir efter en partner, han skulle gärna också bli ihop med någon som är lika smart som honom. Så han blir förstås överlycklig när han får hångla med Sarina, som inte bara är rätt snygg utan också kan ge viktig och relevant input kring hans forskningsprojekt. Dessvärre är Bashir inte helt lyhörd inför Sarinas signaler eller situation. Även om hon numera kan hantera intryck från omvärlden, så betyder inte det att hon blott två dagar efter sin operation pallar med en överentusiastisk och påträngande pojkvän. Det hela slutar med att Sarina drar iväg Deep Space 9, sugen på att börja ett nytt liv. Kvar på rymdstationen står Bashir. Ensam och övergiven på nytt.

Chrysalis cringefaktor är ovanligt hög. Värst är väl den långa scen där de genmodifierade genierna improviserar musikaliskt a capella för att värma upp Sarinas talcentrum (nej, det håller inte Glee-klass, direkt). Ett slags hemgjord Sound of Music-pastisch som är bland det mest pinsamma och malplacerade jag sett i Star Trek. I alla fall så här långt.

Kanska ska man se det där sångnumret som ett tydligt tecken på att upphovspersonerna till Deep Space Nine faktiskt är på väg bort från den här serien. Jag menar, hälften av tiden verkar det som om de inte ens är intresserade av att göra en rymdserie. Liksom förra avsnittets basebolltönterier så kan man även se Chrysalis som ett slags genreövning. Den här gången har vi att göra med någon slags korsbefruktning mellan Vita serien och My fair lady. Bashir är läkaren som faller för sin mystiska patient, men en del av attraktionen består också av att hennes tillfrisknande är hans verk. Det är också lite fint att man inte bara glömmer bort och ignorerar den genmanipulation av Bashir som han gått igenom som barn, och hur den, vare sig han vill det eller ej, alltid får honom att känna sig isolerad från resten av besättningen.

Fast nu gör jag eventuellt det här avsnittet lite smartare och djuplodande än det egentligen är. För Chrysalis är framför allt ett slarvigt, tråkigt och lite pinsamt avsnitt. Så här långt känns inte Deep Space Nines sista säsong som någon höjdare. Det är bara kalkon efter kalkon.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 565 tv-avsnitt.