Och så fick äntligen Deep space 9:s barägare Quark A-handlingen i ett Deep Space Nine-avsnitt. Det var väl på tiden. Ja, man skulle väl egentligen kunna kalla det här för det stora ferengi-avsnittet så här långt i Star Trek. Eller hur man nu skriver det. Blir mycket konfunderat över olika böjningsformer i tv-översättningen och på den svenska Star trek-databasen. Hur som helst, vad jag minns har aldrig så många ferengirollfigurer fått så här många repliker i ett enskilt avsnitt.
Orsaken till ferengiinvasionen beror på en ferengi-konferens på Deep space nine. Ferengiledaren Zek har bestämt sig för att avgå och utser mycket överraskande Quark till sin efterträdare. Han är till en början förtjust, men ganska snart visar det sig att livet som nagus är mer Game of thrones än familjemys på Drottningholm. Snart är alla ute efter Quark, som allt för sent inser att han bara var ett lockbete. Zek fejkade sin egen död för att kolla hur mogen hans tilltänkta efterträdare var för positionen. Det vill säga hur mordisk, brutal och skoningslös påläggskalven skulle visa sig vara. Eftersom han inte lyckades mörda Quark omgående så fick han underkänt i testet.
Jag, som tidigare haft rätt svårt för allt som haft med ferengier att göra, måste faktiskt erkänna att det här avsnittet var rätt roligt. Jag har redan tidigare nämnt att Quark är ett under av nyanser jämfört med tidigare ferengiporträtt i Star Trek-universumet, och här tillåter man sig att leka lite friare (och roligare) med folkslagets skoningslösa fixering vid pengar. Att den regerande nagusen Zak dessutom uppför sig som en blandning mellan en gremlin och Yoda gör inte saken sämre (Wallace Shawn gör ett bra jobb genom masken). Men skulle jag i och med det här säga att det här var ett bra avsnitt? Njae. Men inte alls så irriterande som jag trodde. Dessutom, B-handlingen som handlar om klasskompisarna Jake och Nogs vänskap sorteras däremot in under after school-special fliken. På nytt en bihandling som hade passat bättre i Degrassi High.
Tydligen var det här ett lite extra nervöst avsnitt för crewen bakom Deep Space Nine, eftersom det var seriens första avsnitt med en tyngdpunkt på komedi. Det var också det första avsnittet där vi faktiskt fick reda på lite mer om ferengierna. Statsskick, organisation, och kanske framför allt två av reglerna i deras Rules of Acquisition. Nummer 1: “Once you have their money, you nevr give it back” Och nummer 6: “Never let family stand in the way of opportunity”. Ser mycket fram emot att få veta mer om denna genomcyniska lagbok.
Betyg: 6/10.
PS: Dålig Trekvecka för min del, på grund av att jag var på Bergmanveckan på Fårö istället för att vara hemma och blogga. Och tyvärr hittade jag inga spår av Star Trek någonstans där.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 11/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 256 tv-avsnitt.
Ja, men det här var lite kul. Federationen får kontakt med nytt folk, wabianerna, som skickar en delegation till Deep Space Nine. Men det visar sig att de nya bekantskaperna är betydligt mer intresserade av Quarks spelhåla än några diplomatiska överläggningar. De är så pass duktiga på roulettespelet att Quark börjar fuska för att slippa betala ut fler vinster. När han blir påkommen går han med på att spela ett wabianskt spel , Chula, för att blidka de nya gästerna. Utan att han vet om det så symboliserar hans spelpjäser olika bestättningsmän på Deep Space Nine. Sisko, Bashir, Dax och Kira förlyttas in i spelet där de får olika gåtor och uppgifter att lösa. Och det tar ett bra tag innan vare sig besättningsmännen inne i spelet eller Quark förstår vad som står på spel. Eller att de fyra inne i spelet utsätts för fara när uppgifterna ökar i svårighetsgrad.
Move along home känns lite som en kombination av Tron, Fångarna på fortet och Wipeout. Men som vanligt lyckas man inte förvalta en rolig idé hela distansen (vet inte om det beror på att de ofta återkommande budgetproblemen). Testet där de tävlande ska komma på att de ska dricka drinkar på ett cocktailparty för att inte kvävas känns sådär. Och när man precis vant sig vid tanken på hinderbanekonceptet så kan en av de tävlande kastas ur spelet genom ett tärningskast. Jag skulle helt enkelt vilja ha ett lite konstruktivt samtal med spelkonstruktören bakom Chula. Men egentllgen är mitt problem helt enkelt barnprogramifieringen av de olika Star Trek-produktionerna. Så tycker i varje fall jag att det känns som här, det får inte bli för farligt, allvarligt eller realistiskt. Synd på ett upplägg som hade kunnat bli riktigt, riktigt bra.Den enda ljuspunkten är väl att Quark, i ferengimått mätt, visar sig vara ovanligt hedersam och solidarisk mot sina kompisar på tymdbasen.
Bashir spelas av skådespelaren med det något omständliga fullständiga namnet Siddig El Tahir El Fadil El Siddig Abderahman Mohammed Ahmed Mohammed Abdel Karim El Mahdi, men kallar sig numera för det lite mer lätthanterliga Alexander Siddig. Tydligen var han påtänkt i rollen som Sisko i Deep Space Nine från början, men ansågs som för ung för att passa. Och jag kan inget annat än hålla med, hittills i serien har han gjort sina bästa insatser när han spelat sockersöt och lite förvirrad. Varje gång han ska göra en lite mer stadig insats så känna han inte trovärdig längre. Siddig arbetar fortfarande som skådespelare, nu senast kunde man se honom spela den funktionsnedsatte kungen Doran Martell i Game of Thrones.
Frågan är om inte Siddig gör sitt livs sämsta insats i The Passenger, i avsnittets upplösning när han ska spela att hans hjärna tagits över av en annan person. Så stelt gjort att det inte ens hade funkat i en skolpjäs i sjätte klass. Resten av avsnittet är för övrigt kontanimerad av oerhörda mängder technobabble av den allra tråkigaste sorten. Synd, för det fanns nog en rätt så schysst story någonstans i det här avsnittet. Det här är ju Star Trek-klassikern “besättningsman besatt av annan varelse”, men den här gången med ett slags deckarliknande intrig där vi inte vet vem av besättningsmännen som fått hjärnan invaderad av en alien.
Jag var framför allt förtjust i upplägget med en polis som är så besatt av brottslingen som hon jagar att hon vet vad han ska göra nästan innan han gör det. Men även den idén och den skitcoola rollfiguren lyckas man slarva bort här. På samma sätt som man inte hintar särskilt mycket om att Bashir har en annan person inuti sin hjärna. Average är det enda jag kan känna kring det här avsnittet. Har sällan känt mig så tom på åsikter. Men så får det förstås också vara ibland.
Det är därför det är lite noga med förnamnet, det hämtas från värdkroppen medan efternamnet är symbionten. Befälhavaren på Deep Space Nine, Sisko, var till exempel polare med snubben Curzon Dax. Nu måste han vänja sig vid att hans gamla killkompis har en ung kvinnas kropp och heter Jadzia. Dax är i och för sig samma klump där inne i magen, men varje värdkropp och symbiont skapar en ny personlighet tillsammans. Ja, det var i alla fall så jag uppfattade det i det här avsnittet – som egentligen är en enda lång backstory-exposition för rollfiguren Dax, om än förklätt till ett rättegångsavsnitt. Dax begärs nämligen utlämnad till planeten Klaestron IV. Men kan verkligen Jadzia Dax ställas inför rätta för ett brott som Curzon Dax misstänks för? Sisko tänker åtminstone göra allt för att rädda sin gamle vän, även om han numera är en hon.
I det här avsnittet är det birollerna som är mest intressanta. Anne Haney är en skådespelare som man sett i massor av roller genom åren. Hon spelar domare här, något som hon också gjorde i min gamla favoritserie LA-Law. Det här var dessutom andra gången vi såg henne i Star Trek, sist var det i avsnittet 
Ett ännu mer välkänt ansikte är Fionnula Flanagan. Hon var ju med i min barndoms stora tv-sensation Familjen Macahan och gör här sitt första av totalt tre inhopp i Star Trek-serier. I det här avsnittet gör hon den ganska otacksamma rollen som änkan efter den man som Dax misstänks ha hjälpt till att mörda. Efter sin död blev hennes man utsedd till martyr och folkhjälte, något som gjort att hon inte kunnat ge Dax det alibi för mordet som han behöver. Dax befann sig nämligen i hennes säng, de två hade en affär bakom mannens rygg.
Nej, allt hopp om en Q-fri zon gick om intet här. Nu dök den megalomaniska entiteten upp även på Deep Space Nine. Och visst har han blivit lite tarvligare med tiden. Lite fjantigare. Småsintare. Kåtare? För till en början verkar han mest dyka upp i det här avsnittet i spåren på Vash – arkeolog-kleptomanen som vi tidigare sett i så pass kackiga avsnitt som 
Precis som med de klingonska systrarna i 
En tredje höjdpunkt är Vashs kombinerade örhänge och halsband – varför blev inte det trendsättande på 90-talet? Obegripligt. Däremot vill jag helst aldrig mer se en scen där någon gnider på ferengiöron. Att det ska vara den enda sexuella handlingen som är okej att visa i en Star Trek-serie är faktiskt sjukt.
Personligen så tyckte jag alltså att det tog en jävla tid innan det här avsnittet kom igång. Även om det börjar bra. För första gången så kommer det nämligen ett skepp genom maskhålet från andra hållet, från gammakvadranten till alfakvadranten. Ombord på skeppet finns Tosk, en extremt hemlighetsfull ödleliknande varelse som bland annat har förmågan att göra sig själv osynlig. Hans skepp är skadat, och medan det lagas på Deep Space Nine så hänger han och O’Brien, och kanske är det där som jag tappar koncentrationen. Har fortfarande svårt för O’Brien och tycker att han mest är rätt korkad, jag menar vem får för sig att prata om havregrynsgröt och R&R när man träffar en varelse från en okänd kultur från andra ändan galaxen.
När det dyker upp fler aliens av liknande typ på Deep Space Nine inser vi snart att Tosk är bytet i en rituell jakt. Varelsen som kallar sig Tosk är framavlad, uppfostrad och tränad i syftet att vara ett byte i en jakt. Det hemskaste som skulle kunna hända en sådan som honom är att bli fångad levande, att dö är däremot ärofyllt. Åh, hederskulturer. Alltid lika fräscht.
För övrigt…säkerhetstänket på Deep Space Nine verkar nästan vara i klass med det på Enterprise. Som att man kan hitta information om var vapenförrådet finns genom den centrala databasen. Ehhh. Verkligen bra info för alla att ha. Här måste jag kanske också lägga in en mening om att jag tycker att de där jägarnas dräkter är asfräcka, blinkande detaljer och röda sparkdräkter. Underbart. Det blir ett extra betygssteg bara för dom! Å andra sidan tappar man ett betygssteg på grund av att man inleder avsnittet med att prata om Quarks sextrakasserier av personalen, och sedan inte följer upp det. Det var liksom tänkt som ett roligt skämt.
En sjukdom som gör att du inte längre kan kommunicera är förstås extremt obehaglig. Att försöka hitta ett botemedel till en sjukdom när du inte längre kan prata med andra är förstås helt omöjligt. Som alltid i den här typen av avsnitt så bara råkar det vara så att det är ledningsgruppen och på centrala positioner ombord som alltid klarar sig så himla länge utan symptom – även om det i det här fallet till sist är en ferengier som visar sig vara mest motståndskraftig. Jag uppskattar verkligen Deep Space Nines version av ferengierna. De är inte längre lika bisarra som tidigare, inte lika korkade, onda och patetiska. Jag tycker också väldigt mycket om den mystiska dynamiken mellan restaurang/bar/spelhåle-ägaren Quark och säkerhetschefen Odo. Värsta antagonisterna som samtidigt respekterar varandra. Inga överraskningar för er som sett serien, men själv är jag nog ändå imponerad över att de här sakerna hamnat på rätt plats redan nu i serien. The Next Generation hade ju en extremt motig uppförsbacke att ta sig förbi i början.
Medan The Next Generation hoppade vilt mellan olika genrer så känns det som om Deep Space Nine kommer att ha en slagsida åt krim och deckargåtor. Så känns det i varje fall efter att ha sett de första fyra delarna, bland annat A man alone. Ett egentligen helt försumbart avsnitt som innehåller en mordgåta med futuristisk twist – en man som mördar klonen av sig själv. Det hela är en del av en större plan, att sätta dit rymdstationens säkerhetschef Odo. Lite som Agatha Christie i rymden med dna-analys adderad.
Odo är förresten en rätt mystisk figur – även inför sig själv. Han är en shapeshifter, men vet inte själv något om sitt ursprung (redan nu har det pratats lite om att han hittades på drift i rymden – men jag förstår att det kommer att nystas lite i den tråden senare). Han har dessutom lyckats behålla sitt jobb som säkerhetschef, trots att regimen ombord har bytts ut, vilket inte heller är populärt hos alla. Han är förstås perfekt att använda för spionage eftersom han kan anta formen av det mesta, och att ta sig in i stängda rum är inte heller särskilt svårt för honom. Men det är också just de egenskaperna som nu gör att han är den ende som man tror kan ha utfört mordet på rymdstationen. Personligen är jag definitivt Team Odo. Han är sur, kärv, passivt aggressiv och lite stingslig. Gillar det.
Men Odo är inte lika populär hos alla som lever på Deep Space Nine. När ryktena om misstankarna mot Odo sprids så vandaliseras först Odos tjänsterum, sedan bildas en mobb som vill ta lagen i egna händer utanför hans kontor. Man kan väl minst sagt säga att stämningen på Deep Space Nine är den motsatta jämfört med den ombord på Enterprise. Här finns en nyss avslutad ockupation som fortfarande är sårig, kulturkrockarna är många – precis som frekvensen av ruffel och båg. Till och med folk från The Next Generation blir bråkiga när de är med i DS9. Transportörteknikern O’Brien har ju följt med från Enterprise till Deep Space Nine, men han och hans fru Keiko grälar hela tiden när de väl flyttat dig. Hon har inget att göra ombord på rymdstationen eftersom det inte finns några behov av en botanist där (lite sent påtänkt kanske). Först efter några offentliga uppgörelser kommer hon på att hon kan starta en skola ombord på rymdstationen – men även då är misstroendet mot en federationsstyrd utbildning vanlig.
Jag är fortfarande lite nyförälskad i den här serien, lycklig över att vara på ett ställe där folk beter sig lite mer som människor och mindre som övermänniskor. Dessutom känner jag någon märklig form av fascination över hur fult, klaustrofobiskt och otrevligt det är överallt på Deep Space Nine. Promenaden får till och med Gallerian i Stockholm att kännas hemtrevlig och mysig i jämförelse. Men det här är mest av allt ett bruksavsnitt, som inte sticker ut särskilt mycket. Lättuggat och lättsmält.
Major Kira Nerys är näst högst i rang på Deep Space Nine och den som jag genast och lättast dentifierar mig med. Hon är passionerad, grälsjuk och helt orädd när det gäller konflikter.Redan i sin första scen i pilotavsnittet så är hon tydlig gentemot sin blivande chef, Sisko, om vad hon tycker om Federationens närvaro på rymdbasen och i bajoranskt territorium.
Men för att det hela inte ska kännas allt för främmande så slängs de klingonska systrarna Lursa och B’Etor in i det här avsnittet – sist vi såg dem var när de försökte genomföra en statskupp i det klingonska riket i The Next Generation. Dessutom får vi lära känna den cardassiske klädbutiksägaren Garak. Han som alla tror är en spion, och som uppvaktar Bashir, basens läkare på en restaurang. Om det är för att pumpa Bashir på information, eller om det är en sexuell invit är faktiskt lite oklar – Bashir blir i vilket fall väldigt nervös av det hela.
Alla spelar dubbelspel, ljuger och förråder varandra i det här avsnittet känns det som. Det hade inte varit något uppseendeväckande för någon annan tv-serie än en som produceras under Star Trek-flagg. Redan nu märks det att det ger betydligt mer fart och dynamik till avsnitten. Det känns som om i stort sett vad som helst kan hända på den där rymdstationen. Och det är ju tur, med tanke på att serien höll på i sju år.
Vi befinner oss alltså på en rymdstation som till en början kretsar kring den alldeles nyligen befriade planeten Bajor. Den gamla ockupationsmakten, Cardassierna, har övergivit stationen, men inte utan att först ha sabbat den så mycket de kan, och till och med dödat några av butiksägarna på “promenaden” – stationens egna gallerialiknande shoppinggata. Till stationen kommer Benjamin Sisko för att chefa. Han är ett lite mer osäkert kort jämfört med andra ledare i Star Trek. Lite lynnig, lite arg, lite street smart och det känns som om känslorna ligger precis under ytan och bubblar. Han är lite svår att få grepp om, även om pilotavsnittet faktiskt utvecklas till rena rama psykodramat där han tvingas konfrontera undertryckt sorg och ilska. Bland annat hans förtvivlan när han miste sin fru när borgerna attackerade Jorden styrda av Picard-borgen – vilket gör scenerna mellan honom och Picard oerhört stela.
Det enda jag väl initialt tyckte illa om i det här första avsnittet var betoningen på religion och magi, men det visade sig sedan egentligen bara handla om ett möte mellan två vitt skilda livsformer. Jag är nästan lite motvilligt imponerad av den kommunikation som Sisko har med den främmande livsformen inne i maskhålet, den som förs genom flashbacks till hans minnen, där hans vänner, släktingar och familj får ge röst till utomjordingarnas frågor. Det är faktiskt ovanligt avancerat för tv, och det blir faktiskt riktigt smart till sist. Att förklara principerna bakom ett linjärt liv för en annan livsform genom reglerna för baseboll var väl trots det den kanske allra mest kreativa lösningen i det här avsnittets manus.