Del 4 av Det Sista Kapitlet bjuder på ett stort rymdslag. Och en attack mot Stjärnflottans högkvarter i San Francisco. Och en Cardassisk revolt. Och ett rått knivmord. Ja, faktum är att The Changing Face of Evil nästan kändes som en säsongsfinal med sitt actionspäckade innehåll. Och då har vi ändå en bra bit kvar till mål! Vi är ju inte ens halvvägs in på Deep Space Nines slutkapitel.
Breens allians med Dominion är alltså officiellt up and running, och de nya bundisarna går ut hårt redan från början. En överraskningsattack mot Stjärnflottans högkvarter på Jorden är väl en helt okej markering om att det finns en ny boss i kvadranten. Så pass kränkande att Federationen och deras allierade genast skickar en massa skepp till Chin’Toka för att försvara sin enda bas i närheten av Dominions rymd. Utan att tänka sig för och fråga sig om vad man egentligen vet om Breen och deras vapen
Men innan det är dags att äntra Defiant för hennes sista strid, så hinner O’Brien och Bashir bygga en skalenlig modell över Fort Alamo. Så mycket fritid de har där på rymdstationen! Och vilken fantastiskt osubtil poäng manusförfattarna ville göra kring ett krigs olika vändpunkter. Ezri trånar i alla fall på distans efter Bashir medan han leker med sina modellsoldater, medan Worf svartsjukt observerar det som händer.
På Bajor börjar Kai Winns plotline nästan kännas lite Harry Potter när hon ska försöka komma på hur man frigör Pah-vålnaderna från deras fångenskap. När hon väl får fram den bok där instruktionerna ska stå så är texten OSYNLIG. Fatta så jobbigt! Sedan kommer hennes trogne uppassare Solbor till hennes rum och berättar att han gjort ett DNA-test på hennes nya kille. SER HON INTE ATT DET ÄR GUL DUKAT, FAST MED EN BAJORANSK NÄSA???!!!
Solbor hade inte vunnit något strategipris med sin taktik att peka ut en farlig fiende när han finns i samma rum. När Solbor höjer insatserna ytterligare genom att hota med att avslöja både Dukat och Winn som förrädare så försvinner genast alla möjligheter till förnyat kontrakt för James Otis (som alltså spelar Solbor). Winn är inte beredd att mista sin position oavsett vem hon hamnar i säng med, så hon dödar Solbor med ett knivhugg i ryggen. Och efter ett litet tag verkar hon rätt bekväm med att Dukat är Dukat också, det viktiga för Winn är ju makten. Texten dyker också upp i den där gamla magiska boken när blodet från Winns kniv droppar ner på den (först brinner sidorna sedan kan man läsa!). Allt verkar alltså avlöpa enligt Pah-vålnadernas planering – Winn har en bajoransk armageddon i sikte.
För Federationen och dess allierade blir slaget mot Breen och Dominions gemensamma trupper ett enormt fiasko. Inte ens Sisko och hans kära Defiant har någon som helst chans mot Breenskeppens strömsugande elektrochocksvapen som får rymdskepp att förlora all kraft och styrförmåga. Men Dominiontriumfen smolkas något av att deras allians börjar knaka i fogarna. Cardassiern Damar har bestämt sig för att dra igång sin frihetsrörelse, och han börjar med att förstöra Dominions klonfabrik. Nu vill Sisko hjälpa Damar, så att man kan vinna lite tid och kanske hinna komma på ett bra sätt att blockera Breens mystiska vapen innan det är dags för fajt igen.
Priset för “avsnittets mest irriterande person” går nog ändå till Sisko. Här går hela Federationens allians mot en av sina största förluster någonsin och han kan inte riktigt sluta tjata om att hans skepp gått under. Ett sånt jävla tjat om den där asfula Defiantplåtbiten.
Betyg: 7/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 599 tv-avsnitt.
