Det tog lite tid att skriva det här. Jobbet kom i vägen. Och en flytt till en annan kontinent – även om man i dessa tider väl inte kan vara säker på hur länge man är kvar någonstans. Men nu har jag i alla fall en liten paus. Några ögonblick att samla tankarna kring finalen på den tredje säsongen av Discovery. En rätt stor besvikelse för mig.
Jo, jag vet. Den senaste veckan har jag sett folk posta om någon scen som är en tribute till originalserien, och fått mess från Jerry om att historien om barnet och The Burn inspirerats av en av Ursula K. Le Guin-berättelse. Men det hjälper ändå inte. Det här avslutningsavsnittet saknade nämligen den allra viktigaste ingrediensen. En överraskning.
Visst är jag en sucker för lyckliga slut, men det här blev för mycket. Alla räddas från dilithiumplaneten, inklusive Su’Kal som kommer att få massor av terapi (alternativt adopteras av Saru), via holoteknik finns det ett sätt för Adiras älskade Grey att få fysisk form, Ni’Var (ex-Vulcanerna) kommer och hjälper till i fajten mot Smaragdkedjan och är intresserade av att snacka lite med Federationen igen, Book stannar kvar ombord på Discovery (oklart i vilken funktion, mer än som Michaels kille), och Michael själv får äntligen inta kaptensstolen igen. Den hår gången betydligt mer peppad och säker på sin sak än tidigare. Det enda orosmoment som eventuellt återstår är att Stamets inte är beredd att genast förlåta Michael för att hon sköt ut honom i rymden när han i stället ville försöka rädda sin pojkvän. ‘Och hans reaktion är väl det mest rimliga som händer i hela det här avsnittet. Till och med den lilla assistentroboten som sabbas när den hjälper Owosekun med ett sabotage på ett syrelöst däck går att laga.
Det mesta av den här lyckliga upplösningen uppnås dessvärre genom en helt orimlig kedja av händelser. Som att Book på nolltid kan bli ett substitut för Stamets när det gäller att göra myceliumnätverkshopp. Eller att Michael kan avlossa sitt vapen inifrån någon form av poröst datorcenter, som hon blir inknuffad i av Osyraa. Och, alltså, varför den i vanliga fall så noggranna Smaragdkedjan-bossen inte skulle ta kål på Michael på ett mer säkert sätt är ytterst oklart. Precis som skälet till att Michael fixade att överleva där inne. Det kändes mest som att manusförfattarna ville skriva en cool actionscen, ungefär, och struntade i Star Trek-logiken. Samma känsla får jag av den där hisscenen (gissa om jag läst sågningar på nätet som irriterat sig på hur det kan få plats gigantiska hissvalv inuti Discovery).
Nej, det här var lite för tamt och förutsägbart för min del. Kanske trodde producenterna att serien var på väg att bli nedlagd, och ville verkligen knyta ihop alla lösa trådar? – i så fall var det ju ett fint slut man knåpat ihop. Men det här kändes också som början på en omstart av serien (ännu en gång). Burnhams år som kapten, ungefär. Och att efter tre långa säsonger inse att serien först nu tänker sig att börja på allvar, det känns nästan provocerande sent. Och dessvärre ett grepp som känns igen från Picards första säsong.
Och “Let’s Fly”. Är väl något av ett antiklimax när det gäller tagline för Burnham? ‘Eller hur?
Betyg: 5/10.
Det här är avsnitt 13/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 786 tv-avsnitt. Och lite till.
Jag var helnöjd med inledningen på den här säsongen. Men från och med den i mitt tycke onödigt utdragna turen till spegeluniversumet var det som att jag zonade ut lite.
Det bästa i det sista avsnittet var att vi fick återse Sahil. Den sista scenen i säsongens första avsnitt står sig som en av mina Star Trek-höjdpunkter.
Sen kan jag förstås tycka att producenterna gjort det väldigt komplicerat för sig redan från början med den här serien. Nu krävdes det en hel säsong för att förklara hur ett uråldrigt skepp som Discovery passar in i framtiden och med en hel rad lösa trådar som behövde sys ihop.
Jag ser ändå inte säsong 4 som en nystart på samma sätt som säsong 3 var. Utan snarare som ett nytt kapitel med en massa bråte ur vägen.
En liten förhoppning jag har är att nästa säsongs röda tråd blir en aning mer småskalig. Allt måste inte handla om Universums överlevnad eller gigantiska katastrofer tänker jag.
Förresten nu när du är i USA kan du ju äntligen kolla in Lower Decks också?
Jag upptäckte just att Lower Decks finns på Amazon Prime!
Jag såg också det, tror det var kring den 20e den dök upp där.
Jag såg den veckovis i höstas och hade det väldigt kämpigt de två-tre första avsnitten. Men sen växte den verkligen på mig.
Jag såg om hela i lördags och nu tycker jag den är toppen rakt igenom.
Just nu verkar det förresten nästan som att Roger fokuserar mer på sitt nya jobb/land än på den här bloggen. Märklig prioritering på min ära. 😉
Ja, eller hur?! Mycket märklig prioritering. 😀
Tänkte se om Lower Decks med Roger, men efter första titten tyckte jag nog att det var fjolårets bästa ST-serie…
Alltså. så bra idé. jag ska ta tag i den alldeles strax, Lower Decks-tittandet alltså ! Skrev ett blogginlägg om det där också.
Ja gud vad vi håller med varandra här. Tänker nog att min orginalterori med Q som orsakade the burn nog hade varit snäppet bättre trots allt ;-P
Jag föredrar nog kapten Saru med Michael som en bångstyrig officer vid sin sida. Fast den här serien byter ju kapten i varje säsong, så Michael blir nog inte långvarig i stolen heller…
Jag vet att jag tjatar, men när blev det viktigaste för Star Trek att döda sina motståndare? Hade det inte varit ett bättre avslut att arrestera Osyraa? Och i det förra avsnittet så lyftest det fram vilken imponerande organisation Smaragdkedjan var, men så fort Osyraa dog så föll den helt samman. (Det har också stört mig sen förra avsnittet att förhandlingarna gick jääättebra, men så fort de hade en punkt där de inte höll med varandra så tokkollapsade allting och det blev krig. Kunde de inte i istället ha tagit en paus och träffats igen nästa dag med nya förslag?)
Och hisschakten! Fy vad fula de är. Nu är väl det kanon också, jag gillar inte att tänka på hur alla Enterpriseskepp vi har sett till största delen består avv turbohissutrymmen… Eller är det en nyinstallerad detalj i framtiden? Och tydligen är de helt fyllda med andningsbar luft också. Kunde inte de andra bara ta hissen till nacellen? Eller åtminstone öppna ett hisschakt?
När jag ser tillbaka över säsongen så är den väldigt ojämn, typ varannat avsnitt var ganska bra, och varannat var ganska dåligt, så åtminstone där har de lyckats skapa en riktig Star Trek-känsla 😉