Star Trek: Discovery. That hope is you, part 2. Ett slut med en nystart (ja, det var det mest inspirerade jag kunde skriva om det här avsnittet).

Det tog lite tid att skriva det här. Jobbet kom i vägen. Och en flytt till en annan kontinent – även om man i dessa tider väl inte kan vara säker på hur länge man är kvar någonstans. Men nu har jag i alla fall en liten paus. Några ögonblick att samla tankarna kring finalen på den tredje säsongen av Discovery. En rätt stor besvikelse för mig.

Jo, jag vet. Den senaste veckan har jag sett folk posta om någon scen som är en tribute till originalserien, och fått mess från Jerry om att historien om barnet och The Burn inspirerats av en av Ursula K. Le Guin-berättelse. Men det hjälper ändå inte. Det här avslutningsavsnittet saknade nämligen den allra viktigaste ingrediensen. En överraskning.

Visst är jag en sucker för lyckliga slut, men det här blev för mycket. Alla räddas från dilithiumplaneten, inklusive Su’Kal som kommer att få massor av terapi (alternativt adopteras av Saru), via holoteknik finns det ett sätt för Adiras älskade Grey att få fysisk form, Ni’Var (ex-Vulcanerna) kommer och hjälper till i fajten mot Smaragdkedjan och är intresserade av att snacka lite med Federationen igen, Book stannar kvar ombord på Discovery (oklart i vilken funktion, mer än som Michaels kille), och Michael själv får äntligen inta kaptensstolen igen. Den hår gången betydligt mer peppad och säker på sin sak än tidigare. Det enda orosmoment som eventuellt återstår är att Stamets inte är beredd att genast förlåta Michael för att hon sköt ut honom i rymden när han i stället ville försöka rädda sin pojkvän. ‘Och hans reaktion är väl det mest rimliga som händer i hela det här avsnittet. Till och med den lilla assistentroboten som sabbas när den hjälper Owosekun med ett sabotage på ett syrelöst däck går att laga.

Det mesta av den här lyckliga upplösningen uppnås dessvärre genom en helt orimlig kedja av händelser. Som att Book på nolltid kan bli ett substitut för Stamets när det gäller att göra myceliumnätverkshopp. Eller att Michael kan avlossa sitt vapen inifrån någon form av poröst datorcenter, som hon blir inknuffad i av Osyraa. Och, alltså, varför den i vanliga fall så noggranna Smaragdkedjan-bossen inte skulle ta kål på Michael på ett mer säkert sätt är ytterst oklart. Precis som skälet till att Michael fixade att överleva där inne. Det kändes mest som att manusförfattarna ville skriva en cool actionscen, ungefär, och struntade i Star Trek-logiken. Samma känsla får jag av den där hisscenen (gissa om jag läst sågningar på nätet som irriterat sig på hur det kan få plats gigantiska hissvalv inuti Discovery).

Nej, det här var lite för tamt och förutsägbart för min del. Kanske trodde producenterna att serien var på väg att bli nedlagd, och ville verkligen knyta ihop alla lösa trådar? – i så fall var det ju ett fint slut man knåpat ihop. Men det här kändes också som början på en omstart av serien (ännu en gång). Burnhams år som kapten, ungefär. Och att efter tre långa säsonger inse att serien först nu tänker sig att börja på allvar, det känns nästan provocerande sent. Och dessvärre ett grepp som känns igen från Picards första säsong.

Och “Let’s Fly”. Är väl något av ett antiklimax när det gäller tagline för Burnham? ‘Eller hur?

Betyg: 5/10.

Det här är avsnitt 13/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 786 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. There is a tide… Vi laddar upp inför finalen!

Så. Nu börjar det arta sig igen. Och fattas bara. Vi är ju inne på den absoluta slutspurten för den här säsongen, och serieskaparna har noga sett till att vi har tillräckligt många frågetecken i skallen för att följa med ända till slutet. Egentligen ska man kanske se det här som del två i en svit på tre finalavsnitt, den typiska mellanepisoden där ingenting avslutas utan där man bara fortsätter att ladda upp inför finalen. Det bjuds inte oväntat på en hel del action, men också en hel del upplysande scener om förhållandet mellan Emerald Chain och Federationen. Ja, en liten stund fick jag till och med för mig att manusförfattarna till och med försökte nyansera bilden av Osyraa – men sedan gick hon tillbaka till sin gamla vanliga roll som über-skurk. Däremot, kanske viktigast av allt, så fick vi förklaringen till varför all mat inom Federationen i framtiden har en viss bismak av….bajs.

Samtidigt som det här avsnittet pågår rinner tiden ut för Saru, Culber och Adira, som befinner sig på dilithiumplaneten mitt i den farliga nebulosan. Vi får inte veta något om vad som händer med dem, utan de fungerar liksom mest som en underliggande nedräkning. Ett ständigt stressmoment för oss som tittar. Och allra mest för Stamets, förstås. Hans man är på planeten, och numera kallar han dessutom Adira för sitt barn. Riskerar kanske Stamets ytterligare en hjärtskärande förlust i den här säsongen, alltså? Tja, jag har nog svårt att tro att man verkligen skulle få för sig att döda av hälften av seriens nuvarande hbtq-kapital på det här sättet. Stamets, däremot. Han skulle ju eventuellt kunna tänkas offra sig för de andras liv.

Den chansen fick han hur som helst inte i det här avsnittet. Tvärtom, Michael Burnham söver ner honom med ett vulcanskt nyp och skickar ut honom i en räddningskapsel så att något annat Federationsskepp kan ta hand om honom. Trots att Stamets bönar och ber om att han ska få rädda sin familj, så är Burnham obeveklig. Det enda som betyder något är att Osyraa inte ska få fortsatt kontroll över Stamets. Tydligen är det bara hon själv som får bryta mot exakt alla regler för att rädda sina nära och kära.

Att Burnham ens är på plats på Discovery är i sin tur resultatet av att hon och Book tar transwarpnätverke hela vägen mellan nebulosan och Federationens högkvarter. Livsfarlig körning, eftersom tunnlarna – precis som resten av rymden – är fyllda med gamla vrak efter The Burn. Book och Burnham kraschlandar rakt in i Discoverys hangar, just när skeppet sänkt sina sköldar. Book ger Burnham en grej som gör att hennes livstecken är dolda, medan han låter sig tillfångatas. Always the gentleman.

De två har alltså tagit sig till Discovery, just som Osyraa lurat sig in bakom Federationens skyddande sköld. Hon använder sig av den gamla “hjälp vi jagas av fienden”-taktiken (som man förresten också kunde ses praktiseras i ett av de avslutande avsnitten av The Mandalorians andra säsong). Det där måste liksom vara rymdskeppsversionen av “kan fångvaktaren komma hit, min vän här har ont i magen på ett väldigt akut sätt”, det vill säga ett trick som borde stå i varje lärobok för rymdbefäl. Vance vågar inte riskera Discovery och hennes spordrift, och har i stället fått sin värsta fiende innanför alla skydd och belägringar.

Men Osyraas mål visar sig, lite förvånande, inte vara att genast utplåna det där högkvarteret. I stället drar hon igång en avancerad förhandling där hon vill att Smaragdkedjan och Federationen skulle sluta fred. Ett av huvudmålen: att Federationen erkänner och godtar att kapitalismen lever och existerar i galaxen. På det sättet kan The Emerald Chain bli medlemmar i Federationen, och spordriften kan kopieras och komma fler tillgodo. Säger Osyraa. Och tydligen ljuger hon inte, för hololäkaren Eli agerar lögndetektor. Ja, hon har till och med lagt in ett förslag om att avskaffa slaveriet. Eli säger att allt är sant, själv tänker jag att Osyraa har lärt sig ett sätt att prata tvärtom, och tillräckligt vagt för att finta Vance. Men han verkar inte köpa allt som sägs.

I stället börjar han komplicera allt. Påpekar det olämpliga i att Osyraa blir ansiktet utåt vid en sådan här överenskommelse, och tycker att hon ska krydda uppgörelsen med att förklara sig villig till att ställas inför rätta för sina brott mot olika varelser, planeter och folk runt om i galaxen. Detta, i kombination med att han lite tidigare berättat att äpplet hon äter är recyklat bajs, gör att hon travar ut från förhandlingen. Hon är inte road.

Däremot har hon fler ess i rockärmen. Hennes chefsforskare och vetenskapsman Aurelio gör entré i det här avsnittet. Och eftersom fanbasen vet om att skådespelaren som gör honom, Kenneth Mitchell, har ALS så blir det förstås dubbla lager här. Inte bara har vi en funktionsvarierad rollfigur, han är också spelad av någon som har en sjukdom som definitivt kan vara svår att kombinera med skådespeleri (tydligen finns det mer att läsa om annat funktionsvarierat under hashtaggen #CripTrek om det här). Mitchell är fab, men hans rollfigur Aurelio är kanske lite väl blåögd när det gäller Osyraas grymhet. Bara för att hon hjälpt honom, så borde han väl ändå ha snappat upp någonstans att hon är en grym och skoningslös härskarinna? Nu får han i varje fall se henne genomföra en summarisk rättegång, och allt verkar upplagt för att han sak bli den som räddar Discoverys crew i nästa avsnitt. For science, liksom. Fast i just det här avsnittet är han också vetenskapsmannen som kan fixa till så att fler än Stamets kan navigera Discoverys spordrift. Den som ska leverera lösningen på allt till Osyraa.

Discoverycrewen, under ledning av Tilly, lyckas ta sig ur sin fångenskap. Lite morsekod kan göra vakter vansinniga och oförsiktiga, visar det sig. Men innan Tilly och de andra tar tillbaka sitt skepp träffar de på tre gulliga underhållningsrobotar. De visar sig vara platsen där sfärdatan laddat ner alla sin kunskap (undrade just hur sfärdatan hade kunnat tillåta Osyraa att kapa Discovery.) Robotarna är gulliga, och jag hoppas verkligen att de kan bli Star Treks Baby Yoda i merchsammanhang i framtiden.

Burnham, däremot, lyckas vara både den borna actionhjälten och en tröstlös morsgris. Ja, hon kallar på morsan för att få hjälp. Noga med att berätta exakt hur illa ute hon och hennes kollegor är. Mammas sekt ägnar ju bara sin energi åt hopplösa fall. Tydligen citerar hon även Die Hard här och där. Och så råkar hon i klorna på Zareh, som ju var en urtråkig skurk precis i seriens början (han på planeten med farlig is), men som är en smula mer underhållande här. Men bara lite. Varför Osyraa hänger med en sån småhandlare är faktiskt bara märkligt.

Ja, massor av saker som händer, men inga konflikter som löses. Om jag blev sugen på att se sista avsnittet? Jorå! Tycker jag fortfarande att man slarvade bort två avsnitt på spegel-universumet? Jajamensan! Tror jag att det där fröskeppet kommer att dyka upp och rädda de strandsatta på dilithiumplaneten? Jovars, alla som bodde där höll ju på att gnola på den där låten från nebulosan! Tyckte jag att det här var ett bra avsnitt! Självklart, men jag sätter den där åttan som vissa tycker är ett mesigt betyg. Tycker jag att det är kul att det här tydligen är avsnitt nummer 800? Jo, men också lite jobbigt att jag räknat mitt antal avsnitt på ett lite annorlunda sätt. Men så får det också vara, antar jag.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 12/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 785 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Su’Kal. Berättelsen om den ensamme kelpiern.

Kanske beror det på sömnbrist, eventuellt kan det ha att göra med den här deprimerande pandemijulen (på fler sätt än jag vill gå in på här), eller så finns det ett samband med den där melankolin som jag ofta känner av mot slutet av året. Vad det än må bero på så var jag faktiskt helt knäckt i slutet av det här avsnittet. Deppig. Slut. Befann mig plötsligt i ett läge där det enda som jag riktigt kunde ägna mig åt var att lyssna på Taylor Swifts nya (mestadels) ledsna album. Det överensstämde liksom med känslan jag befann mig i, och gav lite sinnesro.

Jag blev själv rätt så förvånad över att jag var så känslosam. Jag hade ju nyss suttit och varit irriterad på Su’Kal, tyckt att avsnittet hakade upp sig i olika “laddade och lite högtidliga konversationer”. Ett berättargrepp som man hemfallit sig åt lite för ofta den här säsongen. Så mycket mässande och livssanningar som ska förmedlas på ett lite överspänt sätt. Men så inser jag, under avsnittets sista minuter, att de där lite förhöjda konversationerna fanns där eftersom många av rollfigurerna kommer att skiljas åt ett tag. Man laddar alltså dramatiskt för en upplösning på avsnittet där liv är i fara och Discoverys besättning är splittrad på flera olika platser. Ett lite oväntat mörkt slut på ett uppdrag där alla inblandade på Discovery bara ville göra gott.

Resan till nebulosan var ett sätt att försöka ta reda på orsaken till The Burn, men här finns också en hel planet bestående av det sällsynta dilithiumet, själva förutsättningen för rymdresor kors och tvärs över galaxen. Men allra viktigast för Saru var kanske ändå att rädda den överlevande som man upptäckt på det kelpiska skeppet som kraschat på den där dilithumplaneten. Barnet till kaptenen på skeppet. Och fortfarande vid liv.

Burnham och doktor Culber finns vid Sarus sida. Men när de kommer fram till skeppet hamnar de mitt i ett holodäcksäventyr. Där har också deras fysiska kännetecken förändrats: Culber är bajoran, Burnham trill och Saru en människa. Ganska snart inser de tre att man befinner sig i ett träningsprogram, ett sätt att uppfostra det kelpierbarn som ju blivit lämnad ensam kvar på det öde skeppet. Ett slags kombinerad barnstuga och universitet. Men med åren har det uppstått allt fler glitchar i datorprogrammet, och det hela liknar mer ett märkligt och bitvis skrämmande sagolandskap. Eller, faktum är att jag den mesta tiden satt och tänkte att det här skulle bli den perfekta spelplatsen för ett Discovery-datorspel.

De tre hittar den ensamme kelpiern, Su’Kal, men när man försöker förklara att man kommer från utsidan, från världen utanför skeppet, får han panik och drar iväg. Det blir då lite komplicerat för de tre nykomlingarna att försöka hitta Su’Kal i det allt mer gotiska holodäcksprogrammet. Burnham får dessutom fajtas med en demon, hämtad från en av sagorna som Su’Kal fått berättat för sig. En skräckinjagande varelse som tydligen ska tvinga Su’Kal att konfronteras med sina egna rädslor. Något han inte alls är sugen på. Som om inte allt annat räckte till, så har holodäcksmaskeringen gjort att patrullen från Discovery inte har tillgång till de läkemedel som var tänkta att skydda dem från strålningen från nebulosan. Huden börjar flagna ganska snabbt där inne i holokammaren.

Det är någonstans här, när man försöker kommunicera med Su’Kal, som han blir upprörd och sånär triggar igång en ny version av The Burn. På något sätt är han sammankopplad med den planet av Dilithium som det kelpiska skeppet nödlandat på. Vi verkar alltså ha nått svaret på säsongens stora gåta, och den känns faktiskt ganska…trist. Ett ensamt barn och dess rädslor är orsaken till en av galaxens största katastrofer. Det finns ingen större plan bakom det som har hänt, bara slumpen och en psykologisk reaktion.

Vi hinner inte vara besvikna särskilt länge över det här avslöjandet, för det känns lite mer akut att smaragdkedjan kommer på oväntat besök. De är förstås ute efter spordriften på Discovery, samtidigt som deras blotta närvaro hindrar besättningen på Federationsskeppet att undsätta Burnham, Saru och Culber inne i nebulosan. Smaragdkedjebossen Osyraa är tydligen inte nöjd med att bara ta skeppet rakt upp och ner, utan vill ha lite förspel. Tydligen känner hon att det finns tillräckligt med tid för att roa sig med lite banter och förolämpningsutbyte med den vikarierande kaptenen Tilly. Just den aktiviteten slutar väl ungefär oavgjort mellan Tilly och Osyraa, men vad betyder det när den gröna rymdgangstern har en exakt och perfekt utarbetad plan för hur hon ska ta över Discovery. Hon transporterar över sina män, sätter någon form av mental boja på Stamets huvud samt intar bryggan utan att Tilly hinner sätta sina hot om att sätta igång självdestruktionsprocessen i verket. Kursen sätts på Federationens högkvarter. Dags att krossa den motståndraen, verkar Osyraa tycka.

Det händer rätt mycket under de sista minuterna, men när avsnittet tar slut är läget ungefär så här: kvar på planeten mitt i nebulosan finns Su’Kal, Saru och Culber. Och dessutom Adira, som på eget bevåg transporterar ner sig med strålningsskyddsmedicinen i munnen. I ett litet skepp utanför nebulosan finns Booker och Burnham, som inte hann till Discovery innan hon och Osyraas skepp far iväg med hjälp av Discoverys spordrift.

Det är tydligt att berättandet i Discovery nu växlar upp inför säsongens sista två avsnitt. Det är som att alla de plotlines som sakta avancerat under säsongen nu lägger in höga warphastigheter. Det är förstås välbehövligt, men för min del förstärker det också känslan av att Discovery inte är en, utan egentligen flera parallella serier. Det är helt enkelt lite svårt att förstå vad som är seriens själ när temperament, ton och fokus skiftar så ofta.

Jag förstår att det är lite av en belöning åt Doug Jones, som spelar Saru, att för en gångs skull få skådespela lite utan den kelpiska masken över huvudet när han nu blir människa på ett holodäck. Det är faktiskt förvånansvärt lätt att acceptera Sarus nya utseende, eftersom skådespeleriet ändå är det samma. Jones har verkligen lyckats förmedla något av sig själv genom sin tjocka maskering. Det är däremot lite svårare att förstå logiken bakom hans förvandling i det här avsnittet. Vi får höra att datorprogrammet förändrat de tre Discovery-besättningsmännens utseende för att de inte ska skrämma Su’Kal. Men vad kunde vara mindre skrämmande än en annan kelpier? Och varför är det viktigt att dölja att Burnham är människa, medan okej för Saru att se ut som en? Logiken haltar lite, va?

Jag har inget emot det här avsnittet, eller dess upplösning. Men det känns lite obehagligt. Alltid när Discovery färdas mot scenarion som känns lite typiska och tjatiga så blir jag lite orolig över att serien ska trilla tillbaka i gamla tropes. Och så är jag väl en sucker för lyckliga slut, också. Den här gången var det lite för många farväl för att jag ska våga tro på att alla ska klara sig levande ur det här.

Betyg: 7/10.

Det här är avsnitt 11/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 784 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. The Sanctuary. Säg hej till onda Osyraa, och häng med havsgräshopporna i Kwejian.

Om den här säsongens förra avsnitt var någon slags fest för Trekister över hela världen, så följer man upp det med ett riktigt hederligt halvljummet mellanavsnitt. Det är dags för introduktion av nya spelare, och lite lagom långsam uppbyggnad av de intrigtrådar som har lite längre bågar.

Störst fokus i avsnittet får Books hemplanet Kwejian. Vi får berättat för oss hur planeten blev beroende av Smaragdkedjan när man drabbades av en ekologisk katastrof. Havsgräshoppor invaderade fastlandet och Smaragdsyndikatet var de enda som kunde ge dem tillgång till ett bekämpningsmedel som kunde få bukt med skadedjuren. I utbyte ville Smaragdkedjan ha några stycken av planetens transmaskar. En vanlig strategi hos Emerald Chain, förklarar Federationens sammanbitne befäl för Discovery-crewen. Mystiska problem uppstår och syndikatet är de enda som kan hjälpa den utsatta planeten med att lösa dem, men får betala ett högt pris. Civilisationerna brukar gå under ändå, när Smaragdkedjan fått vad de vill ha.

Book blir kallad till Kwejian av någon som han kallar för sin bror Begreppet handlar här inte om blodsband, utan kanske ännu djupare förbrödring än så. Brorsan, Kyheem, är dock bara en liten del av en större och illasinnad plan. Det är Osyraa från Smaragdkedjan som står bakom den, genom Book tänker hon sig få tag på en av sina förrymda slavar, den antennstympade Ryn som Michael var med och fritog för några avsnitt sedan. Låt oss notera att Kyheem spelas av den kanadenisk-kubanske skådisen Ache Hernandez och att det oftast är väldigt oklart vad han pysslar med i det här avsnittet. Jo, jag förstår behovet av fler hunkar i serien, men hans skådespeleri är ganska pinsamt och förstärker liksom den känsla av sandaler och svärd/fantasy som genomsyrar The Sanctuary. Som mest sagolikt blir det framför allt mot slutet när de två bröderna pratar med gräshoppor på gräshoppors vis. Nästan outhärdligt, faktiskt.

The Sanctuarys viktigaste del är väl att vi äntligen får komma i närkontakt med onda Osyraa. Smaragdkedjan-bossen som verkligen är…tja, ond. Hon utfordrar gärna transmaskar med nära släktingar, och är tydligen besatt av Ren för att han typ är den ende någonsin som satt sig upp mot henne. Så hemskt mycket mer än det här får vi inte veta, men så är mötet med henne här nog mest tänkt som en upptakt inför kommande konflikter. Halva säsongen har gått, hög tid för oss att möta Federationens huvudmotståndare, liksom. Hur mycket stryk Saru får av Federationen för att han lät en i sin besättning attackera Osyraas skepp återstår att se.

Och så känns det ju lite med hela avsnittet. Discovery tilläts utforska och orientera sig i sju avsnitt, nu verkar det vara dags för ett lite mer följetongsmässigt berättande, med intriger som löper över flera avsnitt. Närkontakten med Osyraa är ett exempel. Ett annat är Georgious mystiska sjukdom som tydligen är livshotande. Eller kanske inte. Fortsättning följer. Och så upptäcker man, sådär i förbifarten nästan, källan till The Burn. En nebulosa som ger i från sig lite märklig radiotrafik. Både den där musiksnutten som redan dykt upp ett par gånger i serien (den som Adira plötsligt kan spela på cello, till exempel), samt en nödsignal från ett skepp från Federationen. Fortsättning följer även här.

Något som däremot inte sker i förbifarten är tillfället när Adira berättar för Stamets att hon känner sig obekväm med pronomet “hon” och vill bli kallad they eller them i stället. Ingen stor grej för Stamets, men graden av självgodhet hos honom och doktor Culber när de har en konversation om Adira och genomgående använder alla pronomen rätt var extremt irriterande. Adiras pronomen och sättet hon “kommer ut” för Stamets är förstås en stor grej i dagens debatt och tv-värld. Det här är uppenbarligen Star Treks nuvarande showrunner sätt att låta dagens serie flytta fram gränserna på samma sätt som de andra Star Trek-upplagorna gjorde på sin tid.

“The Sanctuary” — Ep#308 — Pictured: Ache Hernandez as Kyheem and Janet Kidder as Osyraa of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Men är en icke-binär könsidentitet verkligen tänkt att vara så här stort i Star Trek-framtiden? Gon utforskandet av galaxens borde man väl ha stött på en rad andra sätt att tillhöra kön på? Och hur ska man tolka det faktum att Stamets nästan håller på att spricka av stolthet när Adira berättar om det här för honom? Visst, för varje enskild person är det här förstås ett stort och avgörande steg. Men det hade ju gått att skildra det här på ett något mer avslappnat sätt. Som man gjort med Stamets och Culbers förhållande. Nu blir ju snarar intrycket att Stjärnflottan är ovana vid att hantera den här typen av frågor. Sedan är det ju en annan sak att just they och them borde vara ganska självklara pronomen för någon som har en symbiont med en uppsjö av identiteter i magen, men det är ju inte det som det handlar om här.

I övrigt: Linus fortsätter att vara comic relief, den här gången är det hans ömsande av skinn som är avsnittets återkommande skämt. Saru försöker desperat att hitta en signaturkommande som kan vara hans återkommande grej, men misslyckas. Och så får vi se Detmer komma ur sin personliga kris. Att försöka sänka Osyraas skepp utan att ta hjälp av autopiloten var tydligen det som behövdes för att komma ur svackan med dåligt självförtroende. Det vill säga, en bihandling som man inte riktigt tog vara på.

Det här var nog det tamaste Discovery-avsnittet den här säsongen. Ett typiskt mellan-avsnitt, vars främsta uppgift är att bygga upp mot de kommande äventyren. Inte dåligt, men inte superbra heller. Och en hopplöst dålig uppföljning av förra veckans Trek-guld.

Betyg: 6/10.

Det här är avsnitt 8/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt. Och lite till.

DIS: New Eden. Det med jordborna i betakvadranten som tillber en röd ängel.

Mmmm, ett sånt där riktigt hederligt gammaldags Star Trek avsnitt av typen “vi besöker den främmande planeten klädda i plagg som motsvarar deras sinne för mode och textilier replikerade efter att ha kollat in invånarnas stil med våra spionkameror”-avsnitt. I Discovery! Så old school! Den nya taken den här gången är att invånarna inte bara ser ut som människor från Jorden, utan faktiskt också kommer därifrån. De skickades till den avlägsna planeten Terralysium, som är belägen långt bort i betakvadranten, under mystiska omständigheter mitt under kriget på Jorden för 200 år sedan. Här har de levt sedan dess, isolerade och med primitiv teknik men med en fantastisk story om hur de räddades från en säker död av ett märkligt väsen, en ängel med röda vingar.

Discovery drar till den där planeten eftersom det dyker upp ett nytt rött energiutbrott där. För att ta sig dit måste man använda spordriften på nytt, men Stamets berättar för Tilly om hur han träffat sin döde pojkvän Hugh inne i svampuniversumet, och hur det gör det extra känsloladdat att återvända dit för att på nytt styra Discovery rätt i mycelnätverket. Jag får känslan att Stamets inte är säker på hur han skulle reagera om han fick träffa Hugh där igen. Att han kanske inte skulle vilja återvända till sin vanliga dimension igen. Och då skulle även Discovery och dess besättning vara fångade där.

Stamets är inte den ende som ser spöken. Tilly bondar med en ny besättningsmedlem några gånger, tills hon inser att det är hennes gamla barndomsvän som hon inte sett på länge. Det blir lite märkligt bara, för när Tilly försöker spåra henne genom skeppsdatorn får hon reda på att barndomskompisen varken jobbar ombord på Discovery, eller ens är kvar i livet. Spöke eller låtsaskompis, eller någon konstig bieffekt av svampnätverket som man nu börjat åka runt i igen?

Hela den där röda energiutbrottsgrejen verkar den här gången gå ut på att Tilly och Discovery ska kunna rädda civilisationen på Terralysium från radioaktivt skräp som hotar att dimpa ner på planeten och utplåna allt liv. Tilly kommer på att man ska använda den där stenbiten som man bärgade i förra avsnittet, när man ju besökte en annan röd fyr. Hennes plan fungerar, så nu känns det som om de röda energiutbrotten förvandlats till ett slags hinderbana för Discovery. Någon form av test som man går igenom. Alternativt att man bara genomför någon annans upplägg och plan på olika ställen i galaxen.

Kanske är det den röda ängelns upplägg? När Burnham och de andra besöker New Eden ser Burnham en röd ängel avbildad i ett kyrkfönster och får reda på sägnen om hur hen räddat kolonisterna till det som sedan blev New Eden. Det får henne att till sist, efter viss tvekan, berätta för kapten Pike om den vision som hon hade av en röd ängel just innan han räddade henne i förra avsnittet. När Pike sedan lyckas komma över en film som spelats in av en soldats hjälmkamera under den stora “transporten” av människor till Terralysium så finns det även där en röd “ängel” fångad på bild. Mystiken tätnar.

Den finaste scenen i New Eden är väl ändå när kapten Pike berättar sanningen för New Eden-kolonisten Jacob om Discovery, hur livet på Jorden fortsatt efter att New Eden-gänget transporterades därifrån, och varför Stjärnflottan inte kan hjälpa den här lilla spillran av mänsklig civilisation (de räknas som en pre-warp-civilisation). Jacob är nöjd med att få reda på fakta i fallet om frågan om Jordens fortsatta liv, ett grubbleri han verkar ha fått ärva från sina förfäder. Nu kan han gå vidare i sitt liv. Dessutom får han ett skitbra batteri av Pike som gör att man kan tända alla ljus igen, och på det sättet också locka asmycket folk till deras alla religioner i en-kyrka.

New Eden är, som jag skrev i början av det här inlägget, ett avsnitt som känns som byggt av klassiskt Star Trek-material: besök på främmande planet i förklädnad, avslutad handling i avsnittet även om det finns en sammanhängande större historia, en kapten som pratar väldigt mycket om generalorder ett och sedan bryter emot den, samt en del technobabble som leder till en lösning på ett superkomplicerat problem (dock levererat av Tilly , vilket betyder charmigt, och en lösning som ändå verkar ganska enkel att förstå grunderna i). Däremot har jag lite svårare för den här röda ängeln. Hoppas de inte tänker dra ut på svaret på den gåtan under hela säsongen.

Saker jag ska tänka på lite innan jag somnar i natt: Hur många avsnitt till dröjer det innan vi får se den nye Spock? Varför känns det då och då som om det är något skumt med Pike? Han känns liksom lite fishy och ond då och då. Varför är Michael Burnham så himla käck, samarbetsinriktad och harmonisk i den här säsongen? Jag gillade henne lite bättre när hon var mer grumpy. Nu har jag lite svårare att relatera…

Betyg: 7/10

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 2/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 495 tv-avsnitt.

DIS: The War Without, The War Within. Det där Georgiou gör comeback som kapten.

dis the war 4

Även om Star Trek: Discovery växlar in på ett lite mer bekant intrigspår i det här avsnittet (krig, mayhem, en till synes omöjlig plan som kan rädda hela Federationen), så går det ändå inte att komma runt att det alltid finns en extra och högst ovanlig krydda i allt som sker. Saker som liksom bara kan hända i den här serien (och eventuellt i Days of our lives – ja, jag tänker fortsätta att köra det där skämtet until the end of time).

dis the war 3I det här avsnittet, till exempel, är det ju ändå en rätt avancerad twist att kapten Philippa Georgiou återuppstått från de döda – och bara Saru, Burnham, amiral Cornwell och en rädd transportöroperatör vet att det egentligen är kejsarinnan Georgiou från spegeluniversumet som numera sitter vid rodret på Discovery.

En annan unik situation i “The War Without, The War Within”: när Stamets tvingas möta den person som dödade hans pokvän. Eller, rättare sagt, kroppen som gjorde det, men som just nu styrs av en annan neuroidentitet – det vill säga Ash Tyler. Det är för övrigt en av det här avsnittets mest upprivande scener (jepp, jag grät lite).

dis the war 2En annan stark scen är när Burnham försöker tala ut med Tyler – som under Voqs kontroll faktiskt försökte döda henne. Tcker nog kanske att Tyler eventuellt underspelar det som hänt när han kallar det för “komplicerat”. Men Burnham kan bara inte fortsätta att dejta en förklädd klingon som kanske återaktiveras av något skumt lösenord helt plötsligt:

I know in my head that you couldn’t be responsible for Voq’s actions but I felt your hands around my neck. And I looked into your eyes and I saw how much you wanted to kill me. The man that I love wanted me dead. And no matter how hard I try, when I look at you now, I see Voq’s eyes. I see him.

Fast, alltså. På nästa personalfest slår jag vad om att de där två kommer att hångla med varandra igen.

Och som om allt det där inte räckte så fick Burnham även en pratstund med styvpappa Sarek i det här avsnittet. En Sarek som ändå var ovanligt tröstande och uppmuntrande…för en vulcan.

dis the war

Sarek: There is irony here, of course. The man you fell in love with was a Klingon.

Michael: He… I don’t know what he was.

Sarek: There is also grace. For what greater source of peace exists than our ability to love our enemy?

Michael: I’ve made foolish choices. Emotional choices.

Sarek: Well, you are human. As is your mother. There is no telling what any one of us may do where the heart is concerned. We are at war. Logic dictates that each farewell may be our last. Do not regret loving someone, Michael.

Federationens sista strid?

Ja, det har alltså gått nästan nio månader sedan Discovery sist var i sitt rätta universum, och under den tiden har klingonerna i stort sett krossat Federationen. Lite spillror finns dock kvar här och där, och i början av det här avsnittet blir Discovery först bordat av amiral Cornwell med flera, sedan tvångsmindmeldar Sarek delar av personalen (Saru) för att kolla vad som hänt på skeppet.

Tanken är att man ska ta Discovery till Federationens sista stora bas, men den är förstås totalförstörd när man väl kommer dit. Den klingonska våldsspiralen utvecklas utan några begränsningar i kriget mot Federationen, då klingonerna på nytt är splittrade och de olika husen försöker överträffa varandra när det gäller slakt av Federationsmedlemmar.

dis the war 3Men Federationen samlar sig för en sista strid, och på spegel-Georgious inrådan tar man fajten till klingonerna. Man planerar att fara till Q’onos – klingonernas hemvärld. Och den här gången lär det inte bli något trevligt turistbesök., som i den där pjäsen jag såg. För det nya befälet på Discovery är ju spegel-Georgiou. En del av en hemlig plan som inte ens Michael Burnham är införstådd i.

Svampodling på månen

Det finns även en del för den trädgårdsintresserade att ta med sig från det här avsnittet. Som att få se terraformandet av en ogästvänlig måne, som snabbt förvandlas till en myceliumfarm. Lite av höjdpunkten för mig i det här avsnittet.

Som helhet…

Ett mellanavsnitt, men ett bra sådant. På färden mot säsongsavslutningen följer man upp lösa trådar och skapar en känslomässig andhämtning för oss som tittar (och rollfiguren Michael Burnham). Men säsongsfinalen hägrar som aldrig förr!

Betyg: 8/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 14/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 367 tv-avsnitt.