Star Trek: Discovery. That hope is you, part 2. Ett slut med en nystart (ja, det var det mest inspirerade jag kunde skriva om det här avsnittet).

Det tog lite tid att skriva det här. Jobbet kom i vägen. Och en flytt till en annan kontinent – även om man i dessa tider väl inte kan vara säker på hur länge man är kvar någonstans. Men nu har jag i alla fall en liten paus. Några ögonblick att samla tankarna kring finalen på den tredje säsongen av Discovery. En rätt stor besvikelse för mig.

Jo, jag vet. Den senaste veckan har jag sett folk posta om någon scen som är en tribute till originalserien, och fått mess från Jerry om att historien om barnet och The Burn inspirerats av en av Ursula K. Le Guin-berättelse. Men det hjälper ändå inte. Det här avslutningsavsnittet saknade nämligen den allra viktigaste ingrediensen. En överraskning.

Visst är jag en sucker för lyckliga slut, men det här blev för mycket. Alla räddas från dilithiumplaneten, inklusive Su’Kal som kommer att få massor av terapi (alternativt adopteras av Saru), via holoteknik finns det ett sätt för Adiras älskade Grey att få fysisk form, Ni’Var (ex-Vulcanerna) kommer och hjälper till i fajten mot Smaragdkedjan och är intresserade av att snacka lite med Federationen igen, Book stannar kvar ombord på Discovery (oklart i vilken funktion, mer än som Michaels kille), och Michael själv får äntligen inta kaptensstolen igen. Den hår gången betydligt mer peppad och säker på sin sak än tidigare. Det enda orosmoment som eventuellt återstår är att Stamets inte är beredd att genast förlåta Michael för att hon sköt ut honom i rymden när han i stället ville försöka rädda sin pojkvän. ‘Och hans reaktion är väl det mest rimliga som händer i hela det här avsnittet. Till och med den lilla assistentroboten som sabbas när den hjälper Owosekun med ett sabotage på ett syrelöst däck går att laga.

Det mesta av den här lyckliga upplösningen uppnås dessvärre genom en helt orimlig kedja av händelser. Som att Book på nolltid kan bli ett substitut för Stamets när det gäller att göra myceliumnätverkshopp. Eller att Michael kan avlossa sitt vapen inifrån någon form av poröst datorcenter, som hon blir inknuffad i av Osyraa. Och, alltså, varför den i vanliga fall så noggranna Smaragdkedjan-bossen inte skulle ta kål på Michael på ett mer säkert sätt är ytterst oklart. Precis som skälet till att Michael fixade att överleva där inne. Det kändes mest som att manusförfattarna ville skriva en cool actionscen, ungefär, och struntade i Star Trek-logiken. Samma känsla får jag av den där hisscenen (gissa om jag läst sågningar på nätet som irriterat sig på hur det kan få plats gigantiska hissvalv inuti Discovery).

Nej, det här var lite för tamt och förutsägbart för min del. Kanske trodde producenterna att serien var på väg att bli nedlagd, och ville verkligen knyta ihop alla lösa trådar? – i så fall var det ju ett fint slut man knåpat ihop. Men det här kändes också som början på en omstart av serien (ännu en gång). Burnhams år som kapten, ungefär. Och att efter tre långa säsonger inse att serien först nu tänker sig att börja på allvar, det känns nästan provocerande sent. Och dessvärre ett grepp som känns igen från Picards första säsong.

Och “Let’s Fly”. Är väl något av ett antiklimax när det gäller tagline för Burnham? ‘Eller hur?

Betyg: 5/10.

Det här är avsnitt 13/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 786 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. The Sanctuary. Säg hej till onda Osyraa, och häng med havsgräshopporna i Kwejian.

Om den här säsongens förra avsnitt var någon slags fest för Trekister över hela världen, så följer man upp det med ett riktigt hederligt halvljummet mellanavsnitt. Det är dags för introduktion av nya spelare, och lite lagom långsam uppbyggnad av de intrigtrådar som har lite längre bågar.

Störst fokus i avsnittet får Books hemplanet Kwejian. Vi får berättat för oss hur planeten blev beroende av Smaragdkedjan när man drabbades av en ekologisk katastrof. Havsgräshoppor invaderade fastlandet och Smaragdsyndikatet var de enda som kunde ge dem tillgång till ett bekämpningsmedel som kunde få bukt med skadedjuren. I utbyte ville Smaragdkedjan ha några stycken av planetens transmaskar. En vanlig strategi hos Emerald Chain, förklarar Federationens sammanbitne befäl för Discovery-crewen. Mystiska problem uppstår och syndikatet är de enda som kan hjälpa den utsatta planeten med att lösa dem, men får betala ett högt pris. Civilisationerna brukar gå under ändå, när Smaragdkedjan fått vad de vill ha.

Book blir kallad till Kwejian av någon som han kallar för sin bror Begreppet handlar här inte om blodsband, utan kanske ännu djupare förbrödring än så. Brorsan, Kyheem, är dock bara en liten del av en större och illasinnad plan. Det är Osyraa från Smaragdkedjan som står bakom den, genom Book tänker hon sig få tag på en av sina förrymda slavar, den antennstympade Ryn som Michael var med och fritog för några avsnitt sedan. Låt oss notera att Kyheem spelas av den kanadenisk-kubanske skådisen Ache Hernandez och att det oftast är väldigt oklart vad han pysslar med i det här avsnittet. Jo, jag förstår behovet av fler hunkar i serien, men hans skådespeleri är ganska pinsamt och förstärker liksom den känsla av sandaler och svärd/fantasy som genomsyrar The Sanctuary. Som mest sagolikt blir det framför allt mot slutet när de två bröderna pratar med gräshoppor på gräshoppors vis. Nästan outhärdligt, faktiskt.

The Sanctuarys viktigaste del är väl att vi äntligen får komma i närkontakt med onda Osyraa. Smaragdkedjan-bossen som verkligen är…tja, ond. Hon utfordrar gärna transmaskar med nära släktingar, och är tydligen besatt av Ren för att han typ är den ende någonsin som satt sig upp mot henne. Så hemskt mycket mer än det här får vi inte veta, men så är mötet med henne här nog mest tänkt som en upptakt inför kommande konflikter. Halva säsongen har gått, hög tid för oss att möta Federationens huvudmotståndare, liksom. Hur mycket stryk Saru får av Federationen för att han lät en i sin besättning attackera Osyraas skepp återstår att se.

Och så känns det ju lite med hela avsnittet. Discovery tilläts utforska och orientera sig i sju avsnitt, nu verkar det vara dags för ett lite mer följetongsmässigt berättande, med intriger som löper över flera avsnitt. Närkontakten med Osyraa är ett exempel. Ett annat är Georgious mystiska sjukdom som tydligen är livshotande. Eller kanske inte. Fortsättning följer. Och så upptäcker man, sådär i förbifarten nästan, källan till The Burn. En nebulosa som ger i från sig lite märklig radiotrafik. Både den där musiksnutten som redan dykt upp ett par gånger i serien (den som Adira plötsligt kan spela på cello, till exempel), samt en nödsignal från ett skepp från Federationen. Fortsättning följer även här.

Något som däremot inte sker i förbifarten är tillfället när Adira berättar för Stamets att hon känner sig obekväm med pronomet “hon” och vill bli kallad they eller them i stället. Ingen stor grej för Stamets, men graden av självgodhet hos honom och doktor Culber när de har en konversation om Adira och genomgående använder alla pronomen rätt var extremt irriterande. Adiras pronomen och sättet hon “kommer ut” för Stamets är förstås en stor grej i dagens debatt och tv-värld. Det här är uppenbarligen Star Treks nuvarande showrunner sätt att låta dagens serie flytta fram gränserna på samma sätt som de andra Star Trek-upplagorna gjorde på sin tid.

“The Sanctuary” — Ep#308 — Pictured: Ache Hernandez as Kyheem and Janet Kidder as Osyraa of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Men är en icke-binär könsidentitet verkligen tänkt att vara så här stort i Star Trek-framtiden? Gon utforskandet av galaxens borde man väl ha stött på en rad andra sätt att tillhöra kön på? Och hur ska man tolka det faktum att Stamets nästan håller på att spricka av stolthet när Adira berättar om det här för honom? Visst, för varje enskild person är det här förstås ett stort och avgörande steg. Men det hade ju gått att skildra det här på ett något mer avslappnat sätt. Som man gjort med Stamets och Culbers förhållande. Nu blir ju snarar intrycket att Stjärnflottan är ovana vid att hantera den här typen av frågor. Sedan är det ju en annan sak att just they och them borde vara ganska självklara pronomen för någon som har en symbiont med en uppsjö av identiteter i magen, men det är ju inte det som det handlar om här.

I övrigt: Linus fortsätter att vara comic relief, den här gången är det hans ömsande av skinn som är avsnittets återkommande skämt. Saru försöker desperat att hitta en signaturkommande som kan vara hans återkommande grej, men misslyckas. Och så får vi se Detmer komma ur sin personliga kris. Att försöka sänka Osyraas skepp utan att ta hjälp av autopiloten var tydligen det som behövdes för att komma ur svackan med dåligt självförtroende. Det vill säga, en bihandling som man inte riktigt tog vara på.

Det här var nog det tamaste Discovery-avsnittet den här säsongen. Ett typiskt mellan-avsnitt, vars främsta uppgift är att bygga upp mot de kommande äventyren. Inte dåligt, men inte superbra heller. Och en hopplöst dålig uppföljning av förra veckans Trek-guld.

Betyg: 6/10.

Det här är avsnitt 8/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Forget me not. Gränsöverskridande symbiontkärlek och konflikter ombord på Discovery.

Det här var så fint! Jorå, det snorades en hel del i tv-soffan medan jag kollade på Forget me not. Men även utan de mer känslosamma inslagen så var det här ett toppenavsnitt, tycker jag. Det innehöll helt enkelt så mycket. Bland annat gillade jag att man så tydligt fokuserade lite mer på livet ombord på Discovery, och lät besättningens privata mående stå i centrum. Och det är inte direkt toppenstämning ombord, om man säger så.

Precis som MatsN efterlyste i kommentarerna till förra avsnittets blogginlägg, så lät man några av birollsfigurerna i besättningen ta lite mer plats i veckans avsnitt. De och resten av crewen har gått in i någon form av kollektiv ptsd när de insett vad ett tidshopp på drygt 900 år in i framtiden faktiskt innebär. Kanske extra konkret efter att de besökt Jorden, och insett att man tillhör det förgångna. Nu står de alla utan vänner, familj, sammanhang och identitet. Det enda som finns kvar i den här nya och ovissa framtiden är Discovery och kollegorna ombord, och det kanske inte alltid är så mycket tröst.

För en gångs skull i Star Trek får vi här se öppna och såriga konflikter mellan besättningsmedlemmarna. Värsta Norénstämningen uppstår under en katastrofal middagsbjudning arrangerad av Saru. Tanken bakom den var att låta alla hänga tillsammans för att skapa mer sammanhållning och få ner besättningens höga stressnivåer. Men i stället för mys blir det gräl och personliga påhopp. I alla fall till en början. För när avsnittet avslutas så visar det sig att den där urladdningen runt middagsbordet antagligen behövdes. Ja, jag kunde faktiskt inte sluta tänka på Keeping up with the Kardashians när jag såg det här avsnittet. Jag håller just nu på att kolla igenom den där dokusåpan från början till slut (dock utan att blogga om den), och så här långt (säsong fem) så slutar fortfarande vartenda avsnitt med ett påklistrat slut om att familjen alltid är det bästa man har, i vått och torrt. Det blir liksom nästan lite väl gulligt i slutet av det här Discovery-avsnittet. Jag menar, den dåliga stämningen ombord hade väl kunnat få pågå lite längre än ett avsnitt?

Pictured: Ronnie Rowe as Bryce of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Best Possible Screengrab/CBS © 2017 CBS Interactive. All Rights Reserved.

Detmer, som ju burit sig väldigt skumt åt sedan hon anlände till framtiden, kommer i alla fall nu ut som traumatiserad, även om jag för en stund faktiskt trodde att hon var besatt av någon sorts ondskefull yttre kraft när hon fnissande försökte författa en Haiku om Stamets blodvite. Väntar dock fortfarande på att även andra från gänget på bryggan ska få göra lite större avtryck i den här historien än som inklippsbilder med random förvirrade ansiktsuttryck och repliker. Till exempel Patrick Kwok-Choon/Rhys och Ronnie Rowe, Jr/Bryce som mest används som stämningsskapande scenografi på bryggan.

Forget me not är också avsnittet där vi lär känna skeppsdatorn lite bättre. Eller, rättare sagt, det här här vi ser de första tecknen på hur Discoverys dator håller på att utvecklas från maskin till supersmart artificiell intelligens (det som förebådades i det fina Short Treks-avsnittet Calypso). Tydligen handlar det om att den databas som man förde över från den där imploderande sfären i förra säsongen nu smält samman med skeppsdatorn. Avslutningen på det här avsnittet, med en Buster Keaton-filmvisning för besättningen, visar ju redan nu hur filmintresserad den här nya, förhöjda versionen av skeppsdatorn är (något som Calypso också kretsar kring).Det är däremot lite oklart om det är sfären eller Discovery som har en uppsjö amerikanska filmklassiker i sin databas.

Men avsnittets huvudperson är ju Adira. I förra avsnittet fick vi ju reda på att hon hade en symbiont i magen. Eftersom Adira är en människa är det här något av en sensation, ingen trodde ju att det där kunde fungera rent fysiskt med någon annan livsform än de värdar som noga valts ut från planeten Trill. Men helt och fullt fungerar inte Adiras kontakt med sin symbiont. Visst, hon har ju sagt att en av symbiontens tidigare värdar var Federationsbefälet Senna Tal. Men hon kan inte komma i kontakt med hans minnen. Vilket ju är extremt dåligt, eftersom Tal skulle kunna peka ut vägen till Federationens högkvarter för besättningen på Discovery, vilket i sin tur skulle underlätta crewens försök att reda ut vad som förorsakade The Burn, och Federationens sammanbrott. Någon form av psykologisk spärr verkar ställa till det för Adira, så Discovery drar till Trill för att se om de, med sin stora symbiontexpertis, möjligtvis skulle kunna hjälpa till. Jag menar, på en planet där det lever äkta flygande fiskar måste väl allt vara möjligt.

Välkomnandet blir inte direkt varmt. En människa förenad med en symbiont väcker väldigt blandade känslor hos Trills ledargarnityr. Rena rama hädelsen, tycker de flesta. Men en av personerna som Michael och Adira möter på Trill, Zee, ser föreningen som en räddning. Efter The Burn är det ont om lämpliga symbiontvärdar på Trill. Kanske kunde det här vara räddningen för både symbionterna och Trill. Den här snubben hjälper Michael och Trill när de tagit sig ner till symbiontpoolerna på planeten. Men Michael måste också dyka ner i poolen för att telepatiskt kunna ta kontakt när Adira inte riktigt lyckas få till alla anknytningar bakåt. Genom lite tjat får hon Adira att våga minnas sin tragiska och sorgliga historia. Symbionten i hennes mage tillhörde egentligen hennes stora kärlek, Gray. Hon fick ta över den när Gray låg för döden. Men det här, visar det sig, innebär också att hon nu har med sig Gray genom livet. Han är lagrad i symbionten. Vilket bland annat öppnar upp för givande cellolektioner. Nu undrar förstås alla om en människa också kan ha sex med symbionten i magen. Jag har en känsla av att vi kanske inte får reda på det i den här säsongen.

Däremot är jag så himla nöjd med hur man hanterat det här. Att man plockar upp något välkänt inom Star Trek-historien och sedan utvecklar det. Symbiontplots har vi ju haft inom franchisen ända sedan The Next Generations The Host. Gör en egen fortsättning på symbiontfenomenet. Det är en sådan frihet som ju öppnar upp sig när en serie utspelas i framtiden, och kan låta historien vara just historia.

Det har varit ganska stort medialt pådrag kring att Discovery är den första Star Trek-serie som castat skådespelare som är transpersoner och icke-binära (Blu del Barrio och Ian Alexander) som dessutom spelar rollfigurer som är icke-binära respektive transpersoner0 Men det gjordes inget större väsen runt rollernas könsidentitet i det här avsnittet, i varje fall. .Det kändes bra, tyckte jag. Det hade känts överdrivet och plakatigt att hålla på och tjata om det direkt. Men jag antar att det kan bli lite förvirrande med all pr kring det här, om man inte benämner det alls. Svårt att säga om det kanske är progressivt om serien inte ens behöver nämna grejen, eller så kan man tolka det som att man fegar ur för att inte provocera vissa tittare. En del missnöjt grymtande har jag sett i Facebooktrådar här och där. tt gäng fans vill mest bara tjata om att Star Trek visst har tagit upp den här typen av ämnen tidigare. Andra är sura personer som inte verkar ha förstått att Star Trek är en serie som alltid försökt flytta fram gränserna när det gäller representation och mångfald. Och då måste man också följa med sin tid.

Jag tyckte i alla fall att det här var ett underbart avsnitt, just för att man inte gjorde så stor sak av trans/icke-binär frågan just nu. De som vet, de vet. De som förstår, förstår. Personligen tycker jag att Star Trek väntat alldeles för länge med att ta de här stegen in i samtiden. Men att man gjorde det på ett ömsint och kärleksfullt sätt i Forget me not. En historia om kärlek som övervinner döden. Och på ett mer finstämt sätt än när Worf inte riktigt visste hur han skulle förhålla sig till den nya versionen av Dax i Deep Space Nine. Samtidigt glömmer man inte bort att vara rolig. Som när doktorn kallar Michael för en responsibility hoarder, eller datorns förslag på vad som kan få besättningen på bättre humör innefattar therapeutic coloring books och interstellar shopping.

Betyg: 9/10.

Det här är avsnitt 4/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 778 tv-avsnitt. Och lite till.