DIS: The Sounds of Thunder. Det där Saru drar igång en biologisk revolution på Kaminar.

Upplägget kring den här andra säsongen av Discovery börjar klarna allt mer, både för oss som tittar och karaktärerna i serien. Den mystiska röda ängeln skulle man egentligen kunna utnämna till säsongens chefsmanusförfattare, för hen leder ju egentligen rymdskeppet Discovery genom galaxen enligt en i förväg utstakad plan. Och, lite som i ett datorspel, så kan Pike, Burnham och de andra använda sig av saker som de förvärvat i tidigare ängelrelaterade äventyr för att lösa problem som de stöter på senare. Som här, där inhämtade uppgifter från den döende sfären kan användas för att förstå och analysera utvecklingen på Sarus hemvärld Kaminar genom århundradena. Och man kan också, utifrån datan i sfären, kopiera de signaler som utlöste Sarus vahar’ai, den biologiska mognadsprocess då hans anxiety-organ trillade av från hans bakhuvud. Den som nu gjort honom till en orädd och lite jobbig figur.

Seriens berättarstruktur har också förändrats, går det nu att slå fast efter nästan halva säsongen. Serien har blivit mer schematisk och systematisk i sitt upplägg. Gåtan om den mystiska röda ängeln utgör den övergripande ramhandlingen, varpå varje avsnitt har ett, mer eller mindre, avslutat äventyr som är, mer eller mindre, utlöst av den röda ängeln. Det har gjort serien en smula mer förutsägbar, men har också lett till ett mindre stressigt och fragmentariserat berättande. Varje äventyr får ta sin tid, liksom.

I The Sounds of Thunder har den röda ängelns mystiska signal nu synts vid Sarus hemvärld, Kaminar. När Discovery beger sig dit har Saru förstås svårt att tänka på något annat än den livslögn som alla av hans ras lever i. Övertygelsen och traditionen kring att den kroppsliga förändringen, vahar’ai, som kelpierna genomgår är ett förebud om döden, och att de kelpier som påbörjat förändringen därför ska överlämnas till planetens härskarfolk, ba’ul. Och trots att kapten Pike strängt förmanar Saru att hålla sig i bakgrunden när Discovery, efter många om och men, kommunicerar med ba’ul-ierna, så gör kelpiern förstås det rakt motsatta (bara en av flera konfliktsituationer som Saru har med kapten Pike i det här avsnittet). Saru är ju inte längre en harig räddhågsen individ, om ni minns, och när han får en chans att konfrontera fienden som systematiskt verkar ha utplånat hans folk går det inte att hålla tillbaka ilskan:

SARU: I am brother to Siranna, who lives a life of oppression. I am son of Aradar, who died needlessly at your hands.

BA’UL: The Kelpien speaks.

SARU: I am Commander Saru, the first and only Kelpien to join Starfleet, and I know the truth about Vahar’ai.

BA’UL: The Great Balance is the only truth, and it must not be disturbed.

SARU: Your lies no longer work on me. I survived my Vahar’ai and I know that it means not death but evolution, an evolution you murder my people to supress.

BA’UL: You think you know everything, Kelpien, but you do not even know what you are.

Det händer så mycket i det här avsnittet. Saru återvänder först hem till sin gamla by och hälsar på sin syster, Siranna. Hon är i sin tur en enda röra av olika känslor. Glad att se honom, men också bitter över att han inte kommit dit för hennes skull, och irriterad över att han inte ens försökt kontakta henne och säga att han var i säkerhet. Och slutligen förbannad när hon inser att hans närvaro i byn antagligen kommer att ställa till med trubbel för hennes folk (ett tips om du tänker dig att besöka en planet inkognito, passera inte alldeles intill den jättelika spionmonolit som härskarfolket placerat där).

Efter Sarus där konversation med ba’ulerna
(väldigt osäker på böjningarna här) håller allt på att övergå i öppen konflikt. Ba’ulerna är redo att attackera Discovery om de inte överlämnar Saru till dem. Den nye, modige, Saru offrar sig i all hemlighet, och transporterar sig över till ett av deras skepp (Burnham försöker stoppa honom, men Saru drar Spock-kortet, “skulle du inte gjort det här för att rädda din bror” och hon låter honom åka). Han vaknar upp i en cell, men får snart sällskap när syrran också transporteras dit (en grej att tänka på när du bråkar med ett härskarfolk, berätta inte vad dina släktingar heter). Saru undersöks och fängslas av drönare, varpå en ba’ulier materialiseras från någon form av göl ombord. Hen är en riktig spökplumpsliknande varelse, täckt av svart råolja, som inte tänker låta Saru förändra ordningen, balansen, som man lyckats upprätthålla på planeten, Saru är den förste kelpiern på 2000 år som genomgått vahar’ai.

Det visar sig att Sarus fysiska förändring bland annat innebär att han, när han blir tillräckligt provocerad, av ren instinkt skjuter pilar från sitt huvud (från den plats där hans tidigare skräckkörtlar satt). Spökplumpen säger att Saru och syrran vet för mycket och ska neutraliseras, men då har de inte räknat med att Saru tydligen kan uppbåda övermänskliga krafter och på egen hand bryta sig loss från bojorna och förvandla drönarna till rymdskrot. Skrot han sedan bygger en sändare av så han kan kontakta Discovery.

På federationsskeppet har man under tiden, genom att undersöka sfärens efterlämnade databas, insett att det var ba’ulerna som var utrotningshotade på Keminar förr i tiden, men att det forna bytesfolket har använt sitt överlägsna tekniskt kunnande till att förslava sina fiender. I det låsta läge som uppstått bestämmer sig kapten Pike att gå med på ett väldigt o-federationssätt att läsa konflikten på. I samråd med Saru skickar Discovery ut signaler som utlöser vahar’ai hos kelpierna (en rätt jobbig grej för folk att genomlida vare sig med eller utan förvarning), varpå ba’ulierna svarar med att förbereda en massutrotning av kelpierna – bägge grejorna görs genom ba’ulernas stora nätverk av monoliter på planeter. Precis när den humanitära katastrofen typ är ett faktum så dyker plötsligt den röda ängeln upp och kraschar hela ba’uliernas kraftkälla.

Mycket action alltså, och jag har verkligen inget att klaga på när det gäller berättarstruktur, drivet i berättandet eller förmågan att inte att dra saker i långbänk när det gäller att avsluta den kaminarska konflikten mellan kelpier och ba’ul. Dessutom väver man snyggt ihop det här avsnittet med de ledtrådar och händelser som fanns med i short trek-storyn The Brightest Star. Men det är något med hela den här röda ängeln-grejen som irriterar mig (alltid är det något, eller hur?). Jag gillar verkligen inte predestinerade storylines, alltså där våra huvudpersoner styrs och manipuleras av någon med en större plan, vare sig det handlar om Q, gudar eller tidsresenärer. Så jag hoppas verkligen att plotten med den röda ängeln avancerar lite raskt i de kommande avsnitten. För om Discovery och dess besättning bara ska fungera som ett slags utförare av en i förväg uppgjord plan så blir jag lite less.

Jag hade verkligen önskat att jag kunde ha samma enorma entusiasm för det är avsnittet som twitterkontot @frecklemaster. Hon har gjort en skitrolig tråd om The Sounds of Thunder. Bland annat så poängterar hon likheterna mellan Next Generation-filuren Armus och den fule ba’ulen. Men jag är inte riktigt på samma plats som Nina, dessvärre. Trots att det här avsnittet på pappret är precis vad man vill ha av Discovery så känner jag mig inte riktigt nöjd. Utan är lite mer som en gammal surgubbe. Det känns som om hela det här avsnittet bara finns till för att Burnham ska få en “tankeställare” och åka tillbaka till Vulcan. Så en alldeles utmärkt episod dras faktiskt ner betygsmässigt för att jag inte gillar sättet som ramhandlingen utvecklas på. Jo, jag är lite lättad över att den röda ängeln verkar vara en humanoid i en tekniskt avancerad dräkt och ingen gud. Vad jag förstår kommer nog en del av de framtida avsnitten kretsa kring om ängeln är vän eller fiende. Det enda jag är ganska säker på är att jag inte riktigt bryr mig.

Andra saker att fundera på:

Hur mycket av ett par kommer Stamets och Culber egentligen att bli framöver. Stamets är ju överlycklig över att få sin man tillbaka, men Culber verkar lida av PTSD och känner sig inte ens hemma i sin egen kropp. Varning för komplikationer utfärdas! När Culber nu har fått chansen till ett liv igen, kommer han då att vilja att allt ska gå tillbaka som det en gång var?

Och så har det nu gått sex avsnitt utan att vi sett röken av den nye Spock. Ska vi gissa att han inte gör entré förrän i säsongens andra halva? Tror ni att de tänker vänta till det allra sista avsnittet, rentav?

Betyg: 7/10,.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 6/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 504 tv-avsnitt.

DIS: An Obol for Charon. Det med den döende sfären och den arga svampblobben.

Lägesrapport: Med det här blogginlägget så korsar jag alltså 500-strecket, och om ytterligare sisådär tio avsnitt så har jag klarat av 2/3 av min Star Trek-resa – vilket plötsligt inte alls känns lika imponerande. Bara att fortsätta att kämpa på!

Efter det lite jobbiga förra avsnittet så blev det här en gladare upplevelse (även om den innehöll både livshotande influensa och trepanering). Kanske beror mitt lite gladare humör på en 100% klingonfri Star Trek-upplevelse? Hela An Obol for Charon (titeln refererar alltså till karons mynt, traditionen att lägga ett mynt i en död persons mun) kändes hur som helst väldigt old school – nästan som ett recyklande av gamla Star Trek-tropes, framför allt jämfört med förra avsnittets mer stressade och informationstäta avsnitt. Oj! Vänta! Betyder det här att jag nu alltså har bytt åsikt, och numera tycker bäst om avsnitt som har fristående och självständiga intriger? Inte riktigt, men det är balansen mellan de två som måste vara absolut rätt.

I An Obol for Charon är Discovery på jakt efter Spock, men hejdas på sin färd av en jättestor sfär. Ett döende energiklot som man först tror är ett hot, men som man sedan inser bara behöver någon att prata med. Eller i varje fall någon att dumpa sina 100 000 år av minnen hos (lite som i Voyager-avsnittet Twisted). Men vägen till insikten om sfärens syfte är dramatisk och fyller nästan hela programtiden. Bland annat blir Saru jättesjuk och tror att han ska dö, detta genom någon form av empatisk överföring av känslor mellan sfären och honom. Men det visar sig att han snarare genomgår ett slags metamorfos. De där ganglierna som åker ut ur hans skalle när han blir orolig trillar liksom av, av sig själv! Och med det hans överdrivna oro och ångest. Det verkar alltså som om skälet till att rovdjursrasen på hans hemplanet plockar ut de sjuka ur kelpien-flocken är att de efter sin transformation inte längre är rädda, ängsliga och oroliga. Ett sätt att hålla sitt boskap förtryckta och undfallande, helt enkelt. Blir dock direkt lite orolig. betyder det här att den Saru vi lärde känna och tyckte om under förra säsongen nu är borta. Är det bara den inbilska och irriterande delen av personligheten kvar? Saru själv, däremot, funderar mer på om han kan åka hem och berätta sanningen för sitt folk – trots generalorder ett. Däremot så är jag så pass otrygg med Discovery vid det här laget att jag faktiskt för ett ögonblick på riktigt trodde att man skulle ta livet av Saru i det här avsnittet.

Parallellt med det här går kommunikationen med Tillys svampblobinfektion vidare. Bland annat genom att man borrar ett litet hål i huvudet på henne för att kunna trycka in ett implantat som gör det lättare kunna snacka med blobben. Det visar sig att Discoverys navigerande med hjälp av myceliumnätverket inte är utan konsekvenser. Lite som när man upptäckte att warpdriften satte spår i universums struktur, så visar det sig nu att svampdriften skadar de som lever i nätverket. Eller kanske rentav är nätverket. I varje fall är det slutsatserna som jag kan dra från samtalet. Blobben lyckas nämligen sluka Tilly och transporterat henne till en annan del av universum. Att den här plotlinjen fungerar så bra handlar förresten till stor del på Tig Notaros insats som Jett Reno. Hon visar sig på nytt vara ett av de bättre tillskotten till serien.

Annars är det ju intressant att man kommenterar jordens miljökris – som man tydligen löste med att sätta upp solfångare exakt överallt. Och att den där varelsen vars snor gjorde jobbiga saker i en hiss för något avsnitt sedan fick förklara att saurier har sex näskanaler. Ett intressant och kort inhopp görs också av Enterprises “nummer ett”. Hon verkar feisty! Och så uppskattar jag varje gång som universalöversättaren har problem – så ni kan liksom bara tänka er hur mycket jag gillar scenen där alla plötsligt börjar prata en massa olika språk.

Ett mycket underhållande avsnitt, lite nära döden-upplevelser piggar tydligen bara upp mig. Även om Michael Burnham är om möjligt ännu mer insmickrande och sympatisk i det här avsnittet än någonsin tidigare. Det måste verkligen vara en hemsk grej hon gjort mot Spock, eftersom hon är i stort sett flawless genom hela den här säsongen. Men extra plus för Major Tom sjungandet under skallborrandet och at Tilly hamnar inuti svampblobben två gånger. För att inte tala om Stamets och Renos svamptripp. Hurra!

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 4/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 500 tv-avsnitt.

Star Trek Discovery-böckerna: Fear Itself. Den om Saru och flyktingskeppet.

Saru frontar omslaget på den tredje delen i pocketserien om Star Trek: Discovery, och jag hade nog hoppats på att få reda på massor om hans uppväxt, hemplanetens kultur och hur han hamnade i Stjärnflottan. Så blev det nu inte (en del av det där dök i stället upp i Short Treks-avsnittet The Brightest Star).

För precis som sina två föregångare handlar Fear Itself om ett specifikt äventyr, om än med Saru i huvudrollen. Ja, faktum är att hela händelseförloppet i romanen triggas igång av Sarus mindervärdeskomplex gentemot med Michael Burnham. Han har helt enkelt tröttnat på att bara vara ängslig och orolig och försöker i stället testa gränser och våga lite mer. Det hinner han ångra ett antal gånger under den här historiens förlopp.

Mer om handlingen om en liten stund. Vill först bara få ur mig att det här är den hittills bästa pocketen i serien. Det har bitvis varit lite plågsamt att läsa de tidigare böckerna, men här susade jag igenom första halvan av berättelsen helt utan besvär. Fear Itself är uppenbarligen skrivet av någon som faktiskt har koll på sitt språk, behärskar mer än grundläggande berättarteknik och inte hänger sig åt allt för mycket technobabble, långdragna beskrivningar av interiörer eller allt för klyschiga personbeskrivningar. Tack, James Swallow. Du har gett mig hoppet tillbaka om den här bokserien.

Fear Itself utspelas år 2252, det vill säga sex år efter Drastic Measures, men tre år före Desperate Hours – och fyra år före händelserna som drar igång tv-serien Discovery, The Battle of the Binary Stars. Men oavsett i vilken tid och på vilken plats en historia utspelar sig så har ju upphovspersonernas samtid en tendens att leta sig in i handlingen, så Fear Itself handlar om ett flyktingdrama. Ute på uppdrag upptäcker federationsskeppet Shenzhou och dess kapten, Georgiou, ett skepp från Peliar som har extrema tekniska problem. När Federationsskeppets besättning försöker undsätta Peliarerna upptäcker Saru att det stora skeppets fraktutrymmen är fyllda med flyktingar från Gorlan. De hade först kom till Peliar, men där ville man inte ha några flyktingar. Så nu fraktar man dem vidare till en annan planet som man lovar ska vara värsta, fina paradisliknande stället. Men Saru känner av att det är något skumt på gång – både från Perliarernas och Gorlanernas sida. Och utan att han riktigt förstår vad som sker så har han blivit en bricka i ett helt annat spel än det han trodde var på gång.

Jag tänker inte säga mer än så, för den här romanen har flera dramatiska vändpunkter som det känns dumt att avsluta. Vi kan väl säga som så att Saru ställs verkligen inför en rad riktigt vidriga val i den här boken, och just när man tror att det inte kan bli värre, så blir det förstås det. Och att den avslutas med ett riktigt rafflande actionsavsnitt med värsta fajten mellan olika rymdskepp.

När det gäller Sarus privatliv så minns jag från den här boken hur han kör ett holoprogram i sin bostad ombord Shenzhou. Ett träningsprogram där han utan förvarning blir överfallen av olika vidrigheter – tanken är att han ska kunna hålla sina överkänsliga reflexer för att kunna upptäcka fara i topptrim. Fatta hur sjuk han är.

Jag hade antagligen blivit lite frustrerad om jag var författaren James Swallow och kollade på The Brightest Star. Jag menar, någon kunde väl ha skickat PM:et om att det är Georgiou i egen hög person som hämtar upp Saru från hans hemplanet när han ska joina Stjärnflottan. Beskrivningen på sidan 285 i den här boken ger intrycket att hon inte alls var så personligt engagerad i hans öde.

Jag hade en svacka någonstans i mitten av den här berättelsen, men annars var det här ovanligt underhållande – om än lite jobbigt ibland. Folk är verkligen illa ute i den här berättelsen. Flera gånger.

Funderar lite på hur stor frihet de här författarna har med sina historier. Börjar nämligen eventuellt småtröttna på alla rättrådiga Starfleet-besättningsmän som på en sekund eller två kan skaka fram en snillrik teknisk lösning eller väldigt välformulerat lyckas vinna en diskussion. Även om Fear Itself handlar väldigt mycket om Sarus osäkerhet och brister i hans ledarskap så vet man att det nog aldrig flippar ut helt och hållet. Han fattar fel beslut massor av gånger i den här boken, men det visar sig ändå väldigt ofta vara rätt typ av fel saker som han lyckas besluta sig för. Så även om jag längtar efter en roman som bara handlar om den där dagen då alla är bakfulla och det görs hundra slarvfel på bryggan så vet jag att den inte kommer. Karaktärsmord tillhör nog inte Star Trek-pocketförfattarnas tjänstebeskrivning .

Betyg: 8/10.

Star Trek Discovery: Fear Itself av James Swallow. Bok 3 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 492 tv-avsnitt, samt bloggat om tre Star Trek-romaner och två Trek-seriealbum.. 

ST: The Brightest Star. Det om hur Saru hamnade i Stjärnflottan.

Brightest Star var nog ändå det av de fyra Short Treks-avsnitten som jag såg mest fram emot. Äntligen skulle jag få ta del av backstoryn om Saru. Vem är han? Hurdana är hans folk? Hur hamnade han på Discovery? Är en smula besatt av Saru, och tycker av princip att allt som har med honom att göra är extremt intressant. Som i Desperate Hours, till exempel. – den första boken i Discovery-serien. En extremt trist bok, men de få styckena om Sarus bakgrund gjorde det ändå värt att läsa den – även om de textfragmenten kanske totalt utgjorde en och en halv sida. Knappt.

Med tanke på den där besattheten är det kanske inte så konstigt att jag är väldigt missnöjd med The Brightest Star. För det här var ju för kort. För torftigt. För lite FAKTA! Dessutom var kelpiernas liv inte alls som jag hade tänkt mig. Här jag har läst om deras fantastiska instinkt som byggts upp hos dem efter alla årtusenden som de jagats av rovdjur. Men i det här avsnittet verkar både livet och döden vara väldigt stillsamt ordnat. Det senare ordnas som så att det med jämna mellanrum efterfrågas att stammen ger en rituellt gåva. Det vill säga då offras utvalda medlemmar. Till vem eller vad klargörs inte i det här avsnittet, vilket ju förstås är ganska irriterand, men det verkar åtminstone vara till en motpart som har rymdskepp och avancerad teknik. Det är därför stjärnorna är ett hot för kelpierna.

When my people look up at the stars. They see only death. And they welcome it. They do not question it. Because when they are called, when it is time for the harvest, they march willingly toward it. They say that when they take you, the pain of Vahar’ai stops. The priests teach us that this preserves the Great Balance of Kaminar.

Själva offrandet går till som så att de utvalda sätter sig runt någon form av svävande sten och sedan försvinner (eller transporteras) bort. Den här typen av frivilligt offer är ju troligtvis någon form av överenskommelse som gjorts just för att kelpierna just ska slippa att känna sig hetsade, jagade och utsatta. Deras kött smakar säkert bättre då. Men allt tyder ju å andra sidan på att det är någon form av aliens som vill ha deras kött. Vart tog i så fall deras naturliga fiender vägen? Många frågetecken här.

Det förhållandevis fridsamma livet hos kelpierna innebär tyvärr The Brightest Star aldrig blir särskilt rafflande – om man nu inte tycker att det är skitspännande att en ung Saru är så pass bra på att meka med radiosändare att det ger honom jobb inom Starfleet (i sig en enormt osannolik premiss i det här avsnittet).

Så, för att sammanfatta. Som Sarus främsta fan i de kända delarna av universum känner jag mig kränkt över att hans avsnitt var så 1 kort, 2 intetsägande, 3 tråkigt och dessutom 4 lite för likt Jonathan Livingston Seagull för att jag ska känna mig riktigt trygg. . Gråter mig troligtvis till sömns nu. Eller kollar på det här avsnittet igen.

Betyg: 6/10.

Short Treks, avsnitt 3/4. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 490 tv-avsnitt.

Star Trek Discovery: Desperate Hours. Den första Discovery-romanen.

star trek discovery desperate hours“Ändå kul att vara med i ett nytt Star Trek-koncept från start”, tänkte jag, och beställde glatt min första Star Trek-roman någonsin. Utbudet av Star Trek-relaterad fiktion är ju så enormt att jag faktiskt medvetet undvikit den fram till nu. Om jag ens skulle erkänna för mig själv att den där uppsjön av litteratur existerar, så skulle det här projektet aldrig någonsin kunna nå sitt slut. Jag skulle börja lista alla böcker som någonsin getts ut och fastna i en läsbörda som får 744 tv-avsnitt och filmer att framstå som en bagatellartat liten uppgift.

Men möjligheten att se en ny spinoffserie växa och grena ut sig kunde jag tydligen inte motstå.  Trodde jag. Efter att ha läst Desperate Hours är jag inte alls lika säker. Alltså, jag förväntade mig verkligen inte något mästerverk, utan på sin höjd vanlig, lättläst kiosklitteratur. Men Desperate Hours var överraskande seg. Om man inte kan läsa mer än en eller två sidor i stöten av en bok är det något som är ordentligt fel med berättandet.

Det som ändå gav läsandet viss mening var att boken ju trots allt innehåller en del fördjupning och bakgrund till rollfigurer och företeelser inom Discoverys universum, men de var trots allt ganska glest utspridda i boken. Det kändes som om intrigen tog alldeles för mycket plats, och att den dessutom var illa disponerad — bokens andra halva kändes utdragen, repetitiv och förflyttades snarare framåt på en hostande tomgång än i warp drive.

dis pain 3Hur som helst så är Desperate hours en prequel. Den utspelas år 2255, exakt ett år före Discovery-avsnittet The Vulcan Hello. Redan i bokens inledning får vi en backstory kring den konflikt som finns mellan Michael Burnham och Saru i början av Discoverys första säsong. Vi får reda på att de två tävlade med varandra om att bli försteofficer ombord på Shenzhou, och vi får till och med vara med om ögonblicket där kapten Georgiou berättar för de två att hon valt Burnham. Det gör knappast konflikten mellan Saru och Burnham mindre sårig, och tonen mellan dem är betydligt hårdare i den här romanen än i tv-serien.

Blir också extremt intresserad när det ges några skärvor av information kring Sarus ursprung och förmågor. Som när han upplever pulser som skickas ut från ett främmande rymdskepp som extremt starka, påfrestande och ångestframkallande medan människorna omkring honom bara känner milda vibrationer. Gillade också beskrivningar av hur livet som bytesdjur på hans hemplanet fortfarande påverkar honom: “To a Kelpien, standing alone in the open was tantamount to suicide. It felt to Saru as if he were begging some unseen alien predator to devour him”. Eller hur han snabbt iakttar olika signaler om var i galaxen olika människor är uppväxta. Som när han får hänga med Una som han får reda på är uppväxt på Illyrien och utbrister: “That explains it. Mentally disciplined, pacifist by nature, vegetarian – those and microgestures specific to your culture explain why you don’t project the “apex-predator” vibe that I feel from so many other humanoids”. Man förstår lite hur jobbigt Saru har det, typ hela tiden. Bara människors normala beteenden triggar igång hans försvarsmekanismer. Det man inte får ipå så mycket om är de utsända från Federationen som en gång i tiden räddade honom från “en säker död” på hans hemplanet Kelpia. Det finns helt enkelt en ordentlig backstory här som väntar på att berättas.

Själva handlingen då? Ja, en koloni ute i galaxen blir attackerad  av drönare från ett uråldrigt skepp som legat och lurat på en havsbotten på den koloniserade planeten. Det visar sig vara ett antikt krigsskepp från en civilisation som sedan länge är död. Eller, antikt och antikt – det har en enorm stridskraft, som hela tiden utvecklas. Skeppet är i och för sig obemannat, men har en extremt utvecklad artificiell intelligens som successivt uppgraderar och bygger nya vapen när det möter motstånd. Skeppet och dess teknologi anses så pass farlig att Stjärnflottan faktiskt så småningom ger order om att man ska nuka hela den koloniserade planeten, om alla andra lösningar faller. Ja, man anser att hotet är så pass seriöst att vapeninsatsen måste göras även om man inte lyckas evakuera kolonisterna från planeten (det skulle eventuellt vara rätt åt dem, för det visar sig förstås att de styrande i kolonin har fuskat med undersökningarna när man anlade sin bosättning, annars hade man upptäckt det där jämrans skeppet under de rigorösa förberedelser som sker före en kolonisering).

Desperate Hours utvecklar sig också till en crossover till originalserien – eller kanske snarare en föraning om vad som komma skall i andra säsongen av Discovery. I den här boken får vi nämligen bekanta oss med befälhavaren ombord på Enterprise – kapten Pike. Tanken från Federationens sida är att kaptenerna på Shenzhou och Enterprise ska samarbeta för att nå en lösning på den här komplexa situationen, men de två kaptenerna visar sig ha helt olika inställning till hur man tolkar och lyder Federationens order. Pikes mer bokstavstrogna och lydiga inställning i förhållande till Stjärnflottan får inget gehör hos Georgiou som verkligen vill uttömma alla möjligheter hon kan komma på innan man spränger den här planeten sönder och samman. Fast hennes motsträvighet handlar också om att hon inte vill offra sin nyutnämnda försteofficer.

Någonstans efter halva boken så drar nämligen plastsyskonen Burnham och Spock ner till planetens yta för att undersöka det märkliga alienskeppet. Teamwork är ett måste för att de två ens ska kunna ta sig in på det mystiska skeppet. Väl där inne möts de av en lång och sjukt komplicerad “hinderbana” där de två måste synka totalt med varandra mentalt för att ens lyckas överleva. Och det är väl de här momenten som blir lite utdragna i längden för mig. Hade eventuellt kunnat vara kul att se i ett tv-avsnitt, eller som ryggraden i ett datorspel, men här blir det faktiskt mest lite tjatigt. I stället för att komma vidare i handlingen så återkommer vi gång på gång till hur de två kämpar med test efter test efter test efter test. Det här blir lite extra dramaturgiskt besvärande eftersom de flesta andra bihandlingar står på hold medan man väntar på att få reda på hur det går för problemlösarparet i alien-farkosten.

Är man lite välvillig skulle man kunna säga att det här är en utdragen, extremt utdragen, enormt extremt utdragen nedräkningsscen. Klockan tickar, tiden rinner ut, undergången närmar sig. Men man mjölkar det här greppet på lite för mycket. Det som däremot är intressant inför framtiden är att Spock och Burnham, som tidigare aldrig verkar ha kommit särskilt bra överens här gör en mind meld. Nu vet de varandras mörkaste hemligheter. Kommer detta att återspeglas även i tv-serien framöver?

Bland det tramsigaste i Desperate Hours är att man på något vis försöker adressera det faktum att Discovery utspelas före Star Treks originalserie, det vill säga förklara varför skeppen i 2017 års Discovery ser något mer moderna ut än 60-talsseriens Enterprise. Något som är extra svårt att kommunicera eftersom Shenzhou faktiskt är ett äldre skepp än Enterprise. Här finns en och annan krystad beskrivning där man försöker få Enterprise att framstå som hypermodern i sin layout och arbetsplatsutformning. Det går verkligen inte så bra. Kanske skulle man struntat i att prata om det där överhuvudtaget. Det blir dessutom ganska tråkig läsning med till exempel en halv sidas utläggning om varför det inte finns “ready rooms” på alla Federationsskepp.

Den här boken var eventuellt den svåraste att skriva i den blivande serien om Discovery. Den släpptes i slutet av september, det vill säga mitt under den första halvan av den första säsongen. Så författaren visste antingen inte så mycket om vad som skulle hända framöver, eller fick inte lov att skriva om det. Och det jag tolkade som crossover till Star Treks originalserie visar ju sig i slutet av säsongen snarare vara en snygg förberedelse inför andra säsongen av serien, då ju Pike och Spock ska finnas med i persongalleriet.

Så, om jag ska sammanfatta. Enormt tråkig läsning, som ändå gav några insikter som jag självbelåtet roffat åt mig inför Discoverys fortsättning. Det är också intressant att se hur man redan i den här boken bygger på och skapar sammanhang i kring tv-seriens universum. Och, ja. Jag tänker ge det här en chans till – införskaffade visst nästa bok i serien, Drastic Measures, häromveckan.

David Mack, som skrivit den här trista romanen, är för övrigt en Star Trek-veteran som spottar ur sig böcker. Han har också varit inblandad i Deep Space Nine, och var med och skrev manus till Starship Down, som jag nyss bloggat om.

Betyg: 2/10. 

Star Trek Discovery: Desperate Hours. Bok 1 i serien. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 408 tv-avsnitt, samt läst 1 Star Trek-roman. 

DIS: Si vis Pacem, Para Bellum. Det med den sjungande planeten.

star trek si vis 4Ibland kan man ju undra varför det här bloggprojektet får sådana abrupta stopp, avbrott och pauser (Eller, jag funderar i varje fall en del över detta. Men har förstås full förståelse för om det inte är ett fullt lika akut problem för er som läser den här bloggen som för mig, personligen).  Ibland handlar uppehållen om att livet kommer emellan, eller jobbet. Det har hänt att det är den samlade produktionen av Gilmore Girls som tävlar om uppmärksamheten (det var i alla fall det under 2016, medan en stor del av min fritid 2017 gick åt till att se alla avsnitt av Will & Grace). Andra gånger är det sf-intresserade vänner som utan att förstå vidden av deras handlingar tipsar en om att kolla in The Expanse, varpå Discovery plötsligt känns lite scoutliknande väluppfostrad i jämförelse.  Men så, vid några enstaka tillfällen, handlar det faktiskt om något relaterat till just avsnittet jag ska blogga om. Något som får mig att tveka kring hur jag ska skriva om det. Ja, vad jag ens tycker om det.

I det här fallet (för nu har det väl typ gått sex veckor sedan jag sist skrev om ett avsnitt här på bloggen) så tror jag faktiskt att orsaken är ett visst mått av besvikelse. Jag tappade helt enkelt sugen efter att ha sett Si vis Pacem, Para Bellum. Och det blev lite extra jobbigt när jag såg att så många där ute i Trekfandomuniversumet var så oerhört förtjusta i just det här Discovery-avsnittet.

När jag försöker analysera min uppgivenhet så tror jag faktiskt att det är (till min egen stora förvåning) alltför klumpiga retrovibbar som gör mig lite kinkig. Och just retrokänslan är väl i stort sett omöjlig att undvika när man som här (för första gången i Discovery) ger sig på den klassiska Star Trek-subgenren “vi upptäcker en planet”.

Men mitt gryende missnöje handlar inte bara om “upptäcksresande i rymden”-tropen. Även den främmande livsformen på den här “sjungande planeten” känns som om den skulle kunna vara hämtad från originalserien. Jag menar, svävande glitter i luften, hur gulligt kan det liksom bli? Samma sak med sådana där mysiga detaljer som att hela Pahvo gemensamt har en puls som de skickar ut i rymden med hjälp av en organisk sändare. Eller att de längtat efter att bli upptäckta av omvärlden eftersom hela deras existens handlar om att skapa “harmoni av dissonans”. Rara detaljer som känns ett stycke bort från den här seriens inledande och betydligt mörkare avsnitt. Eller, ja. Det finns förstås den här grejen med att de formlösa pahvonierna typ programmerar om Sarus hjärna på nolltid. Men de vill ju, innerst inne, trots allt bara gott.

Och på tal om Saru…

star trek dis si vis 2

…så börjar det väl kännas som att den här lättirriterade och långsinte figuren håller på att bli seriens egentliga stjärna. Lite som Discoverys motsvarighet till Spock. Skitjobbig besserwisser som man inte skulle vilja bli sittandes med på en öde ö, men som det däremot är rätt härligt att se plåga andra. Och i det här avsnittet känns det väl som att han för första gången fick sitt rättmätiga utrymme. Och blev dessutom galen, vilket också piggar upp. Att det är möjligheten till att för en gångs skull kunna slappna av som gör honom våldsam, aggressiv och skoningslös är en paradox som jag verkligen uppskattar.

Klingonernas osynlighetssköldar

Möjligheten att fara runt oupptäckt i rymden börjar nu spridas i den klingonska flottan, efter att allt fler av de klingonska husen lovat den storbossen Kol sin lojalitet. När Federationens jakt på ett sätt att knäcka det där osynlighetskamouflaget nu blir en viktig del av intrigen undrar man ju hur manusförfattarna ska förklara att originalserien aldrig hade ett sätt att lösa den här gåtan på. Och originalserien utspelas ju, som bekant, efter den här serien. Vilket osökt för oss in på:

Avsnittets mest långsökta teknologiska teori

Att livsformerna på Pahvo tillsammans skapar ett slags musik som sänds ut i rymden av en biologisk parabolsändare kanske jag kan gå med på. Men att just den här pulsen ska kunna användas som ett ekolod för att kunna upptäcka klingonernas skepp även när de är osynliga, även på enorma avstånd från planeten, skulle jag faktiskt vilja höra lite mer utförligt technobabble kring.

Romansen mellan Burnham och Ash Tyler

Låt oss försöka övertala chefen att få åka och upptäcka planeten tillsammans, sedan prata om “the needs of the many” och avsluta dagen med att sitta och hångla i ett ljusslingeupplyst….tält. Jodå, det här tuffar på precis som man anade. Och Tyler har visst något inom sig som han kämpar emot. Och vi har fortfarande inte sett till Vuq på flera avsnitt…

L’Rell är inte världens bästa på förräderier

star trek dis si vis 3Jag vet inte riktigt vad jag tycker om L’Rells sätt att planera sina förräderier. Eller, det vet jag ju. Hon är askass på det. Eller vad sägs om planen: jag säljer in mig själv som en jävel på att förhöra fångar, och levererar sedan ingenting när jag får chansen att tortera amiral Cornwell. Är inte helt övertygad om nivån på hennes flyktplan heller: låt oss gå runt helt öppet på skeppet och hoppas ingen lägger märke till oss.

Fast scenen med henne i klingonskeppets bårhuset var ju rätt rälig.

Däremot fick jag ju aldrig riktigt klart för mig hur det är med den där röda färgen som Kol smetar i ansiktet på de klingoner som är lojala med honom. Är den permanent eller måste man fylla på den ibland? Hur ofta gör man det? Eller måste man klara av ytterligare ett lojalitetstest för att få fortsätta att ha fejkblod i ansiktet?

Spordriftens pris

Stamets håller på att bli riktigt knepig av att transportera runt Discovery via det där mystiska spornätet. För nu verkar det som om även hans hjärna och medvetande reser runt på egen hand till märkliga platser. Som när han lite förvirrad plötsligt kallar Sylvia Tilly för kapten. Sorteras in under mer uppenbara planteringar inför framtiden. Vilket också förstärker helhetsintrycket av det här avsnittet:

Känslan av att vi laddar upp inför vinterfinalen

Si Vis Pacem, Para BellumSi vis Pacem, Para Bellum (som alltså betyder “Den som önskar fred ska förbereda sig för krig”) känns i mycket som ett set up-avsnitt för höstterminens final. Inte så många avslut här, utan mer en rad uppspel som sedan ska stegras (och kanske till och med lösas) i det nästkommande avsnittet.

Och när jag nu sett om det här avsnittet för tredje gången, så är det kanske inte så medelmåttigt som jag trodde. Så jag summerar väl det så här:

Betyg: 6/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 8/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 361 tv-avsnitt.