Star Trek: Discovery. There is a tide… Vi laddar upp inför finalen!

Så. Nu börjar det arta sig igen. Och fattas bara. Vi är ju inne på den absoluta slutspurten för den här säsongen, och serieskaparna har noga sett till att vi har tillräckligt många frågetecken i skallen för att följa med ända till slutet. Egentligen ska man kanske se det här som del två i en svit på tre finalavsnitt, den typiska mellanepisoden där ingenting avslutas utan där man bara fortsätter att ladda upp inför finalen. Det bjuds inte oväntat på en hel del action, men också en hel del upplysande scener om förhållandet mellan Emerald Chain och Federationen. Ja, en liten stund fick jag till och med för mig att manusförfattarna till och med försökte nyansera bilden av Osyraa – men sedan gick hon tillbaka till sin gamla vanliga roll som über-skurk. Däremot, kanske viktigast av allt, så fick vi förklaringen till varför all mat inom Federationen i framtiden har en viss bismak av….bajs.

Samtidigt som det här avsnittet pågår rinner tiden ut för Saru, Culber och Adira, som befinner sig på dilithiumplaneten mitt i den farliga nebulosan. Vi får inte veta något om vad som händer med dem, utan de fungerar liksom mest som en underliggande nedräkning. Ett ständigt stressmoment för oss som tittar. Och allra mest för Stamets, förstås. Hans man är på planeten, och numera kallar han dessutom Adira för sitt barn. Riskerar kanske Stamets ytterligare en hjärtskärande förlust i den här säsongen, alltså? Tja, jag har nog svårt att tro att man verkligen skulle få för sig att döda av hälften av seriens nuvarande hbtq-kapital på det här sättet. Stamets, däremot. Han skulle ju eventuellt kunna tänkas offra sig för de andras liv.

Den chansen fick han hur som helst inte i det här avsnittet. Tvärtom, Michael Burnham söver ner honom med ett vulcanskt nyp och skickar ut honom i en räddningskapsel så att något annat Federationsskepp kan ta hand om honom. Trots att Stamets bönar och ber om att han ska få rädda sin familj, så är Burnham obeveklig. Det enda som betyder något är att Osyraa inte ska få fortsatt kontroll över Stamets. Tydligen är det bara hon själv som får bryta mot exakt alla regler för att rädda sina nära och kära.

Att Burnham ens är på plats på Discovery är i sin tur resultatet av att hon och Book tar transwarpnätverke hela vägen mellan nebulosan och Federationens högkvarter. Livsfarlig körning, eftersom tunnlarna – precis som resten av rymden – är fyllda med gamla vrak efter The Burn. Book och Burnham kraschlandar rakt in i Discoverys hangar, just när skeppet sänkt sina sköldar. Book ger Burnham en grej som gör att hennes livstecken är dolda, medan han låter sig tillfångatas. Always the gentleman.

De två har alltså tagit sig till Discovery, just som Osyraa lurat sig in bakom Federationens skyddande sköld. Hon använder sig av den gamla “hjälp vi jagas av fienden”-taktiken (som man förresten också kunde ses praktiseras i ett av de avslutande avsnitten av The Mandalorians andra säsong). Det där måste liksom vara rymdskeppsversionen av “kan fångvaktaren komma hit, min vän här har ont i magen på ett väldigt akut sätt”, det vill säga ett trick som borde stå i varje lärobok för rymdbefäl. Vance vågar inte riskera Discovery och hennes spordrift, och har i stället fått sin värsta fiende innanför alla skydd och belägringar.

Men Osyraas mål visar sig, lite förvånande, inte vara att genast utplåna det där högkvarteret. I stället drar hon igång en avancerad förhandling där hon vill att Smaragdkedjan och Federationen skulle sluta fred. Ett av huvudmålen: att Federationen erkänner och godtar att kapitalismen lever och existerar i galaxen. På det sättet kan The Emerald Chain bli medlemmar i Federationen, och spordriften kan kopieras och komma fler tillgodo. Säger Osyraa. Och tydligen ljuger hon inte, för hololäkaren Eli agerar lögndetektor. Ja, hon har till och med lagt in ett förslag om att avskaffa slaveriet. Eli säger att allt är sant, själv tänker jag att Osyraa har lärt sig ett sätt att prata tvärtom, och tillräckligt vagt för att finta Vance. Men han verkar inte köpa allt som sägs.

I stället börjar han komplicera allt. Påpekar det olämpliga i att Osyraa blir ansiktet utåt vid en sådan här överenskommelse, och tycker att hon ska krydda uppgörelsen med att förklara sig villig till att ställas inför rätta för sina brott mot olika varelser, planeter och folk runt om i galaxen. Detta, i kombination med att han lite tidigare berättat att äpplet hon äter är recyklat bajs, gör att hon travar ut från förhandlingen. Hon är inte road.

Däremot har hon fler ess i rockärmen. Hennes chefsforskare och vetenskapsman Aurelio gör entré i det här avsnittet. Och eftersom fanbasen vet om att skådespelaren som gör honom, Kenneth Mitchell, har ALS så blir det förstås dubbla lager här. Inte bara har vi en funktionsvarierad rollfigur, han är också spelad av någon som har en sjukdom som definitivt kan vara svår att kombinera med skådespeleri (tydligen finns det mer att läsa om annat funktionsvarierat under hashtaggen #CripTrek om det här). Mitchell är fab, men hans rollfigur Aurelio är kanske lite väl blåögd när det gäller Osyraas grymhet. Bara för att hon hjälpt honom, så borde han väl ändå ha snappat upp någonstans att hon är en grym och skoningslös härskarinna? Nu får han i varje fall se henne genomföra en summarisk rättegång, och allt verkar upplagt för att han sak bli den som räddar Discoverys crew i nästa avsnitt. For science, liksom. Fast i just det här avsnittet är han också vetenskapsmannen som kan fixa till så att fler än Stamets kan navigera Discoverys spordrift. Den som ska leverera lösningen på allt till Osyraa.

Discoverycrewen, under ledning av Tilly, lyckas ta sig ur sin fångenskap. Lite morsekod kan göra vakter vansinniga och oförsiktiga, visar det sig. Men innan Tilly och de andra tar tillbaka sitt skepp träffar de på tre gulliga underhållningsrobotar. De visar sig vara platsen där sfärdatan laddat ner alla sin kunskap (undrade just hur sfärdatan hade kunnat tillåta Osyraa att kapa Discovery.) Robotarna är gulliga, och jag hoppas verkligen att de kan bli Star Treks Baby Yoda i merchsammanhang i framtiden.

Burnham, däremot, lyckas vara både den borna actionhjälten och en tröstlös morsgris. Ja, hon kallar på morsan för att få hjälp. Noga med att berätta exakt hur illa ute hon och hennes kollegor är. Mammas sekt ägnar ju bara sin energi åt hopplösa fall. Tydligen citerar hon även Die Hard här och där. Och så råkar hon i klorna på Zareh, som ju var en urtråkig skurk precis i seriens början (han på planeten med farlig is), men som är en smula mer underhållande här. Men bara lite. Varför Osyraa hänger med en sån småhandlare är faktiskt bara märkligt.

Ja, massor av saker som händer, men inga konflikter som löses. Om jag blev sugen på att se sista avsnittet? Jorå! Tycker jag fortfarande att man slarvade bort två avsnitt på spegel-universumet? Jajamensan! Tror jag att det där fröskeppet kommer att dyka upp och rädda de strandsatta på dilithiumplaneten? Jovars, alla som bodde där höll ju på att gnola på den där låten från nebulosan! Tyckte jag att det här var ett bra avsnitt! Självklart, men jag sätter den där åttan som vissa tycker är ett mesigt betyg. Tycker jag att det är kul att det här tydligen är avsnitt nummer 800? Jo, men också lite jobbigt att jag räknat mitt antal avsnitt på ett lite annorlunda sätt. Men så får det också vara, antar jag.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 12/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 785 tv-avsnitt. Och lite till.

3 thoughts on “Star Trek: Discovery. There is a tide… Vi laddar upp inför finalen!

  1. “Tydligen är det bara hon själv som får bryta mot exakt alla regler för att rädda sina nära och kära. ”
    Eller hur?! Ganska okaraktäristiskt av henne i det läget. Eller är det karaktäristiskt att hon är så inkonsekvent? Stamets har ju helt rätt när han säger att “vi åkte till framtiden för dig”.

    Men kul ändå att Michael har hittat bedövningsinställningen på sina vapen. Tydligen använder hon den bara på karaktärer som kan bli viktiga för handlingen. Och hur många gånger har vi inte sett folk som ramlar ut i rymden och genast transporteras ombord igen? Varför kunde inte smaragdkedjan göra det med sin stackars regulator? (Eller det är kanske bara jag som stör mig på allt dödande, känns liksom inte riktigt Star Trek…?)

    1. Förresten, fanns det någon mening med att Vance nämnde “presidenten” sådär? (Georgiou’s återkomst?) Eller var det en meningslös liten replik för att motivera varför Vance gör allt för federationen?

  2. Jag fullständigt älskade det här avsnittet. Förhandlingarna kändes så nära Deep Space Nine vi kommer med Star Trek just nu och när Vance började kolla igenom kontraktet var det en sådan skön familjär känsla av klassisk Star Trek ”tristess”. Jag vill se så mycket mer sånt – ba’ actionfria scener om olika ideologier som möts och försöker komma överens. Skönt också att Vance fick sitt avsnitt där det inte finns en underliggande misstro mot huruvida han är del av kedjan eller inte. Jag förvånas lite över hur mycket skaparna tagit från Mass Effect. Det är knappast revolutionerande berättargrepp (Mass Effect i sig var ju ungefär 50% Star Trek), men det börjar bli så pass många specifika saker att det nästan känns omöjligen att det inte handlar om att någon spelat serien och inspirerats.

    En sak som jag tycker är lite synd med den här säsongen är hur liten de har fått universum att kännas. För mig det alltid varit en stor del av Star Trek att allting inte hänger ihop och att liv kan se väldigt olika ut i olika delar (stor anledning till varför Riker och Troi-avsnittet i Picard var så genialiskt). Hur många skepp fanns egentligen när The Burn inträffade? Det känns som att det är rymdskrot exakt överallt. Och var exakt hela universum beroende av Dilitium på ett sätt där man antingen förslavats eller förslavat. Det har misstänkliggjort Federationen att de tycks verka exakt där allt skit händer hela tiden. Hade önskat att de gett oss en bättre bild av hur livet efter The Burn ser ut på olika håll. Eller är jag bara knasig som tänker att det inte måste vara sån enorm kris som det verkar som just nu? Det finns en guldgruva för skaparna här att visa på hur olika raser förslavats under dessa omständigheter, eller hur raser som splittrats från Federationen faktiskt har det bättre nu eller massa sånt. Nu är vi här med ett avsnitt kvar och återigen känns det som att världens undergång är oundvikligt om inte Michael räddar allt.

    Det lite kort om säsongen i stort. Tycker återigen att det här avsnittet var en utav de absolut starkaste – mycket tack vare att manuset höll en sådan himla hög nivå och att scenografin kändes på tok för bra för en ”enkel Netflix serie”. Ska bli kul att se vad de hittar på till finalen. Och även om jag fullständigt älskar de små robotarna känns idéen med att Federationen sitter på typ historiens mäktigaste AI som en eventuell huvudgrej inför framtida säsonger och jag är verkligen inte sugen på att se en annan ond AI försöka förgöra Federationens gulliga bra AI.

Leave a Reply to Kalle Kovacs Cancel reply