Tag: hololäkare

Star Trek: Discovery. There is a tide… Vi laddar upp inför finalen!

~ rogerwilson ~ 3 Comments

Så. Nu börjar det arta sig igen. Och fattas bara. Vi är ju inne på den absoluta slutspurten för den här säsongen, och serieskaparna har noga sett till att vi har tillräckligt många frågetecken i skallen för att följa med ända till slutet. Egentligen ska man kanske se det här som del två i en svit på tre finalavsnitt, den typiska mellanepisoden där ingenting avslutas utan där man bara fortsätter att ladda upp inför finalen. Det bjuds inte oväntat på en hel del action, men också en hel del upplysande scener om förhållandet mellan Emerald Chain och Federationen. Ja, en liten stund fick jag till och med för mig att manusförfattarna till och med försökte nyansera bilden av Osyraa – men sedan gick hon tillbaka till sin gamla vanliga roll som über-skurk. Däremot, kanske viktigast av allt, så fick vi förklaringen till varför all mat inom Federationen i framtiden har en viss bismak av….bajs.

Samtidigt som det här avsnittet pågår rinner tiden ut för Saru, Culber och Adira, som befinner sig på dilithiumplaneten mitt i den farliga nebulosan. Vi får inte veta något om vad som händer med dem, utan de fungerar liksom mest som en underliggande nedräkning. Ett ständigt stressmoment för oss som tittar. Och allra mest för Stamets, förstås. Hans man är på planeten, och numera kallar han dessutom Adira för sitt barn. Riskerar kanske Stamets ytterligare en hjärtskärande förlust i den här säsongen, alltså? Tja, jag har nog svårt att tro att man verkligen skulle få för sig att döda av hälften av seriens nuvarande hbtq-kapital på det här sättet. Stamets, däremot. Han skulle ju eventuellt kunna tänkas offra sig för de andras liv.

Den chansen fick han hur som helst inte i det här avsnittet. Tvärtom, Michael Burnham söver ner honom med ett vulcanskt nyp och skickar ut honom i en räddningskapsel så att något annat Federationsskepp kan ta hand om honom. Trots att Stamets bönar och ber om att han ska få rädda sin familj, så är Burnham obeveklig. Det enda som betyder något är att Osyraa inte ska få fortsatt kontroll över Stamets. Tydligen är det bara hon själv som får bryta mot exakt alla regler för att rädda sina nära och kära.

Att Burnham ens är på plats på Discovery är i sin tur resultatet av att hon och Book tar transwarpnätverke hela vägen mellan nebulosan och Federationens högkvarter. Livsfarlig körning, eftersom tunnlarna – precis som resten av rymden – är fyllda med gamla vrak efter The Burn. Book och Burnham kraschlandar rakt in i Discoverys hangar, just när skeppet sänkt sina sköldar. Book ger Burnham en grej som gör att hennes livstecken är dolda, medan han låter sig tillfångatas. Always the gentleman.

De två har alltså tagit sig till Discovery, just som Osyraa lurat sig in bakom Federationens skyddande sköld. Hon använder sig av den gamla “hjälp vi jagas av fienden”-taktiken (som man förresten också kunde ses praktiseras i ett av de avslutande avsnitten av The Mandalorians andra säsong). Det där måste liksom vara rymdskeppsversionen av “kan fångvaktaren komma hit, min vän här har ont i magen på ett väldigt akut sätt”, det vill säga ett trick som borde stå i varje lärobok för rymdbefäl. Vance vågar inte riskera Discovery och hennes spordrift, och har i stället fått sin värsta fiende innanför alla skydd och belägringar.

Men Osyraas mål visar sig, lite förvånande, inte vara att genast utplåna det där högkvarteret. I stället drar hon igång en avancerad förhandling där hon vill att Smaragdkedjan och Federationen skulle sluta fred. Ett av huvudmålen: att Federationen erkänner och godtar att kapitalismen lever och existerar i galaxen. På det sättet kan The Emerald Chain bli medlemmar i Federationen, och spordriften kan kopieras och komma fler tillgodo. Säger Osyraa. Och tydligen ljuger hon inte, för hololäkaren Eli agerar lögndetektor. Ja, hon har till och med lagt in ett förslag om att avskaffa slaveriet. Eli säger att allt är sant, själv tänker jag att Osyraa har lärt sig ett sätt att prata tvärtom, och tillräckligt vagt för att finta Vance. Men han verkar inte köpa allt som sägs.

I stället börjar han komplicera allt. Påpekar det olämpliga i att Osyraa blir ansiktet utåt vid en sådan här överenskommelse, och tycker att hon ska krydda uppgörelsen med att förklara sig villig till att ställas inför rätta för sina brott mot olika varelser, planeter och folk runt om i galaxen. Detta, i kombination med att han lite tidigare berättat att äpplet hon äter är recyklat bajs, gör att hon travar ut från förhandlingen. Hon är inte road.

Däremot har hon fler ess i rockärmen. Hennes chefsforskare och vetenskapsman Aurelio gör entré i det här avsnittet. Och eftersom fanbasen vet om att skådespelaren som gör honom, Kenneth Mitchell, har ALS så blir det förstås dubbla lager här. Inte bara har vi en funktionsvarierad rollfigur, han är också spelad av någon som har en sjukdom som definitivt kan vara svår att kombinera med skådespeleri (tydligen finns det mer att läsa om annat funktionsvarierat under hashtaggen #CripTrek om det här). Mitchell är fab, men hans rollfigur Aurelio är kanske lite väl blåögd när det gäller Osyraas grymhet. Bara för att hon hjälpt honom, så borde han väl ändå ha snappat upp någonstans att hon är en grym och skoningslös härskarinna? Nu får han i varje fall se henne genomföra en summarisk rättegång, och allt verkar upplagt för att han sak bli den som räddar Discoverys crew i nästa avsnitt. For science, liksom. Fast i just det här avsnittet är han också vetenskapsmannen som kan fixa till så att fler än Stamets kan navigera Discoverys spordrift. Den som ska leverera lösningen på allt till Osyraa.

Discoverycrewen, under ledning av Tilly, lyckas ta sig ur sin fångenskap. Lite morsekod kan göra vakter vansinniga och oförsiktiga, visar det sig. Men innan Tilly och de andra tar tillbaka sitt skepp träffar de på tre gulliga underhållningsrobotar. De visar sig vara platsen där sfärdatan laddat ner alla sin kunskap (undrade just hur sfärdatan hade kunnat tillåta Osyraa att kapa Discovery.) Robotarna är gulliga, och jag hoppas verkligen att de kan bli Star Treks Baby Yoda i merchsammanhang i framtiden.

Burnham, däremot, lyckas vara både den borna actionhjälten och en tröstlös morsgris. Ja, hon kallar på morsan för att få hjälp. Noga med att berätta exakt hur illa ute hon och hennes kollegor är. Mammas sekt ägnar ju bara sin energi åt hopplösa fall. Tydligen citerar hon även Die Hard här och där. Och så råkar hon i klorna på Zareh, som ju var en urtråkig skurk precis i seriens början (han på planeten med farlig is), men som är en smula mer underhållande här. Men bara lite. Varför Osyraa hänger med en sån småhandlare är faktiskt bara märkligt.

Ja, massor av saker som händer, men inga konflikter som löses. Om jag blev sugen på att se sista avsnittet? Jorå! Tycker jag fortfarande att man slarvade bort två avsnitt på spegel-universumet? Jajamensan! Tror jag att det där fröskeppet kommer att dyka upp och rädda de strandsatta på dilithiumplaneten? Jovars, alla som bodde där höll ju på att gnola på den där låten från nebulosan! Tyckte jag att det här var ett bra avsnitt! Självklart, men jag sätter den där åttan som vissa tycker är ett mesigt betyg. Tycker jag att det är kul att det här tydligen är avsnitt nummer 800? Jo, men också lite jobbigt att jag räknat mitt antal avsnitt på ett lite annorlunda sätt. Men så får det också vara, antar jag.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 12/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 785 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Die Trying. Det om Federationens dissiga attityd mot tidsresenärer och äventyret på fröbanksskeppet.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Om Discovery-gänget till en början upplevde mottagandet på Jorden som svalt och avvisande, så är det inget jämfört med det misstroende och avståndstagande som möter dem när de anländer till Federationens och Stjärnflottans gemensamma högkvarter i det här avsnittet. Ingen öppen famn här, inte, utan snarare rena rama hinderloppet av debriefing, förhör, misstänkliggöranden och bryska tillrättavisningar. (En av avsnittets höjdpunkter är just förhörsmontaget. En recap av säsong ett och två med inkluderad galghumor).

Kanske borde Burnham och de andra varit förberedda på något i den här stilen. De hade ju antagligen själva blivit en smula fundersamma om de för några säsonger sedan hade råkat på ett 930 år gammalt Federationsskepp vars mystiska ursprung inte fanns noterat någonstans i Stjärnflottans rullor. Det vill säga, var det inte lite väl naivt av dem att stå och stoja som en dagisgrupp när man anlände till Federationsbasen? Eller, för att översätta det här till förhållande-lingo: att de tog besvarad kärlek för givet, trots att det gått mer än 900 år sedan man drog utan ett ord?

En ytterligare komplikation är att ett av Stjärnflottans stora bryderier här framme i framtiden är just tidsresor. De är strängeligen förbjudna, vilket gör Discovery och hennes besättning till brottslingar (även om just det här reglementet känns en smula ologiskt, hur ska folk från det förflutna veta vad som är förbjudet i framtiden?).

Det stela välkomnandet personifieras genom två nya rollfigurer. Den barske amiral Charles Vance (med ett otroligt bra skägg) och den fientligt inställda löjtnant Audrey Willa. De ungefär lika översvallande och medmänskliga som den högteknologiska rymdbasen de huserar i. Golv som uppstår automatiskt när man går omkring någonstans känns väldigt skrytigt, tycker jag (svävande stolar är också ett otyg, enligt mig). Ja, jag är missnöjd med hologrammen som genomför förhören också, de är irriterande och humorlösa. Men allra mest osympatisk och oförskämd verkar den nya generationen hololäkare vara.

På det kombinerade högkvarteret för både Federationen och Stjärnflottan vet man inte riktigt vad som hänt med de mer avlägset belägna medlemsplaneter. 38 medlemsvärldar är man säkra på, men det kan finnas andra kvar, längre bort. Efter The Burn är avstånden inom Federationen för långa för skepp utan warpdrift, och kommunikationen på långdistans fungerar inte. Dessutom har man tydligen händerna fulla med att tampas med Emerald Chain, ett slags Andoriskt-Orionskt brottsyndikat (som Michael kom i kontakt med i första avsnittet). Är det den kommande stora fienden i den här säsongen? Det känns i alla fall så, med tanke på hur man etablerade dess närvaro i det här avsnittet.

Federationspersonalen är inte hellre särskilt tillmötesgående när det gäller att fylla i kunskapsluckorna om utvecklingen i galaxen de senaste 900 åren hos de nyanlända tidsresenärerna. Vi som tittar på serien får, om möjligt, veta ännu mindre. Som när Discovery närmar sig Federationens högkvarter och vi tv-tittare inte får se mer än små glimtar av framtidens skepp. Ohyggligt irriterande, men en smart sak att dra ut på för att hålla alla oss som vill se hur Star Trek-estetiken är tänkt att utvecklas i framtiden kvar i serien. Vi får i alla fall se ett litet utsnitt av Voyager, generation J. Och skarpsynta tittare har också upptäckt USS Nog. En fin hyllning åt bortgångne Aron Eisenberg.

Likt barnen från Frostmofjället riskerar även Discoverys personal att separeras från varandra när amiral Vance försöker lösa problemet med tidsresenärerna. Hans plan är att fördela Discoverys besättning på andra skepp, på det sättet kan alla skolas in till tjänstgöring i sin nya tidsålder. Inte helt felt tänkt, kanske. Discoverys plötsliga uppdykande är ju lite som om ett krigsfartyg från 1090 skulle dyka upp idag och ansöka om att få vara med och jobba inom flottan. Jättespännande ur ett antikvariskt och antropologiskt perspektiv, men kanske inte lika intressant rent tekniskt. Och ett helvete för HR och de som har hand om kompetensutveckling.

Burnham och de andra från Discovery lider däremot inte av mindervärdeskomplex, och verkar tycka att de är redo att gå rakt in i verksamheten och börja arbeta som ett självständigt skepp i den nya, anorektiska Stjärnflottan. Discovery med sin spordrift har ju ett tekniskt överläge mot resten av framtidens flotta. De kan faktisk förflytta sig vart som helst på nolltid. Att Vance inte genast tar kontroll över denna unika teknik och försöker reproducera den är ett mysterium för mig.

I stället utkristalliseras efter ett tag ett uppdrag som blir som ett examensprov för Discovery och hennes manskap. Ett gäng flyktingar från Keelie har fått i sig något instabilt ämne, och för att göra dem friska behövs det dna från ett gammalt frö som finns bevarat på ett särskilt fröbanksskepp. Discovery får åka dit, med Willa och några av hennes underordnade som förkläde. Där möter de en tragedi. Större delen av den Bharzanska familjen som jobbat med att skydda frösamlingen har förolyckats. Bara pappan har överlevt, och han har fastnat i någon form av halvflytande tillstånd, halvtransporterad på något sätt. Att fixa fröt och rädda pappan är alltså veckans uppdrag, och det är faktiskt ganska snabbt överstökat. Men samtidigt passar man på att skriva ut Nhan ur serien. Hon stannar kvar på fröskeppet för att ta hand om det, och eventuellt åka med det till sin hemplanet. Hoppas bara hon väljer ett bättre lösenord än den sörjande pappan. Att ha sina döttrars namn som password är aldrig en bra idé. Har han aldrig hört talas om åtta tecken, med minst en siffra, stor bokstav och ett specialtecken?

Löjtnant Willa blir i alla fall enormt imponerad av hur Discoverys besättning arbetar med dysfunktionalitet som metod. Kanske är det därför de får lov fortsätta att jobba inom Federationen på egen hand i fortsättningen. Vem i den övriga totala Federationsflottan skepp skulle orka med att ha de där old school-besättningsmännen som arbetskamrater?

Man kan tycka att vi nästan får lite väl mycket information i det här avsnittet, har hört av två andra personer som sett det och anmärkte på informationstätheten. Men jag tror snarare att det som stressar är att vi bara får brottstycken och fragment av historien. Detaljer utan sammanhang som nästan mest irriterar. Själv hade jag gladeligen bytt bort bihandlingen om fröskeppet mot en informativ powerpoint om Federationens utveckling de senaste 900 åren. Men det kanske inte hade blivit så mycket tv-drama av det.

Regissören David Cronenberg verkar förresten ha fått ordentlig fart på sin skådiskarriär på sistone. I veckan såg jag honom som proktolog i Viggo Mortensens regidebut Falling, nu är han med i Discovery som någon slags expert på terraner . Äntligen verkar Georgiou ha fått en värdig motpart, eller åtminstone någon som förstår precis hur hennes onda lilla själ fungerar. Men även här får vi brottstycken av information. Det har inte skett några kontakter mellan primär- och spegeluniversumet på 500 år (men när var i så fall den sista). Och vad är det för genetisk förklaring till terranernas ondska som nämns snabbt under deras samtal? Och, det kanske mest oroväckande av allt, varför står Georgiou stilla i korridoren, onåbar, när Burnham stöter på henne där? Den där konstiga grejen med att Georgiou kan kortsluta hologram av en modell som är utvecklad 900 in i framtiden genom att blinka med sina ögonfransar var däremot en av de sämre detaljerna i det här avsnittet.

Maken till solid säsong har jag nog inte sett. Det känns som om man snabbt tar sig vidare i handlingen här. Mötet med Federationen var härligt stelt och byråkratiskt. Det var nog bara den där fröskeppsbihandlingen som man envisades att skriva in, som drog ner betyget något för det här avsnittet. Om man nu pratar om att Bharzaner har en annan syn på döden än människor, vore det inte en bra grej att förklara vad den livsåskådningen består av? Nästa gång hoppas jag att man satsar på power point-lösningen.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 5/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 779 tv-avsnitt. Och lite till.