Star Trek: Discovery. Die Trying. Det om Federationens dissiga attityd mot tidsresenärer och äventyret på fröbanksskeppet.

Om Discovery-gänget till en början upplevde mottagandet på Jorden som svalt och avvisande, så är det inget jämfört med det misstroende och avståndstagande som möter dem när de anländer till Federationens och Stjärnflottans gemensamma högkvarter i det här avsnittet. Ingen öppen famn här, inte, utan snarare rena rama hinderloppet av debriefing, förhör, misstänkliggöranden och bryska tillrättavisningar. (En av avsnittets höjdpunkter är just förhörsmontaget. En recap av säsong ett och två med inkluderad galghumor).

Kanske borde Burnham och de andra varit förberedda på något i den här stilen. De hade ju antagligen själva blivit en smula fundersamma om de för några säsonger sedan hade råkat på ett 930 år gammalt Federationsskepp vars mystiska ursprung inte fanns noterat någonstans i Stjärnflottans rullor. Det vill säga, var det inte lite väl naivt av dem att stå och stoja som en dagisgrupp när man anlände till Federationsbasen? Eller, för att översätta det här till förhållande-lingo: att de tog besvarad kärlek för givet, trots att det gått mer än 900 år sedan man drog utan ett ord?

En ytterligare komplikation är att ett av Stjärnflottans stora bryderier här framme i framtiden är just tidsresor. De är strängeligen förbjudna, vilket gör Discovery och hennes besättning till brottslingar (även om just det här reglementet känns en smula ologiskt, hur ska folk från det förflutna veta vad som är förbjudet i framtiden?).

Det stela välkomnandet personifieras genom två nya rollfigurer. Den barske amiral Charles Vance (med ett otroligt bra skägg) och den fientligt inställda löjtnant Audrey Willa. De ungefär lika översvallande och medmänskliga som den högteknologiska rymdbasen de huserar i. Golv som uppstår automatiskt när man går omkring någonstans känns väldigt skrytigt, tycker jag (svävande stolar är också ett otyg, enligt mig). Ja, jag är missnöjd med hologrammen som genomför förhören också, de är irriterande och humorlösa. Men allra mest osympatisk och oförskämd verkar den nya generationen hololäkare vara.

På det kombinerade högkvarteret för både Federationen och Stjärnflottan vet man inte riktigt vad som hänt med de mer avlägset belägna medlemsplaneter. 38 medlemsvärldar är man säkra på, men det kan finnas andra kvar, längre bort. Efter The Burn är avstånden inom Federationen för långa för skepp utan warpdrift, och kommunikationen på långdistans fungerar inte. Dessutom har man tydligen händerna fulla med att tampas med Emerald Chain, ett slags Andoriskt-Orionskt brottsyndikat (som Michael kom i kontakt med i första avsnittet). Är det den kommande stora fienden i den här säsongen? Det känns i alla fall så, med tanke på hur man etablerade dess närvaro i det här avsnittet.

Federationspersonalen är inte hellre särskilt tillmötesgående när det gäller att fylla i kunskapsluckorna om utvecklingen i galaxen de senaste 900 åren hos de nyanlända tidsresenärerna. Vi som tittar på serien får, om möjligt, veta ännu mindre. Som när Discovery närmar sig Federationens högkvarter och vi tv-tittare inte får se mer än små glimtar av framtidens skepp. Ohyggligt irriterande, men en smart sak att dra ut på för att hålla alla oss som vill se hur Star Trek-estetiken är tänkt att utvecklas i framtiden kvar i serien. Vi får i alla fall se ett litet utsnitt av Voyager, generation J. Och skarpsynta tittare har också upptäckt USS Nog. En fin hyllning åt bortgångne Aron Eisenberg.

Likt barnen från Frostmofjället riskerar även Discoverys personal att separeras från varandra när amiral Vance försöker lösa problemet med tidsresenärerna. Hans plan är att fördela Discoverys besättning på andra skepp, på det sättet kan alla skolas in till tjänstgöring i sin nya tidsålder. Inte helt felt tänkt, kanske. Discoverys plötsliga uppdykande är ju lite som om ett krigsfartyg från 1090 skulle dyka upp idag och ansöka om att få vara med och jobba inom flottan. Jättespännande ur ett antikvariskt och antropologiskt perspektiv, men kanske inte lika intressant rent tekniskt. Och ett helvete för HR och de som har hand om kompetensutveckling.

Burnham och de andra från Discovery lider däremot inte av mindervärdeskomplex, och verkar tycka att de är redo att gå rakt in i verksamheten och börja arbeta som ett självständigt skepp i den nya, anorektiska Stjärnflottan. Discovery med sin spordrift har ju ett tekniskt överläge mot resten av framtidens flotta. De kan faktisk förflytta sig vart som helst på nolltid. Att Vance inte genast tar kontroll över denna unika teknik och försöker reproducera den är ett mysterium för mig.

I stället utkristalliseras efter ett tag ett uppdrag som blir som ett examensprov för Discovery och hennes manskap. Ett gäng flyktingar från Keelie har fått i sig något instabilt ämne, och för att göra dem friska behövs det dna från ett gammalt frö som finns bevarat på ett särskilt fröbanksskepp. Discovery får åka dit, med Willa och några av hennes underordnade som förkläde. Där möter de en tragedi. Större delen av den Bharzanska familjen som jobbat med att skydda frösamlingen har förolyckats. Bara pappan har överlevt, och han har fastnat i någon form av halvflytande tillstånd, halvtransporterad på något sätt. Att fixa fröt och rädda pappan är alltså veckans uppdrag, och det är faktiskt ganska snabbt överstökat. Men samtidigt passar man på att skriva ut Nhan ur serien. Hon stannar kvar på fröskeppet för att ta hand om det, och eventuellt åka med det till sin hemplanet. Hoppas bara hon väljer ett bättre lösenord än den sörjande pappan. Att ha sina döttrars namn som password är aldrig en bra idé. Har han aldrig hört talas om åtta tecken, med minst en siffra, stor bokstav och ett specialtecken?

Löjtnant Willa blir i alla fall enormt imponerad av hur Discoverys besättning arbetar med dysfunktionalitet som metod. Kanske är det därför de får lov fortsätta att jobba inom Federationen på egen hand i fortsättningen. Vem i den övriga totala Federationsflottan skepp skulle orka med att ha de där old school-besättningsmännen som arbetskamrater?

Man kan tycka att vi nästan får lite väl mycket information i det här avsnittet, har hört av två andra personer som sett det och anmärkte på informationstätheten. Men jag tror snarare att det som stressar är att vi bara får brottstycken och fragment av historien. Detaljer utan sammanhang som nästan mest irriterar. Själv hade jag gladeligen bytt bort bihandlingen om fröskeppet mot en informativ powerpoint om Federationens utveckling de senaste 900 åren. Men det kanske inte hade blivit så mycket tv-drama av det.

Regissören David Cronenberg verkar förresten ha fått ordentlig fart på sin skådiskarriär på sistone. I veckan såg jag honom som proktolog i Viggo Mortensens regidebut Falling, nu är han med i Discovery som någon slags expert på terraner . Äntligen verkar Georgiou ha fått en värdig motpart, eller åtminstone någon som förstår precis hur hennes onda lilla själ fungerar. Men även här får vi brottstycken av information. Det har inte skett några kontakter mellan primär- och spegeluniversumet på 500 år (men när var i så fall den sista). Och vad är det för genetisk förklaring till terranernas ondska som nämns snabbt under deras samtal? Och, det kanske mest oroväckande av allt, varför står Georgiou stilla i korridoren, onåbar, när Burnham stöter på henne där? Den där konstiga grejen med att Georgiou kan kortsluta hologram av en modell som är utvecklad 900 in i framtiden genom att blinka med sina ögonfransar var däremot en av de sämre detaljerna i det här avsnittet.

Maken till solid säsong har jag nog inte sett. Det känns som om man snabbt tar sig vidare i handlingen här. Mötet med Federationen var härligt stelt och byråkratiskt. Det var nog bara den där fröskeppsbihandlingen som man envisades att skriva in, som drog ner betyget något för det här avsnittet. Om man nu pratar om att Bharzaner har en annan syn på döden än människor, vore det inte en bra grej att förklara vad den livsåskådningen består av? Nästa gång hoppas jag att man satsar på power point-lösningen.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 5/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 779 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek-litteratur: Star Trek Picard – The Last Best Hope.

Allt är lite annorlunda i den här franchisen, det märker man redan när man håller i den första Picard-boken. För det verkar som om man förväntar sig att de potentiella Picard-läsarna har lite mer pengar att röra sig med än andra Star Trek-fans. Riktig hardback ska det vara. Det här är Star Trek-kultur som riktar sig till en mogen målgrupp.

Författare är Una McCormack, som jag först bekantade mig med när hon skrev Discovery-romanen The Way to the Stars. Den var rätt så YA i tonen, nu är det snarare det rakt motsatta hon ska skriva om. Det som blev slutet på karriären för en äldre man.

Och vet ni, det där sorgliga som ligger till grund för tv-serien Picard, det är faktiskt ännu värre när man läser om det här. Det är väl en sak att i efterhand inse att Picard dragit sig undan världen efter något som utvecklades till en gigantisk flopp. Det är lite värre att läsa om hur det egentligen inträffade. Hur han gick in i arbetet för att rädda romulanerna undan deras exploderande sol – fylld av höga ideal och föreställningar om att han verkligen kunde göra skillnad. Och sedan få följa honom när det enda som återstår är nederlaget.

Misslyckandet finns redan inbyggt i bokens struktur. Den första tredjedelen har döpts till The Hope 2381-2382. Sedan kommer The Best 2383-2384, varpå boken avslutas med The Last 2385. Fem års spann, från den största humanitära insatsen i Federationens historia, till ett skamligt avslut. Men kanske inte helt oväntat. Varken Federationen eller Stjärnflottan är nu längre de idealistiska organisationer som de framstod som i gamla Star Trek-inkarnationer.

Lite skamfullt måste jag nog också erkänna att jag tyckte att skildringarna av Federationen som en politiskt splittrad sammanslutning var bland det mest underhållande i den här boken. Som när vi får lära känna Olivia Quest, den karriärinriktade representanten från planeten Estelen, som utnyttjar missnöjet som existerar bland de mindre medlemmarna inom Federationen. Hennes hemplanet och flera andra småsystem känner sig undanskuffade, och tycker att de fyra stora styr och ställer som de vill – det vill säga Jorden, Vulcan, Andor och Tellar.

Picard framstår som ett idealistisk fossil jämfört med de politiska aktörerna inom Federationen. Oförmögen att tänka på annat än moral, rätt och fel och galaxens framtid. Medan politikerstjärnan Quests starkaste argument kring hela den romulanska räddningsaktionen är en slogan: “Romulan Space is Better for Romulans”. Okej, inte superklatschig, tycker jag, men tydligen funkar den för nyhetssändningarna inom Federationen. Här följer alltså McCormack upp det mediekritiska (medieföraktande?) spår som även fanns i Picard-serien. Till och med de tillbakadragna romulanerna verkar ha ett utbyggt utbud av verklighetsfrånvänd underhållnings-tv. Man undrar ju bara hur man rekryterar programledare och medverkande från ett sånt här superhemligt folk?

Den politiska likgiltigheten inom Federationen inför Romulus öde verkar återspeglas inom andra delar av organisationen. På skeppsvarvet på Mars är alla forskare till en början mest sura för att de måste fokusera på att bygga räddningsskepp tänkta åt före detta fiender, i stället för att arbeta med sina egna projekt. Samma reaktion har förstås Bruce Maddox, som är den som tar fram de där arbetsrobotarna som vi får se i tv-serien, samtidigt som han drömmer om att kunna skapa intelligent syntetiskt liv (han och Agnes Duratis förhållande får också en ordentlig genomgång här).

Bokens författare, Una McCormack, bor i Storbritannien, och det känns som om hon skrivit in en hel del Brexitångest i skildringen av den sönderfallande Federationen. Ja, frågan är om hon inte vävt in varenda stor zeitgeistföreteelse i samtiden i den här boken. Här finns ekona från de senaste årens flyktingkris i Syrien och Europa. Jag sitter och tänker på miljöfrågan när Romulus ledande skikt ignorerar stora klimatförändringar, och folket liksom köper deras version om att allt nog är lugnt, “annars hade väl någon gjort någonting”. Katastrofen på skeppsvarvet vid Mars känns som ett terrordåd. Och så blotta existensen av politiker, som Quest, som kommunicerar genom slogans och hårt vinklade nyhetsinslag, snarare än utifrån ideologi och ansvarskännande. Det pågår ett rätt så uppenbart samtidsrally i bakgrunden av den här storyn.

Men ju mer man läser, desto mer orimligt verkar hela idén bakom det stora räddningsuppdraget. Är det verkligen rimligt, eller framför allt troligt, att Stjärnflottan och Federationen skulle sätta allting (och då menar jag allting) på hold för att undsätta ett imperium som vägrar acceptera att de behöver hjälp? Som tvärtom motarbetar räddningsinsatser, tystar forskare och desinformerar hela sin befolkning. Alltså, jag tycker ju förstås att det är jättefint hela grejen, men Picard och de andras situation är verkligen i det närmaste ohållbar från början till slut. Deras handlingsfrihet är helt och hållet beroende av en regim som i praktiken genomför ett stillsamt folkmord. Och de räddningsinsatser man får lov att genomföra verkar helt slumpartat utvalda.

Däremot tycker jag att McCormacks fantasiser om hur romulanerna lever är rätt kul. Att man är ett så hemligt folk att hemmen byggs så att inte ens medlemmarna i en och samma familj vet var de andra befinner sig. För att inte tala om att man måste ta sig igenom en labyrint och hitta lönndörrar för att kunna ta sig in en av deras herrgårdar. Det låter också otroligt ineffektivt och tidsödande, och utan någon som helst genomförbarhet i praktiken.

Det huvudsakliga syftet med Last Best Hope fixar McCormack med bravur, nämligen att skapa ett trovärdigt bakgrundsmaterial till tv-serien Picard. Hon knyter samman och förklarar de flesta av de lösa trådar som man aldrig fick svar på i tv-serien, allt från Musikers skilsmässa till kaoset på Vashti blir utrett. Och sedan antyds det också, på inte mindre än två olika ställen, att supernovan som inträffar i Romulus sol inte beror på naturliga orsaker. Är det här fakta som jag missat tidigare, eller är det en ny ledtråd till vad som förorsakade Romulus öde?

Men mest av allt var Last Best Hope extremt ojämn. Jag gick verkligen från att läsa intresserat till att hålla på att somna av uttråkning (och tillbaka igen) hur många gånger som helst. Så, ett nyttigt tillskott till Picard-franchisen, men med så många uppgifter att bocka av att det aldrig blev någon vidare berättarglädje i slutresultatet.

Betyg: 6/10.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, bloggat om sju Star Trek-romaner och fyra seriealbum. Och lite till.