Star Trek: Discovery. Su’Kal. Berättelsen om den ensamme kelpiern.

Kanske beror det på sömnbrist, eventuellt kan det ha att göra med den här deprimerande pandemijulen (på fler sätt än jag vill gå in på här), eller så finns det ett samband med den där melankolin som jag ofta känner av mot slutet av året. Vad det än må bero på så var jag faktiskt helt knäckt i slutet av det här avsnittet. Deppig. Slut. Befann mig plötsligt i ett läge där det enda som jag riktigt kunde ägna mig åt var att lyssna på Taylor Swifts nya (mestadels) ledsna album. Det överensstämde liksom med känslan jag befann mig i, och gav lite sinnesro.

Jag blev själv rätt så förvånad över att jag var så känslosam. Jag hade ju nyss suttit och varit irriterad på Su’Kal, tyckt att avsnittet hakade upp sig i olika “laddade och lite högtidliga konversationer”. Ett berättargrepp som man hemfallit sig åt lite för ofta den här säsongen. Så mycket mässande och livssanningar som ska förmedlas på ett lite överspänt sätt. Men så inser jag, under avsnittets sista minuter, att de där lite förhöjda konversationerna fanns där eftersom många av rollfigurerna kommer att skiljas åt ett tag. Man laddar alltså dramatiskt för en upplösning på avsnittet där liv är i fara och Discoverys besättning är splittrad på flera olika platser. Ett lite oväntat mörkt slut på ett uppdrag där alla inblandade på Discovery bara ville göra gott.

Resan till nebulosan var ett sätt att försöka ta reda på orsaken till The Burn, men här finns också en hel planet bestående av det sällsynta dilithiumet, själva förutsättningen för rymdresor kors och tvärs över galaxen. Men allra viktigast för Saru var kanske ändå att rädda den överlevande som man upptäckt på det kelpiska skeppet som kraschat på den där dilithumplaneten. Barnet till kaptenen på skeppet. Och fortfarande vid liv.

Burnham och doktor Culber finns vid Sarus sida. Men när de kommer fram till skeppet hamnar de mitt i ett holodäcksäventyr. Där har också deras fysiska kännetecken förändrats: Culber är bajoran, Burnham trill och Saru en människa. Ganska snart inser de tre att man befinner sig i ett träningsprogram, ett sätt att uppfostra det kelpierbarn som ju blivit lämnad ensam kvar på det öde skeppet. Ett slags kombinerad barnstuga och universitet. Men med åren har det uppstått allt fler glitchar i datorprogrammet, och det hela liknar mer ett märkligt och bitvis skrämmande sagolandskap. Eller, faktum är att jag den mesta tiden satt och tänkte att det här skulle bli den perfekta spelplatsen för ett Discovery-datorspel.

De tre hittar den ensamme kelpiern, Su’Kal, men när man försöker förklara att man kommer från utsidan, från världen utanför skeppet, får han panik och drar iväg. Det blir då lite komplicerat för de tre nykomlingarna att försöka hitta Su’Kal i det allt mer gotiska holodäcksprogrammet. Burnham får dessutom fajtas med en demon, hämtad från en av sagorna som Su’Kal fått berättat för sig. En skräckinjagande varelse som tydligen ska tvinga Su’Kal att konfronteras med sina egna rädslor. Något han inte alls är sugen på. Som om inte allt annat räckte till, så har holodäcksmaskeringen gjort att patrullen från Discovery inte har tillgång till de läkemedel som var tänkta att skydda dem från strålningen från nebulosan. Huden börjar flagna ganska snabbt där inne i holokammaren.

Det är någonstans här, när man försöker kommunicera med Su’Kal, som han blir upprörd och sånär triggar igång en ny version av The Burn. På något sätt är han sammankopplad med den planet av Dilithium som det kelpiska skeppet nödlandat på. Vi verkar alltså ha nått svaret på säsongens stora gåta, och den känns faktiskt ganska…trist. Ett ensamt barn och dess rädslor är orsaken till en av galaxens största katastrofer. Det finns ingen större plan bakom det som har hänt, bara slumpen och en psykologisk reaktion.

Vi hinner inte vara besvikna särskilt länge över det här avslöjandet, för det känns lite mer akut att smaragdkedjan kommer på oväntat besök. De är förstås ute efter spordriften på Discovery, samtidigt som deras blotta närvaro hindrar besättningen på Federationsskeppet att undsätta Burnham, Saru och Culber inne i nebulosan. Smaragdkedjebossen Osyraa är tydligen inte nöjd med att bara ta skeppet rakt upp och ner, utan vill ha lite förspel. Tydligen känner hon att det finns tillräckligt med tid för att roa sig med lite banter och förolämpningsutbyte med den vikarierande kaptenen Tilly. Just den aktiviteten slutar väl ungefär oavgjort mellan Tilly och Osyraa, men vad betyder det när den gröna rymdgangstern har en exakt och perfekt utarbetad plan för hur hon ska ta över Discovery. Hon transporterar över sina män, sätter någon form av mental boja på Stamets huvud samt intar bryggan utan att Tilly hinner sätta sina hot om att sätta igång självdestruktionsprocessen i verket. Kursen sätts på Federationens högkvarter. Dags att krossa den motståndraen, verkar Osyraa tycka.

Det händer rätt mycket under de sista minuterna, men när avsnittet tar slut är läget ungefär så här: kvar på planeten mitt i nebulosan finns Su’Kal, Saru och Culber. Och dessutom Adira, som på eget bevåg transporterar ner sig med strålningsskyddsmedicinen i munnen. I ett litet skepp utanför nebulosan finns Booker och Burnham, som inte hann till Discovery innan hon och Osyraas skepp far iväg med hjälp av Discoverys spordrift.

Det är tydligt att berättandet i Discovery nu växlar upp inför säsongens sista två avsnitt. Det är som att alla de plotlines som sakta avancerat under säsongen nu lägger in höga warphastigheter. Det är förstås välbehövligt, men för min del förstärker det också känslan av att Discovery inte är en, utan egentligen flera parallella serier. Det är helt enkelt lite svårt att förstå vad som är seriens själ när temperament, ton och fokus skiftar så ofta.

Jag förstår att det är lite av en belöning åt Doug Jones, som spelar Saru, att för en gångs skull få skådespela lite utan den kelpiska masken över huvudet när han nu blir människa på ett holodäck. Det är faktiskt förvånansvärt lätt att acceptera Sarus nya utseende, eftersom skådespeleriet ändå är det samma. Jones har verkligen lyckats förmedla något av sig själv genom sin tjocka maskering. Det är däremot lite svårare att förstå logiken bakom hans förvandling i det här avsnittet. Vi får höra att datorprogrammet förändrat de tre Discovery-besättningsmännens utseende för att de inte ska skrämma Su’Kal. Men vad kunde vara mindre skrämmande än en annan kelpier? Och varför är det viktigt att dölja att Burnham är människa, medan okej för Saru att se ut som en? Logiken haltar lite, va?

Jag har inget emot det här avsnittet, eller dess upplösning. Men det känns lite obehagligt. Alltid när Discovery färdas mot scenarion som känns lite typiska och tjatiga så blir jag lite orolig över att serien ska trilla tillbaka i gamla tropes. Och så är jag väl en sucker för lyckliga slut, också. Den här gången var det lite för många farväl för att jag ska våga tro på att alla ska klara sig levande ur det här.

Betyg: 7/10.

Det här är avsnitt 11/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 784 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Unification III. Det där Discovery äntligen vävs samman med Star Trek-historien. Och på ett befriande actionfritt sätt dessutom.

Men så fick jag då EXAKT det avsnitt jag suttit och önskat mig de senaste veckorna. Ett där det inte finns ens en tillstymmelse till action, utan där veckans mest rafflande scener utspelas på en vetenskaplig hearing. Kan det BLI mer klassisk Star Trek-feeling? (Ja, jag har tittat på rätt mycket avsnitt av Vänner den senaste veckan, så det blir gärna sådana där betoningar då).

Precis som jag längtat efter så får vi en ordentlig uppdatering i Federationspolitikens utveckling. Som vad som egentligen har hänt med Vulcan, samtidigt som det knyts ihop lite lösa intrigtrådar som går så långt tillbaka som The Next Generation och Leonard Nimoy. Ja, som avsnittets namn antyder så är det här ett slags tredje och fristående fortsättning på den seriens avsnitt Unification I och II. Men även frågan om vad det blev av med romulanerna efter misären i Picard besvaras, och sökandet efter Michael Burnhams morsa är äntligen över, liksom Sarus rekryteringsrunda för att ersätta Burnham som Number One. Så matigt. Utan att det känns det minsta ansträngt.

Om vi börjar med den där vetenskapstillställningen så är det förstås inte vilket doktorandseminarium som helst, utan en traditionsenlig vetenskaplig rågång enligt gamla Vulcanska traditioner. Eller som the planet formerly known as Vulcan heter numera, Ni’Var. Det vulcanska samhället är har nämligen äntligen försonats och återförenats med sina kusiner i kvadranten, romulanerna. Man har alltså förverkligat Spocks visioner om en framtid där vulcaner och romulaner inte bara samarbetar, utan även lever tillsammans (även om det kanske inte fanns så många alternativ för romulanerna, vars planet ju tyvärr totalförstördes i första Star Trek-rebootfilmen, vilket sedan blev en av de viktigaste beståndsdelarna i intrigen för Picard). Och, jepp, återkopplingen sker även i bild. Vi (och Michael) får se lite gamla rörliga bilder på Leonard Nimoy där Spock pratar om brödrafolkens gemensamma framtid.

Men inga familjeåterföreningar är utan konflikter, och det Ni’Var som Burnham besöker i det här avsnittet hyser en civilisation som nätt och jämnt lyckas hanka sig fram. Det politiska samförståndet är skört och ömtåligt, och verkar upprätthållas genom att undvika känsliga frågor, vare sig det handlar om kultur, vetenskap eller politik. Eller, tja, man verkar tänka att allt det där hänger ihop och inte går att separera från vartannat. Ska man kalla det för en vulcansk version av realpolitik, eller kanske real-logik? Man har också valt att gå ur Federationen, och verkar i allmänhet inte vara särskilt intresserade av impulser eller besök utifrån. Ett av skälen till det, får vi veta, beror på att Federationen i stort sett tvingade Vulcan att, mot deras vetenskapsmäns inrådan, fortsätta ett forskningsprojekt om alternativa färdmedel. Redan före The Burn var dilithium ett sällsynt ämne, och man arbetade febrilt för att hitta en ersättning. Projektet, döpt till det fantasifulla namnet SB-19, tror de styrande på Ni’Var var det som utlöste The Burn. Inte så konstigt att man inte litar på Federationens omdöme.

Vulcansk spetstenik eller munskölj?

Det är information från SB-19 (så dåligt namn, jag tänker bara på munsköljet SB-12) som Burnham vill komma över. Den skulle kunna hjälpa henne att triangulera fram var The Burn började. På Ni’Var anser många att det där är en icke-fråga. Man har kommit fram till att fenomenet hade sin början på Vulcan och att allt är Federationens fel. Att börja rota i frågan på nytt riskerar att väcka gamla konflikter inom riket till liv. Burnham håller inte med, och tvingas kalla till ett T’Kal-in-ket.

Det där vetenskapsseminariumet som jag skrev om tidigare, som i praktiken snarare verkar vara ett politiskt forum. För Burnhams begäran om att få hjälp med sin forskning besvaras främst med argument som tyder på en djup misstro mot Federationen, och en oro för vilka inrikespolitiska splittringar ett närmande till organisationen skulle kunna leda till.

Den som ska lotsa Michael igenom T’Kal-in-ket är…HENNES MAMMA. Hon har i sin tur joinat Qowat Milat. Jepp, den där sekten som bygger på total ärlighet som introducerades i Picard. Som om inte mammor kan vara plågsamt ärliga i vanliga fall. Och jo, Michaels morsa berättar den där detaljen för henne om hur Qowat Milat bara tar sig an hopplösa fall. Som ett slags pepp inför deras seminariet. Och det visar sig bara vara början på provokationerna från mamma Burnham.

Ett tag blir det nästan lite offentlig terapi av det hela, när Michaels mamma ska få henne att vara helt ärlig inför den trio av sura Ni’var-höjdare som hon står inför, och som hon ska övertyga om att det går att lita på Federationen. En extra svår uppgift att genomföra eftersom hon i det här läget ju tvivlar över sin egen plats i organisationen, och funderar på om det bästa alternativet för henne kanske ändå vore att bara dra iväg med loverboyen Book. Men sessionen slutar trots allt i att hon omfamnar av Federationens värderingar, ett utbrott som är tillräckligt för att övertyga Ni’Vars president T’Rina om Michaels uppriktighet. Så presidenten ger, helt på eget bevåg, Michael all den information hon behöver. Samma president som väl, eller misstog jag mig här, satte igång en liten flirt med Saru i slutet av det här avsnittet. Najs i så fall.

Vi har kommit halvvägs in i den här säsongen, och jag är imponerad över att man på ett så självklart sätt väver samman originalserien, The Next Generation, Picard och Discovery till en enhet i det här avsnittet. Vi får precis den orientering i den nya versionen av Star Trek-universumet som jag efterlyst ett tag. Och får dessutom se hur intrigtrådar som inletts för årtionden sedan sedan få en fortsättning här. Som om det varit meningen hela tiden. Ytterst snyggt, smart och stärkande för hela Star Trek-konceptet, faktiskt. Tredje säsongen av Discovery känns inte lika mycket som en fritt flygande satellit längre, samtidigt som ingen av de historiska återkopplingarna känns begränsande för handlingen framöver. Jag är så nöjd över det här. Lycklig, rentav.

“Unification III” — Ep#307 — Pictured: Mary Wiseman as Ensign Sylvia Tilly and Doug Jones as Capt. Saru of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

I övrigt: Tilly blir befordrad till Number One, och ersätter Burnham som fick sparken i förra avsnittet. Tilly backar nästan in i den nya arbetsuppgiften. Det krävs att besättningen på bryggan och i sporlabbet samlas och bildar enda stor pepsquad för att hon ska våga säga ja till jobbet. Burnham bestämmer sig för att stanna kvar hos sin familj på Discovery, trots alla dubier, och Book bestämmer sig för att den plats som Burnham finns på känns som hemma. Även om han kastar en nervös blick mot sin katt innan han säger det. Presidenten på Ni’Var hinner också med att ge sin syn på Federationens sönderfall: En alltför snabbt expanderande organisation som slutade att ta hänsyn till minoriteterna.

Mina ytterst svaga invändningar kring det här avsnittet handlar väl om den där religiösa, smått bombastiska tonen som hela tiden uppstår när Burnham ska prata om Federationen offentligt. Den här gången satt den lite längre inne än vanligt, men kröp fram till sist. Och så känns det som om Burnhams återförening med morsan var lite väl…odramatisk. Vi fick inte ens se dem ta en fika ihop, utan det handlade genast om taktik inför det kommande vetenskapliga rådslaget. Vi önskar oss lite mer än en kram efter att de tillbringat så här lång tid ifrån varandra. Och var det inte lite väl mycket Glee-känsla över det där mötet där alla skulle stå och hojta till Tilly att hon skulle tacka ja till den nya tjänsten? Men det är bara randanmärkningar kring vad som är ett ytterst välkomponerat avsnitt. Och en välbehövlig paus från de mer actiondrivna plotlinesen. Ibland behöver hjärnan också lite näring, faktiskt.

Betyg: 9/10.

Det här är avsnitt 7/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Die Trying. Det om Federationens dissiga attityd mot tidsresenärer och äventyret på fröbanksskeppet.

Om Discovery-gänget till en början upplevde mottagandet på Jorden som svalt och avvisande, så är det inget jämfört med det misstroende och avståndstagande som möter dem när de anländer till Federationens och Stjärnflottans gemensamma högkvarter i det här avsnittet. Ingen öppen famn här, inte, utan snarare rena rama hinderloppet av debriefing, förhör, misstänkliggöranden och bryska tillrättavisningar. (En av avsnittets höjdpunkter är just förhörsmontaget. En recap av säsong ett och två med inkluderad galghumor).

Kanske borde Burnham och de andra varit förberedda på något i den här stilen. De hade ju antagligen själva blivit en smula fundersamma om de för några säsonger sedan hade råkat på ett 930 år gammalt Federationsskepp vars mystiska ursprung inte fanns noterat någonstans i Stjärnflottans rullor. Det vill säga, var det inte lite väl naivt av dem att stå och stoja som en dagisgrupp när man anlände till Federationsbasen? Eller, för att översätta det här till förhållande-lingo: att de tog besvarad kärlek för givet, trots att det gått mer än 900 år sedan man drog utan ett ord?

En ytterligare komplikation är att ett av Stjärnflottans stora bryderier här framme i framtiden är just tidsresor. De är strängeligen förbjudna, vilket gör Discovery och hennes besättning till brottslingar (även om just det här reglementet känns en smula ologiskt, hur ska folk från det förflutna veta vad som är förbjudet i framtiden?).

Det stela välkomnandet personifieras genom två nya rollfigurer. Den barske amiral Charles Vance (med ett otroligt bra skägg) och den fientligt inställda löjtnant Audrey Willa. De ungefär lika översvallande och medmänskliga som den högteknologiska rymdbasen de huserar i. Golv som uppstår automatiskt när man går omkring någonstans känns väldigt skrytigt, tycker jag (svävande stolar är också ett otyg, enligt mig). Ja, jag är missnöjd med hologrammen som genomför förhören också, de är irriterande och humorlösa. Men allra mest osympatisk och oförskämd verkar den nya generationen hololäkare vara.

På det kombinerade högkvarteret för både Federationen och Stjärnflottan vet man inte riktigt vad som hänt med de mer avlägset belägna medlemsplaneter. 38 medlemsvärldar är man säkra på, men det kan finnas andra kvar, längre bort. Efter The Burn är avstånden inom Federationen för långa för skepp utan warpdrift, och kommunikationen på långdistans fungerar inte. Dessutom har man tydligen händerna fulla med att tampas med Emerald Chain, ett slags Andoriskt-Orionskt brottsyndikat (som Michael kom i kontakt med i första avsnittet). Är det den kommande stora fienden i den här säsongen? Det känns i alla fall så, med tanke på hur man etablerade dess närvaro i det här avsnittet.

Federationspersonalen är inte hellre särskilt tillmötesgående när det gäller att fylla i kunskapsluckorna om utvecklingen i galaxen de senaste 900 åren hos de nyanlända tidsresenärerna. Vi som tittar på serien får, om möjligt, veta ännu mindre. Som när Discovery närmar sig Federationens högkvarter och vi tv-tittare inte får se mer än små glimtar av framtidens skepp. Ohyggligt irriterande, men en smart sak att dra ut på för att hålla alla oss som vill se hur Star Trek-estetiken är tänkt att utvecklas i framtiden kvar i serien. Vi får i alla fall se ett litet utsnitt av Voyager, generation J. Och skarpsynta tittare har också upptäckt USS Nog. En fin hyllning åt bortgångne Aron Eisenberg.

Likt barnen från Frostmofjället riskerar även Discoverys personal att separeras från varandra när amiral Vance försöker lösa problemet med tidsresenärerna. Hans plan är att fördela Discoverys besättning på andra skepp, på det sättet kan alla skolas in till tjänstgöring i sin nya tidsålder. Inte helt felt tänkt, kanske. Discoverys plötsliga uppdykande är ju lite som om ett krigsfartyg från 1090 skulle dyka upp idag och ansöka om att få vara med och jobba inom flottan. Jättespännande ur ett antikvariskt och antropologiskt perspektiv, men kanske inte lika intressant rent tekniskt. Och ett helvete för HR och de som har hand om kompetensutveckling.

Burnham och de andra från Discovery lider däremot inte av mindervärdeskomplex, och verkar tycka att de är redo att gå rakt in i verksamheten och börja arbeta som ett självständigt skepp i den nya, anorektiska Stjärnflottan. Discovery med sin spordrift har ju ett tekniskt överläge mot resten av framtidens flotta. De kan faktisk förflytta sig vart som helst på nolltid. Att Vance inte genast tar kontroll över denna unika teknik och försöker reproducera den är ett mysterium för mig.

I stället utkristalliseras efter ett tag ett uppdrag som blir som ett examensprov för Discovery och hennes manskap. Ett gäng flyktingar från Keelie har fått i sig något instabilt ämne, och för att göra dem friska behövs det dna från ett gammalt frö som finns bevarat på ett särskilt fröbanksskepp. Discovery får åka dit, med Willa och några av hennes underordnade som förkläde. Där möter de en tragedi. Större delen av den Bharzanska familjen som jobbat med att skydda frösamlingen har förolyckats. Bara pappan har överlevt, och han har fastnat i någon form av halvflytande tillstånd, halvtransporterad på något sätt. Att fixa fröt och rädda pappan är alltså veckans uppdrag, och det är faktiskt ganska snabbt överstökat. Men samtidigt passar man på att skriva ut Nhan ur serien. Hon stannar kvar på fröskeppet för att ta hand om det, och eventuellt åka med det till sin hemplanet. Hoppas bara hon väljer ett bättre lösenord än den sörjande pappan. Att ha sina döttrars namn som password är aldrig en bra idé. Har han aldrig hört talas om åtta tecken, med minst en siffra, stor bokstav och ett specialtecken?

Löjtnant Willa blir i alla fall enormt imponerad av hur Discoverys besättning arbetar med dysfunktionalitet som metod. Kanske är det därför de får lov fortsätta att jobba inom Federationen på egen hand i fortsättningen. Vem i den övriga totala Federationsflottan skepp skulle orka med att ha de där old school-besättningsmännen som arbetskamrater?

Man kan tycka att vi nästan får lite väl mycket information i det här avsnittet, har hört av två andra personer som sett det och anmärkte på informationstätheten. Men jag tror snarare att det som stressar är att vi bara får brottstycken och fragment av historien. Detaljer utan sammanhang som nästan mest irriterar. Själv hade jag gladeligen bytt bort bihandlingen om fröskeppet mot en informativ powerpoint om Federationens utveckling de senaste 900 åren. Men det kanske inte hade blivit så mycket tv-drama av det.

Regissören David Cronenberg verkar förresten ha fått ordentlig fart på sin skådiskarriär på sistone. I veckan såg jag honom som proktolog i Viggo Mortensens regidebut Falling, nu är han med i Discovery som någon slags expert på terraner . Äntligen verkar Georgiou ha fått en värdig motpart, eller åtminstone någon som förstår precis hur hennes onda lilla själ fungerar. Men även här får vi brottstycken av information. Det har inte skett några kontakter mellan primär- och spegeluniversumet på 500 år (men när var i så fall den sista). Och vad är det för genetisk förklaring till terranernas ondska som nämns snabbt under deras samtal? Och, det kanske mest oroväckande av allt, varför står Georgiou stilla i korridoren, onåbar, när Burnham stöter på henne där? Den där konstiga grejen med att Georgiou kan kortsluta hologram av en modell som är utvecklad 900 in i framtiden genom att blinka med sina ögonfransar var däremot en av de sämre detaljerna i det här avsnittet.

Maken till solid säsong har jag nog inte sett. Det känns som om man snabbt tar sig vidare i handlingen här. Mötet med Federationen var härligt stelt och byråkratiskt. Det var nog bara den där fröskeppsbihandlingen som man envisades att skriva in, som drog ner betyget något för det här avsnittet. Om man nu pratar om att Bharzaner har en annan syn på döden än människor, vore det inte en bra grej att förklara vad den livsåskådningen består av? Nästa gång hoppas jag att man satsar på power point-lösningen.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 5/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 779 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Far from home. En kraschlandning, en skum gangster och reunion med Burnham.

Inte fullt lika förtjust den här gången, men fortfarande på gott humör. Lättad över att Discovery dök upp redan i det andra avsnittet av säsongen, det hade varit extremt drygt om vi hade behövt vänta genom massor av avsnitt innan gänget därifrån hamnade i fokus igen. Lite mer överraskande, däremot, att man också levererade återföreningen med Burnham i slutet av det här avsnittet – det hade jag kanske ändå förväntat mig att man skulle suga på lite längre. Å andra sidan kommunicerades det ju i avsnittet sista repliker att det faktiskt förflutit ett helt år sedan förra avsnittet. Tillräckligt lång tid för Burnham att helt byta frisyr, till och med.

Far from home börjar som det heter, alltså med att vi får se Discovery på drift någonstans, någon gång. Skeppet verkar precis ha avslutat sin tidsresa, och besättningen ligger strödd på golvet, medvetslösa. Men det där är ändå inte den slutgiltiga kraschlandningen. När alla kvicknat till bränner man först rakt igenom en halv planet (bom, krasch, bang) innan man till sist lyckas landa skeppet på en massa is (som man senare får veta är parasitisk). Skeppet är trasigt. Det är Stamets också, men han kryper ändå in i en Jeffreystub och blöder medan han lagar en av de viktigaste kopplingarna ombord.

Saru och Tilly ger sig ut för att hitta något ämne som behövs för att reparera en jätteviktig grej, men trampar dessvärre rakt in i en jättejobbig och jättetråkig trope. Man hittar ett gång gruvarbetare som blivit strandsatta efter the burn. Det finns inget sätt att ta sig från stenhögen de bor på (exteriörer från Island) och har därmed hamnat i klorna på ett gäng generiska elakingar. Ja, det spelas till och med lite westerninspirerad musik när ärkeslemmot Zareh gör entre (som om The Mandalorian aldrig hände, liksom). Saru och Tilly blir någon form av gisslan, när Zareh vill komma åt Enterprise lager av Dilithium. Mest av allt slemmar han sig mot Tilly, och dödar till och med den snällaste av de strandsatta alienkillarna som man pratat med tidigare. Allt är svårt och hopplöst. Tills…

…Georgiou gör entré. Första halvan av avsnittet går hon mest runt och är arg. Men tack vare att hon skuggat Tilly och Saru, så kan hon nu befria dem (det blir lite långsamma fajtingscener den här gången). Hon och Saru har också en ideologisk diskussion kring om Georgiou ska få avrätta Zareh efter att han blivit oskadliggjord. Han får gå ut i parasitisnatten i stället – vilket tydligen ska vara ungefär samma sak som en dödsdom.

Nä, jag är inte superintresserad av Zareh. Inte heller är jag jätteimponerad av att hela Enterprise på något sätt börjar funka på grund av att Stamets byter ut en grej inuti ett trångt rör. Hade inte tempot varit högt, och Georgiou rude på ett väldigt underhållande sätt hade det här inte funkat. Och när det är dags för upplösningen på avsnittet blir jag faktiskt lite….besviken. Jag hade hoppats att det var någon riktigt vidrig skurk som fångat Discovery i sin traktorstråle. Men så var det Burnham. På gränsen till gullighetsbrott, faktiskt.

Det är ju lite oroväckande att en del på nätet gått allra mest igång på att någon form av avancerad trollning pågår när det gäller namnen på avsnitten. Förra avsnittet hette ju That Hope Is You Pt 1. Men det här är döpt till Far from home. Och letar man på listan över avsnitt på wikipediasidan hittar man inte heller någon That Hope is You Pt 2 där. Är det bara missvisande namnlistor som släppts, eller är det ett extraavsnitt på gång någonstans? Fortsättning lär följa.

Efter att ha tittat på den senaste trailern så är jag dessvärre också tvungen att dumpa alla mina paranoida idéer om att Burnham i slutet av det här avsnittet är en bot. Jag tyckte att hon ju var ju så himla plastig. Och glad. Helt out of character, liksom. Eller är det här en oförutsedd miss eftersom folk tydligen suttit och gjort specialeffekterna till den här säsongen från sina bostäder, på grund av pandemin.

Pictured: Emily Coutts as Keyla Detmer of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Jag kommer i alla fall att fortsätta att grunna över vad dealen är med att Detmer går runt och ser jättekonstig ut. Är det bara ptsd? Jag kan inte riktigt släppa tanken på att Control på något sätt tagit sig in i hennes implantat. Bara för att det ligger inälvor överallt i sporlabbet (förutom de rester som finns på Georgious stövlar) så kan man väl inte helt räkna ut Control. Eller? (Även om jag personligen gärna hade sett den storylinen död och begraven.)

Discovery tuffar på. Entusiasmen är nu reglerad ner till ett mer rimligt läge hos mig. Men jag hoppas på att intrigen tar fart igen inom kort.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 2/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 776 tv-avsnitt. Och lite till.