ENT: A Night In Sickbay. Det där Archer får kåtslag och hans hund blir jättesjuk.

Vad är dealen?  Dags för ett litet avbrott i allvaret nu. Dags för lite sexfantasier, ursäkts-ritualer och sjukhusdramatik. Och humor!

A night in sickbay kretsar egentligen kring Enterprise-gängets andra försök att umgås på ett rimligt sätt med kretassierna. Det där folket som tyckte att offentligt ätande var lika stötande som offentligt sex. När man nu ska besöka deras planet för att tigga till sig teknisk utrustning så tycker Archer att det är en bra idé att ta med sin hund på besöket. Givetvis kissar han på ett heligt träd (hunden alltså) och ytterligare en diplomatisk kris med de lättstötta kretassierna är ett faktum.

Till detta kommer att hundstackaren blir infekterad av något elakt där nere på planeten, och blir jättejättesjuk. Det här gör Archer extremt orolig och lättretad, det är hans bebis som är sjuk ju. Han bestämmer sig för att tillbringa natten i sjukstugan, vid sin hunds sida. Men doktor Phlox tycker sig se att Archers uppjagade tillstånd också handlar om något annat – att det är den sexuella spänningen mellan T’Pol och Archer som förvandlat kaptenen till ett nervöst och stingsligt nervknippe.

Någon lösning på det problemet, förutom disciplin och mental styrka, finns tydligen inte (en kapten kan inte ligga med sina underordnade, tydligen). Men hunden blir i varje fall frisk till sist, och Archer kompenserar för hundkissandet genom en jättemärklig barbröstad ritual som bland annat omfattar en motorsåg, märkliga hårprydnader och ceremoniella verser och rörelser.

Några nya kontakter? Andra gången gillt med kretassierna. Nej, inte riktigt. Men efter Archers ritual fick man i varje fall all teknik man behövde.

Vårdslöst beteende? Att ta med hunden till en annan planet visade sig vara korkat. Både för de diplomatiska förbindelserna och hundens hälsa. Men värre är nog det totala ointresse som Archer uppvisar när kretassierna försöker förklara vad han kan göra för att återupprätta förtroendet hos dem efter urineringsincidenten. I stället jagar han en fladdermus, tränar i gymmet, sover och försöker trösta en medvetslös hundvalp. Jag hade gett honom sparken efter det här.

Matvanor: Phlox matar en del av sina djur med sina avklippta tånaglar.

Sexytime: Archer kan ju försöka förneka attraktionen till T’Pol bäst han vill, men när vi får se vad han drömmer om på nätterna så är det uppenbart att den finns där. Vi får kolla på hans erotiska fantasier som utspelas i det där desinfektionsrummet, där T’Pol plötsligt mister tröjan (hela avsnittet inleds dessutom med ännu fler av dessa halvnakna scener – dock utan den sexuella praktiken). Det här är ett av de mest avklädda avsnitten i hela serien så här långt.

Men det faktum att Archer vill ligga med T’Pol kan ju egentligen inte överraska någon. T’Pol själv pekade ju på risken för manlig sexuell frustration och anspänning i ett avsnitt redan under förra säsongen.

Ordväxlat: Doktor Phlox har alltså rätt i sina iakttagelser om den sexuella laddningen som finns mellan Archer och T’Pol. Men han erbjuder egentligen ingen hjälp för stackars Archer. Men än att han mest ska gilla läget, och försöka ha lite koll på vad det är för testosteronfunktioner som bubblar runt i hans hjärna. Det förklarar Phlox för Archer medan han behandlar hunden.

ARCHER: What am I supposed to do about it? Am I supposed I to ignore it? Am I supposed to say something to her?

PHLOX: Neither.

ARCHER: Neither?

PHLOX: If you were ignoring it, you obviously wouldn’t be seeking my opinion especially under these circumstances. As for discussing it with the Sub-Commander that’s entirely up to you, but I can’t imagine an outcome that would do anything but make matters worse. Pass me the auto-suture, please. The yellow one.

ARCHER: When will we know if the transplant’s working?

PHLOX: One step at a time. First we need to resuscitate him.

ARCHER: So I can’t ignore it, and I can’t talk about it. What do you suggest I do?

PHLOX: Be aware of it, Captain. Simply be aware of it. You’d be surprised what a difference that’ll make.

Personlig utveckling: På tu man hand pratar Archer om hur mycket han gillar hundar, och Phlox om det komplicerade månggiftessystem som hans folk har. Phlox har tre fruar, som i sin tur har tre män. Hans närmsta familj omfattar tydligen 720 relationer varav 42 har romantiska möjligheter, Något bögande eller lesbande verkar det dock inte finnas utrymme för i den uträkningen, om jag förstod allt rätt. Saker och ting är kanske tillräckligt komplicerade ändå.

Det här kändes som… 

Det är mycket på gång i det här avsnittet. Archer får en insikt i det kaos som råder i sjukstugan på nätterna – med nagelklippande, tungskrapande, utfodring av djur och rymningsförsök av fladdermöss. Dessutom diskuteras sex, diplomati och hundskötsel i det här avsnittet. Drömmen om hundbegravningen stack också ut. Precis som Phlox långa tunga. Eller när hunden behandlades död i ett stort vattenkar. Och så den där sjuka ceremonin.

Det här var ett smått vansinnigt avsnitt, som jag faktiskt gillade till sist. Även om jag blev lite vansinnig själv på Archer och hans gnällande. Visst, nu har jag inte husdjur själv, men hela idén om att ta med sig en stackars hund på Enterprises resor är bland det som irriterar mig mest med den här serien. Fladdermöss, det kan jag inte heller förstå, men en stackars hund som ska ligga och vänta på att den upptagne kaptenen ska ha tid för lite TLC är inte mycket bättre. Inte konstigt att vovven försökte ta livet av sig själv på den där planeten genom att begå helgerån.

Men bra att vi äntligen fick ett lite komiskt och udda avsnitt, tycker jag.

Betyg: 8/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 692 tv-avsnitt .

ENT: Dear Doctor. Det där Phlox inte vill bota sjuka aliens. För det naturliga urvalets skull.

Vad är dealen?

Archer får en kraschkurs i varför det behövs regelverk som Prime Directive när man har kontakt med varelser från andra planeter. Han ställs här inför frågan om det är moraliskt rätt att bota ett folk som håller på att dö ut på grund av en genetisk åkomma, om det samtidigt finns en annan ras på samma planet som skulle kunna utvecklas och ta deras plats? Eftersom Stjärnflottan vid den här tidpunkten inte har några regler kring den här typen av problem så uppstår det en viss osäkerhet kring vad man ska göra. Doktor Phlox vågar knappt ens berätta för Archer att han kommit på ett botemedel, orolig över att han inte kommer att fatta ett korrekt beslut.

Huvuddelen av intrigen handlar dock om Phlox nästan hopplösa arbete med att hitta ett botemedel mot en epidemi som håller på att utrota valakierna. De är ett tekniskt högstående folk som skickat ut bemannade raketer i rymden för att hitta någon längre framskriden civilisation som kan hjälpa dem. De är inte uppe i warp-nivå ännu, men har redan haft besök av bland annat ferengier (ett folk som vid den här tidpunkten är helt okända för både människor och vulcaner). Men ingen har kunnat hjälpa dem. Och nu tycker Phlox att det rätta kanske är att inte rädda dem.

Några nya kontakter?  Valakierna samsas alltså på sin planet med Menkerna. Ett lägre stående folk som Valakierna givetvis förtrycker och utnyttjar, men med en jämförelsevis mild hand. De får mat och förnödenheter, men får inte välja själv var de vill bo (inte där den bördigaste jorden finns, till exempel). Men hos Menkerna ser Phlox en stor utvecklingspotential.Så stor att han inte vill ge valakierna botemedlet mot deras genetiska åkomma.

Ordväxlat: Lite långt citat, igen, men tycker att det här meningsutbytet förklarar avsnittets kärna ganska bra.

PHLOX: We’d be interfering with an evolutionary process that has been going on for thousands of years.
ARCHER: Every time you treat an illness, you’re interfering. That’s what doctors do.
PHLOX: You’re forgetting about the Menk.
ARCHER: What about the Menk?
PHLOX: I’ve been studying their genome as well, and I’ve seen evidence of increasing intelligence. Motor skills, linguistic abilities. Unlike the Valakians they appear to be in the process of an evolutionary awakening. It may take millennia, but the Menk have the potential to become the dominant species on this planet.
ARCHER: And that won’t happen as long as the Valakians are around.
PHLOX: If the Menk are to flourish, they need an opportunity to survive on their own.
ARCHER: Well, what are you suggesting? We choose one species over the other?
PHLOX: All I’m saying is that we let nature make the choice.
ARCHER: The hell with nature. You’re a doctor. You have a moral obligation to help people who are suffering.
PHLOX: I’m also a scientist, and I’m obligated to consider the larger issues. Thirty five thousand years ago, your species co-existed with other humanoids. Isn’t that correct?
ARCHER: Go ahead.

Vårdslöst beteende? Ja, det är ju frågan som ställs i det här avsnittet. Vari består det vårdslösa beteendet. Att hjälpa valakierna, eller att inte göra det. Inte ens warptekniken känner Archer att man kan ge valakierna, även om de vill ha den för att söka efter andra raser som kan hjälpa dem med ett botemedel. Utan stor erfarenhet av antimateria kan den kunskapen snabbt förstöra mer än den hjälper.

Till sist bestämmer sig Archer för att ge Phlox rätt. Valakierna får en medicin som botar symptomen, men inte det egentliga botemedlet.

T’Pol vs Mänskligheten: Det här är inte bara avsnittet som förklarar prime directive för Archer. Det är också det avsnitt som faktiskt förklarar varför Vulcanerna varit så försiktiga med att dela med sig av information och kunskap till människorna. De var helt enkelt inte redo för det stora språnget tidigare. Knappt ens nu.

Personlig utveckling: 

Förutom det rent etiska tankegodset i det här avsnittet, så innebär Dear Doctor också ett efterlängtat avsteg från formulär 1A-berättandet i Enterprise.Här är det ett ljudbrev som utgör ramberättelsen i avsnittet. Det är Enterprises läkare, doktor Phlox, som brevväxlar med en utbytesläkare, Jeremy Lucas, som tjänstgör på hans hemplanet.

Det gör Dear Doctor till Phlox stora show. Här lär vi känna doktorn lite bättre, och han framstår faktiskt bara som ännu mer sympatisk än tidigare. Eftertänksam, försiktig och storögt observerande mänskligheten. Han och Hoshi står också för avsnittets humoristiska inslag där hon försöker konversera på Phlox språk. Med oväntade felsägningar.

Matvanor: Ja, Phlox är så trevlig att han till och med kommer undan med att käka samma mat som djuren han håller vid liv i sitt laboratorium.

Sexytime:  Genom Lucas brev får vi lite indirekt veta lite mer om Phlox ursprungsmiljö. Som att hans folks parningsritualer är intensiva och våldsamma. Kanske är det därför som Phlox inte riktigt förstår att Elisabeth Cutler flirtar med honom. Hennes uppvaktning måste framstår som väldigt trevande och långsam jämfört med vad han är van vid. Och, kanske viktigast av allt, de går och ser film tillsammans på Enterprise filmstudio. Men det hela går aldrig längre än en puss på kinden. I alla fall inte i det här avsnittet.

Filmhistorien: Man tittar på For Whom The Bell Tolls från 1943, med Gary Cooper och Ingrid Bergman. Och Phlox är synnerligen fascinerad av människornas reaktion på en snyftare: ” It’s remarkable, Doctor. Even fictional characters seem to elicit human compassion. My shipmates have calmly faced any number of dangers, and yet a simple movie can bring tears to their eyes.”

Det här kändes precis som… Ett avsnitt som successivt blev bättre och bättre ju mer jag skrev om det. Det har en mer komplicerad berättarstruktur än tidigare, ett mer avancerat tankegods och en utveckling av flera olika karaktärer samtidigt. Sedan kanske Archers slutgiltiga beslut är lite hårdare och brutalare än vi är vana vid. Det känns som att någon kapten i någon annan serie hade hittat på en briljant och gyllene kompromiss. Men sådana verkar inte finnas i Enterprise.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 675 tv-avsnitt.

ENT: Broken Bow (dubbelavsnitt). En nygammal Star Trek-satsning.

Vi har nu kommit fram till hösten 2001 i vår exposé genom Star Trek-historien, och det är dags för konceptets första riktiga prequel. Nästan.

För visserligen utspelas TV-serien Enterprises första säsong år 2151 (extremt tidigt i Star Trek-tidslinjen), men samtidigt är faktiskt den huvudsakliga handlingen i långfilmen Star Trek: First Contacts förlag till 2063 (sedan har det ju förstås skett en massa andra, kortare tidsresebesök, men dem kan vi kanske hoppa över här). Helt säkert kan vi åtminstone utse Enterprise till den första berättelsen som på allvar utforskar Star Treks förhistoria (f. tos. – det vill säga före originalserien). Vad som egentligen hände efter att vulcanerna bestämt sig för att för första gången ta kontakt med mänskligheten.

Tydligen är den allmänna åsikten på Jorden år 2151 att utvecklingen gått alldeles för långsamt de senaste 90 åren. Vulcanerna verkar ha varit tveksamma till att ge människorna tillgång till avancerad warpteknik, i och med det har det riktigt stora språnget ut i rymden dröjt. Själv känner jag mig oväntat oberörd inför människornas frustration, och efter att ha sett det här avsnittet så känns det som ett vettigt beslut att inte låta homo sapiens få full tillgång till resten av galaxen utan en viss mognadsprocess.

Seriens huvudperson, Jonathan Archer, är mer förbannad på vulcanerna än de flesta andra. Hans pappa ritade rymdskepp som aldrig byggdes, tydligen var det ockå vulcanernas fel. Och när han själv nu står i begrepp att bli kapten över stjärnflottans nybyggda stolthet, Enterprise, så vill vulcanerna skjuta upp även hans avresa. De är oroliga för en interstellär konflikt efter att en klingon nödlandat på Jorden och sedan blivit skjuten av en bonde där. Jon Archer vägrar gå med på någon försening, och insisterar på att han själv ska frakta den skadade klingonen till hans hem, trots (eller kanske just på grund av) att han inte vet något om deras hemplanet eller dess krigiska befolkning. Det resulterade i en bitvis hetsig diskussion mellan Archer, hans överordnade Forrest och vulcanen T’Pol om människans mognad och utforskandet av rymden:

FORREST: We may need to defer to their judgement.

ARCHER: We’ve been deferring to their judgement for a hundred years!

FORREST: Jon.

ARCHER: How much longer?

T’POL: Until you’ve proven you’re ready,

ARCHER: Ready to what?

T’POL: To look beyond your provincial attitudes and volatile nature.

ARCHER: Volatile? You have no idea how much I’m restraining myself from knocking you on your ass. These Klingons, they’re anxious to get their man back. Fine. I can have my ship ready to go in three days. We’ll take him back home, alive.

Jag vet inte riktigt hur Jon Archer tänkte här. Att säga till någon hur mycket man måste anstränga sig för att inte gå till fysisk attack mot någon är eventuellt inte det bästa sättet att bevisa att man inte är labil eller våldsam. Eller? Trots den här incidenten är det just T’Pol som blir utsedd att följa med på Enterprise på färden mot klingons rymd. Kaptenen och de andra behöver vulcanernas stjärnkartor för att kunna ta sig till klingonernas hemplanet, och då får man T’Pol på köpet. Eventuellt är det också en bra idé att ha någon med lite mer rymdvana än besättningen på Enterprise med på färden.

För jäklar vad de behöver hennes hjälp. Hela poängen med seriens första avsnitt verkar vara att inpränta för oss som tittar att mänskligheten definitivt inte är redo för att röra sig ute i galaxen på egen hand. Eller är det jag som läser machofasonerna på fel sätt här?

Enligt mig är Archer och hans manskap genomgående inskränkta, impulsiva, naiva, självgoda och rasistiska – utbrotten av vulcanofobi kommer ofta och utan några ursäkter efteråt. Och dessutom verkar manskapet sakna ens den minsta hyfs eller vidsynthet. Som när T’Pol äter middag med chefsteknikern Tucker och kapten Archer. Hon är vegetarian, medan de två käkar…revbensspjäll tror jag att det är, och fäller kommentarer som känns som hämtade från 50-talet.

T’POL: You humans claim to be enlightened, yet you still consume the flesh of animals.

TUCKER: Grandma taught me never to judge a species by their eating habits.

ARCHER: Enlightened may be too strong a word, but if you’d been on Earth fifty years ago, I think you’d be impressed by what we’ve gotten done.

T’POL: You have yet to embrace either patience or logic. You remain impulsive carnivores.

TUCKER: Yeah? How about war, disease, hunger. Pretty much wiped ’em out in less than two generations. I wouldn’t call that small potatoes.

T’POL: It remains to be seen whether humanity will revert to its baser instincts.

TUCKER: Well, we used to have cannibals on Earth. Who knows how far we’ll revert? Lucky this isn’t a long mission.

ARCHER: Human instinct is pretty strong. You can’t expect us to change overnight.

T’POL: With proper discipline, anything’s possible.

Det finns en hel del med Enterprise som jag verkligen gillar redan från start. Som att man ansträngt sig för att skapa ett universum som just är pre-federation, pre-original series. Tekniken är mer primitiv, utformningen av skeppet mer spartansk och enkel. Skeppet verkar mindre, bryggan är inte så mycket av spatiös salong som i de tidigare serierna, utan mest ett rum fyllt med massor av maskiner. Kaptenens hytt är klädsamt trång, precis som det ganska snålt tilltagna rummet där befälen äter sina middagar. En hel del av lyxen och teknologin som vi sett i andra Star Trek-serier saknas också. Transportören ombord är något man bara använder i nödfall, och universalöversättningsmaskinen är heller inte vad den senare blir, utan krånglar ofta och mycket. Och som jag redan nämnt är till och med rollfigurerna mer inskränkta och har noll koll på vilka faror som finns där utanför solsystemet än vad vi hittills sett i serien.

Något som däremot är helt nytt är stilen på signaturmelodin och förtexterna till serien. Här blickar man tillbaka på människans historia av utforskande och upptäckter, samt olika farkoster som döpts till Enterprise genom tiderna. Allt ackompanjerat av någon vidrigt skrålande rockballad (även om den faktiskt är skriven av Diane Warren). Det här är den första och enda signaturmelodin i Star Trek-sammanhang som inte är instrumental och inte en originalkomposition – låten förekom första gången i filmen Patch Adams, och sjöngs då av Rod Stewart. En viss connection med rymdutforskning finns däremot till den här sången. Låten användes som “dags att vakna”-låt på flera rymdexpeditioner. Det här skräckinjagande informationen hittade jag på Memory Alpha:

“Where My Heart Will Take Me” was played for the crew of the space shuttle Discovery as their morning wake-up call on 2 August 2005.  The song was also used as a wake-up call for the crew of the Endeavour during STS-118 on 9 August 2007. The song was used again for the STS-125 Hubble Telescope repair crew on board Space Shuttle Atlantis on 24 May 2009.  In December 2014, Russell Watson recorded a special version of the song to help wake the New Horizons space probe from hibernation prior to the craft performing the first flyby of Pluto.

Jag hade nog inte kunnat somna om jag visste att nästa dag skulle börja så här vidrigt:

Okej, tillbaka till Enterprise-universumet igen. Ilskan mot vulcanerna till trots, helt utan rymdskepp har mänskligheten ändå inte varit under de 90 åren sedan first contact. Man har (får jag reda på senare i serien) bland annat koloniserat Månen och Mars, och även tagit sig utanför själva solsystemet. En av mannarna ombord, Travis Mayweather, är till och med uppväxt på rymdskepp, och kallas därför för en “spaceboomer”. Frågan är om den där rymdvanan faktiskt gett honom lite annorlunda perspektiv än de andra ombord. Jag tycker i alla fall att han är seriens mest sympatiske rollfigur så här långt.

Annars är första intrycket efter Broken Bow att Enterprises uppställning av rollfigurer är enormt svag. Jag blandar ihop snubben som är pilot med teknikchefen, trots att de har olika hårfärg och att den ene pratar brittisk engelska och den andre någon form av sydstatsdialekt. Den asiatiskt-ättade språkvetaren verkar mest rädd och ångestfylld inför uppdraget. Betydligt lugnare är den alien som fungerar som läkare ombord, doktor Phlox. Han är den gladaste typ som tjänstgjort inom sjukvårdsdetaljen i en Star Trek-serie så här långt. Phlox försitter ingen chans att njuta av livets goda, vilket verkar vara i stort sett allt som kommer i hans väg. Ingen detalj i livet verkar vara för liten eller obetydlig för att glädjas eller fascineras över. Och han är också ett stort fan av naturmedicin och verkar ha med sig ett otaligt antal märkliga livsformer som kan användas till läkeprocesser. Men inte ens Phlox får mig riktigt fascinerad. Hela gänget känns som svagt skissade oulines, inte som coola rollfigurer. Vi får se om det tar sig så småningom.

Okej, en rollfigur sticker ut, men inte nödvändigtvis på ett bra sätt. Det inlånade vulcanska befälet T’Pol. Hon är, som sig bör, ren logik förpackad i en vulcansk kropp. Replikerna levereras oftast helt utan känslor, och genom en mun med kraftigt förstorade läppar som gör att skådespelaren ibland framstår som extra dubbad, eftersom i alla fall jag ibland får intrycket att hon har svårt att stänga munnen. T’Pol verkar också vara tänkt som Enterprises motsvarighet till Seven of Nine – det vill säga ögongodis för den tilltänkta manliga publiken. Hon är klädd i samma typ av åtsittande kläder, och har ungefär samma ointresse för världen omkring sig och annat känslopbjafs. Fast jag kanske ska poängtera att det inte bara är T’Pol som blir objektifierad i den här serien. I scenen där T’Pol och maskinchefen Tucker ska smeta in varandra med någon form av spordödande gele så är kameran också rätt intresserad av hans exponerade kropp. Jag är faktiskt fortfarande lite chockad över den här scenen, det känns som om den i en helt annan klass av snuskighet än vi är vana vid i Star Trek.

Men försöken till lite sexighet är kanske också i linje med den grabbighet (eller ska vi kalla det gubbsjukhet) som är genomgående i Enterprise. Något som faktiskt placerar serien närmre originalserien än alla andra Star Trek-koncept. Ja, Enterprise kanske till och med överträffar originalserien i dudighet på sina ställen. Som i en scen där Mayweather och Tucker fnissigt tar sig an ämnet att kvinnorna på Draylax har tre bröst. Eller när man kommer fram till en planet och snubbarna storögt står och kollar på gogo-danserskor som fångar insekter med sina långa tungor. Eller när Archer blir förhörd av en kvinnlig suliban genom att hon kysser honom.

Ja, de där sulibanerna är viktiga figurer i det här avsnittet. Storyn kretsar alltså kring klingonen Klaax, och varför han kraschlandade på Jorden, jagad av genetiskt förändrade sulibaner. Det här gänget med sulibaner styrs (och förbättras rent fysiskt) av en anonym snubbe från framtiden. Han håller på med någon form av projekt där han försöker ändra historien. Bland sulibanernas uppdrag finns till exempel att få det att se ut som om olika klingonska hus håller på att attackera varandra för att splittra det klingonska riket. Det är bevis på den här konspirationen som Klaax har inopererat i sitt dna. Ett dolt meddelande som levereras till klingonerna tack vare Enterprise-crewens riskfyllda resa och fritagande av Klaax..

Vem den där rösten från framtiden är får vi aldrig reda på (jag antar att det är en storyline som vi kommer att möta längre fram i serien), men andra halvan av avsnittet bjuder i varje fall på en hel del action, pangpang, ett helt kluster av rymdskepp som mister sitt magnetiska lås och en fajt i en kammare där tiden är en smula fördröjd. Om tekniken i Enterprise är enkel jämfört med andra serier, så ser avsnitten i alla fall snyggare ut än någonsin.

Jag är inte helt övertygad av Enterprise som koncept efter den här piloten. Mest faktiskt lite irriterad och arg. Så mycket besvär för något som mest känns lite dumdrygt. Men vägen dit var, trots allt, rätt underhållande. Mer action och schyssta effekter än jag sett på ett tag.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 1 & 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 664 tv-avsnitt.