Så var det dags för tidsresor igen! Den här gången med så många olika tidshopp och orsak/effekt-samband att man i slutet av äventyret måste reintegrera flera olika minnen från olika delar av tidslinjen till en och samma individ (hur man gör detta spännande berättar man däremot aldrig, inte ens med någon flummig technobabbleutläggning).
Klart är att vi i varje fall får se Voyager sprängas i småbitar ytterligare en gång i den här serien, men att personalen på ett skepp från framtiden, USS Relativity, då scrollar bakåt i tidslinjen för att testa ett nytt sätt att undvika Voyagers undergång. I ett avsnitt fyllt av tidsparadoxer så är den slutliga twisten ändå lite extra fyndig. Att det är ett av befälen, Braxton, på Relativity som i framtiden blir så arg på Janeway (något om att hennes tidslinjeslarv lett till hans tidspsykos) att han försöker göra slut på hennes existens redan innan hon hunnit göra livet surt för honom. Men det är alltså den typ av anomali som han själv då, i en annan plats på tidslinjen, genast rycker ut för att förhindra. Det är också samme Braxton som är inblandad i tidsreseförvecklingarna i avsnittet Future’s End.
Ja, det här är rätt så komplicerat. För att ens kunna kolla på det här avsnittet var jag ganska snabbt tvungen att sätta alla mina vanliga invändningar kring tidsresor på hold. Det var liksom inte ens lönt att börja tjata om grundprinciper kring tidresande när allt är så rörigt som det är här, och avsnittet innehåller också några självmedvetna kommentarer om hur hela intrigen är en enda röra av konflikter mellan olika tidslinjer. Det gör det lite mer okej, tycker jag.
Både Janeway och Seven of Nine blir i olika omgångar värvade som agenter för att förhindra bombattentatet på Voyager, och deras resande i tiden gör att vi bland annat får vara med om första gången som Janeway inspekterar Voyager, till och med den allra första provsittningen i kaptensstolen. Trots manusets lätt vansinniga premiss så lyckas man ändå koka ner det hela till en ytterst enkel och lättengagerande slutuppgift: stoppa boven innan han hinner placera en bomb på Voyager. Den förstår även den som inte ens ids bekymra sig över tidslinjer.
Det här är det andra Voyager-avsnittet i rad där man rymmer från den ordinarie tidslinjen och i stället berättar historier som åtminstone delvis utspelas i andra tider än nuet. Det är ju charmigt och så, men kanske också ett tecken på att författarstaben börjat tröttna på sin egen skapelse. Det finns en replikväxling mellan Ducane på USS Relativity och Voyager och Seven som jag tycker skulle passa in som ett slags uppmaning även till manusförfattare på en del SF-serier:
DUCANE: Oh, Captain. Braxton was right about one thing. Voyager shows up on our sensors far too often. Try to avoid time travel.
JANEWAY: See you in the twenty fourth century.
SEVEN: I look forward to it, or should I say, backward?
JANEWAY: Don’t get started.
Man får ju ge Janeway att hon inte på något sätt försökte få den där tidspolisen att rädda henne och Voyager från den gigantiska omvägen via Deltakvadranten. Ja, hon frågade inte ens om och när Voyager skulle anlända Jorden.
Inte ens en självutnämnd tidsresefiktionsallergiker som jag kan riktigt stå emot det här avsnittet. Kanske just för att det själv problematiserade en del av de saker med tidsresor som jag har så svårt att acceptera. Eller att man serieskaparna ju själv är fångade i tidslinjeproblematik när de målat om bordet i mötesrummet till säsong fyra, och sedan använder den nya färgen i flashbacken till Voyager i torrdockan innan jungfruresan. Sen tror jag också att alla avsnitt som innehåller en pingismatch där bollen står stilla i luften på grund av en tidsanomali måste få långt mer än godkänt i betyg.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 603 tv-avsnitt.
