Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard nu, men dessvärre är det också hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong. Så här kommer några postningar om den, i väntan på mer om Jean-Luc.
Kommer ni ihåg 50 first dates, den där romantiska komedin med Adam Sandler och Drew Barrymoore där hennes korttidsminne hade försvunnit? Men där han ändå lyckades få henne att gifta sig med honom, även om han på slutet fick inleda varje dag med att han visade en liten film som förklarade att de var gifta med varandra även om hon inte kom ihåg att de ens träffats? Här har kapten Archer drabbats av samma syndrom, fast den här gången är det förorsakat av ryndparasiter i hjärnan. De hoppade på honom under någon av de där konstiga rumsanomalierna som verkar hända för jämnan i The Expanse.
Allt börjar med en teaser där vi inser att Xindierna håller på att utplåna Jorden, och att Archer blivit avsatt som en kapten. Resten av avsnittet går däremot ut på att låta T’Pol långsamt och pedagogiskt berätta för Archer vad som hänt de senaste tolv åren. Hur hon fick ta över jobbet som kapten efter att hans närminne försvunnit, och hur Enterprise misslyckat med att stoppa Xindierna. Och hur Archer och t’Pol nu lever i den sista kvarvarande människokolonin. Alla andra har xindierna utplånat.
Hmm. Så allt gick åt helvete, alltså. Men hur ska man då göra med resten av säsongen? Ska Archer gå runt med gråfärgat hår då också? Så många frågor dyker förstås upp i i huvudet under det här avsnittet, men inte de där två. Utan snarare “hur ska de klara sig ur det här då”. Vilken typ av tidsanomali kan rädda manusförfattarna och återbörda Archer till den plats i tidslinjen som vi såg honom på i förra avsnittet.
Jo, men det fiffiga svaret är att parasiterna i hjärnan också har någon form av koppling till tidens gång. När Phlox, efter typ 12 års forskande, nu hittat en metod att bli av med parasiterna så lämnar det spår även i det förflutna. De parasiter som Phlox tar bort har försvinner också från gamla röntgenbilder. Varpå han alltså drar slutsatsen att om han tar bort allihopa så nollställs tiden igen. Allt det hemska som hänt när kapten Archer tvingats lämna kaptensstolen kanske då kommer att vara ogjort. Allt är klart för ett lyckligt slut, om inte xindierna hunnit emellan med en stor attack mot kolonin som Archer befinner sig i. Och Tucker, som numera är kapten på Enterprise, prioriterar att försvara den framför att låta Archer genomgå hjärnterapi.
Lyckligtvis hinner Archer fixa en subrymdsexplosion precis innan han dör. Så från att vi fått se honom duka under i en eldstrid med Xindier, så klipper serien till att Archer ligger i sjukstugan och försöker hämta sig från ett slag mot huvudet. Tillbaka i samma tid där avsnittet började, men utan några minnen från den alternativa framtiden.
Inte ens i Star Trek, som ju är en serie som inte drar sig från att ösa på med tidsresor och märkliga konsekvenser av tidsanomalier, så känns det här riktigt okej. Jag menar, tänker jag fem minuter på den här lösningen så får jag tidresepanik. Varför nollställs tiden, istället för att vi hamnar i en alternativ tidslinjes verklighet i framtiden? Och vart tar alla parasiter vägen om de försvinner när deras värdvarelser dör? Och hur ska man orka se sådana här Bobby kom ut ur duschen-äventyr när man lite stressat försöker komma till slutet på ett bloggprojekt innan femårsdeadlinen är överskriden?
Ska jag vara lite generös så kan jag ju tänka mig att det här avsnittet ändå fyller en viss funktion när det gäller att förstärka storylinen i de kommande episoderna. När vi nu sett hur illa det skulle kunna gå, så kanske vi på ett annat sätt greppar allvaret i Archers uppdrag, och hur avgörande hans kamp för att oskadliggöra Xindierna är för Jorden och mänsklighetens framtid. Och för oss som fortfarande undrar om T’Pol kommer att bli ihop med Archer eller Tucker så är det här avsnittet en tydlig indikation om att Archer nog är viktigast för T’Pol. Sedan är jag i och för sig lite förtjust i hur T’Pol och Archers samtal om vad som hänt de senaste tolv åren först ser ut att utspelas i en lugn och mysig förortsmiljö. Först när vi ser byggnaden från utsidan inser vi att mänsklighetens sista utpost är en kåkstad.
Å andra sidan har vi ju det där problemet med tidslnjer och orsak/verkan. Alla andra serier som producerats av Star Trek utspelas efter den här serien. Om Archer skulle misslyckas, så borde rimligtvis alla de andra 600 +-avsnitten av Star Trek också bli betydelselösa. Jag är alltså tämligen övetygad om att upphovspersonerna kommer att se till att den här storyn får ett lyckligt slut, snarare än att döda hela franchisen.
Betyg: 3/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 8/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 722 tv-avsnitt.
Plotten i det här avsnittet kretsar kring det i Star Trek-sammanhang så älskade ämnet tidsresor – fick nästan lite déjà vu med tanke på att jag nyss skrev om samma sak i blogginlägget om 
Att Voyager hamnar mitt uppe i 90-talet är resultatet av att en kapten Braxter från framtiden försöker manipulera tidslinjen. Han dyker upp i en tidsspricka i deltakvadranten och hävdar att Voyager sabbat livet på Jorden och hela solsystemet någon gång på 2800-talet. För att förhindra att det där sker måste han utplåna Voyager anno år 2373. När Janeway inte omedelbart köper hans argument och offrar såväl skepp som besättning utbryter eldstrid, och då dras både Braxton och Voyager in i den där sprickan, men de spottas ut i olika tidsåldrar. Braxton år 1967 och Voyager 1996. Braxtons närvaro har alltså under nästan 20 år kunnat skapa nya tidsparadoxer.
Men antingen håller jag på att bli avtrubbad, eller så avhandlas ämnet med ovanligt lätt hand i det här avsnittet, för jag har roligt nästan hela tiden under Future’s End. Vare sig det handlar om skildringen av 90-talets LA (som då var en drift med samtiden, men som nu känns fantastiskt uråldrig) eller det faktum att Voyagers besättning faktiskt står inför en fiende som har tillgång till teknik som är vida överlägsen deras egen. Plötsligt framstår Voyager och hennes crew som uråldrig och gammalmodig i sina fula pyjamaser (det vill säga exakt som den 90-talsvision av framtiden den faktiskt är). Braxtons skepp har nämligen hittats och slaktats på tekniska innovationer av en entrepenör, Henry Starling. Hans företag må bygga på framtidens teknik, men namnet på det är verkligen komprimerad 90-talsondska: Chronowerx.
Fynden av intressanta personer som dyker upp i Star Trek-biroller fortsätter här med en ung Sarah Silverman. Hon är den där typen av tjej som jobbar på rymdobservatorium och gillar pizza och b-filmer (vad jag saknat den här 90-talsstereotypen). Det här leder osökt till mina observationer kring filmarvets framtid i Star Trek-serien, och här dyker det upp ny information. Jag har ju tidigare skrivit om att man gärna sätter upp Shakespearepjäser och diggar klassisk musik på olika håll inom Star Trek-universumet, men att film och tv inte riktigt verkar ha överlevt in i framtiden. Nu visar det sig att det inte stämmer. Paris visar sig till exempel vara expert på b-filmsskräckisar. TV-produktioner verkar däremot ha försvunnit ur kulturarvet. Det är väl därför som Neelix och Kes står förtrollade framför åsynen av 90-talets tv-utbud (å andra sidan kommer ju just de här två personerna inte från alfakvadranten och har kanske haft minimala möjligheter att fördjupa sig i Jordens populärkulturhistoria). Det verkar ändå stå hyfsat klart att tv-dramat ersatts av holodäcksäventyr.
När avsnittet tar slut sitter jag storögt och undrar vad jag just var med om. Är det bara jag eller är det här plötsligt ett avsnitt på en helt ny nivå.Allt kan väl inte bara handla om att man får se Paris i linne, jag tycker ju till och med skämten är ovanligt roliga, eller är det bara jag som uppskattar kommentarer som “Oh, Vulcans. Deep down you’re all a bunch of hypochondriacs”. Eller fascinerande bonusinfo om framtiden, som det faktum att hela Los Angeles-regionen tydligen sjunker ner i havet under ett jordskalv 2047 (ger en viss ödesmättad ton till det glättiga LA-livet) och blir ett jättelikt korallrev. Det här är ju riktigt, riktigt kul och bra. Som att man äntligen fått resurserna att göra tv på en modern nivå.